Blaze (2018)
14 november, 2018 23 kommentarer
Blaze
är Ethan Hawkes debutfilm som regissör. Höll jag på att säga. För det visade det sig nämligen att det är hans tredje fjärde (tack, Cecilia!) film i registolen. Men jag är ganska säker på att det är den som har fått mest uppmärksamhet.
Obs! Nästan alla länkarna i texten leder till underbara YouTube-klipp med härlig, oftast melankolisk musik, framförd av antingen skådisarna eller den artist de gestaltar.
Filmen är en biopic om, för mig tidigare helt okända, countrymusikern Blaze Foley. Vi får följa Blaze (spelad av musikern Ben Dickey) genom livet i lösryckta sekvenser, från det att han träffar sin flickvän Sibyl (Alia Shawkat), försöker lyckas som musiker, och fram till hans för alltför tidiga död.
Ibland räcker det med musik, stämning, foto och miljöer för att jag ska uppslukas totalt av en film. Blaze är ett exempel på en sån film. Miljön i det här fallet är den amerikanska södern precis som i Searching for the Wrong-Eyed Jesus (lyssna på tjejens magiska röst, Maggie Brown heter hon). Blaze är inte en strikt berättelse från a till ö som är lätt att följa. Istället är det en film som låter vackra sekvenser avlösa varandra i ett långsamt tempo som vaggar mig till nån sorts trans.
Med det sagt så förekommer det starka scener som för mig säger något om livet, och döden. När Blaze tillsammans Sibyl och sin syster besöker sin gamle far på ålderdomshemmet blev det rörande. Som barn spelade Blaze och hans syster tillsammans med sin far och mor musik och sjöng i kyrkor. Nu när det enda som pappan verkar vilja ha är cigaretter så blir det musiken som får honom att väckas till liv och röras till tårar (liksom jag). Lämpligt nog spelas pappan av Kris Kristofferson. Efter denna scen hade filmen mig på kroken om det nu inte hade det innan.
Det är lätt att dra paralleller till bröderna Coens film Inside Llewyn Davis och då inte bara för scener där det sjungs för en åldrande far. Även i Inside Llewyn Davis har vi en avig musiker som är för vrång, eller uppfuckad på ren svenska, för att kunna lyckas. Countryartisten Lucinda Williams har beskrivit Blaze så här: ”En genialisk och vacker förlorare”. Det passar väl hyfsat bra in på Llewyn också.
Musiken var det, ja. Jag tyckte den var helt underbar. Det är en form av country som jag verkligen gillar. Melankolisk country. Kanske mer nån form av folkmusik, långsam bluegrass eller vad man ska kalla den. I en scen som för min del hade kunnat pågå hur länge som helst spelar Townes Van Zandt, här gestaltad av musikern Charlie Sexton (bara 17 år gammal i klippet!), den underbara låten Marie (live från filmen!) med bluesig gitarr och en sorgsen fiol där kameran sakta zoomar in och solljuset från ett fönster gör att vi bjuds på linsöverstrålning som slår JJ Abrams (som tydligen enligt klippet slutat med denna ljuseffekt nu).
När jag läser om de musiker som spelar den här typen av musik så verkar i princip alla drabbade av inre demoner och drogmissbruk. Jag undrar lite varför? Är det livet som musiker som bjuder in till förfall eller är det helt enkelt inbyggt i ens personlighet och ofrånkomligt? Blaze kämpar med sina demoner. Han är oftast som en snäll brumbjörn. I andra stunder är han en man med stora brister och helt fel tankar i huvudet. Kan man säga att han är mänsklig kanske?
Även filmen har brister. Det hoppiga och olinjära berättande kanske inte funkar fullt ut. Fast efter ett tag gör det just det. Men sen blev det lite upprepande, framförallt när vi återkom till de två delar som inte hade att göra med relationen mellan Blaze och Sibyl. De två delarna var den sista konserten Blaze gjorde och en radiointervju med Townes och en annan musikervän.
Men bristerna är inte nog allvarliga för att sänka mitt betyg från en stabil fyra.
Jag är glad att såg Blaze eftersom det fick mig att leta runt på YouTube efter de artister som förekom i filmen. Jag hittade bl a detta klipp med en vacker men samtidigt väldigt mörk sång med Townes Van Zandt. När old-timern i bakgrunden börjar bli berörd…
Från dokumentären Heartworn Highways inspelad 1975.
Jag såg Blaze på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen:
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Filmfrommen
Blaze får vanlig svensk biopremiär 30 november.
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Pingback: Blaze (2018) | Rörliga bilder och tryckta ord
Pingback: Blaze (2018) | The Nerd Bird
Wow, kan bara hålla med om allt du säger inklusive hyllningar och betyg. Strukturen på filmen var till en början kanske frustrerande, men det var ju just det som blev filmen styrka till slut. Detta är en film som ska upplevas inte analyseras helt enkelt. Och som med musik är det inte allt det som på pappret ser perfekt ut som funkar bäst. Filmen, likt Blazes liv, har sina skavanker. Älskade att Hawke vågade göra den så långsam. Den beskriver en musiker som spelar långsam och vemodig musik, då passar det med en film i samma anda. I en film om någon känd modern countrystjärna som Taylor Swift hade ett högt tempo med snabba klipp passat bättre, och kanske en historia a till ö.
Fantastiska klipp du länkat in. Jag tackar för dem.
Såg du detta klipp? Den riktiga Blaze i skägget, hatten och den tejpade kavajen… Cirka 1986. Magiskt:
Jomen, där kommer en sådan där undertexts-invändning för min del… I klippet är kavajen tejpad och man kan Wikipedia sig fram till att silvertejp liksom var Blazes grej. Titeln på filmen var ju tejpad men det kom sedan aldrig någon förklaring till att det fanns mer eller mindre likhetstecken mellan Blaze och silvertejp. Men iofs, det är sådana insider-referenser som förekommer hela tiden i nutida filmer. Bara att de oftare handlar om Marvel eller Star Wars…
Titeln på filmen var tejpad? Hmm, det missade jag eller så har jag glömt det.
De pratade om att man tejpade igen hans kista också har jag för mig. Och så såg det ut som att han tejpade ihop sin gitarr efter att ha förstört den. Jag ser inte riktigt att dessa referenser skulle vara nåt problem. Men du kanske ville en övertydlig förklaring som i Han Solo, hur Solo fick sitt namn t ex? 😉
Ungefär så, ja. Så jag har något annat att klaga på 🙂
Ständigt detta klagande. 😉
(Du är inte ensam.)
Ja, jag såg det, inte riktigt hela dock. Det flimrade förbi när jag letade efter klipp att länka till. Men valde Clay Pigeon-låten när han sitter på verandan istället. Ville ha enbart en låt för varje länk.
Häftigt att se detta nu i efterhand!
Ja just det du hade Clay Pigeon-klippet bakom första länken. Antog att det var en länk till wikipedia eller något sådant…
Japp, la till det i min text, att jag länkar till en massa härliga klipp.
Härligt (melankolistkt) klipp! Förstår att den här snackiga figuren föll Hawke i smaken.
Filmen växte under kvällen när vi diskuterade den under den efterföljande middagen. De (flesta) andra klankade ner på den vilket gjorde att jag liksom blev filmens försvarare, kanske inte så värst muntligt men i mitt huvud i alla fall.
Och framförallt växte den när jag lyssnade på mer musik från filmen och kollade andra klipp. Klipp som iofs oftast inte var från filmen, men allt flöt ihop till en känsla.
Jag tyckte också bättre om personen Blaze efter att ha youtubat och lyssnat på honom, men tyvärr växte inte filmen i efterhand hos mig
Skillnaden är väl att jag verkligen gillade filmen även medan jag såg den. 🙂
Kul med en film som ger mervärde i efterhand! Jag gillade också scenerna med pappan men sedan kom det en förflugen kommentar om Blazes relation med mamman som inte följdes upp öht och då blev jag irriterad igen 🙂
Ja, verkligen. Den växte väldigt mycket när jag skrev texten och lyssande på musiken.
Haha, och jag minns inte ens den där kommentaren om mamman. Det visar väl att jag helt enkelt lät mig flyta med i (icke)-handlingen utan att tänka så logiskt.
Clay pigeons, en låt som jag har hört förr, men inte visste var skriven av Blaze… Antar han sitter framför verandan och huset han mördades i (om man ska tro filmen):
Jo, det känns som det borde vara samma hus. Finns väl iofs många såna verandor i Austin.
Pingback: BLAZE
Håller med om att musiken var fantastisk. Väldigt fina klipp du hittat. Är också svag för sorgsen country/bluegrass 🙂 Har du sett ”The Broken Circle Breakdown”? En film som gick rakt in i hjärtat på mig och som påminner lite om Blaze i färger, stil och med musiken i centrum. Där handlar det dock om en liten familj (fast ett gäng musiker ständigt närvarande) och belgisk bluegrass, men känns väldigt amerikansk tack vare musiken.
Haha, ja, det blev nån timme framför YouTube för att kolla på klipp. 😉
Ja, jag har sett The Broken Circle Breakdown. Tyvärr funkade den inte lika bra som Blaze för mig.
https://jojjenito.wordpress.com/2015/01/01/the-broken-circle-breakdown-2012/
Ja jag ska kolla på det som du länkade till även på min blogg. Alltid kul att höra regissörens intentioner.
Ah ok. Jag lyssnar fortf på den musiken, var flera år sedan jag såg Broken 🙂