The Last Black Man in San Francisco (2019)

15 februari, 2023 4 kommentarer

The Last Black Man in San Francisco är en film som får mig att tänka på Blindspotting, If Beale Street Could Talk och filmer av Jordan Peele och Spike Lee. Det handlar om samhällsmedvetna filmer som försöker säga nåt. Här är temat gentrifiering precis som i Blindspotting, för övrigt.

Jag vet inte, men det kanske behövs en viss förkunskap om San Franciscos historia och mer specifikt om de svartas situation för att uppskatta filmen fullt ut. Åtminstone kände jag så inledningsvis.

De två huvudpersonerna känns naiva och dumdristiga i sitt beteende då de tror att de kan ockupera ett tomt hus och bosätta sig där. I alla fall gäller det Jimmie (Jimmie Fails som i princip spelar sig själv).

Jimmie påstår att huset byggdes av hans farfar och att han därför har rätt till det. Ja, det ska även sägas att Jimmie växte upp i huset. Hans kompis Mont spelas för övrigt av Jonathan Majors som vi ju bl a sett i Spike Lees underbara Da 5 Bloods.

Även om jag inte är helt såld inledningsvis så är fotot och miljöerna härliga. Efter ett tag så blir filmen ändå så annorlunda och speciell att jag faller för den.

The Last Black Man in San Francisco sätter fingret på nåt. En känsla av ovillkorlig förändring. Det är nåt speciellt med att återbesöka hus där man vuxit upp eller lantställen där man spenderat barndomens somrar.

Dessutom spelas i en kort sekvens Bootsy Collins ”I’d Rather Be With You” av Jimmies pappa på en orgel i det övergivna huset. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Jumanji: The Next Level (2019)

27 mars, 2020 10 kommentarer

Jumanji: The Next Level kan nog vara den perfekta fredagsfilmen. Den är totalt harmlös. Mysig och politiskt korrekt samtidigt som den faktiskt kan skämta lite om ras och andra stereotyper. De fyra avatarerna i huvudrollerna från den första filmen är tillbaka, dvs den store Dwayne Johnson, den lille Kevin Hart, den snygga Karen Gillan och den lagom lille Jack Black.

Den här gången är det inte bara ett gäng kids som dras in i spelet. Nej, ungdomarna får sällskap av två gnabbande old-timers i form av den lille Danny DeVito och den långsampratande Danny Glover. Fast de förvandlas ju som sagt till sina avatarer väl inne i spelet.

En nykomling i gänget är Awkwafina som jag senast såg i The Farewell. Awkwafina är inte speciellt stor hon heller. Dessutom har hon en hes röst, vilket passar bra då det är den likaledes hese Danny DeVito som vid ett tillfälle intar just hennes avatar, som är nån form av figur med speciella ninjakrafter.

Skådisarna bjuder på sig själva och har nog haft rätt kul under inspelningen. De byter kroppar med varandra titt som tätt så det blir att spänna en del skådespelarmuskler eller kanske snarare imitationsmuskler. Hart och Johnson har en skön kemi som nästan blir rörande mot slutet.

Inte oväntat är de sämre delarna av filmen två på tok för långa cgi-tunga actionsekvenser, en där gänget blir jagade av en flock strutsar (eller heter det hjord eftersom de inte kan flyga?) och så en sekvens som involverade hängbroar och apor.

Som helhet om jag nu ska runda av och tänka på refrängen och sammanfatta så är Jumanji: The Next Level till slut hur man än ser på det i slutändan en mer eller mindre perfekt fredagsfilm.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Blindness (2008)

11 augusti, 2019 2 kommentarer

I fredags handlade det om Fernando Meirelles lyckade och klart sevärda Guds stad. Varför inte följa upp det med ytterligare en Meirelles-film. Blindness var en film som jag trodde på men det blev platt fall. Min preblogg-text skrevs i oktober 2009.

Fernando Meirelles tidigare filmer Guds stad och The Constant Gardener har jag verkligen gillat. När jag satte mig ner för att se hans senaste rulle så hoppades jag i alla fall på en sevärd film. Blindness utspelar sig i en okänd stad där plötsligt en märklig sjukdom sprider sig; folk blir helt enkelt blinda. Panik sprider sig och de som har smittats sätts i karantän. Vi får följa en grupp personer (de första att bli smittade), däribland en ögonläkare (Mark Ruffalo) och hans fru (Julianne Moore). Frun har i själva verket inte blivit smittat men simulerar för att få följa med sin man in på den anstalt där de blinda spärras in.

Upplägget lät riktigt intressant och i händerna på en skicklig (trodde jag) regissör så borde det inte gå att sabba detta. Men ack så fel jag hade. Det visade sig att filmen var en sorts sf-rulle med konstnärliga ambitioner. Och inget fel med det, men här tröttnade jag efter fem minuter på fotot (liksom mättat med stor kontrast), den jobbiga ljudbilden (kaos) och den vildsinta klippningen. Det där med ”konstnärligt” foto/klippning är intressant. I The Constant Gardener gillade jag det tydligen skarpt men här tyckte jag det sög. Själva historien i filmen känns helt ologisk. Varför placerar man de smittade på en anstalt helt utan kontroll, och varför går man inte på toaletten bara för att man är blind? Nä, men vi är ju blinda nu, då bajsar vi på golvet.

Den där anstalten de placeras på, hela den miljön, jag var less på den nästan direkt. Alla rollfigurer kändes bara för jobbiga. Det var aldrig en lugn stund i filmen. Det fanns ingen som helst spänning. Jag saknade en ramhistoria. Nu skulle allt berättas i det lilla formatet och det kan funka men då måste det bli intensivt och rollfigurer måste byggas upp. Här skulle det bli intensivt bara med hjälp av foto/musik/klippning och det funkade inte. Det blev bara irriterande efter ett tag. Filmen blev bättre när de kom ut från anstalten, då jag fick mer av ”efter katastrofen”-känsla. Men det var för lite, för sent. Många av miljöerna i filmen var snygga, främst stadsmiljöerna, och jag borde gilla apokalyps-temat också men den här rullen var bara jobbig, ointressant, jobbig, ointressant hela tiden. Jag fick Ascension-vibbar och ville bara att Blindness skulle ta slut, eller att jag själv blev blind, möjligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Filmen bygger på en boken Blindheten (som förmodligen är riktigt läsvärd) av portugisen José Saramago.

Filed under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Old Man & the Gun (2018)

22 november, 2018 4 kommentarer

Robert Redford, vilken charmör till skådis han ändå är! The Old Man & the Gun sägs vara hans sista film, i alla fall om man ska tro honom själv. Han ska tydligen ta upp sitt måleri igen på äldre dagar. Ett citat från en artikel från 2016 skvallrar ändå om att skådespelardörren inte är helt stängd.

”It’s just me, just the way it used to be, and so going back to sketching – that’s sort of where my head is right now. So, I’m thinking of moving in that direction and not acting as much.”

Jag litar ändå mer på Redford än på andra som hotat med att sluta *host*Steven Soderbergh*host*. Redford är ändå över 80. Men som sagt, jag tror inte det är definitivt med tanke på avslutningen ”…not acting as much”.

The Old Man & the Gun är en film om världens snällaste bankrånare. Om den verkliga personen, Forrest Tucker, var lika mysig, snäll och charmig som det framställs i filmen, det vet jag inte, men filmen bygger alltså på verkliga händelser. Fast jag har svårt att tro att en person som åker in och ut ur finkan genom hela livet och ägnar dagarna åt att råna banker verkligen kan framstå som så mysig som Redford gör i The Old Man & the Gun.

Filmen innehåller väldigt tydliga metaaspekter. Detta är Redfords svanesång, en sorts sammanfattning av och hyllning till hans karriär som skådis. Film och verklighet flyter ihop.

De bästa scenerna är de när Redford träffar och flörtar med Sissy Spaceks rollfigur. Jag hade kunnat hänga hur länge som helst vid sidan om när de båda sitter och småpratar på ett fik. Det är bara att sitta där i ett diner-bås intill och njuta av det lättsamma samtalet och skådespeleriet från de båda.

I en sidohistoria i filmen får vi även följa en polis, spelad av Casey Affleck, som är Redford i hälarna. Även den här storyn är mysig och snäll. Affleck har ett trevligt förhållande med sin fru och sina små barn. Det förekommer inget stort drama. Alla är snälla.

De enda skotten som hörs i filmen är knallar från avgasrör. Vi får vid ett tillfälle se resultatet av ett skott då en av Redfords kumpaner, spelad av Danny Glover, har fått ett sår i en av sina love handles. Den tredje medlemmen av Redfords gäng spelas av en vithårig Tom Waits. Ja, de tre är sannerligen The Over-the-Hill Gang.

Det blir inte mysigare än så här tror jag, i alla fall inte i en film om bankrånare. The Old Man & the Gun är som en antites till Heat. Alla är snälla och Waingro lyser med sin frånvaro.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Sorry to Bother You (2018)

2 november, 2018 3 kommentarer

Malmö Filmdagar bjuder alltid på en blandning av filmer som jag inte ens hört titeln på och mer hajpade filmer som det pratats mycket om på diverse filmpodcaster som jag lyssnar på. Eftersom den största delen dessa podcaster är amerikanska snarare än turkiska så är det just de amerikanska filmerna jag brukar ha koll på.

Sorry to Bother You var en film av den senare kategorin. Det fanns en buzz kring den. En detalj som gjorde mig extra intresserad var att det var regissören Boots Rileys debutfilm. Under mina vilda år på 90-talet var jag en stor fan av hiphop-musik (och det är jag väl fortfarande tror jag). Jag tror jag köpte ungefär 5 hiphop/rap-skivor i veckan under en period. En av grupperna jag lyssnade på var The Coup och gissa vem som var dess frontfigur? Jo, ingen annan än Boots Riley.

En sak jag minns med The Coup och deras album Genocide & Juice var att det ibland dök upp spår som nästan kändes som klipp från filmer. Det brukade vara rätt så vanligt att ha med såna här s.k. skits på hiphop-skivor förr i tiden. En skit är en liten, ofta komisk, sketch kan man säga, där artisterna själva spelar rollerna. Så att Boots nu gått vidare och gjort en film på riktigt känns inte så konstigt. Man kunde ana en kreativ ådra som skvallrade om mer än bara rapmusik.

Tyvärr höll inte Sorry to Bother You för hajpen. Det är en alldeles för spretig film för att funka i längden. Det finns dock en rad kul idéer här. Den värld som filmmakarna har skapat är en satir. Det är vår värld men saker och ting är tillskruvade lagom mycket.

Huvudpersonen Cash, spelad av Lakeith Stanfield från bl a Short Term 12, Straight Outta Compton (Snoop!) och Get Out, tar jobb som telefonförsäljare. Jag gillade hur Cashs första tid på, det givetvis ondskefulla, företaget framställs. Det är fantasifullt och med en komisk twist som funkar. Jag får vibbar av Charlie Kaufman och Michel Gondry när Cash bokstavligen dimper ned hemma hos de personer han ringer upp och försöker sälja till. Filmen bjuder på en skön form av surrealism.

Inledningsvis går det inte så bra för Cash men efter att han får tips från kollegan och åldermannen spelad av Danny Glover så stiger Cash i graderna. Tipset? Använd din vita röst, brother! Dock störde det mig en aning att det inte är Lakeith själv som gör den vita rösten. Men det är så tydligt att det är dubbat att det måste vara medvetet gjort att det ska vara tydligt. Kanske ville man undvika att det blev stand-up-roligt à la Dave Chappelle.

Den duktiga aktrisen (trigger!) Tessa Thompson spelar Cashs flickvän och hon är bra men jag tycker inte hon får så rackarns mycket att spela med. Hon har fina örhängen och ett märkligt jobb som skyltdansare.

Efter kanske halva filmen så började jag tappa intresset. Armie Hammer dyker upp som cynisk VD utan att göra nåt vidare intryck hos mig. Saker och ting börjar bli både för överdrivna och samtidigt med en övertydlig ”skrivet på näsan”-känsla för att det skulle bränna till på ett nyanserat sätt. Eller så var det så att handlingen helt enkelt bara blev förvirrad och spretig några grader för mycket. Fast det kanske är samma sak.

Jag tror det är bäst jag slutar nu eftersom jag förmodligen redan skrivit en text som är lika spretig som filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioSorry to Bother You har premiär idag och visst är det en speciell film och jag kan tänka mig att den går hem hos en hel del. Det gäller bara att svälja spretigheten och inte störa sig på den mot slutet övertydliga satiren.

Länkar till fler texter om Sorry to Bother You dyker upp här nedanför när de blir tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension, Satir, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

2 x Michel Gondry

18 maj, 2018 2 kommentarer

Här kommer två gamla kortisar om två Michel Gondry-filmer. The Science of Sleep såg jag på Filmfestivalen 2006 och kanske var det därför den gick hem så bra för mig. Det är ju alltid lite speciellt att se filmer på festivaler. Sen gjorde kanske höga förväntningar att Gondrys nästa film Be Kind Rewind, som kom två år senare, inte funkade lika bra.

 

The Science of Sleep (2006)

Michel Gondrys första långfilm som han skrivit manus till helt själv, utan hjälp av Charlie Kaufman alltså. Det är en otroligt lekfull, fantasifull och romantisk komedi där mexikanen Gael García Bernal är charmig i rollen som snubben som strular till det med sin granne spelad av Charlotte Gainsbourg. Det här är nog bland det mest annorlunda och barnsligaste jag har sett på bio i en film för vuxna – och det funkar utan att bli fånigt, vilket jag var rädd för i början. Bitvis är den mycket rolig och jag skrattade ett gäng gånger. Det är helt enkelt en må-bra-film som jag rekommenderar. En brasklapp dock: den kan möjligen uppfattas som fånig av vissa. Av mig får The Science of Sleep dock en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Be Kind Rewind (2008)

Jag säger det direkt: en besvikelse! Men ok, det kommer kanske inte som en jätteöverraskning då Michel Gondry verkligen blandar och ger. Jag trodde ett tag att det krävdes en manusförfattare (som Charlie Kaufman) för att styra upp honom. Men den tesen stämmer inte då Human Nature, som Kaufman skrev, är en dålig soppa, medan The Science of Sleep, som Gondry stod för själv, var skönt skön. Som många andra konstaterat så är Be Kind Rewind en film som hyllar en persons egna kreativitet. Tyvärr har Gondry inte fattat att det inte räcker med en räcka charmiga och fantasifulla ”YouTube-klipp” med Jack Black om man samtidigt har ett klichéfyllt, platt och tråkigt manus. Mos Def är den enda karaktären som har nåt sorts djup. Vissa scener är briljanta som t ex när Black och Def ska sabotera en kraftstation och gömmer sig genom att likt mänskliga kameleonter ha overaller som matchar omgivningen. Slutbetyget kan dock inte bli mer än en stark tvåa, dvs underkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 2, Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

2012 (2009)

28 april, 2016 10 kommentarer

2012Tidigare i veckan skrev jag om den norska, och lyckade, katastroffilmen Vågen. Idag handlar det om samma genre men nu är det om en Hollywood-produktion det är frågan om och i registolen sitter en viss Roland Emmerich. Texten skrevs pre-blogg i maj 2010.

Efter den urtråkiga Godzilla så tycker jag Emmerich ryckt upp sig en aning. 2012 visade sig vara en ganska trevlig katastroffilm. Jag måste säga att jag gillar hela konceptet med katastroffilm. Jag är en fan av roadmovies, och katastroffilmen är ju ofta en typ av roadmovie kan man säga. Här har vi de vanliga ingredienserna. Det är många olika rollfigurer, t ex ett skilt par med barn där pappan är en slarver som inte träffar sina barn tillräckligt ofta och mamman är ordentlig och har träffat en ny kille som man ska tycka är en tönt. Katastrofen gör att de förs samman igen. Vi har en svart president. Vi har forskare som är envisa och som elaka ledare inte vill lyssna på. Vi har en global handling med kineser och indier som gör hjälteinsatser. Allt är med andra ord på plats.

2012 är också en saga, en actionsaga, eftersom mycket av det som händer känns alltför fantastiskt. Actionscenerna är rejält maffiga och välgjorda. Det är en riktig berg-och-dal-bane-tur. Här är det inga snabba klipp som i slagsmålsactionrullar. Nej, här får man känslan av att sitta med i bilen eller planet som försöker komma undan den kollapsande jordskorpan. Jag vet inte hur många gånger de lyfter med ett plan i sista sekunden för att precis precis precis undkomma. Tre gånger tror jag. Bitvis satt jag och skrattade då det mer kändes som en komedi, speciellt under bilfärden i limon genom att sammanstörtande Las Vegas.

Efter ett tag börjar man dock bli ganska mätt på alltihop. Det förekommer många klichéer förstås, och filmen är för lång för att vara en film som egentligen inte har några karaktärer eller nåt djup. Jag tycker dock det i princip håller hela vägen. Det är inte så många töntiga översentimentala scener utan Emmerich lyckas hålla en hyfsad nivå. Jag tycker det är lustigt att många av de stora Hollywood-filmerna nu för tiden innehåller ganska skarp USA-kritik (direkt eller indirekt). Slutet här var ju ganska talande med <spoiler>Afrika som blev en fristad</spoiler>. Jo, just det, jag nämnde ett antal ingredienser i början. Jag glömde en: vi har givetvis en hund också. Voff!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag, då 2010, letade efter bilder från 2012 att ha med i min recension såg jag plötsligt en bild som fick mig att tänka på en bild som jag använde i min recension av mästerverket Eldflugornas grav. Ganska lika, inte sant? Skräckslaget barn på ryggen och så en eld i bakgrunden. Inspiration?

Kid on back and fire 1Kid on back and fire 2

Filed under Action, Betyg 3, Drama, Film, Katastroffilm, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Western – Silverado (1985)

15 april, 2015 8 kommentarer

The Searchersfilmspanarna_kvadratMånadens filmspanartema är alltså en genre. För mig är western-genren något av en blind fläck, så om jag hade haft tid och lust så hade det passat bra att köra en liten maraton och beta av några klassiker och slutligen sätta ihop en topp-10-lista. Så blev det inte.

Min första tanke var att återbesöka en klassiker som jag såg i början av 2000-talet och då fann usel, genomrutten. Det handlar om John Fords allmänt hyllade The Searchers med John Wayne. Några citat från min gamla recension: ”skådisarna (t.o.m. John Wayne) hör hemma i nån buskisrevy med Stefan & Krister (kräk)”, ”full med fördomar/rasism och förlegad kvinnosyn” och så nådastöten ”helt och absolut ospännande”.

Haha, ja, det hade varit intressant att se om jag vid en omtitt skulle se storheten, att se förbi det daterade och tidstypiska. Men, jag vet inte, av nån anledning så drog jag mig för att ta mig an filmen igen. Jag kanske skulle gillade den! 🙂

Nej, istället slog det mig att detta var ett perfekt tillfälle att kolla in en film som nyligen hamnade på plats nummer ett på en av filmspanarnas årsbästalistor för ett tag sen. Japp, den gode Flmr-Steffo håller denna film högt, väldigt högt. Dessutom hade Filmitch-Johan den på plats sju och ett antal andra hade den som bubblare. Låt oss ge oss av till…

 

Silverado (1985)

…Silveraaaaaado! Eller kommer vi nånsin dit? Det uppstår en del hinder på vägen nämligen. Hur som helst, filmen inleds med att vi får träffa Scott Glenn som badass. Det är inte varje dag. Förresten, är det bara jag som ibland förväxlar Scott Glenn och Sam Shepard? Glenn är på väg till staden Silverado. På vägen dit ska han hämta upp en person (Kevin Costner) i en annan stad. Innan dess träffar han på Kevin Kline ute i öknen och blir även kompis med Danny Glover (som är ett relativt dödligt vapen i den här filmen). De tre slår sig samman och tillsammans med Costner tar de strid mot filmens skurk som spelas av den underbare Brian Dennehy.

Silveraaaaaaaado! Hehe, det är lustigt, filmens titel känns riktigt ostig och får mig att tänka på Steve Martin-rullen Tre amigos. Jag sitter hela tiden och väntar på att Kevin Costner eller Kline ska brista ut i sång… Silveraaaaaaaaado! Det händer inte, vilket känns helt rätt.

Det första som slår mig är att det här är en 80-talsfilm och att det känns. Den har en mysig matinékänsla och är helt befriad från dagens sterila cgi.

Det andra som slår mig är att jag påminns om en parodifilm som A Million Ways to Die in the West. Det kryllar med andra ord av westernklyschor i Silverado. This town ain’t big enough for both of us. Uppgörelse på den dammiga main street – vanligt folk tar skydd och stänger dörrar och fönsterluckor. En vit träkyrka. En saloon med whiskey och kortspel. Ett uppbåd. En skurkaktig sheriff. En rosa sparkdräkt med öppning där bak som underkläder.

Silverado

Silverado är lättsam underhållning i stil med Indiana Jones eller Star Wars. Det är hyfsat roligt mest hela tiden, utan att det bränner till på riktigt allvar.

Jag kände ganska direkt att det här aldrig kan bli en film som kan få nåt annat betyg än en klockren trea, varken mer eller mindre. Jag har aldrig tråkigt. Det puttrar på. Jag gillar det men jag älskar det inte. Själva handlingen går väl ut på att göra rätt, att göra det som är rätt för sin familj, för sin häst – eller för sin hund.

En karaktär jag inte gillade: Kevin Costners jobbiga clown som av nån anledning utövade armgång i gallertaket i finkan.

En karaktär jag gillade: 1.45 meter långa Linda Hunt som skön saloonägarinna.

En karaktär som inte riktigt passade in: John Cleese! Vad gjorde han där?

Två saker jag inte förstod: varför Rosanna Arquette och Jeff Goldblum var med i filmen. Totalt bortkastade!

En lustighet i westernfilmer: vädret, eller snarare klimatet, kan skifta från scen till scen. Ena stunden har vi gassande sol i en öken. Efter en kvart på hästryggen har vi hastigt och lustigt kommit till kallt snörusk uppe i bergen.

Jag gillar: att Silverado är en äkta film och att den bygger på karismatiska skådisar (förutom Costner då) som vet hur man levererar en replik.

    

Kolla nu in hur de andra filmspanarna har tagit sig an westerngenren. Yee-haa!

Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Filmmedia
Absurd Cinema

Filed under Action, Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Royal Tenenbaums

12 december, 2013 Lämna en kommentar

The Royal TenenbaumsTitel: The Royal Tenenbaums
Regi: Wes Anderson
År: 2001
IMDb | Filmtipset

När The Royal Tenenbaums kom på bio i Sverige jobbade jag på Ericsson, och där var vi var ett gäng som då och då gick på bio efter jobbet. Vi såg allt från The Phantom Menace, Amélie, Spirited Away, Human Nature, Bridget Jones, Planet of the Apes – till The Royal Tenenbaums. Jag var den som oftast valde filmerna då jag ju var filmnörden. Det här med att välja film, ja, det är ju ett tveeggat svärd. Myntets baksida är ju att man får spott och spe om vännerna inte gillar filmen, och det har hänt kan jag säga. The Royal Tenenbaums valde jag för att den hade hajpats rejält av recensenter. Det var det hippaste man kunde se på bio enligt de som hade koll. Underfundig och smart humor. När jag och kollegorna sett klart filmen var vi överens om att det var en, inte alls rolig film, utan en tråkig film. Jag fick skäll som vanligt. Men jag kunde alltid kontra med att jag i alla fall hade valt Amélie.

På sistone har jag ju postat gamla recensioner av de Wes Anderson-filmer jag sett och skrivit om tidigare plus att jag nyligen för första gången såg debuten Bottle Rocket. The Royal Tenenbaums hade jag alltså sett tidigare men aldrig skrivit om, så nu var det dags att se om den. Skulle jag fortfarande tycka att det var en tråkig film? Precis som i fallet Bottle Rocket (Netflix) så hittade jag faktiskt filmen lagligt på nätet (Headweb), vilket är värt att nämna, tycker jag.

Filmen börjar… och det är samma gamla Wes som vanligt. Han skapar sin egen lilla värld och om man gillar det så gillar man det. Om man inte gillar det så blir man omedelbart uttråkad. The Royal Tenenbaums är som en enda lång montagescen. Filmen inleds med ett montage, med en berättarröst, där vi får träffa de olika medlemmarna i, och personerna kring, familjen Tenenbaums. Sen är det som att det där montaget aldrig tar slut. Det är korta, underfundiga, quirky sekvenser staplade på varandra. Wes går aldrig, i alla fall inte för mig, riktigt på riktigt på djupet.

Jag har en liknelse som jag tänkte dra. Jag tycker Wes filmskapande påminner om när man kastar macka. Ni vet när man hittar en platt sten som man drar iväg längs med vattenytan så att den glider fram, studsar över vattnet innan den slutligen tappar fart och går ner mot djupet. Wes filmer är som en sån där macka som aldrig tappar fart och därmed heller aldrig går på djupet för att upptäcka de fina, färgstarka, berörande korallrev som kan finnas där nere. Filmerna blir aldrig mer än ett långt montage som förvisso kan vara coolt en stund men nåt mer än så får jag inte ut. Det här är sant när det gäller alla Andersons filmer – förutom en. Av nån anledning är jag förtjust i Fiffis favorit The Darjeeling Limited.

The Royal Tenenbaums får en tvåa, kanske bara för att Gene Hackman gör en så för honom udda roll.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

****

Sammanfattning av vad jag tycker om Wes Andersons filmer:

Bottle Rocket

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Rushmore

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Royal Tenenbaums

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Life Aquatic

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Hotel Chevalier

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

The Darjeeling Limited

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Fantastic Mr. Fox

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Moonrise Kingdom

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Saw

28 maj, 2013 7 kommentarer

SawTitel: Saw
Regi: James Wan
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Var det här rullen som startade vågen av tortyrporrfilmer? Ja, det var det va? Jag såg den på en förhandsvisning och visste då inget om den. Jag har inte sett nån av uppföljarna i Saw-serien eller nån av Hostel-filmerna och allt vad de heter.

Seriemördarrullen Se7en 2… eh, ursäkta, Saw hette den visst. Nä, men skämt åsido, många verkar jämför den med Se7en, men jag vet inte. Seriemördare med fäbless för kluriga mord som sätter myror i huvudet på polisen, visst. Annars är det mest olikt, och framför allt sämre. Saw är en b-film, vilket Se7en inte är.

Filmen inleds med att vi träffar på två män som vaknar upp inlåsta i ett sunkigt badrum, fastkedjade och med en död kropp mellan sig. De inser efter ett tag att de har blivit offer för seriemördaren ”Jigsaw”, som har som specialitet att inte mörda sina offer själv utan sätta dem i en sån situation att de tvingas döda sig själv eller andra. Med hjälp av vissa ledtrådar, utplacerade av Jigsaw, får nu de två männen försöka komma fram till vad de ska göra. Fly, döda eller dödas?

Inledningen på Saw tyckte jag lovade ganska gott. Tänkte en del på en annan film i ungefär samma stil. Nämligen den smarta kultrullen Cube. Det som var smart i Cube var att man i den filmen valde att behålla handlingen förlagd till de inlåsta personerna. I Saw gör man misstaget att hoppa ut från rummet och följa två poliser (varav en kalkonspelas av en Danny Glover på dekis) som utreder Jigsaws tidigare mord. Ja, nu hade kanske inte detta varit en dålig idé om inte filmen här tappar den spänning som fanns i rummet med de två männen. Vad gör Glover i den här filmen?! Lite rolig (ofrivilligt) var han i alla fall, speciellt efter att han blir knivskuren (gurgel).

Ok, det som var bra tyckte jag var när filmen utspelade sig i rummet, där männen försöker klura ut vad de ska göra för att ta sig ut. Intensivt och spännande, även fast skådisarna bitvis känns som såpaskådisar av b-klass. Tyckte även återblickarna på vad som hänt de två männen innan de låstes in var ok. Scenerna med fotografen var riktigt bra gjorda, speciellt när det inte var nån musik och nästan helt mörkt. Dessutom var den där stora papiermaché-dockan (eller vad det var) ganska obehaglig, speciellt när den cyklade…

Det som inte funkar är handlingen med de två poliserna. Här förloras känslan helt och det blir en polisthriller av c-klass. Vid några tillfällen envisas man också med att använda en speciell typ av ryckig klippning för att öka spänningen. Detta funkade hjälpligt i scenerna med en tjej som fått en inverterad björnsax på huvudet. Det blev bara löjligt när man använder samma teknik när poliserna ska åka bil från plats A till B.

Mot slutet ballade sen filmen ur fullständigt. Då funkade inte handlingen i rummet heller. Det blev för mycket av allt (inklusive den sedvanliga och nästan tröttsamma vändningen à la Shyamalan), och filmen gick i det här skedet som en nedåtgående berg-och-dal-bana från en svag fyra till en svag tvåa i betyg. Helhetsbetyget blir således en svag trea. Kanske lite snällt, men här fanns trots allt bra idéer som till viss del funkade men som tyvärr också slarvades bort på vägen.

3-/5

Filed under Betyg 3, Brott, Film, Mysterium, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: