Pixar: Ratatouille (2007)

Det har spekulerats i om de Pixar-filmer jag gillar mest är de som handlar om människor snarare än om leksaker, myror eller monster. Vi får väl se hur det blir med den saken när temat går mot sitt slut, men än så länge så är det en teori som håller eftersom den enda Pixar-film jag faktiskt älskar är Inside Out.

Som filmens titel antyder så handlar Ratatouille om råttor men filmens människor är minst lika mycket i fokus. Titeln antyder även att det ska handla om mat! Eftersom jag är en slavisk följare av diverse matpogram, främst den australiensiska och brittiska versionen av MasterChef (och Markus Aujalays YouTube-kanal), så borde ju Ratatouille passa mig som handen i ugnsvanten.

Filmen är verklig i nån mening. Här finns egentligen inte nån påhittad parallellvärld där leksaker får liv eller ett monster-universum existerar. Fast, jo, i viss mån finns det väl en värld som vi människor inte är medvetna om. Filmens råttor har ett eget samhälle och umgås och pratar precis som oss människor. Men jag tycker ändå det handlar om ett ”verkligt” Paris där råttor och människor lever sida vid sida. En ”övernaturlig” twist, eller vad man ska kalla det, är att den matlagningsbesatte råttan Remy förstår vad människor säger. När Remy själv pratar så hör människor dock endast pip.

Det är egentligen ett helt bisarrt upplägg. Vi har alltså en råtta som förstår vad människor säger, som är besatt av matlagning, smaker och dofter, och lagar mat på en restaurang sittandes på huvudet, under kockmössan, på en av kockarna. En råtta som lagar mat på en restaurang. En hälsoinspektör skulle få mardrömmar för mindre. Och tänk bara om det var en hel råttarmé med kockar. Hehe, just det.

Jag gillar verkligen skildringen av Paris. Stadsmiljöerna är härliga, varma och härliga. Det franska är uppskruvat till elva. Jag får vibbar av Amélie, och den kvinnliga kocken på Gusteau heter Tatou. Jag vet inte om det var en referens till Audrey Tautou men för mig var det nog det.

Skildringen av hetsen och stressen i köket på Gusteau’s kändes realistisk. Jag kom att tänka på matfilmen Dinner Rush, vars titel för övrigt namndroppas. Rätterna som lagas ser helt rätt ut. Jag undrar vilken eller vilka kockar som har bidragit med kunskap. För nån måste ha gjort det. Den enda grejen jag störde mig på var när Remy i slutet av ett soppkok slänger ner lite purjolök och vips så är soppan klar. Hallå! Grönsakerna måste ju koka med längre, och kanske fräsas först innan vätska tillsätts, för att ge smak.

Ratatouille har en tydlig skurk. Efter att stjärnkocken Gusteau gått ur tiden är det upp till souschefen att ta över och bli chef de cuisine. Men Skinner, som han heter, är ointresserad av att driva en genuin restaurang. Han vill bara utnyttja Gusteaus namn för att tjäna pengar genom att sälja mikromat. Chineasy!

Manuset är väl inte klockrent. Vissa delar av handlingen stressas fram där det som händer inte känns motiverat. Den kvinnliga kocken är överdrivet ilsk från början för att sen mjukna på en minut när hon ska utbilda nykomlingen Linguini. Kommer de bli ett par? Har påven en… osv. Just den här kärlekshistorien var knappast en kärlekshistoria utan plötsligt var de bara ihop. Jag tyckte även sekvensen där det konstaterades att Linguini faktiskt var Gusteaus son och därmed den rättmätiga ägaren till restaurangen stressades igenom och tappade därmed sin tyngd.

De brister som fanns i manus vägdes upp t ex av Egos upplevelse av Remys ratatouille när han kastas tillbaka till sin barndom och mammans ratatouille. Den scenen var briljant. Det där är ju ett klassiskt uppdrag i MasterChef för övrigt. Att tolka en klassisker på ett eget sätt utan att förlora känslan och smakerna. Då gäller det att komma med nåt mer än en dekonstruerad äppelpaj.

Jag gillade även Egos text om kritikers roll. Som simpel filmbloggare har man ju inte så mycket att förlora direkt. Det är ju artisten, filmmakaren eller kocken som blottar sig. Det man kan bidra till som kritiker och som kan vara en risk, påstår Ego, är att stå upp för det som är nytt och som ingen annan gillar.

Jag känner mig tvungen att dela ut en fyra till Ratatouille. De varma parisiska miljöerna, den vuxnare stämningen samt restaurangkänslan lyfte filmen för min del. Åh, tänk att gå på fin restaurang i god vänners lag. Snart så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här veckan får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes matnyttiga recension här. Hur många Michelinstjärnor blir det?

Sorry to Bother You (2018)

Malmö Filmdagar bjuder alltid på en blandning av filmer som jag inte ens hört titeln på och mer hajpade filmer som det pratats mycket om på diverse filmpodcaster som jag lyssnar på. Eftersom den största delen dessa podcaster är amerikanska snarare än turkiska så är det just de amerikanska filmerna jag brukar ha koll på.

Sorry to Bother You var en film av den senare kategorin. Det fanns en buzz kring den. En detalj som gjorde mig extra intresserad var att det var regissören Boots Rileys debutfilm. Under mina vilda år på 90-talet var jag en stor fan av hiphop-musik (och det är jag väl fortfarande tror jag). Jag tror jag köpte ungefär 5 hiphop/rap-skivor i veckan under en period. En av grupperna jag lyssnade på var The Coup och gissa vem som var dess frontfigur? Jo, ingen annan än Boots Riley.

En sak jag minns med The Coup och deras album Genocide & Juice var att det ibland dök upp spår som nästan kändes som klipp från filmer. Det brukade vara rätt så vanligt att ha med såna här s.k. skits på hiphop-skivor förr i tiden. En skit är en liten, ofta komisk, sketch kan man säga, där artisterna själva spelar rollerna. Så att Boots nu gått vidare och gjort en film på riktigt känns inte så konstigt. Man kunde ana en kreativ ådra som skvallrade om mer än bara rapmusik.

Tyvärr höll inte Sorry to Bother You för hajpen. Det är en alldeles för spretig film för att funka i längden. Det finns dock en rad kul idéer här. Den värld som filmmakarna har skapat är en satir. Det är vår värld men saker och ting är tillskruvade lagom mycket.

Huvudpersonen Cash, spelad av Lakeith Stanfield från bl a Short Term 12, Straight Outta Compton (Snoop!) och Get Out, tar jobb som telefonförsäljare. Jag gillade hur Cashs första tid på, det givetvis ondskefulla, företaget framställs. Det är fantasifullt och med en komisk twist som funkar. Jag får vibbar av Charlie Kaufman och Michel Gondry när Cash bokstavligen dimper ned hemma hos de personer han ringer upp och försöker sälja till. Filmen bjuder på en skön form av surrealism.

Inledningsvis går det inte så bra för Cash men efter att han får tips från kollegan och åldermannen spelad av Danny Glover så stiger Cash i graderna. Tipset? Använd din vita röst, brother! Dock störde det mig en aning att det inte är Lakeith själv som gör den vita rösten. Men det är så tydligt att det är dubbat att det måste vara medvetet gjort att det ska vara tydligt. Kanske ville man undvika att det blev stand-up-roligt à la Dave Chappelle.

Den duktiga aktrisen (trigger!) Tessa Thompson spelar Cashs flickvän och hon är bra men jag tycker inte hon får så rackarns mycket att spela med. Hon har fina örhängen och ett märkligt jobb som skyltdansare.

Efter kanske halva filmen så började jag tappa intresset. Armie Hammer dyker upp som cynisk VD utan att göra nåt vidare intryck hos mig. Saker och ting börjar bli både för överdrivna och samtidigt med en övertydlig ”skrivet på näsan”-känsla för att det skulle bränna till på ett nyanserat sätt. Eller så var det så att handlingen helt enkelt bara blev förvirrad och spretig några grader för mycket. Fast det kanske är samma sak.

Jag tror det är bäst jag slutar nu eftersom jag förmodligen redan skrivit en text som är lika spretig som filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioSorry to Bother You har premiär idag och visst är det en speciell film och jag kan tänka mig att den går hem hos en hel del. Det gäller bara att svälja spretigheten och inte störa sig på den mot slutet övertydliga satiren.

Länkar till fler texter om Sorry to Bother You dyker upp här nedanför när de blir tillgängliga.

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: