Pixar: Ratatouille (2007)

12 mars, 2021 7 kommentarer

Det har spekulerats i om de Pixar-filmer jag gillar mest är de som handlar om människor snarare än om leksaker, myror eller monster. Vi får väl se hur det blir med den saken när temat går mot sitt slut, men än så länge så är det en teori som håller eftersom den enda Pixar-film jag faktiskt älskar är Inside Out.

Som filmens titel antyder så handlar Ratatouille om råttor men filmens människor är minst lika mycket i fokus. Titeln antyder även att det ska handla om mat! Eftersom jag är en slavisk följare av diverse matpogram, främst den australiensiska och brittiska versionen av MasterChef (och Markus Aujalays YouTube-kanal), så borde ju Ratatouille passa mig som handen i ugnsvanten.

Filmen är verklig i nån mening. Här finns egentligen inte nån påhittad parallellvärld där leksaker får liv eller ett monster-universum existerar. Fast, jo, i viss mån finns det väl en värld som vi människor inte är medvetna om. Filmens råttor har ett eget samhälle och umgås och pratar precis som oss människor. Men jag tycker ändå det handlar om ett ”verkligt” Paris där råttor och människor lever sida vid sida. En ”övernaturlig” twist, eller vad man ska kalla det, är att den matlagningsbesatte råttan Remy förstår vad människor säger. När Remy själv pratar så hör människor dock endast pip.

Det är egentligen ett helt bisarrt upplägg. Vi har alltså en råtta som förstår vad människor säger, som är besatt av matlagning, smaker och dofter, och lagar mat på en restaurang sittandes på huvudet, under kockmössan, på en av kockarna. En råtta som lagar mat på en restaurang. En hälsoinspektör skulle få mardrömmar för mindre. Och tänk bara om det var en hel råttarmé med kockar. Hehe, just det.

Jag gillar verkligen skildringen av Paris. Stadsmiljöerna är härliga, varma och härliga. Det franska är uppskruvat till elva. Jag får vibbar av Amélie, och den kvinnliga kocken på Gusteau heter Tatou. Jag vet inte om det var en referens till Audrey Tautou men för mig var det nog det.

Skildringen av hetsen och stressen i köket på Gusteau’s kändes realistisk. Jag kom att tänka på matfilmen Dinner Rush, vars titel för övrigt namndroppas. Rätterna som lagas ser helt rätt ut. Jag undrar vilken eller vilka kockar som har bidragit med kunskap. För nån måste ha gjort det. Den enda grejen jag störde mig på var när Remy i slutet av ett soppkok slänger ner lite purjolök och vips så är soppan klar. Hallå! Grönsakerna måste ju koka med längre, och kanske fräsas först innan vätska tillsätts, för att ge smak.

Ratatouille har en tydlig skurk. Efter att stjärnkocken Gusteau gått ur tiden är det upp till souschefen att ta över och bli chef de cuisine. Men Skinner, som han heter, är ointresserad av att driva en genuin restaurang. Han vill bara utnyttja Gusteaus namn för att tjäna pengar genom att sälja mikromat. Chineasy!

Manuset är väl inte klockrent. Vissa delar av handlingen stressas fram där det som händer inte känns motiverat. Den kvinnliga kocken är överdrivet ilsk från början för att sen mjukna på en minut när hon ska utbilda nykomlingen Linguini. Kommer de bli ett par? Har påven en… osv. Just den här kärlekshistorien var knappast en kärlekshistoria utan plötsligt var de bara ihop. Jag tyckte även sekvensen där det konstaterades att Linguini faktiskt var Gusteaus son och därmed den rättmätiga ägaren till restaurangen stressades igenom och tappade därmed sin tyngd.

De brister som fanns i manus vägdes upp t ex av Egos upplevelse av Remys ratatouille när han kastas tillbaka till sin barndom och mammans ratatouille. Den scenen var briljant. Det där är ju ett klassiskt uppdrag i MasterChef för övrigt. Att tolka en klassisker på ett eget sätt utan att förlora känslan och smakerna. Då gäller det att komma med nåt mer än en dekonstruerad äppelpaj.

Jag gillade även Egos text om kritikers roll. Som simpel filmbloggare har man ju inte så mycket att förlora direkt. Det är ju artisten, filmmakaren eller kocken som blottar sig. Det man kan bidra till som kritiker och som kan vara en risk, påstår Ego, är att stå upp för det som är nytt och som ingen annan gillar.

Jag känner mig tvungen att dela ut en fyra till Ratatouille. De varma parisiska miljöerna, den vuxnare stämningen samt restaurangkänslan lyfte filmen för min del. Åh, tänk att gå på fin restaurang i god vänners lag. Snart så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här veckan får jag sällskap av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord. Kolla in hennes matnyttiga recension här. Hur många Michelinstjärnor blir det?

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 4, Film, Komedi, Matfilm, Pixar, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Lord of War (2005)

12 januari, 2020 6 kommentarer

Lord of War får mig att tänka på filmer som Three Kings, Charlie Wilson’s War och War Dogs. Vad är det för genre? Satiriska filmer om krig kanske? Just Lord of War är kanske den film som jag gillar mest av dessa och min preblogg-text om den skrevs i maj 2010.

Lord of War är en supercynisk film. Den är slick och snygg. Det är på gränsen till satir. Ja, det är i princip en satir. Nicolas Cage är riktigt bra, även fast han ser så där bajsnödig ut (min kommentar: what?) som han brukar göra. Jag tycker ibland den blir för övertydlig och slår in öppna dörrar. Den låter inte en tänka själv riktigt. Ibland är det supercyniskt och sen ska man plötsligt tänka mer mänskligt och det håller inte riktigt ihop. Det blir liksom för ytligt. Den är kritisk mot USA, kritisk mot hur världen funkar eller snarare inte funkar. Det hade kanske varit skönt med nåt sorts hopp ändå. Allt kan inte vara cyniskt. Det blir liksom för mycket. Jag gillar när Orlov (Cage) upprepade gånger agerar språkpolis då Liberias diktator säger fel (härifrån är ju även filmens titel hämtad). Jag gillar filmen just för att den är så satirisk, trots allt. Problem uppstår dock när den ska mjuka till det hela. Fast då motsäger jag samtidigt mig själv eftersom jag efterlyste hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Naked Lunch (1991)

15 september, 2019 2 kommentarer

David Cronenberg. Vad har vi på honom? Det var ett tag sen jag nån av hans filmer. Den senaste var nog Eastern Promises under hans period då han gjorde ganska starka filmer med Viggo Mortensen. Min korta preblogg-text om Naked Lunch skrevs i maj 2003.

David Cronenberg är en annorlunda regissör. Hans filmer innehåller ofta groteskheter av olika slag. Trots detta (eller pga av detta…) gillar jag många av hans filmer (The Dead Zone, Videodrome och eXistenZ t ex). Hans senaste Spider tyckte jag däremot var ett riktigt bottennapp. Naked Lunch är bättre än Spider men liknar den ändå en del eftersom jag tycker att den är rätt seg och staplar konstigheter på hög, till synes utan mening.

Filmen handlar om insektsbekämparen William Lee (Peter Weller… just det RoboCop!) vars fru blir beroende av insektsmedlet han använder. Lee blir kontaktat av en gigantisk kackerlacka som vill att han ska döda sin fru. Under en Willhelm Tell-lek råkar han sen (av misstag?) skjuta frun och reser sen till den mystiska staden Interzone som verkar ligga i Nordafrika men som kanske i själva verket bara är en droghallucination. Där skriver han rapporter om skumma typer på levande skrivmaskiner som pratar. Att kalla det konstigt är en underdrift. Nåja, Weller gör ett bra jobb och dessutom är Ian Holm och Roy Scheider med vilket är ett plus. Betyget till Naked Lunch blir en stark 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En (mindre) lustig detalj är att författaren William S. Burroughs, som skrivit romanen Naked Lunch, och som i viss mån är William Lee i filmen, även i verkligheten sköt ihjäl sin fru under en Wilhelm Tell-lek (min kommentar: Burroughs sköt verkligen ihjäl sin fru men att det hände under en Wilhelm Tell-lek var en en utsaga som han senare tog tillbaka låter allvetande Wikipedia berätta).

Filed under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Renaissance (2006)

13 februari, 2019 4 kommentarer

Denna lill-lördag (svenskans fånigaste ord?) skickar jag ut en gammal preblogg-text om en fransk animerad tech noir-rulle (tyvärr med engelska röster) som jag såg och skrev om under Stockholm Filmfestival 2006.

Renaissance var en ganska skön upplevelse som ändå inte gjorde nåt större intryck med tanke på att jag dåsade till gång vid mitten. Innan filmen började nämnde jag för min kompis (min kommentar: undrar vem det var, kan inte minnas?) att vi kommer få se den engelskdubbade versionen vilket jag tyckte var lite synd. Då vände sig en kille om på raden framför och sa att man inte märkte att det var dubbat. Hmm, jag tycker nog man märker att det snackas engelska även fast det utspelas i Paris. Och dessutom får jag för mig att de franska skådisarna är bättre än de engelsktalande. Jag störde mig även på att de använt sig av motion capture-teknik med riktiga skådisar istället för att animera fullt ut.

Ett problem är att rösterna ibland inte riktigt känns som om de riktigt är med i matchen så att säga. Det känns att de i efterhand läser sina repliker utan att agera ut tillsammans med sin rollfigur. Det känns bitvis tillbakahållet och stelt, helt enkelt. Historien, kriminalhistorien, är intressant och med bra sci-fi-inslag och det är väldigt snyggt allting. Dessutom finns det en del kopplingar till utmärkt flummiga animen Akira. Då tänker jag t ex på utseendet på rollfiguren Jonas Mullers yngre bror. Men helhetsintrycket är ändå ganska svalt även om det lyfte en hel del mot slutet. Riktigt snyggt. Jag vill gärna gilla den mer eftersom jag gillar den.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. T ex Ghost in the Shell och Akira rekommenderas om man vill se nåt japanskt med någorlunda liknande känsla, fast bättre.

Filed under Action, Animerat, Betyg 3, Film, Neo Noir, Recension, Science fiction, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2006 Tagged with , , , , , , ,

The Hobbit: An Unexpected Journey

9 januari, 2013 13 kommentarer

DvärgarTitel: The Hobbit: An Unexpected Journey
Regi: Peter Jackson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Till slut kom jag äntligen iväg för att se Peter Jacksons återbesök i Midgård. Hur skulle jag uppleva den nästan tre timmar långa filmen som dessutom enligt uppgift skulle vara oerhört ful då den var filmad med den nya tekniken HFR aka 48 fps aka Fyrtioåtta bilder per sekund? Mina förväntningar var hälsosamt låga om man säger så, speciellt efter att ha skymtat Fiffis etta i betyg.

Jag satte de förhatliga 3D-glasögonen till rätta och filmen började. Ja, eller började och började. Början är nämligen en trist, utdragen, tramsig icke-början då inget händer. Oj, oj, det här blir jobbigt tänkte jag. Det var för många dvärgar att hålla reda på och de var mest irriterande. Ja, förutom Torin Ekenskölde som nästan var ädel som en alv. Nej, det var för tramsigt, hoppsigt och tossigt. Det var inte heller helt lätt att lära känna personerna och bli engagerad av historien.

En bit in i filmen dyker tre troll upp. Eftersom jag nyligen sett om LotR-trilogin så var det en mysig liten callback till en scen i Sagan om ringen. Fast även om jag gillade blinkningen i sig så var trollen här fåniga och hade alldeles för städade brittiska röster som pratade om vilka kryddor man skulle använda för att tillaga en hobbit. Just rösten stämde inte alls heller med den stora vättkungen med den hängande dubbelhakan. Han lät helt fel, alldeles för städad. Men utseendemässigt kändes han som ett av Guillermo del Toros bidrag till det hela. Jag tyckte även vättkungen påminde om Jar Jar Binks chef Boss Nass från Star Wars-föreföljarna. Helt annorlunda när det gällde både röst och utseende var cgi-albinoorchen Azog Smutsaren som gormade och gurglade på okänt orchspråk. Han påminde mig för övrigt om albinojättarna i Prometheus.

Emellertid: det vete fan när det hände men plötsligt var jag engagerad. Det kan ha varit när Galadriel tillsammans med Elrond och Saruman (spelad av 90-årige (!) Christopher Lee) trädde in i handlingen och började diskutera om nåt märkligt som kanske håller på att hända, ett växande mörkt hot som sipprar in. Vi får se svärdet från Morgul. Oj, oj, jag fick smårysningar. Jag tror det var positivt att jag precis hade sett originaltrilogin som uppladdning.

När sen Gollum plötsligt gör entré och leker gåtor med Bilbo i en underbar sekvens då var jag superfast. Kul, kul!

Sen får vi några häftiga scener inne i vättberget när dvärgarna och Gandalf flyr. Här tyckte jag faktiskt 3D bidrog lite till en bättre upplevelse. Det var som en berg-och-dal-bane-tur. Fast det var liiiite märkligt att inte en enda dvärg strök med. Vättarna däremot, de flyger som vantar trots att de är typ 1000 gånger fler och större.

Det förekommer ganska många blinkningar till den förra trilogin. Oftast är det bara kul. Men det kanske blir lite tröttsamt när man använder samma grepp, som när Galadriel telepatiskt pratar med Gandalf eller när Gandalf pratar med en fjäril för att kalla på örnarna. Fast mest är det kul alltså.

När det gäller 3D och 48 fps så tillförde detta ingenting (nästan) för mig men det var inte kalasdåligt heller. 3D är fortfarande oftast nåt dåligt. Jag har lite svårare att sjunka in i filmen. Det har att göra med glasögonen och att det blir lite mörkare och så känns det mer konstgjort än vanligt. Det är som att karaktärerna är ditritade framför bakgrundsmiljön. Nu ska ju 48 fps vara gjort just för att göra 3D bättre. Bl a ska det väl inte vara lika mörkt, och man kanske ska bli mindre åksjuk. I alla fall är det det som jag har hört. Men, men, för mig var det ingen större skillnad jämfört med andra 3D-filmer jag har sett.

En sak jag gillade mycket var att man inte visade mycket av draken Smaug. Vi såg effekterna av det han sprutar ur sin mun. Man skymtade en svans… och i slutet ett stort öga bland alla guldmynt.

När filmen tog slut så kände jag att fasiken det här var ju inte så dåligt trots allt och jag skulle kunna se tvåan redan imorgon. Jag tyckte de nästan tre timmarna gick ganska snabbt (förutom första timmen då, haha). Ibland är det bra med låga förväntningar!

3/5

PS. Förresten, varför var det två dvärgar (de två högst upp i mitten på bilden ovan) som inte hade jättenäsor. Var det ungdvärgar, eller?

Filed under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Garden State

2 december, 2012 23 kommentarer

Garden StateTitel: Garden State
Regi: Zach Braff
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Själv är jag inte nåt större fan av Scrubs. Ja, jag har nog aldrig egentligen sett serien så jag kanske inte ska uttala mig. Men efter att ha sett Garden State 2005 trodde jag nog att Zach Braff skulle bli ett lite större namn än han har blivit. Efter Garden State tycks Braff inte ha gjort en enda långfilm.

I Zach Braffs debutfilm, vars namn får en att tänka på John Sayles filmer om olika amerikanska delstater, ser vi regissören själv i rollen som den av mediciner känslobedövade reklamskådisen boendes i Kalifornien som återvänder hem till trädgårdsstaten New Jersey för sin mors begravning. Utan medicin försöker vår hjälte försonas med sin far, får en flickvän, umgås med gamla kompisar, och åker motorcykel. Ett nytt liv helt enkelt.

Mmm, tyvärr blev jag lite besviken på filmen. Jag tyckte den hade en del likheter med den underbart sköna The Station Agent men här lyckas man inte riktigt skapa samma känsla för karaktärerna tycker jag. Där The Station Agent bara var en må-bra-film, så känns det ibland som om Garden State försöker lite väl mycket att vara så där skön, cool, och annorlunda. Det kändes bitvis lite konstruerat coolt.

En annan brist var att Braffs relation med sin pappa (spelad av en helt outnyttjad Ian Holm) inte reddes ut ordentligt. Jag väntade på en riktigt dust mellan de två men av det blev intet vilket var lite synd. Nåväl, det var mina klagomål. I övrigt är det förstås en stark debutfilm av Braff. En amerikansk version av Masjävlar ungefär. Det var även bra musik som ibland utnyttjades lite väl ofta. När det gäller musik så måste Donnie Darko var den optimala filmen. Där är all musik perfekt, så perfekt. Eh, sorry, Garden State var det. En stark trea blir det. Keep up the good work, Zach!

3+/5

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Aviator

4 september, 2012 10 kommentarer

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Inför Prometheus: Alien

23 maj, 2012 16 kommentarer

Titel: Alien
Regi: Ridley Scott
År: 1979
IMDb | Filmtipset

Jag bestämde mig ganska snabbt efter att jag hörde talas om Prometheus att jag skulle se om Alien-filmerna. Efter vad jag hade hört skulle Prometheus nämligen utspelas i Ellen Ripleys filmuniversum och det verkade vara en bra idé att låta sig sugas in i denna värld igen som uppvärmning inför sommarens stora film. Det hela blir ju inte sämre av att Alien-filmerna är personliga favoriter. Framförallt gäller det den första filmen som jag verkligen älskar. Eller snarare, jag älskade den när jag såg den senast vilket var ganska många år sen. Nu när jag skulle se om den, hur skulle den stå sig mot sig själv?

Det är lika bra att säga det direkt: läs bara fortsättningen på den här texten om ni har sett Alien och har den hyfsat i minnet.

Ja, jag fick svaret på min fråga ganska snabbt: Ridley Scotts Alien är fortfarande en suverän film. För det första så är musiken och kvaliteten på fotot strålande. Musiken är härlig klassiskt komponerad filmmusik med stråkar och inte syntar vilket ger helt rätt stämning (Jerry Goldsmith, god damn it). Inledningen med förtexterna som flyter ihop till ordet A L I E N är superduperspännande och stämningen sätter sig direkt.

En sak jag noterar när jag ser den den här gången att filmen är upplagd som en skräckfilm. Det är en ”helt vanlig” skräckfilm, det är bara det att den utspelas i rymden. Det finns några rena skräckfilmsscener som t ex när Ripley (Sigourney Weaver) och Parker (Yaphet Kotto) skickar iväg Brett (Harry Dean Stanton) för att hämta den bortsprungna katten Jones. Då var det plötsligt ok att vara ensam när man minuterna innan hade bestämt sig för att jobba i team om tre och tre. Det påminner ju lite om den klassiska ”nej nej gå inte ner för källartrappan”-scenen.

”I admire its purity”

Kanske den mest lyckade detaljen med den första Alien-filmen är designen på Alien-monstret. Det är en sagolik skapelse av schweizaren H. R. Giger. Alien är som ett urtida djur som alltid har funnits. Formen på bakhuvudet, svansen, tungan, allt. Äggen är så som de alltid har varit. Det är på riktigt. Det är det perfekta monstret. ”I admire its purity” som androiden Ash säger.

Apropå Ash. Vilken insats Ian Holm gör som android här. När man vet att han är en konstgjord människa redan när man ser filmen så lägger man märke till småsaker i hur han rör sig. Det handlar om små ticks, beslut han tar, eller hur han plötsligt sprintjoggar på stället innan han sätter sig i pilotstolen. Sen när han blir galen är han obehaglig. Och varför ta den där tidningen, rulla ihop den och sen försöka kväva Ripley istället för att bara strypa henne med händerna? Helt underbart.

Det där skeppet man hittar på planeten. Oj, vad det väckte tankar! Hur länge hade det legat där? Vad hade hänt? Man får inte veta nånting i princip. Space Jockey, man såg faktiskt att han hade snabel även i Alien precis som det sägs att han ska ha i Prometheus som tydligen utspelas ett gäng år tidigare. Fast är det en snabel? Det kanske är en syrgasslang eller en Alien i sin facehugger/spindel-form? Hur som helst, det är riktigt snygg design i dessa scener. Innandömet av skeppet var som att vara inne i en jättelik larv.

Några notiser om några av skådisarnas insatser. Navigatören Lambert (Veronica Cartwright) vet från början att de borde sticka ifrån den där planeten som de snappade upp ett nödanrop ifrån så fort som möjligt. ”Låt oss sticka härifrån” är hennes mantra. Hon uppfattas mest som gnällig och onödigt uppstressad. Men vi vet bättre. Yaphet Kotto? Vilken pondus, vilken kraft! Han regerar nere i skeppets undre regioner tillsammans med mjukingen och ja-sägaren Brett. Förresten, apropå Brett: när han skulle leta efter den där katten vid namn Jonesy så stannade han upp och lät droppande vatten rinna över sitt ansikte som om han stod i en dusch. Kanske längtade han efter en riktig dusch. Hur som helst, en märklig och udda scen på nåt sätt.

Och så slutligen Ripley som här inte har nåt förnamn. Hon framstår allteftersom filmen fortskrider som den enda vettiga personen. Hon tar helt enkelt befälet. Hon är så illa tvungen eftersom en efter en av de andra i besättningen går åt. Jag älskar verkligen hennes ansiktsuttryck när hon sitter i den lilla skytteln på väg bort från det stora fraktskeppet Nostromo som ska sprängas. Det uttrycker tanken ”Die, bitch! Die, bitch, die!” Och det gjorde bitchen ju… eller inte. Precis som det brukar vara i skräckisar så får vi en skön extrascen när vi alla ska tro att vi tagit kål på monstret/yxmördaren.

5/5

En liten fråga: Varför var Alien-monstret så passivt och liksom gömde sig ombord på skytteln när hon hade chansen attackera — jag ser alltid monstret som en hon även om jag hade kunnat skriva hen här om jag hade velat vara DN-politiskt korrekt. Ripley var ju bara nån meter ifrån men ändå låg Alien-monstret kvar hopklämd mellan kablarna i väggen?

Filed under Betyg 5, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: