Morbius (2022)

6 april, 2022 9 kommentarer

Vad kände jag till om Morbius innan jag såg den ihop med några andra comebackande (yay!) filmspanare? Ja, innan visningen i lördags spelade jag som vanligt tennis med min Nätrullarna-podcastkompis Daniel och nämnde att jag skulle se den. När jag skulle beskriva den sa jag det jag visste: det är baserat på en skurk från DC Comics och det kanske har nåt med vampyrer att göra.

Haha, ja, noll koll hade jag. Morbius är en Marvel-figur. Att han är en sorts vampyr låg det ändå en viss sanning i. Om han är skurk eller ej verkar fortfarande vara lite oklart. I en av scenerna under eftertexterna slår sig Morbius av nån anledning ihop med en skurk från en av de senaste Spider-Man-filmerna. Lite oklart varför, då Morbius under hela filmen i alla fall försökt vara snäll.

Efter visningen och under efterdiskussionen intill några skateboard-åkande kids på ungdomsgården Sergel så fick jag lära mig att Morbius är en del av SSU, dvs Sony’s Spider-Man Universe. Ja, det exakta namnet på detta senaste filmiska universum googlade jag fram när jag kom hem senare på kvällen. Vilka filmer ingår i SSU? Ja, det verkar vara fokus på (Spindelmannens) skurkmotståndare och det kanske är logiskt då väl MCU lagt beslag på alla hjältarna. Filmerna som ingår är Venom, Venom: Let There Be Carnage, Morbius och så den kommande Kraven the Hunter.

Det är lite galet vilka turer det bjuds på i den här branschen. Jag blir nästan lite yr i mössan och dessutom är det ju ingenting som gör att jag blir speciellt peppad på filmerna. Alls.

Hur var filmen då? Mja, till en början var den helt ok. Jared Leto var… helt ok. Det var till och med nästan så att han var nedtonad, som Emma Gray Munthe beskrev det i sin positiva recension. Men efter att Leto gått in i vampyr-mod så blev det trist och ointressant. All form av logik, förklaring till vad som egentligen händer, eller hur allt hänger ihop kastas ut genom fönstret. Effekterna var mest irriterande och mest irriterande av de irriterande effekterna var nån form av bisarr rökeffekt när vampyr-Morbius rörde sig snabbt.

Det var alltså lite oklart om det här var Morbius ursprungshistoria till att bli skurk eller hjälte. Däremot fanns det en tydlig skurk i filmen och det var Morbius barndomsvän Milo som lider av samma blodsjukdom som Morbius. Då Morbius fann det jobbigt att bli vampyr så tyckte Milo det var desto roligare. (”Botemedlet” mot blodsjukdomen var att använda sig av DNA från vampyrfladdermöss.) Mja, jag gillade inte Matt Smith som Milo speciellt. Han var inte nedtonad, om man säger så. Trots att jag inte har sett ett enda avsnitt av Doctor Who (jag håller mig till Star Trek) så tror jag mig veta att Smith under en period har spelat doktorn i den serien. Han kanske funkar bättre där.

Det sämsta med Morbius i mina ögon var den undermåliga klippningen. Det finns inget flyt. Det är ryckigt och hoppigt och ofta känns det som att det saknas hela sekvenser. Jag funderar på om det kanske inte är slappt eller slarvigt utan ett medvetet grepp för att skapa nån form häftig effekt. Ett exempel: nu är Morbius på ett tak och fast i utsuget från en fläkt (fråga inte), och sen en tiondel senare är han i en orange sparkdräkt i en fängelsecell. Sånt här kan funka ibland och ge en viss komiskt effekt. Funkar det här? Svar: nej!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Senaste gången jag såg en film med filmspanarna var på Cinemateket i december 2019 då animen Cowboy Bebop avnjöts. Nu var det alltså dags igen, vilket borgade för en mycket trevlig lördagseftermiddag med fika och en efterföljande bra biovisning. Publiken i den näst intill fullsatta salongen var verkligen med på noterna. Det var till och med applåder under eftertexterna. Huh?!

Fler, eller åtminstone två, tankar om Morbius hittar ni här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

Filed under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Lord of War (2005)

12 januari, 2020 6 kommentarer

Lord of War får mig att tänka på filmer som Three Kings, Charlie Wilson’s War och War Dogs. Vad är det för genre? Satiriska filmer om krig kanske? Just Lord of War är kanske den film som jag gillar mest av dessa och min preblogg-text om den skrevs i maj 2010.

Lord of War är en supercynisk film. Den är slick och snygg. Det är på gränsen till satir. Ja, det är i princip en satir. Nicolas Cage är riktigt bra, även fast han ser så där bajsnödig ut (min kommentar: what?) som han brukar göra. Jag tycker ibland den blir för övertydlig och slår in öppna dörrar. Den låter inte en tänka själv riktigt. Ibland är det supercyniskt och sen ska man plötsligt tänka mer mänskligt och det håller inte riktigt ihop. Det blir liksom för ytligt. Den är kritisk mot USA, kritisk mot hur världen funkar eller snarare inte funkar. Det hade kanske varit skönt med nåt sorts hopp ändå. Allt kan inte vara cyniskt. Det blir liksom för mycket. Jag gillar när Orlov (Cage) upprepade gånger agerar språkpolis då Liberias diktator säger fel (härifrån är ju även filmens titel hämtad). Jag gillar filmen just för att den är så satirisk, trots allt. Problem uppstår dock när den ska mjuka till det hela. Fast då motsäger jag samtidigt mig själv eftersom jag efterlyste hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

American Psycho (2000)

13 oktober, 2019 4 kommentarer

”Try getting a reservation at Dorsia now, you stupid fucking bastard!”

Mary Harron är en regissör som man inte har hört eller hör så mycket om. År 2000 gjorde hon den relativt uppmärksammade filmatiseringen av American Psycho men efter det försvann hon från filmscenen och har mest sysslat med att regissera tv. Jag undrar om det delvis beror på att hon är kvinna? Det är lite samma sak med exempelvis Patty Jenkins och Debra Granik. Varsin uppmärksammad film (Monster och Winter’s Bone) men sen blev det tyst. Nu är dock bägge dessa tillbaka med Wonder Woman respektive Leave No Trace. Kan man hoppas på en liknande comeback för Harron? Min text om American Psycho skrevs i mars 2004.

Det är kul att det är en kvinnlig regissör, Mary Harron, som ligger bakom den här filmatiseringen av Bret Easton Ellis roman med samma namn, en roman jag faktiskt har läst. Christian ”Bio.nu-älsklingen” Bale (min kommentar: Bio.nu var en filmsida vars forum jag hängde på när det begav sig och alla där gillade Bale) spelar Patrick Bateman, en ångestfylld Wall Street-yuppie som är besatt av att vara rätt. Det gäller kläder, hudlotion, musik, ID-kort, hippa restauranger, ja, allt som är viktigt i livet! Han har en fästmö (Reese Witherspoon) och han gillar att mörda hemlösa, horor, och andra yuppies som är mer rätt än vad han själv är.

Oj oj, jag gillade verkligen typ de första 45 minuterna av den här filmen. Då är det en klar fyra. Det var ju hur roligt som helst att se Bale glida runt i den ytliga världen bland restauranger, kreditkort och Huey Lewis and the News. Helt underbart var ju också när han skulle mörda den där fruktansvärt irriterande Paul Allen (Jared Leto) som hade finare ID-kort än stackars Bateman. Regnrock på, yxa fram, samtidigt som han ingående berättar om musiken som han spelar på sin svindyra stereo. Hehe, underbart. Oj, vad jag skrattade då.

Just dessa ovan nämnda musikrecensioner förekommer även i boken, och då bryts tillfälligt historien för att berätta om Genesis, Whitney Houston eller Huey Lewis. Kul att regissören Harron har integrerat detta på ett ganska smart sätt i filmen.

Mot slutet så spårar tyvärr filmen ur lite tyckte jag, eller snarare så tar den fel spår. När den försöker bli allvarlig (som jag tolkade det) så funkar det inte riktigt eftersom den känts som en absurd komedi fram tills dess. Jag tycker inte filmen lyckas knyta ihop säcken och komma fram till nån riktig poäng. Men den var ändå rolig, underhållande och sevärd.

Bale ser ruskigt vältränad ut (han måste ha gått på strikt diet) och passar perfekt in i rollen som yuppien som desperat vill passa in. Han lyckas perfekt med att gestalta detta genom sitt minspel, ansträngt ibland när han blir irriterad och med ett falskt dollargrin när det måste till. Bravo, Bale! Jag skulle gärna vilja se honom i en roll där han spelar lite mer vanlig, och inte hjärntvättad polis (Equilibrium) eller psykopat som här, för att se om han klarar det. (Min kommentar: ja, har vi fått se det? En normal Bale?!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Mr. Nobody (2009)

12 juli, 2019 4 kommentarer

Mr. Nobody såg jag och skrev om under Stockholm Filmfestival 2009. När jag läser min text och hur jag drar paralleller till The Fountain så går mina tankar osökt till den mycket speciella och bra Cloud Atlas.

Mr. Nobody var en film jag inte visste mycket om. Jag visste inte att det var en belgisk film t ex. Men jag antar att det faktum att den var just belgisk bidrog till att jag inte visste så mycket om den. Nu brukar det i och för sig nästan vara normalfallet när det gäller filmerna jag ser på festivalen, men Mr. Nobody var ändå en påkostad produktion visade det sig. Handlingen, eller snarare känslan, i filmen påminde mig en del om The Fountain. Dessa två filmer tillhör en genre man inte ser så ofta. Nämligen den filosofiska filmen.

Jared Leto spelar huvudrollen som Nemo Nobody i mastodontrullen som är så spretig som en film kan vara. Den består av mängder av scener och handlingen är väldigt lös. Jag fascineras ändå bitvis av historien, där en gammal Leto ser tillbaka på alla möjliga sätt som hans liv hade kunnat te sig. Bäst är väl egentligen filmen när Nemo är en yngling som upptäcker kärleken. Sen blir det väl konstigt, utan mål och mening och slutet är minst sagt krystat. Som sagt, filmen har ingen handling men den handlar om mycket och ställer många frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Efter den långa filmen var man kanske inte helt upplagd för ett Face2Face, men regissören Jaco van Dormael visade sig vara en småtjock mysfarbror som menade att filmen inte svarade på några frågor, bara ställde dem, och det hade han rätt i. Många i publiken verkade tycka att var en toppfilm och tycktes tagna och Jaco fick en hel del publikfrågor. Av nån anledning tyckte jag inte stolarna var lika hårda på Bio Rio den här gången, jämfört med när jag såg Enter the Void.


Förfilm var Mei Ling (4-/5), en annorlunda och snygg liten animerad rulle om en tjej och en bläckfisk. Jag gillade den. Märkligt korta och stilrena, enkla, scener med märkligt långa svarta pauser mellan.

Filed under Betyg 3, Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Kortfilm, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Suicide Squad (2016)

21 mars, 2019 4 kommentarer

I Suicide Squad är det gritty, grått och mörkt precis som det ska vara i DCEU-filmerna. Det är samtidigt väldigt trist. Ingen av de som ska ingå i det team som Viola Davis badass-kvinna sätter samman presenteras med nån backstory. Det finns ingen backstory. Det finns ingen story. Alla – Deadshot, Killer Croc, Captain Boomerang, Harley Quinn osv – har sin egen intro-musik. Men problemet är att vi introduceras till ingenting. Det finns inget personligt att relatera till. Allt ska bara vara coolt – för att det per definition ska vara coolt. Men filmmakarna missar att man faktiskt måste förtjäna epitetet coolt. Det spelas kända rocklåtar in absurdum. Det blir bara ytligt, som en spellista från en robot. De datorgenererade effekterna, t ex i form av en häxa vid namn Enchantress och en blå energistråle, är tråkiga. En timme och sju minuter in i filmen inser jag att jag måste ta en paus. Jag kan inte titta vidare. Nästa dag ser jag klart till 1:52 då eftertexterna börjar. Dessa eftertexter håller på till 2:02. Herregud! Tio minuters eftertexter. Ja, vi hann med kort mid-credits scene också. Men ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Betyg 1, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Blade Runner 2049 (2017)

11 oktober, 2017 16 kommentarer

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Filed under Betyg 4, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dallas Buyers Club (2013)

7 mars, 2014 5 kommentarer

DallasEfter att ha varit på plats på Skandia en dag för tidigt, och sen tappat bort kompisen Henke i förvirringen, var det till slut dags att se förra årets stora skådespelarfilm. Jag kallar den så eftersom den på Oscarsgalan, som gick av stapeln natten till i måndags, tog hem både Bästa manliga huvudroll (Matthew McConaughey) och Bästa manliga biroll (Jared Leto). Nu tror jag i och för sig inte Jared spelade bi utan snarare en transgenderperson.

Filmen inleds med att vi får träffa elektrikern och rodeoryttaren Ron Woodroof (McConaughey) i sitt esse då han på rodeon i ett bås för tjurar sätter på två tjejer samtidigt. Vilken tjur! Ron framställs i filmen som en helt out of control homofobisk knarkare och sexmissbrukande alkholist. Japp, kanske lite överdrivet. Men, men, är det en BOATS så är det.

Woodroof ser sjukligt smal ut och efter att ha råkat ut för en olycka i jobbet och hamnat på sjukhus får vi förklaringen. Ron har smittats av hiv och inte bara det, han har även vid det här laget fullt utvecklad aids. Prognosen: han har 30 dagar kvar att leva. Ron störtar ut från sjukhuset i förnekelse. Efter ett tag återvänder han dock och vill ha bromsmedicin. Man har börjat göra tester av olika nya mediciner och det finns kanske även andra otestade. Men regelverket i USA är hårt. Kanske kan Ron få tillgång till ny medicin om ett år. Så lång tid har inte Ron utan ser till att få tag i mediciner illegalt. Det hela växer till ett litet företag, kallat Dallas Buyers Club, där smittade för en medlemsavgift på $400 får fri tillgång till medicin. Filmen utvecklas till en kamp mellan Ron och amerikanska FDA (The Food and Drug Administration).

Första frågan: var Matthew och Jared värda sin gubbar? Ja, utan tvekan. Filmens stora styrka är dess skådespelarinsatser. Andra frågan: är Dallas Buyers Club en bra film? Ja, med viss tvekan. Varför tvekar jag? Mmm, jag vet inte om historien som skildras i filmen är så spännande att se i den här typen av film. Den känns i viss grad som en dramadokumentär där man istället för att göra en ren dokumentär om ett intressant ämne valt att framställa det hela som en spelfilm. Jag kommer faktiskt att tänka på en film som Steven Soderberghs Traffic, där effekterna av en global droghandel skildras på ett spännande sätt. I Dallas Buyers Club blir det aldrig riktigt engagerande, trots strålande skådespelarinsatser.

Jared Leto spelar Rayon, en man som vill vara kvinna som även hen drabbats av hiv. Rayon och Ron träffas på sjukhuset och tycke uppstår… inte. I alla fall inte direkt men efter tag så. De två blir affärspartners där Ron sköter smugglingen av medicin och Rayon blir ingången till gayvärlden och kunderna.

Trots ämnet så fanns det en del humor i filmen. Främst är det Ron som står för detta då han är en person som inte håller inne med vad han tycker och tänker, och han har en del bra och roliga repliker. Även Leto är skön som Rayon. Det förekommer en del gripande scener. Den jag tänker mest på är när Rayon efter att ha besökt sin pappa (i kostym och utan smink) kommer tillbaka till Ron med pengar för deras verksamhet.

En skådespelare som lite kommer bort i sammanhanget är Jennifer Garner som spelar en läkare. Hon liksom drunknar då Leto och McConaughey går all in. Hon ser ut som en eftertänksam och sorgsen pudel mest hela tiden. Samma uttryck. Kanske beror det på regin eller på manus. Mmm, det var lite synd.

Sen har vi då det här med viktminskningen. Jag vill inte veta hur mycket Leto och främst McConaughey har tappat i vikt. Är det sånt som krävs för en Oscar nuförtiden? Det finns nåt gimmicky över det hela kan jag tycka. I t ex The Machinist där Christian Bale var snäppet smalare än McConaughey tyckte jag det tog fokus från det filmen ville berätta. I Dallas Buyers Club håller man sig ändå på rätt sida gränsen. Under vissa perioder i filmen ser Ron ut att må hyfsat då medicinerna börjar verka, vilket kändes som något av en lättnad.

Har jag glömt något? Nej, jag tror inte det. Det blir en trea.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Hoppa nu över och kolla vad Henke tyckte om filmen. Köper han medlemskap?

Även Fiffi och Movies – Noir har skrivit om Dallas Buyers Club.

****

Som ni kanske noterat är speedrecensionsdagarna slut för nu, men jag tror faktiskt de kommer tillbaka igen. Ibland var det något av en utmaning att hålla sig kort. Det kan vara minst lika svårt som att faktiskt hitta på vad man ska skriva.

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: