Suicide Squad (2016)

I Suicide Squad är det gritty, grått och mörkt precis som det ska vara i DCEU-filmerna. Det är samtidigt väldigt trist. Ingen av de som ska ingå i det team som Viola Davis badass-kvinna sätter samman presenteras med nån backstory. Det finns ingen backstory. Det finns ingen story. Alla – Deadshot, Killer Croc, Captain Boomerang, Harley Quinn osv – har sin egen intro-musik. Men problemet är att vi introduceras till ingenting. Det finns inget personligt att relatera till. Allt ska bara vara coolt – för att det per definition ska vara coolt. Men filmmakarna missar att man faktiskt måste förtjäna epitetet coolt. Det spelas kända rocklåtar in absurdum. Det blir bara ytligt, som en spellista från en robot. De datorgenererade effekterna, t ex i form av en häxa vid namn Enchantress och en blå energistråle, är tråkiga. En timme och sju minuter in i filmen inser jag att jag måste ta en paus. Jag kan inte titta vidare. Nästa dag ser jag klart till 1:52 då eftertexterna börjar. Dessa eftertexter håller på till 2:02. Herregud! Tio minuters eftertexter. Ja, vi hann med kort mid-credits scene också. Men ändå.