Bänken (2000)

17 december, 2021 Lämna en kommentar

Som jag skriver längst ner i PS:et så är Bänken den första delen i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna. Jag återkommer om en vecka med min gamla text om Arvet och avslutar sen det här lilla temat med att för första gången titta på och skriva om Dråpet. Min text om Bänken skrevs i mars 2006.

Det här är filmen som jag i Filmtips på TV-tråden (min kommentar: en tråd i ett filmforum som jag frekventerade i ett annat liv) lite ironiskt beskrev som en film om ett par lodare som sitter på en bänk. Och mycket riktigt: en stor del av handlingen tilldrar sig på en bänk där en grupp alkisar samlas för att öla när de tar en av många raster från sitt ”ALU-jobb”. En av alkisarna är Kaj, spelad av Jesper Christensen, som en dag upptäcker att hans dotter som han inte sett på 19 år flyttat in i en lägenhet nära där han själv bor. Den närmsta tiden blir minst sagt omtumlande, både för Kaj och dottern.

Vilket satans knytnävsslag den här filmen var! Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta men jag fick en gripande, sorglig men bitvis rått rolig film och dessutom en makalös skådespelarinsats i form av Jesper Christensen som gör alkisen Kaj på en sanslöst trovärdigt sätt. Skakande, minst sagt. Egentligen är det karaktären Kaj som gör hela filmen. Han är en sån där figur som man bara inte kan låta bli att gilla – envis, tjurskallig, rädd (för ansvar), gnällig och dumstolt men ändå med ett hjärta av guld nånstans under den där alkisytan. Ja, jag gillade honom direkt, som när han konstaterar att han fan själv ska bestämma när han ska dricka sin öl!

Filmen har ett skönt ljudspår med ett trevligt stycke som spelas då och då, även mitt i riktigt jobba scener. Det här gör att den där riktigt mörka och jobbiga känslan liksom hålls undan av nån sorts ljusare syn på livet trots svårigheterna som gestaltas i filmen. De saker som tas upp i filmen kan man (i alla fall jag) ta till sig och sätta in i sitt eget liv. Det kan t ex handla om förhållandet mellan kompisar där t ex en alltid ska bestämma men där till slut ”sidekicken” får nog och gör uppror. Men när det verkligen gäller så är man ändå vänner.

Samspelet och hela historien mellan Kaj och dottern är starkt och det är rörande att se när Kaj, som är f.d. kock, ska skärpa till sig (get his shit together) och bjuda på middag. I filmen finns dessutom några andra riktiga psycho-karaktärer som görs av riktigt bra danska skådisar. Det finns nån sorts naturlig lätthet i deras rörelser och dialog (som ibland kan saknas i stela svenska filmer). Samtliga skådisar är klockrena. Den här filmen om några danska lodare som sitter på en bänk rekommenderar jag starkt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bänken är den första delen i en trilogi om de danska samhällsklasserna av regissören Per Fly. De följande är Arvet och Dråpet vilka jag ska försöka se framöver.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Månaden med männen (2000)

13 oktober, 2021 Lämna en kommentar

Månaden med männen (Maussim al-rijal eller La saison des hommes på arabiska respektive franska) är ytterligare en sån där finkulturell film som jag såg på SVT när det begav sig. Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2007.

Månaden med männen är en film från en annan kultur, nämligen den tunisiska. Den handlar om en familj där mamman och två döttrar bor isolerat på ön Djerba i Medelhavet medan pappan jobbar 11 månader om året i Tunis. En månad om året är det smekmånad då papporna kommer tillbaks från Tunis till sina familjer på ön. De övriga 11 månaderna är ett ganska tråkigt liv för mamman och döttrarna som måste lyda sin stränga svärmor. Efter att mamman har fött en son får dock mamman och döttrarna flytta till pappan och bo i Tunis. Efter några år kommer de dock tillbaka till Djerba för att få lugn eftersom sonen har psykiska problem.

Ofta gillar jag filmer från andra kulturer än den västerländska (eller kanske filmer som visar hur det var förr i tiden i vår kultur). Det kan vara intressant att få en inblick i ett liv som man inte känner till själv. Månaden med männen en hyfsad skildring av en hierarkisk familj där mannen och svärmor bestämmer. Familjehierarkin är dock på väg att rämna när fru och döttrar vill välja själv vad de ska göra med sina liv. Konflikter uppstår. Lite kul är att mannen framstår som nåt av en tönt. Han har liksom ingen aning hur han ska hantera sin frus fria vilja. Filmen blir kanske aldrig riktigt gripande och intensiv men den puttrar på relativt bra och får betyget tre av mig. Bra var bl a att vi genom tillbakablickar med snygga övergångar mellan dåtid och nutid får förklaringar till rollfigurernas sätt att vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Sleepwalker (2000)

11 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Ralph Carlsson är nog en underskattad svensk skådis. Han är en sån där karaktärsskådis som alltid gör stabila insatser. Det är inte så ofta han har huvudrollen i filmer men det har han i skräckisen Sleepwalker. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Sleepwalker handlar om en svensk familj, främst pappan Ulrik (Ralph Carlsson), som bor i ett villaområde i Stockholm. En morgon vaknar Ulrik och upptäcker till sin fasa att sängen är blodig och att hans fru och barn är spårlöst borta. Vad har hänt?

Svensk skräck hör inte till vanligheterna och jag tycker det är kul när det kommer såna filmer. Jag tyckte exempelvis Den osynlige (2002) var helt ok. Sleepwalker är till en början rätt så bra och mystisk. Ralph Carlsson är bra på att spela förvirrad och desperat, precis som i den utmärkta tv-serien Bekännelsen om nån har sett den. Men precis som i Den osynlige så tappar filmen mot slutet då spänningen liksom dör. Det blev lite för ologiska förklaringar till saker och ting. Det är ju ofta så med skräckfilmer. När väl monstret visat sig så försvinner spänningen. Men den får ändå godkänt och betyget blir 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

De druckna hästarnas tid (2000)

30 juni, 2021 2 kommentarer

Nu blir det kvalitetsfilm här på bloggen! Även om jag nog ser viktig och fin film även i dessa dagar så var jag en rackare på det för 20 år sen. Jag sprang på Zita och såg polska filmer som SVT visade. Filmen med den långa titeln De druckna hästarnas tid skrev jag om i september 2003.

De druckna hästarnas tid är en iransk film (min kommentar: eller en kurdisk film skulle man också kunna säga) om en syskonskara som bor i kurdiska Iran, precis intill gränsen till Irak. Här handlar det om att överleva. Deras pappa är smugglare vilket många i området är. Det är i princip det enda man kan tjäna pengar på. Man smugglar varor på mulor från Iran till Irak i kraftigt minerade bergsområden. Barnen hjälper till med småsysslor åt smugglarna. När pappan dör efter att en mina exploderat är det upp till äldste sonen, Ayoub, att ansvara för inkomsten. Bl a behöver han tjäna ihop pengar till sin sjuke bror som behöver opereras. Ayoub ger sig in i smugglarbranschen.

Det här var en gripande film om stark syskonvänskap. Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro. Vi (de flesta) har det rätt så bra i Sverige. Allt känns realistisk eftersom det hela bygger på verkliga händelser och ”skådisarna” spelar i princip sig själva. En bit in i filmen så vill man verkligen veta hur det ska gå för barnen i filmen. Barnens omtanke om sin sjuke bror är rörande.

Titeln undrade jag över innan jag såg filmen, ”de druckna hästarna”?! Jo, det var nämligen så att innan smugglarna börjar färden över bergen i det kalla klimatet så fick hästarna (ja, egentligen var det mulor) dricka vatten spetsat med sprit. Hästarna fick en eller två flaskor beroende på hur kallt det var. Oftast var det två flaskor kallt. Jag rekommenderar denna film. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Harrison’s Flowers (2000)

14 april, 2021 Lämna en kommentar

För några dagar sen såg jag Chloé Zhaos Oscarsnominerade film Nomadland. I huvudrollen i den filmen ser vi Frances McDormand som den kringresande Fern. I en biroll, bland alla verkliga nomader som spelar sig själva, hittar vi David Strathairn. I dagens film, Harrison’s Flowers, spelar Strathairn rollen som just Harrison och trots att titeln antyder att det är en stor roll så är det i själva verket en ganska liten roll (som jag minns det, är väl bäst att säga). Min preblogg-text om filmen skrevs i juni 2003.

Harrison’s Flowers är ett krigsdrama som inleds i USA hösten 1991 där fotografen Harrison Lloyd (David Strathairn) börjar tröttna på att skildra krigszoner runt om i världen. Chefen på tidningen som anlitar honom övertalar honom dock att jobba ett tag till och han skickas till Jugoslavien för att plåta vad som händer där i kriget mellan serber och kroater. Fru och barn lämnar han hemma som vanligt men lovar att vara tillbaka i tid till sin sons födelsedag. Men – det blir inte så. Efter några dagar kommer besked om han har omkommit när ett hus har rasat samman. Dock har ingen kropp hittats. Frun Sarah (Andie MacDowell) vägrar acceptera att Harrison är död och åker på eget bevåg till Jugoslavien och kriget för att leta rätt på honom, vare sig han är död eller levande. Väl där träffar hon ett gäng fotografer, bl a Kyle spelad av Adrien Brody (från The Pianist som ni ju ska se på bio när den kommer!).

Från att de första 20-30 min ha utspelats i lugna och trygga (relativt sett) New York så förflyttas filmen och Sarah till Jugoslavien och hamnar bokstavligt talat mitt i kriget. Varken Sarah eller jag var riktigt beredda på detta vilket gör att det blir rätt så omskakande för oss båda. Kriget skildras på ett grymt sätt och vi får uppleva det ur krigsfotografernas perspektiv.

Skådisarna pratar engelska men filmen är fransk (regissören, en man, heter Élie Chouraqui) och kanske var det därför som den kändes äkta på nåt sätt och man slapp det vanliga värsta dravlet där amerikaner ska spela hjälte även om det är en amerikan som ska ”räddas”. Det är en helt ok och spännande rulle som får betyget 4/5, en svag fyra men ändå en fyra. Slutet hade kunnat vara bättre men jag rekommenderar den ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Ali Zaoua (2000)

7 april, 2021 2 kommentarer

Ali Zaoua är en film om gatubarn i Casablanca som jag såg under en period när jag dammsög filmutbudet efter svåra och jobbiga misärfilmer. Det kunde vara filmer på SVT eller som Zita visade. Just Ali Zaoua vann faktiskt Bronshästen på Stockholm Filmfestival år 2000 (året innan jag började gå på festivalen). Min preblogg-text om filmen skrevs i november 2004.

Hmmm, till en början är Ali Zaoua förvånansvärt tråkig och intetsägande. Den växte dock efter hand och till slut gick det inte att värja sig: den blev gripande. Den minsta killen var en skön karaktär med en sorglös inställning trots svåra förhållanden (och dessutom sjöng han bra också). Men, som sagt, nåt fattades och jag vet inte vad det var. Kanske hade den en för dokumentär känsla, pga sina amtörskådisar, vilket kan göra att det som filmen försöker framställa liksom försvinner. Det blir som en nyhetssändning i stället och filmen går en förbi. Jag fick lite samma känsla när jag såg Michael Winterbottoms ganska uppmärksammade In This World. Jag kan jämföra detta med den ruggigt starka känslan som Eldflugornas grav framkallade. Där såg man pga av den sagoaktiga anime-känslan inte två svältande och föräldrarlösa barn utan bilden av två svältande och föräldrarlösa barn, vilket gav mig en starkare känsla. Jag återkommer senare till Eldflugornas grav som jag nyss sett men inte hämtat mig ifrån riktigt än. Knappt godkänt blir betyget till Ali Zaoua.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Tystnaden efteråt (2000)

21 mars, 2021 Lämna en kommentar

Volker Schlöndorff (coolt namn!) är en relativt känd tysk regissör som var en del av Den Nya Tyska Filmen under 60- och 70-talet tillsammans med bl a Werner Herzog, Wim Wenders, Rainer Werner Fassbinder och Schlöndorffs fru Margarethe von Trotta. Förutom Tystnaden efteråt har jag sett Katharina Blums förlorade heder. Schlöndorffs mest kända film, som jag dock inte har sett, är nog Blecktrumman från 1979. Den vann både Guldpalmen och en Oscar för bästa utländska film. Min korta preblogg-text om Die Stille nach dem Schuß, som den heter på tyska, skrevs i oktober 2004.

Tystnaden efteråt är en relativt välgjord och intressant film av tysken Volker Schlöndorff som på 70-talet gjorde filmen Katharina Blums förlorade heder som jag har sett. Liksom den filmen är Tystnaden efteråt en film som skildrar det tyska samhället och dess förhållande till terrorister. Det är ingen spektakulär film utan det hela känns väldigt dokumentärt och realistiskt. Det förekommer ganska fula, och alltså passande, miljöer och kläder eftersom det utspelar sig på 80-talet i Östtyskland. Det var intressant att få en inblick i hur terrorister (i alla fall just dessa tyska terrorister) möjligtvis resonerar och att det handlar om ganska vanliga men väldigt naiva människor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Final Destination (2000)

23 oktober, 2019 Lämna en kommentar

Final Destination från år 2000 startade en liten serie filmer om Döden. Fem stycken har det kommit där den senaste är från 2011. Själv har jag bara sett den första och jag tror att det kommer att förbli så. Det känns inte som att det går att mjölka den här filmidén så många gånger utan att det blir ren repetition. Min preblogg-text om den första filmen skrevs i april 2004.

Alex, som verkar lite smått besatt av Döden redan från början, ska på klassresa till Paris men får på planet innan start en vision om deras kommande död och att flygplanet ska krascha. Han får panik, det uppstår tumult och Alex lämnar planet med sex andra. Givetvis kraschar planet strax efter start och alla ombord dör. Men Döden hade en plan och den ändrar man inte på så lätt, utan en efter en så dör även de som lämnade planet. Alex försöker komma på hur man kan lura Döden. Muahaha.

Hehe, ja, det var en bra idé och jag gillade inledningen på filmen, på planet, visionen, paniken, de lämnar planet etc. Det var bra gjort. Första dödsscenen var också skön och faktiskt lite småkuslig. Hmmm, men sen tycker jag det övergår lite till en mer normal tonårsskräckis med mindre av kuslig stämning och mer av action. T ex tyckte jag hela sekvensen när en rollfigur var fast i en bil under ett åskovädret och med en fladdrande elledning bara var jobbig.

Jag tyckte att Alex snack om Dödens plan hit och dit blev lite för övertydligt. Den kusliga stämningen försvann då, och det blev nästan töntigt. Jag kände att regissören James Wong inte kunde bestämma sig för om det skulle vara en rysare eller en rysarkomedi, vilket gjorde att det i alla fall för mig varken blev hackat eller malet. Jag tycker även alla dessa amerikanska high school-tonåringar börjar bli lite tröttsamma. Jag har ledsnat på dialogen, miljöerna och skådespelarstilen. Men, det medges, inledningen och dödsscenerna var ok och dessa är anledningen till att filmen får godkänt. Jag gillar även scenen med bussen, men tyvärr hade jag redan sett just det klippet så jag var beredd.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

American Psycho (2000)

13 oktober, 2019 4 kommentarer

”Try getting a reservation at Dorsia now, you stupid fucking bastard!”

Mary Harron är en regissör som man inte har hört eller hör så mycket om. År 2000 gjorde hon den relativt uppmärksammade filmatiseringen av American Psycho men efter det försvann hon från filmscenen och har mest sysslat med att regissera tv. Jag undrar om det delvis beror på att hon är kvinna? Det är lite samma sak med exempelvis Patty Jenkins och Debra Granik. Varsin uppmärksammad film (Monster och Winter’s Bone) men sen blev det tyst. Nu är dock bägge dessa tillbaka med Wonder Woman respektive Leave No Trace. Kan man hoppas på en liknande comeback för Harron? Min text om American Psycho skrevs i mars 2004.

Det är kul att det är en kvinnlig regissör, Mary Harron, som ligger bakom den här filmatiseringen av Bret Easton Ellis roman med samma namn, en roman jag faktiskt har läst. Christian ”Bio.nu-älsklingen” Bale (min kommentar: Bio.nu var en filmsida vars forum jag hängde på när det begav sig och alla där gillade Bale) spelar Patrick Bateman, en ångestfylld Wall Street-yuppie som är besatt av att vara rätt. Det gäller kläder, hudlotion, musik, ID-kort, hippa restauranger, ja, allt som är viktigt i livet! Han har en fästmö (Reese Witherspoon) och han gillar att mörda hemlösa, horor, och andra yuppies som är mer rätt än vad han själv är.

Oj oj, jag gillade verkligen typ de första 45 minuterna av den här filmen. Då är det en klar fyra. Det var ju hur roligt som helst att se Bale glida runt i den ytliga världen bland restauranger, kreditkort och Huey Lewis and the News. Helt underbart var ju också när han skulle mörda den där fruktansvärt irriterande Paul Allen (Jared Leto) som hade finare ID-kort än stackars Bateman. Regnrock på, yxa fram, samtidigt som han ingående berättar om musiken som han spelar på sin svindyra stereo. Hehe, underbart. Oj, vad jag skrattade då.

Just dessa ovan nämnda musikrecensioner förekommer även i boken, och då bryts tillfälligt historien för att berätta om Genesis, Whitney Houston eller Huey Lewis. Kul att regissören Harron har integrerat detta på ett ganska smart sätt i filmen.

Mot slutet så spårar tyvärr filmen ur lite tyckte jag, eller snarare så tar den fel spår. När den försöker bli allvarlig (som jag tolkade det) så funkar det inte riktigt eftersom den känts som en absurd komedi fram tills dess. Jag tycker inte filmen lyckas knyta ihop säcken och komma fram till nån riktig poäng. Men den var ändå rolig, underhållande och sevärd.

Bale ser ruskigt vältränad ut (han måste ha gått på strikt diet) och passar perfekt in i rollen som yuppien som desperat vill passa in. Han lyckas perfekt med att gestalta detta genom sitt minspel, ansträngt ibland när han blir irriterad och med ett falskt dollargrin när det måste till. Bravo, Bale! Jag skulle gärna vilja se honom i en roll där han spelar lite mer vanlig, och inte hjärntvättad polis (Equilibrium) eller psykopat som här, för att se om han klarar det. (Min kommentar: ja, har vi fått se det? En normal Bale?!)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Kod okänd (2000)

6 mars, 2019 2 kommentarer

När jag läser min gamla preblogg-text om Kod okänd (eller Code inconnu: Récit incomplet de divers voyages som originaltiteln lyder) så kan jag ju inte låta bli att tänka på Ruben Östlund. Just den där förmågan att få till obekväm stämning har ju Östlund mer eller mindre doktorerat i. Han måste ha tittat på Haneke. Min text om Kod okänd som skrevs i april 2003.

Den egensinnige (min kommentar: egensinnig? Verkligen? Charlie Kaufman är egensinnig men Haneke?) österrikiske regissören Michael Haneke gjorde Kod okänd efter den väldigt obehagliga Funny Games (1997). Filmen börjar med att en kille slänger ett hopknycklat papper i händerna på en tiggerska på en gata i Paris. En annan kille, en afrikansk invandrare, ser detta och konfronterar killen och kräver att han ska be om ursäkt. Tumult uppstår, polis tillkallas, varefter invandraren tas in på förför men släpps. Tiggerskan förhörs också och visar sig vara en illegal flykting från Rumänien och skickas hem, dvs utvisas från Frankrike.

Efter denna inledning delas filmen upp i tre parallellhandlingar där man i en rad lösryckta scener får följa dom inblandade i tumultet eller kanske främst personer i deras närhet. Killen som slängde papperet har en bror, en fotograf som är tillsammans med en lite kall skådespelerska (Juliette Binoche) som endast visar riktiga känslor framför kameran. Själv bor han hos sin pappa på en bondgård som pappan vill att han ska ta över men det vill han inte själv.

Haneke har en märklig förmåga att med små medel skapa intensiva scener ofta med en lite obehaglig stämning. I Kod okänd kan det dock vara svårt att hitta nån röd tråd eftersom dom tre parallellhandlingarna till synes inte hänger ihop och scenerna vi får se är korta och klipps ofta av mitt i en replik på ett speciellt sätt. Jag läste ett engelskt uttryck som beskrev den här filmen som en ”slice of life”-film. Det stämmer rätt så bra. Vi får helt enkelt se ett antal scener ur en samling människors liv men utan nån riktig ramberättelse som i mer ”normala” filmer som går från punkt A till punkt B.

Samtliga skådisar håller hög klass. Speciellt gäller detta Juliette Binoche som visar prov på grymt skådespeleri, bl a i en scen där hon blir provocerad av en ung kille i en tunnelbanevagn, men håller masken tills killen har gått av då det slutligen brister. Betyget blir en stark trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Hyperlänkfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg