De druckna hästarnas tid (2000)

Nu blir det kvalitetsfilm här på bloggen! Även om jag nog ser viktig och fin film även i dessa dagar så var jag en rackare på det för 20 år sen. Jag sprang på Zita och såg polska filmer som SVT visade. Filmen med den långa titeln De druckna hästarnas tid skrev jag om i september 2003.

De druckna hästarnas tid är en iransk film (min kommentar: eller en kurdisk film skulle man också kunna säga) om en syskonskara som bor i kurdiska Iran, precis intill gränsen till Irak. Här handlar det om att överleva. Deras pappa är smugglare vilket många i området är. Det är i princip det enda man kan tjäna pengar på. Man smugglar varor på mulor från Iran till Irak i kraftigt minerade bergsområden. Barnen hjälper till med småsysslor åt smugglarna. När pappan dör efter att en mina exploderat är det upp till äldste sonen, Ayoub, att ansvara för inkomsten. Bl a behöver han tjäna ihop pengar till sin sjuke bror som behöver opereras. Ayoub ger sig in i smugglarbranschen.

Det här var en gripande film om stark syskonvänskap. Man får verkligen perspektiv på sin egen tillvaro. Vi (de flesta) har det rätt så bra i Sverige. Allt känns realistisk eftersom det hela bygger på verkliga händelser och ”skådisarna” spelar i princip sig själva. En bit in i filmen så vill man verkligen veta hur det ska gå för barnen i filmen. Barnens omtanke om sin sjuke bror är rörande.

Titeln undrade jag över innan jag såg filmen, ”de druckna hästarna”?! Jo, det var nämligen så att innan smugglarna börjar färden över bergen i det kalla klimatet så fick hästarna (ja, egentligen var det mulor) dricka vatten spetsat med sprit. Hästarna fick en eller två flaskor beroende på hur kallt det var. Oftast var det två flaskor kallt. Jag rekommenderar denna film. 4-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Vinden bär oss (1999)

vinden-bar-ossI somras gick den iranske regissören Abbas Kiarostami bort. Jag har bara sett två av hans filmer men jag är ändå fascinerad av hans stil och jag skulle vilja se fler. Texten om Vinden bär oss skrevs i september 2005.

He, den här snubben, Abbas Kiarostami, gör ganska balla filmer. På ett sätt är det en befrielse att se dem. De påminner lite om Tarkovskijs filmer i och med det lååångsamma tempot, men till skillnad från ryssens filmer så finns här en melankolisk lite eftertänksam humor. Jag har sett en annan film av denne iranske regissör och det är Smak av körsbär. De båda filmerna påminner om varandra ganska mycket, men Vinden bär oss blir lite för ”lös” i historien för att det ska funka fullt ut. Man vet nästan inget om karaktärerna och det gör att det är lite svårt att bli engagerad. Å andra sidan gör det att det är intressant att följa vad som händer och försöka klura ut vad som egentligen pågår. Om nån har sett filmen så vet ni att det finns en speciell scen, kopplad till mobiltelefoni och bilkörning, som upprepas om och om igen. Den återkommande scenen blir som ett mantra för filmen. Den mals om och om igen och blir rolig på ett hypnotiskt och envist vis. Jag ber om ursäkt för den dåliga och fullständigt osammanhängande recensionen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: