Dråpet (2005)

Som utlovat kommer här ett recension om Dråpet som jag nu ser för första gången efter att för länge sen ha sett Bänken och Arvet, de två första delarna i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna.

Fast det där med att det skulle handla om klassamhället är nog mest ett konstruerat sätt att binda samman filmerna så att man kan kalla det för en trilogi. För mig handlar det mer om hur det är att vara människa, om the human condition som det så fint heter på utrikiska. Men det kanske är det som är Flys poäng. Oavsett om du bor i slott eller koja, är fattig eller rik, så kommer du att ställas inför mänskliga problem eller dilemman. That’s life!

Om de två tidigare filmerna handlade om under- respektive överklassen så är väl det här en titt på medelklassen.

Carsten (Jesper Christensen från Bänken) är en gymnasielärare som har en affär med en tidigare elev, Pil (Beate Bille). Pil är med i nån form av aktivistgrupp och under en aktion där man bryter sig in hos en vapentillverkare går saker och ting fel vilket leder till att en polis dör. Pil och hennes två aktivistvänner flyr till Carstens sommarhus men hamnar till slut i finkan. Det hela leder till att Carstens liv, och äktenskapet med frun Nina (Pernilla August), faller samman.

Oj! Det var ett tag sen jag såg ett så här välspelat och intensivt drama. Efter några minuter är jag helt inne i filmens värld, i den värld som rollfigurerna i filmen lever i. Carsten, Nina och Pil känns som verkliga personer.

Är det nåt i den danska ölen som gör att danskarna är så bra på detta? Att få det att kännas som att det är på riktigt? Sen har vi ju även det danska språket som är underbart, underbart svårt att förstå men underbart. ”Hold nu kæft, mand!”.

Filmen hoppar i tiden lite fram och tillbaka. Från början har man (läs: jag) inte riktigt koll på när scenerna egentligen äger rum. Före eller efter filmtitelns dråp? Det här greppet ger en något mystisk stämning. Allt blir lite suddigt på nåt sätt.

Jag anar även inslag av magisk realism, eller surrealism kanske, i några scener. Främst handlar det om en sekvens där Carsten utövar skärmflygning och hans skärm börjar brinna (sic!). Hände det här på riktigt eller var det ett sätt att referera till det som verkligen händer i Carstens liv. Ja, det kan man fundera på. Flög han kanske för nära solen likt Ikaros? Härligt, härligt, men farligt, farligt. Varför har jag på sistone (två gånger åtminstone) börjat referera till svenska schlagertexter?

Filmen är högaktuell idag i våra tider med protester mot polisvåld och andra orättvisor. Orättvisor och protester mot dessa har givetvis funnits i alla tider (och kommer att finnas i alla tider) men nu är det ju så mer tydligt eller öppet med tanke på våra sociala (och på samma gång politiska) medier.

Det filmen ändå gör klart är att oavsett hur mycket orättvisor det finns så kan du ändå inte komma ifrån att du själv måste vara ärlig, mot dig själv och mot andra. Annars faller allt. Vilket det gör för Carsten, och Pil i viss mån. Det går liksom inte att komma undan med att göra fel och sen använda den danska vapenexporten som en ursäkt. #whataboutism, ni vet.

Det var inte förvånande att jag under titten blev påmind om en hel del andra danska produktioner som t ex Druk och tv-serien Bron (ja, det är en samproduktion mellan Sverige och Danmark).

Dråpet är ett episkt psykologiskt drama med strålande skådespelarinsatser som gav mig en del Bergman-vibbar (intensiva och ångestfyllda scener med ansikten i närbild!). Det blir höga betyg till alla filmerna i trilogin inklusive denna sista del. Film på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arvet (2003)

Arvet är den andra delen i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna. Den första filmen Bänken tittade på de lägsta i samhället. I dagens film är fokus istället på överklassen. Jag återkommer om en vecka med ett omdöme om den tredje filmen Dråpet efter att ha sett den för första gången. Min text om Arvet skrevs i september 2007.

För drygt ett år sen såg jag Per Flys film Bänken som är den första filmen i en trilogi om de danska samhällsklasser. Bänken handlar om underklassen och det är en väldigt bra film (4+/5). Arvet handlar om motsatsen: överklassen. Christoffer (Ulrich Thomsen) lever ett gott liv i Stockholm. Han driver en restaurang och har en svensk fru som är skådespelare på Dramaten. När hans far tar livet av sig förväntar sig dock hans familj i Danmark, åtminstone mamman (Ghita Nørby), att han ska ta över familjeföretaget, en stålindustri med vissa ekonomiska problem. Christoffer tvekar – med all rätt visar det sig.

Det är något obehagligt över Ulrich Thomsen. Det är något med hans blick. Ibland kan den bli läskigt t.o.m. och det känns som om han i nästa scen ska storma in på McDonald’s tre minuter efter frukosttiden med ett hagelgevär. Hur som helst, Thomsen är det som håller ihop hela filmen. Men även de andra skådisarna är riktigt bra. Precis som i Bänken så finns det en skön men svart humor. T ex scenerna när Christoffer med familj ska tala inför stålarbetarna i den stora fabrikshallen. Det finns ett allvar i scenerna men ändå känns det som om man (läs: jag) har skrattet nånstans där i halsen.

Egentligen händer inte så fantastiska saker i filmen men ändå finns där en nerv och spänning i de flesta scener. Det som står ut mest är väl hur snabbt Christoffer förändras i sin nya miljö. Han trivs inte men känner att han har ett ansvar mot sin familj och snart är han liksom inne i det hela. Lisa Werlinder som spelar den svenska frun är väl hyfsad men ibland är det nåt, i jämförelse med de danska skådisarna, som inte ringer sant. Jag vet inte om det beror på att svenska är mitt modersmål och det därför måsta vara klockrent rätt för att funka helt. Lite överspelsvarning är det väl kanske. Werlinder är ändå ok. Filmen som helhet är kanon och med ett bra och talande slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Dråpet, som är den tredje filmen recenserar jag när jag har sett den (min kommentar: vilket förhoppningsvis alltså blir om en vecka).

Bänken (2000)

Som jag skriver längst ner i PS:et så är Bänken den första delen i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna. Jag återkommer om en vecka med min gamla text om Arvet och avslutar sen det här lilla temat med att för första gången titta på och skriva om Dråpet. Min text om Bänken skrevs i mars 2006.

Det här är filmen som jag i Filmtips på TV-tråden (min kommentar: en tråd i ett filmforum som jag frekventerade i ett annat liv) lite ironiskt beskrev som en film om ett par lodare som sitter på en bänk. Och mycket riktigt: en stor del av handlingen tilldrar sig på en bänk där en grupp alkisar samlas för att öla när de tar en av många raster från sitt ”ALU-jobb”. En av alkisarna är Kaj, spelad av Jesper Christensen, som en dag upptäcker att hans dotter som han inte sett på 19 år flyttat in i en lägenhet nära där han själv bor. Den närmsta tiden blir minst sagt omtumlande, både för Kaj och dottern.

Vilket satans knytnävsslag den här filmen var! Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta men jag fick en gripande, sorglig men bitvis rått rolig film och dessutom en makalös skådespelarinsats i form av Jesper Christensen som gör alkisen Kaj på en sanslöst trovärdigt sätt. Skakande, minst sagt. Egentligen är det karaktären Kaj som gör hela filmen. Han är en sån där figur som man bara inte kan låta bli att gilla – envis, tjurskallig, rädd (för ansvar), gnällig och dumstolt men ändå med ett hjärta av guld nånstans under den där alkisytan. Ja, jag gillade honom direkt, som när han konstaterar att han fan själv ska bestämma när han ska dricka sin öl!

Filmen har ett skönt ljudspår med ett trevligt stycke som spelas då och då, även mitt i riktigt jobba scener. Det här gör att den där riktigt mörka och jobbiga känslan liksom hålls undan av nån sorts ljusare syn på livet trots svårigheterna som gestaltas i filmen. De saker som tas upp i filmen kan man (i alla fall jag) ta till sig och sätta in i sitt eget liv. Det kan t ex handla om förhållandet mellan kompisar där t ex en alltid ska bestämma men där till slut ”sidekicken” får nog och gör uppror. Men när det verkligen gäller så är man ändå vänner.

Samspelet och hela historien mellan Kaj och dottern är starkt och det är rörande att se när Kaj, som är f.d. kock, ska skärpa till sig (get his shit together) och bjuda på middag. I filmen finns dessutom några andra riktiga psycho-karaktärer som görs av riktigt bra danska skådisar. Det finns nån sorts naturlig lätthet i deras rörelser och dialog (som ibland kan saknas i stela svenska filmer). Samtliga skådisar är klockrena. Den här filmen om några danska lodare som sitter på en bänk rekommenderar jag starkt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Bänken är den första delen i en trilogi om de danska samhällsklasserna av regissören Per Fly. De följande är Arvet och Dråpet vilka jag ska försöka se framöver.

Allegro (2005)

I onsdags handlade det om det danska mysteriedramat Reconstruction som jag såg på Göteborgs Filmfestival 2004. På Stockholm Filmfestival 2005 så kryssade jag ytterligare en film av samma regissör, nämligen Allegro.

På Göteborgs Filmfestival 2004 såg jag den danske regissören Christoffer Boes film Reconstruction. Nu slumpade det sig så att jag som sista film på Stockholm Filmfestival såg hans nya film Allegro. De båda filmerna har ganska mycket gemensamt. De utspelas i mystiska miljöer där tid och rum verkar ha hamnat i nåt sorts limbo. I Allegro kommer konsertpianisten Zetterstrøm (spelad av Ulrich Thomsen från bl a Festen) tillbaka till Köpenhamn efter att ha vara i USA i flera år. Efter en tragisk händelse flydde Zetterstrøm från Danmark och glömde/förträngde samtidigt allt som hade hänt tidigare i hans liv. När han nu återkommer till Köpenhamn upptäcker han att de minnen han har förträngt har samlats, imploderat på nåt mystiskt sätt, och skapat en märklig ogenomtränglig zon i centrala Köpenhamn.

Hehe, det är en helskum handling faktiskt som bitvis kändes som en blandning av Twilight Zone och nåt som Kafka skulle ha kunnat skriva. Thomsen spelar sin roll på ett märkligt sätt. Han är nästan helt apatisk och känslolös, och så kanske man blir om man inte har några minnen. I temat påminner faktiskt Allegro om den svenska festvivalfilmen Storm. Filmen var ganska vacker, speciellt vissa scener i ett nattligt Köpenhamn med den där konstiga zonen dallrande och blixtrande i bakgrunden. Lite humor fanns också i form av en tafatt konsertarrangör som jagar den oberäknelige Zetterstrøm när han inte dyker upp inför en konsert. Men i slutändan är det en konstig film som aldrig riktigt lyfter. Precis som Boes förra film så har Allegro en intressant idé, men det blir en lite för tråkig och svåråtkomlig film. Relativt sevärd är den ändå. Jag måste också nämna att Henning Moritzen (som för övrigt också var med i Festen) var bra som Zetterstrøms rullstolsbundne ledsagare i zonen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Monica Z

Malmö FilmdagarEddaTitel: Monica Z
Regi: Per Fly
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det kanske ska till en dansk(jävel) för att göra en riktigt bra svensk film? Per Fly är dansk och har bl a gjort den fantastiska Bänken med den fantastiska Jesper Christensen. Nu skulle han göra biopic om den svenska jazzikonen Monica Zetterlund. Han skulle åtminstone regissera filmen. Manus är skrivet av svenske Peter Birro som även ligger bakom manuset till Snabba Cash II (en nyhet för mig).

Det brukar finnas två metoder när det gäller biopics (eller biografisk film kanske det heter på svenska men det är för långt så vi kör med biopic). Första sättet är att helt enkelt berätta heeeela historien från början till slut. Det andra sättet är att välja ut en speciell händelse eller period och skildra just den, som man t ex gör i Lincoln. I Monica Z fokuserar man på två saker, dels Monicas försök att bli framgångsrik som sångerska och dels hennes försök att gör sin pappa nöjd. Vilket ju när man tänker efter är samma sak. Filmens känslokärna är hennes relation med pappan (som spelas av Kjell Bergqvist).

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar (därav loggan uppe till höger) som en av elva filmer i ett härligt filmstimm under knappa tre dagar. Av dessa var det en, och endast en, som fick mig att gråta. Vilken film var det? Jo, den första jag såg och det var just Monica Z, vilket kom som en liten överraskning. Enbart detta faktum gör att jag måste ge filmen ett högt betyg.

Titelrollen spelas av skånskan och sångerskan Edda Magnason som här gör sin filmdebut! Jag luktar Guldbagge. Jag kan i alla fall garantera en nominering. Edda är lik Monica, hon är vacker och har en skön intensitet, hon är en duktig sångerska. Men viktigast är att hon visar sig vara en duktig skådis också! Det känns inte som att det är en debutant vi ser på vita duken. Hon är sin rollfigur hela tiden. En sak jag noterade men som andra inte snappat upp var att hon ibland lät som en skåning som försöker prata rikssvenska. Det klingade lite lustigt. Men det kanske bara är jag? Efter att ha pratat med andra verkar de flesta nämligen imponerad över hennes olika dialekter, Hagfors:ska och sen mer åt det rikssvenska hållet. Förmodligen är det alltså bara jag.

Filmen är en klassisk ”uppgång och fall”-historia. Monica kämpar på som folkparkssångerska samtidigt som hon jobbar som växeltelefonist i Hagfors. Hon gör allt för att lyckas, för att komma bort från Hagfors, för att visa sin pappa att hon kan! Hon ”offrar” t.o.m. sin dotter. I sina förhållanden till män känns det mest som att hon utnyttjar dem som språngbräda för att komma till Stockholm eller åstadkomma nåt annat. Det är inte en vacker bild som målas upp av Monica. I grunden är handlar det dock om en kvinna med en väldig vilja men samtidigt ett väldigt dåligt självförtroende.

Den scen som fick en tår att sakta rinna nedför min kind kan säkert många tycka är over the top, för mycket av det goda. En sån där övertydligt manipulativ scen som trycker på rätt knappar. Scenen innefattar Edda, Kjell Bergqvist och ett telefonsamtal över Atlanten efter att Monica uppträtt tillsammans med pianisten Bill Evans i New York. Är pappa nu äntligen kanske lite nöjd med sin dotter? Och kan han uttrycka det? Oh yes he could!

Lite kul är att filmen kryllar av kändisar från 60-talets nöjes-Sverige. Vi får träffa både Hasse & Tage, Lena Nyman och inte minst en Wagner-dirigerande Vilgot Sjöman. Trots att dessa ”kändisar” är helt okända för alla utom svenskar så tror jag ändå historien om Monica är så pass universell att den kan funka t ex i USA. Filmen har redan fått en engelsk titel: Waltz with Monica. I Sverige tror jag det här blir höstens (svenska) blockbuster. Biosalongerna kommer att krylla av gubbar och gummor som vill återuppleva sitt 60-tal.

4-/5

Det är fler som skriver om Monica Z idag, och Har du inte sett den? har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (nattpod)

%d bloggare gillar detta: