Arvet (2003)

Arvet är den andra delen i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna. Den första filmen Bänken tittade på de lägsta i samhället. I dagens film är fokus istället på överklassen. Jag återkommer om en vecka med ett omdöme om den tredje filmen Dråpet efter att ha sett den för första gången. Min text om Arvet skrevs i september 2007.

För drygt ett år sen såg jag Per Flys film Bänken som är den första filmen i en trilogi om de danska samhällsklasser. Bänken handlar om underklassen och det är en väldigt bra film (4+/5). Arvet handlar om motsatsen: överklassen. Christoffer (Ulrich Thomsen) lever ett gott liv i Stockholm. Han driver en restaurang och har en svensk fru som är skådespelare på Dramaten. När hans far tar livet av sig förväntar sig dock hans familj i Danmark, åtminstone mamman (Ghita Nørby), att han ska ta över familjeföretaget, en stålindustri med vissa ekonomiska problem. Christoffer tvekar – med all rätt visar det sig.

Det är något obehagligt över Ulrich Thomsen. Det är något med hans blick. Ibland kan den bli läskigt t.o.m. och det känns som om han i nästa scen ska storma in på McDonald’s tre minuter efter frukosttiden med ett hagelgevär. Hur som helst, Thomsen är det som håller ihop hela filmen. Men även de andra skådisarna är riktigt bra. Precis som i Bänken så finns det en skön men svart humor. T ex scenerna när Christoffer med familj ska tala inför stålarbetarna i den stora fabrikshallen. Det finns ett allvar i scenerna men ändå känns det som om man (läs: jag) har skrattet nånstans där i halsen.

Egentligen händer inte så fantastiska saker i filmen men ändå finns där en nerv och spänning i de flesta scener. Det som står ut mest är väl hur snabbt Christoffer förändras i sin nya miljö. Han trivs inte men känner att han har ett ansvar mot sin familj och snart är han liksom inne i det hela. Lisa Werlinder som spelar den svenska frun är väl hyfsad men ibland är det nåt, i jämförelse med de danska skådisarna, som inte ringer sant. Jag vet inte om det beror på att svenska är mitt modersmål och det därför måsta vara klockrent rätt för att funka helt. Lite överspelsvarning är det väl kanske. Werlinder är ändå ok. Filmen som helhet är kanon och med ett bra och talande slut.

PS. Dråpet, som är den tredje filmen recenserar jag när jag har sett den (min kommentar: vilket förhoppningsvis alltså blir om en vecka).