The Birds (1963)

En dryg vecka in på det nya året gick jag tillsammans med Carl för att titta på Fåglarna, invigningsfilmen på Cinematekets Hitchcock-retrospektiv. Det var fullproppat i foajén när jag kom till Filmhuset och jag ställde mig i kö för att köpa min biljett. Dum som jag var så hade räknat med att det inte skulle vara några problem alls att få tag i en biljett. När det var två framför mig i kön så sa tjejen i den ena av två kassor att det var tre biljetter kvar. Oj, oj, vilken suspense! Så fort jag kunde tog jag mig fram till en kassa och sa ”En biljett, tack!”. Jag fick den sista biljetten. Seger! Glad i hågen viftade jag med min biljett medan jag gick mot salongen och samtidigt passerade den långa kön. ”Jag fick sista biljetten!”. ”Jag fick sista biljetten!”.

Det var alltså i princip fullsatt i salongen. Det fanns dock några få lediga platser. Jag antar att det handlade om folk som hade årskort eller köpt biljett online men sen inte dykt upp av olika anledningar. Stämningen var trevlig i salongen på samma sätt som stämningen i filmen var trevlig. Jag har sett Fåglarna tidigare men jag mindes inte riktigt hur rolig den var. Framförallt tyckte jag Tippi Hedren var helt underbar. Hon är så där lite retsamt retsam mot alla sin omgivning. Offret för hennes senaste upptåg spelas av Rod Taylor som väl ärligt talat var lite trist och träig. Men det var så de manliga skådisarna var stöpta på den här tiden.

Var Fåglarna läskig? Som barn hörde man ju att Fåglarna och Psycho var det värsta man kunde se. Och jag minns att jag såg den som barn och nog tyckte den var rejält läbbig. Hur var det nu då? Jo, faktum är att Hitchcock faktiskt lyckas bygga upp en ganska otäck spänning med smarta och enkla medel. Ett typexempel är när Hedren sitter på en bänk utanför en skola och en klätterställning sakta fylls på med svarta kråkor. En effektiv och helt ljudlös scen, förutom fåglarnas olycksbådande småflaxande med vingarna.

När Hitchcock tar till specialeffekter som bakprojektion eller uppstoppade fåglar blir det genast sämre, för att inte säga skrattretande. Skådisar som skriker, springer och flaxar med armarna mot ingenting funkar inte riktigt.

Det var kul att se Jessica Tandy i rollen som Taylors mor (det kan inte ha skiljt så värst många år mellan dem). Tandy var otroligt lik Gunn Wållgren. Dessutom är Veronica Cartwright med som en irriterande unge. Vem sjutton är Veronica Cartwright undrar ni? Jo, men hon är ju med Alien för fasen.

Allt som allt, en trevlig visning och en trevlig film som förresten bygger på en historia skriven av Daphne du Maurier.

Jag undrar när Cinemateketet kan öppna igen eller att man överhuvudtaget kan gå ut och träffa folk, gå på bio, ta en fika, luncha ihop med en kompis?

Nu: tillbaks till Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hitchcock: Spellbound (1945)

Alfred i profilShinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.

Ingrid Bergman (den ljuvliga) spelar en psykiater, Dr Constance Peterson, som jobbar på en psykiatrisk anstalt. Till anstalten kommer Dr Edwards (Gregory Peck) som ska bli ny chef. Ljuv musik uppstår mellan Bergman och Peck. Snart visar det sig dock att något är fel med Dr Edwards. Han uppvisar en oförklarlig fobi för ränder mot vit bakgrund. Dr Peterson försöker då med psykoanalys få Dr Edwards att minnas vad som kan orsaka denna fobi. Det hela utvecklar sig till en mordhistoria kryddad med minnesförluster och surrealistiska drömsekvenser med scenografi av Salvador Dalí.

Första halvtimmen av den här filmen var en fyra. Det är härligt att se Bergman och Peck, som här gjorde en av sina första filmer (Peck alltså). Det är småroligt och samtidigt mystiskt med Pecks fobi för ränder. Sen blir det tyvärr något av en transportsträcka i mitten (förutom den mystiska drömsekvensen som är rolig) fram till den lite spännande upplösning. Jag vet inte, men jag har en känsla av att producenten David O. Selznick haft flera fingrar med i spelet. Att Alfred kanske inte har fått göra precis som han ville och att det kanske därför inte känns helt som en Hitchcock-film. Jag gillade filmen men den når inte upp till en fyra. Betyget blir 3+/5.

Det finns en scen i slutet av filmen som fick mig att tänka på en identisk scen i Pedro Almodóvars Köttets lustar. Just denna scen har också Hitchcocks speciella stil när det gäller bildlösningar. Ni som har sett båda filmerna vet vad jag tänker på, väl?

Alfred Alfred Alfred Alfred Halvsep

Suspicion (1941)

Jag tar och slänger upp en kort gammal preblogg-text om en Hitchcock-film i dag. Det är nog inte en av Hitchcocks mest kända och när jag läser mitt omdöme känns det märkligt att jag ändå ger filmen tvåa. Men det här var på den tiden då en tvåa i betyg automatiskt betydde en dålig film och en trea var godkänt. Nu har skalan flyttat sig en aning och en normal tvåa kan nästan vara en helt ok film. Min text om Suspicion (som har den härliga svenska titeln Illdåd planeras?) skrevs i maj 2007.

Playboyen Johnnie (Cary Grant) uppvaktar societetsflickan Lina (Joan Fontaine) och gifter sig med henne. Men vilka motiv har han egentligen till giftermålet?

Eh, det här var ju inte bra. Grant har jag egentligen aldrig gillat. Han känns bara snackig, fånig, och gammaldags på fel sätt, och han känns inte heller trovärdig i den här rollen. Enda gången (ok, kanske lite överdrivet) jag gillat Grant är nog i Det ligger i blodet (His Girl Friday).

I Illdåd planeras? bryr jag mig inte alls över vad som händer med rollfigurerna, även om Fontaine gör en ok roll som Lina. Men eftersom Grant är en pajas så faller det hela, i mina ögon. Sen tycker jag inte Hitchcock lyckas speciellt bra med att skapa nån spänning. Jag såg överhuvudtaget inte mycket av Hitchcock i filmen. Det kändes mer som en korsning mellan Hem till gården, Lilla huset på prärien och Morden i Midsomer, eller nåt. Speciellt spännande var det i alla fall inte. Att sen slutet är en katastrof det cementerar betyget som annars kanske hade orkat sig över godkänt-gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En detalj som dock kändes Hitchcock-aktig var användningen av gallerliknande skuggor i huset där Lina och Johnnie bodde, som i bilden nedan.

%d bloggare gillar detta: