Citizen Kane (1941)
24 maj, 2019 6 kommentarer
Jaha, då var det dags att lägga upp en gammal preblogg-text om filmvärldens Citizen Kane. The Citizen Kane of movies. Jag syftar alltså på just Citizen Kane och min text om den skrevs i juni 2007.
Jaha, då är det mycket möjligt att jag har stött på en av de filmer som jag skulle vilja beteckna som överskattad. Jag kan egentligen inte komma på nån annan mer uppenbar. Fast samtidigt så vet jag att ganska många inte tycker Orson Welles debutfilm är nåt mästerverk, så jag vet egentligen inte om överskattad är rätt ord. Det är som med Bergman ungefär. Jag tycker inte Bergman är överskattad eftersom väldigt många inte gillar hans filmer. Det är möjligt att det i bägge fallen är skillnad på hobbycineaster med båda fötterna på jorden och recensenter uppe i finkulturskyn kanske.
Hur som helst, Citizen Kane är filmen om tidningskungen Charles Foster Kane, hans uppgång och fall. Vi får hans liv berättat för oss i återblickar, från barndomen där han blev bortadopterad till en bank (!), via starten och uppgången på tidningen The New York Inquirer, till misslyckade äktenskap och en tilltagande besatthet och paranoia. Berättelsen ramas in av att en reporter som genom att intervjua personer från Kanes liv försöker få reda på vad Kanes sista ord på sin dödsbädd egentligen betydde. ”Rosebud!”.
Objektivt sett kan jag se att det här är en ganska speciell film. Åtminstone, gissar jag, för sin tid. Berättartekniskt använder sig Welles av en del annorlunda grepp som t ex en sorts journalfilm där Kanes liv snabberättas i dokumentär form. Även själva strukturen på filmen med episodiska återblickar känns modern. Och så det klassiska slutet där inledningens Rosebud får sin förklaring. Fotot, vackert svartvitt, sticker ut med framförallt ljus, mörker och annorlunda bildlösningar (à la film noir?). Dock överanvänder man greppet att låta vissa personers ansikten förbli siluettskuggor. Jag får också erkänna att Welles är bra i rollen som Kane. Speciellt känns han som blott 26 år gammal väldigt trovärdig som gammal (bra sminkad och bra spelat).
Men. Men. Men. Jag tycker filmen som helhet, liksom karaktären Kane, ändå känns tom, torr och tråkig. Jag håller med Puffie (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) som skrev att filmen känns som tre timmar även fast den bara är två. Jag får liksom inte ihop filmen. Den lovar väldigt mycket (inte minst inledningen som är briljant) men i slutändan får jag inte ut nånting av den. De många delarna, journalfilmen, de episodiska återblickarna, journalistens intervjuer, ger bara ett spretigt pretentiöst intryck. Jag skulle kunna skriva mer men nöjer med att konstatera att betyget ändå med nöd och näppe blir godkänt. (Min kommentar: om jag hade satt betyg idag hade det nog blivit 2-2,5/5 då ”nöd och näppe godkänt” nog inte längre är en trea utan snarare en tvåa).
Jag skulle kunna sammanfatta Citizen Kane så här: <spoiler>En ganska tråkig transportsträcka bara för att konstatera att Kane saknade sin kälke</spoiler>
Det här också en av få gånger då jag avstår från att använda den svenska titeln. Det är den här och sen en del av Dario Argentos filmer…
Vad säger folk?