Citizen Kane (1941)

Jaha, då var det dags att lägga upp en gammal preblogg-text om filmvärldens Citizen Kane. The Citizen Kane of movies. Jag syftar alltså på just Citizen Kane och min text om den skrevs i juni 2007.

Jaha, då är det mycket möjligt att jag har stött på en av de filmer som jag skulle vilja beteckna som överskattad. Jag kan egentligen inte komma på nån annan mer uppenbar. Fast samtidigt så vet jag att ganska många inte tycker Orson Welles debutfilm är nåt mästerverk, så jag vet egentligen inte om överskattad är rätt ord. Det är som med Bergman ungefär. Jag tycker inte Bergman är överskattad eftersom väldigt många inte gillar hans filmer. Det är möjligt att det i bägge fallen är skillnad på hobbycineaster med båda fötterna på jorden och recensenter uppe i finkulturskyn kanske.

Hur som helst, Citizen Kane är filmen om tidningskungen Charles Foster Kane, hans uppgång och fall. Vi får hans liv berättat för oss i återblickar, från barndomen där han blev bortadopterad till en bank (!), via starten och uppgången på tidningen The New York Inquirer, till misslyckade äktenskap och en tilltagande besatthet och paranoia. Berättelsen ramas in av att en reporter som genom att intervjua personer från Kanes liv försöker få reda på vad Kanes sista ord på sin dödsbädd egentligen betydde. ”Rosebud!”.

Objektivt sett kan jag se att det här är en ganska speciell film. Åtminstone, gissar jag, för sin tid. Berättartekniskt använder sig Welles av en del annorlunda grepp som t ex en sorts journalfilm där Kanes liv snabberättas i dokumentär form. Även själva strukturen på filmen med episodiska återblickar känns modern. Och så det klassiska slutet där inledningens Rosebud får sin förklaring. Fotot, vackert svartvitt, sticker ut med framförallt ljus, mörker och annorlunda bildlösningar (à la film noir?). Dock överanvänder man greppet att låta vissa personers ansikten förbli siluettskuggor. Jag får också erkänna att Welles är bra i rollen som Kane. Speciellt känns han som blott 26 år gammal väldigt trovärdig som gammal (bra sminkad och bra spelat).

Men. Men. Men. Jag tycker filmen som helhet, liksom karaktären Kane, ändå känns tom, torr och tråkig. Jag håller med Puffie (min kommentar: en gammal forumkompis från Filmsnack.se) som skrev att filmen känns som tre timmar även fast den bara är två. Jag får liksom inte ihop filmen. Den lovar väldigt mycket (inte minst inledningen som är briljant) men i slutändan får jag inte ut nånting av den. De många delarna, journalfilmen, de episodiska återblickarna, journalistens intervjuer, ger bara ett spretigt pretentiöst intryck. Jag skulle kunna skriva mer men nöjer med att konstatera att betyget ändå med nöd och näppe blir godkänt. (Min kommentar: om jag hade satt betyg idag hade det nog blivit 2-2,5/5 då ”nöd och näppe godkänt” nog inte längre är en trea utan snarare en tvåa).

Jag skulle kunna sammanfatta Citizen Kane så här: <spoiler>En ganska tråkig transportsträcka bara för att konstatera att Kane saknade sin kälke</spoiler>

Det här också en av få gånger då jag avstår från att använda den svenska titeln. Det är den här och sen en del av Dario Argentos filmer…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Suspicion (1941)

Jag tar och slänger upp en kort gammal preblogg-text om en Hitchcock-film i dag. Det är nog inte en av Hitchcocks mest kända och när jag läser mitt omdöme känns det märkligt att jag ändå ger filmen tvåa. Men det här var på den tiden då en tvåa i betyg automatiskt betydde en dålig film och en trea var godkänt. Nu har skalan flyttat sig en aning och en normal tvåa kan nästan vara en helt ok film. Min text om Suspicion (som har den härliga svenska titeln Illdåd planeras) skrevs i maj 2007.

Playboyen Johnnie (Cary Grant) uppvaktar societetsflickan Lina (Joan Fontaine) och gifter sig med henne. Men vilka motiv har han egentligen till giftermålet?

Eh, det här var ju inte bra. Grant har jag egentligen aldrig gillat. Han känns bara snackig, fånig, och gammaldags på fel sätt, och han känns inte heller trovärdig i den här rollen. Enda gången (ok, kanske lite överdrivet) jag gillat Grant är nog i Det ligger i blodet (His Girl Friday).

I Illdåd planeras bryr jag mig inte alls över vad som händer med rollfigurerna, även om Fontaine gör en ok roll som Lina. Men eftersom Grant är en pajas så faller det hela, i mina ögon. Sen tycker jag inte Hitchcock lyckas speciellt bra med att skapa nån spänning. Jag såg överhuvudtaget inte mycket av Hitchcock i filmen. Det kändes mer som en korsning mellan Hem till gården, Lilla huset på prärien och Morden i Midsomer, eller nåt. Speciellt spännande var det i alla fall inte. Att sen slutet är en katastrof det cementerar betyget som annars kanske hade orkat sig över godkänt-gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En detalj som dock kändes Hitchcock-aktig var användningen av gallerliknande skuggor i huset där Lina och Johnnie bodde, som i bilden nedan.

Dumbo

decadesDumboTitel: Dumbo
Regi: Ben Sharpsteen m.fl.
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

I söndags skulle jag egentligen ha sett Dumbo men jag hade fullkomligt glömt bort det pågående decennietemat och tittade istället på Oz the Great and Powerful (biiig mistake). Nu vet jag inte om jag hade glömt bort eller helt enkelt förträngt Dumbo men jag kände i alla fall för nåt lättsamt och då passade Oz. Dessutom funkade den som en del av den uppsamlingsverksamhet av filmåret som jag just nu driver. Sen kom det ett mail från Henke där han skickade länken till sin Dumbo-recension. Dumbo! Just det, dumbom! Det var ju Dumbo du skulle se. I måndags efter jobbet tittade jag igenom de nätbaserade filmtjänster som jag betalar för men hittade inte Dumbo. Well, då fick det bli gratistjänsten. Tio minuter senare hade jag filmen redo för visning!

Dumbo handlar om en kringresande cirkus och den lilla elefantungen Dumbo som har stora öron och därför blir mobbad av sina cirkuskollegor, speciellt clownerna och de andra elefanthonorna. Hans mamma älskar honom men när hon blir ”upprörd” över den behandling som sonen utsätts för blir hon satt i isoleringsbur och får inte träffa Dumbo.

Filmens inledning gör mig orolig. Förtexterna i gräll technicolor och till skränig cirkusmusik är sagolikt jobbiga och jag tänker att det här blir jobbiga 64 minuter. Det är helt enkelt inte en film för mig, men tur då att den inte är så lång i alla fall. Direkt i inledningen fick vi också en sång om storken och det gjorde inte saken bättre. Jag tyckte ändå det var intressant att se en så här gammal Disney-film och studera tecknarstilen. Just hantverket var inget jag var imponerad av inledningsvis. Jag tyckte det var lite slarvigt och nästan fult tecknat. Efter att ha läst på om filmen så visade det sig att det fanns en förklaring. Man hade helt enkelt en bra mycket mindre budget efter att föregångaren Fantasia hade floppat publikmässigt.

Nu gillade jag ändå vissa saker som t ex det levande loket som puffande låter höra ”I think I can I think I can I think” på väg upp för en brant backe. Även en ganska lång sekvens när man slår upp det stora cirkustältet funkade. Samtidigt fanns här nåt obehagligt över filmen. Jag vet inte riktigt vad? Kan det ha varit de anonyma ansiktslösa sjungande svarta arbetarna? Även cirkusens stadsparad är av nån anledning obehaglig. Stilen på figurerna känner jag igen från de gamla Disneyfilmer som visas som en del av Kalle Ankas julafton. Det finns en flytande organisk, något läbbig, känsla som jag uppskattar.

Som ni märker tog det inte speciellt lång tid efter den i mitt tyckte dåliga inledningen innan att jag blev mer positiv till, eller snarare fascinerad av, Dumbo. Bara en sån liten detalj som när gorillan under stadsparaden råkar skaka sönder sitt galler men liksom i smyg sätter tillbaks det trasiga röret gjorde att jag tänkte att det här kanske är lite smart och roligt, trots allt. Sen ska Dumbo och hans kompis cirkusmusen dricka vatten ur en hink som utan deras vetskap spetsats med en flaska sprit… and we go into LSD mode!

Efter den hallucinatoriska resan på nästan fem minuter (som gav mig Paprika-vibbar) var jag helt fast. Filmen är helt galet bra inser jag. Mycket udda att en film kan vända nåt som till en början ser ut som ett nederlag till en triumferande vinst. För en vinst är vad jag tycker Dumbo är.

Det finns underbara scener här, även innan LSD-trippen tar vid. Några exempel: När elefantmamman leker med sin Dumbo (härlig kemi mellan de båda och Dumbo är ju supergullig), när Dumbo besöker sin mamma och blir vaggad i snabeln (awwww), när cirkusmusen berusad leker med såpbubblor på ett enkelt men så charmigt sätt. En sekvens som är på gränsen till mardrömsframkallande är clownernas cirkusnummer när Dumbo är fast högst uppe i ett brinnande höghus och clownerna är klantiga brandmän. Clowner är läskiga, så är det bara.

Dumbo är en mörkare film än vad jag var beredd på och det känns som den innehåller en del kommentarer på dåtidens samhälle. Den där gruppen med elefanthonor retar verkligen Dumbo och hennes mamma och känns som en läskig syjuntagrupp i en amerikansk förort där man fått nåt att skvallra om. När elefantmamman, hon kallades tydligen Jumbo, blir isolerad i en bur blir det även oväntat sorgligt.

Det finns förstås även märkliga inslag som skvallrar om att filmen är gjord i en annan tidsålder. Inledningens barnleverans medelst stork känns som nåt som inte skulle funka i en film idag. De svarta fåglarna som dyker upp i filmens slutskede är kanske inte heller nåt som skulle platsa i en modern film. Men de bjöd på en bra sång (förstås).

Hot diggity, Dumbo får en fyra!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? ”Vilken dumbom har valt den här filmen?” eller ”Snablar också! Vilken bra film!”. Den här gången ansluter både Sofia och Fiffi. Kul!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset

The Maltese Falcon

decadesThe Maltese FalconTitel: The Maltese Falcon
Regi: John Huston
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

Decennier-temat är inne på 40-talet och den här gången har Movies-Noir och Henke valt en Bogart-noir i regi av John Huston. Eftersom jag hade sett filmen tidigare och hade en recension liggande (som inte publicerats på bloggen) så väljer jag helt fräckt att posta den recensionen utan att se om filmen. Jag ber om ursäkt för det och att det därmed inte blir en lika matig text som vanligt men jag tyckte ändå det var bättre än inget eftersom jag inte hade lust att se om filmen.

Humphrey Bogart spelar här Dashiell Hammets privatdeckare Sam Spade som en dag får besök av en mystisk kvinna (ho, vilken överraskning) som säger sig leta efter sin syster som har rymt med en skum man. Spades kollega blir mördad när han skuggar mannen och Spade blir indragen i en mystisk historia där en mytomspunnen statyett spelar en viktig roll.

Mjaha, det här var tyvärr klart sämre än jag hade väntat. Tidigare har jag sett bl a Casablanca (5/5), To Have and Have Not (3/5) och The Big Sleep (3/5) med Bogart och jag tycker dessa filmer är klart bättre. Bogart själv är ok i The Maltese Falcon, han är cool helt enkelt. I de andra filmerna som jag nämnde tycker jag dock han har haft en bättre motspelerska. Både Ingrid Bergman (i Casablanca) och Lauren Bacall matchar Bogart. Speciellt Bacall som är ruggigt sval i sin kaxighet. Själva historien i The Maltese Falcon tycker jag är ganska tråkig också. Det är för mycket som är oklart. Det förklaras förstås mot slutet men då hade jag tröttnat. I vissa filmer funkar det här upplägget men just här blir det för ointressant tyckte jag. Vägen mot förklaringen måste vara bättre än vad den är här.

Bäst var Sydney Greenstreet som spelade en man besatt av att finna den där statyetten. Han påminde om Marlon Brando, och då menar jag den under senare år fetlagde Brando. Sen finns det vissa obetalbara scener med Bogart och Peter Lorre inblandade, bl a när Bogart skrattande betraktar Lorre som efter att först ha blivit nedslagen återigen hotar Bogart med en pistol. Kul, men inte tillräckligt kul för att lyfta filmen som helhet. Jag tyckte den kvinnliga huvudrollen var lite blek och Mary Astor som gjorde rollen blir inte den fullfjädrade femme fatale som en sån här film kräver. Då tycker jag Lauren Bacall är hästlängder bättre. Nja, jag kan tyvärr inte ge godkänt. Kanske kan tyckas fräckt mot en sån här klassiker men jag blev helt enkelt inte underhållen nog för ett godkänt betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Henke och Movies-Noir? If they didn’t like it, at least they can’t blame it on the bo(o)gie…

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

%d bloggare gillar detta: