Suspicion (1941)

Jag tar och slänger upp en kort gammal preblogg-text om en Hitchcock-film i dag. Det är nog inte en av Hitchcocks mest kända och när jag läser mitt omdöme känns det märkligt att jag ändå ger filmen tvåa. Men det här var på den tiden då en tvåa i betyg automatiskt betydde en dålig film och en trea var godkänt. Nu har skalan flyttat sig en aning och en normal tvåa kan nästan vara en helt ok film. Min text om Suspicion (som har den härliga svenska titeln Illdåd planeras) skrevs i maj 2007.

Playboyen Johnnie (Cary Grant) uppvaktar societetsflickan Lina (Joan Fontaine) och gifter sig med henne. Men vilka motiv har han egentligen till giftermålet?

Eh, det här var ju inte bra. Grant har jag egentligen aldrig gillat. Han känns bara snackig, fånig, och gammaldags på fel sätt, och han känns inte heller trovärdig i den här rollen. Enda gången (ok, kanske lite överdrivet) jag gillat Grant är nog i Det ligger i blodet (His Girl Friday).

I Illdåd planeras bryr jag mig inte alls över vad som händer med rollfigurerna, även om Fontaine gör en ok roll som Lina. Men eftersom Grant är en pajas så faller det hela, i mina ögon. Sen tycker jag inte Hitchcock lyckas speciellt bra med att skapa nån spänning. Jag såg överhuvudtaget inte mycket av Hitchcock i filmen. Det kändes mer som en korsning mellan Hem till gården, Lilla huset på prärien och Morden i Midsomer, eller nåt. Speciellt spännande var det i alla fall inte. Att sen slutet är en katastrof det cementerar betyget som annars kanske hade orkat sig över godkänt-gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En detalj som dock kändes Hitchcock-aktig var användningen av gallerliknande skuggor i huset där Lina och Johnnie bodde, som i bilden nedan.

Hitchcock: Rebecca

RebeccaTitel: Rebecca
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Rebecca har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Början av den här rullen var inte bra. Musiken är fånig. Det mesta är fånigt. Det känns som en gammal fars. Joan Fontaine är dock charmig som naiv ung kvinna och räddar filmen under de första 20-25 minuterna. Filmen tar sig när de anländer till Manderlay där den gamla frun Rebecca gör sig påmind. Det var roligt att se en yngre Laurence Olivier eftersom jag precis sett en äldre upplaga av honom i The Boys from Brazil. Filmen känns inte riktigt som en Hitchcock-film. Jag anar att producenten David O. Selznick hade stort inflytande. Men Rebecca är klart bättre än Suspicion (Illdåd planeras) som Selznick också producerade och där filmbolaget la sig i en hel del (främst i slutet som ju var uselt i den rullen). Mot slutet tar sig Rebecca och det blir nästan en fyra. Det kommer en del twists som jag inte riktigt var beredd på, faktiskt. Vissa bra suspensesekvenser förekommer men inget är i närheten av Hitchcocks bästa – även fast jag mer och mer inser att jag inte tycker Hichcock är så satans bra.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Redan från början funderar jag på om det här är mer av en David O. Selznick-film än en Hitchcock-film och det är inget gott tecken. Inledningen avslöjar ändå att det är en Hitchcock-film då vi får en närbild på änklingen Maxim de Winters (Laurence Olivier) fötter. Han står vid en klippa vid kusten i Monte Carlo och till synes är han på väg att hoppa. Han blir dock påkommen av Joan Fontaines unga kvinna som förblir namnlös filmen igenom. De två inleder så småningom en relation, gifter sig och Maxim tar med henne hem till godset Manderlay i Cornwall.

Jag skrev i min första text att inledningen inte är bra men att Fontaine räddar filmen. Hmm, jag vet inte, inledningen är inte bra men det som räddar filmen är snarare Florence Bates som spelar Mrs. Van Hopper, den överklassdam som Fontaine är sällskap åt. Bates har en räcka med sköna repliker och scener, som t ex när hon är förkyld, ligger i hotellsängen, får hostmedicin och bestört utbrister ”Wretched stuff! Give me a chocolate, quick!”. Ja, vi har faktiskt en hel del farsartad humor här (och det bidrar även fånig musik till). Riktigt bra är det förstås inte och Fontaine känns som en tafatt och hjälplös katt. Maxim, som känns som, eller snarare är, en skitstövel (inte lite lik Krister från svenska filmen Vi), lyckas givetvis ändå charma Fontaine med repliker som ”Eat it up like a good girl” när hon (Fontaine alltså) inte är så hungrig vid frukosten. Precis vad en flicka vill höra. Ja, det är faktiskt en ganska absurd handling när Maxim tar över Fontaines liv.

När de båda anländer till Manderlay lyfter filmen mycket riktigt, det håller jag med mig själv om. 😉 Manderlay är ett klassiskt spökslott och här hittar vi dessutom filmens absolut bästa rollfigur: hushållerskan och den som styr på Manderlay: Mrs. Danvers (Judith Anderson). Fontaine trivs inte på Manderlay. Vid middagarna sitter man vid varsin bordsände, typ 10 meter ifrån varandra, och använder de gamla servetterna med den gamla frun Rebeccas emblem. Överallt ser och hör hon spår av Rebecca. Mrs. Danvers gör allt för att förpesta tillvaron. Men jag känner ändå inte att det här är en Hitchcock-film, vilket i och för sig inte nödvändigtvis behöver vara nåt negativt. Nånting saknas ändå.

Det är en märklig historia. Jag förstår aldrig hur Fontaine resonerar. Hon som en hund… ja, jag skrev katt tidigare men hund beskriver det nog bättre, som en blöt liten hundvalp. Och Max behandlar henne så. När de ska gå ut och ta en promenad beordrar han jacka på med orden ”Can’t be too careful with children”. Ja, nåt är inte helt friskt i deras förhållande.

Historien byter riktning mot slutet, blir mer av ett kriminaldrama istället för mysteriethriller, och nu ska man plötsligt tro på att Maxim och Fontaine är kära på riktigt och det funkar inte. Nu blev filmen seg och tråkig. Det är en kvart kvar och jag somnar. Hitchcock-känslan lyser fortfarande med sin frånvaro förutom i några korta sekvenser. Just Hitchcocks speciella touch kan lyfta en film till godkänt men här är det för lite och då håller det inte, trots vissa komiska höjdpunkter.

Betyg när jag såg den 2009:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred

Idag har Filmitch sett samma film som jag och det ska bli intressant att se om han tyckte bättre om den än jag gjorde. Notera dessutom att det här är den enda Hitchcockregisserade film som vunnit en Oscar för bästa film.

%d bloggare gillar detta: