Trouble in Paradise

decadesTrouble in ParadiseTitel: Trouble in Paradise
Regi: Ernst Lubitsch
År: 1932
IMDb
| Filmtipset

Förra fredagen skrev jag om det franska krigsdramat La grande illusion som en del av M-Noirs och Henkes decennieprojekt. Det var en ganska trist, ibland fånig, film som var fylld med symbolik och försökte säga allvarliga saker om relationer mellan olika länder i Europa. Konstrasten mot denna fredags film kunde nog inte vara större. Trouble in Paradise måste ha varit Henkes val, väl?! Jag kommer direkt att tänka på The Thomas Crown Affair, en film som jag vet ligger Henke varmt om hjärtat. I den är det Pierce Brosnan och Rene Russo som heistar sig till varandras hjärtan. I Trouble in Paradise är det 1930-talsstjärnorna Miriam Hopkins (som Lily) och Herbert Marshall (som Gaston) som träffar på varandra i Venedig och upptäcker att de försöker blåsa varandra. De slår sina påsar ihop och riktar in sig på en viss Madame Colet, en rik arvtagerska i Paris.

Haha, det här var helt hysteriskt. Om filmen hade gjorts efter 1 juli 1934 så hade den nog inte varit lika hysterisk eller lika bra. 1 juli 1934 var nämligen det datum då filmstudiorna slutligen bestämde sig för att följa sin egen produktionskod, även kallad Hayskoden, en sorts guidebok med moraliska regler kring vad som fick eller inte fick visas på vita duken. Det är en ganska lång lista som man nu blev tvungen att rätta sig efter. Alternativet var att filmen inte fick gå upp på bio. Men i Trouble in Paradise hade man lösa tyglar, vilket man märker. När Lily får reda på vem Gaston egentligen är så är det pang på rödbetan och hopp upp Gastons knä och börja kyssas som gäller. En märklig scen, måste jag säga. Uppbyggnaden när det gäller deras romans var nästan obefintlig. Men ok, de skojade med varandra en stund när de ficktjuvsnodde olika saker från varandra.

Filmen är en klassisk komedi med dubbelspel, romantik, harmlösa heister, och en hel del charm. Samspelet mellan Hopkins och Marshall är ganska skönt men jag kan nästan tycka att man får för lite av det. När de båda har anlänt till Paris handlar det mesta om hur Gaston ska bearbeta arvtagerskan Colet (som spelas av Kay Francis), få henne att smälta. Tempot i filmen är furiöst och jag har faktiskt svårt att hänga med på vad som händer. Vem är vem och vad betyder det? Och detta trots att jag såg filmen med engelsk text som stöd. Kanske är den för smart för mig, jag vet inte. Nåt som förvirrade mig en aning, eller jag förstod inte riktigt deras funktion i alla fall, var två rollfigurer som jag kallar tonsillmännen. Tonsillmännen bestod av Majoren (det är det enda han kallas) och så Monsieur Filiba. Filiba var med i handlingen i Venedig där han fick besök av en läkare som ville undersöka hans tonsiller. Detta återkommer då och då i handlingen och det är nåt skumt med den där ”läkaren”. Vad ville han egentligen undrar tonsillmännen? Och vad vill tonsillmännen förutom att de är konkurrenter som uppvaktare av Madame Colet?

Det förekommer en del udda, liksom lösryckta scener, som t ex när Madame Colets handväska har försvunnit och belöning har utlysts. Till Colets bostad kommer en mängd personer som säger sig ha hittat väskan. Plötsligt stormar en ung ryss in och börjar gorma på ryska. Jag får känslan av att han vill genomföra en kommunistisk revolution i Paris. Vad detta har med resten av handlingen att göra är oklart. En annan lite udda sak jag noterade var att det plötsligt dök upp en scen med tonsillmännen där man fick gayvibbar, eller åtminstone metrosexvibbar, mellan de båda då de diskuterar smokingmärken. Dessutom pratar Gaston allvar med Madame Colet när det gäller vilken makeup man ska använda plus tipsar en av tonsillmännen om ”speciella” harem i Konstantinopel.

Samtidigt som jag nu skriver min recension så ser jag om delar av filmen och jag måste säga att många scener är väldigt underhållande. Det är nåt speciellt med språket och hurtigheten och det är svårt att värja sig. Men för att få en fyra så måste man vara underhållande precis hela tiden plus ge mig rollfigurer som engagerar mig hela tiden och det får jag inte riktigt här men en stark trea blir det.

Henke brukar börja sina recensioner med ett citat. Jag tar och avslutar med ett den här gången. Det är i början av filmen och Gaston ska bjuda en celebritet i Venedig på middag i syfte att sätta in en stöt på damen i fråga. Gastons instruktioner till sin betjänt lyder:

”It must be the most marvelous supper. We may not eat it, but it must be marvelous.”

3+/5

Kay och Miriam

Härlig marknadsföringsbild på Kay och Miriam

PS. En sak till. Jag misstänker att Madame Colet var en skojare hon med, som gift sig med den rika företagspampen för att kunna ärva efter honom. Hon avslöjar sig bland annat när hon doppar brödet i morgonkaffet när ingen ser.

PPS. En annan liten notering: visst var Herbert Marshall (Gaston) aningen puckelryggig?

PPPS. Ytterligare en detalj som jag noterade var att filmens förtexter faktiskt hade de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna först i castinglistan. Herbert Marshall fick nöja sig med tredjeplatsen. Det skulle väl aldrig hända idag?

****

Vad tyckte Henke och Movies-Noir? Var det rena rama paradiset eller var det mest trubbel? Klicka på länkarna så får ni veta!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Hitchcock: Rebecca

RebeccaTitel: Rebecca
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1940
IMDb
| Filmtipset

Rebecca har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Början av den här rullen var inte bra. Musiken är fånig. Det mesta är fånigt. Det känns som en gammal fars. Joan Fontaine är dock charmig som naiv ung kvinna och räddar filmen under de första 20-25 minuterna. Filmen tar sig när de anländer till Manderlay där den gamla frun Rebecca gör sig påmind. Det var roligt att se en yngre Laurence Olivier eftersom jag precis sett en äldre upplaga av honom i The Boys from Brazil. Filmen känns inte riktigt som en Hitchcock-film. Jag anar att producenten David O. Selznick hade stort inflytande. Men Rebecca är klart bättre än Suspicion (Illdåd planeras) som Selznick också producerade och där filmbolaget la sig i en hel del (främst i slutet som ju var uselt i den rullen). Mot slutet tar sig Rebecca och det blir nästan en fyra. Det kommer en del twists som jag inte riktigt var beredd på, faktiskt. Vissa bra suspensesekvenser förekommer men inget är i närheten av Hitchcocks bästa – även fast jag mer och mer inser att jag inte tycker Hichcock är så satans bra.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Redan från början funderar jag på om det här är mer av en David O. Selznick-film än en Hitchcock-film och det är inget gott tecken. Inledningen avslöjar ändå att det är en Hitchcock-film då vi får en närbild på änklingen Maxim de Winters (Laurence Olivier) fötter. Han står vid en klippa vid kusten i Monte Carlo och till synes är han på väg att hoppa. Han blir dock påkommen av Joan Fontaines unga kvinna som förblir namnlös filmen igenom. De två inleder så småningom en relation, gifter sig och Maxim tar med henne hem till godset Manderlay i Cornwall.

Jag skrev i min första text att inledningen inte är bra men att Fontaine räddar filmen. Hmm, jag vet inte, inledningen är inte bra men det som räddar filmen är snarare Florence Bates som spelar Mrs. Van Hopper, den överklassdam som Fontaine är sällskap åt. Bates har en räcka med sköna repliker och scener, som t ex när hon är förkyld, ligger i hotellsängen, får hostmedicin och bestört utbrister ”Wretched stuff! Give me a chocolate, quick!”. Ja, vi har faktiskt en hel del farsartad humor här (och det bidrar även fånig musik till). Riktigt bra är det förstås inte och Fontaine känns som en tafatt och hjälplös katt. Maxim, som känns som, eller snarare är, en skitstövel (inte lite lik Krister från svenska filmen Vi), lyckas givetvis ändå charma Fontaine med repliker som ”Eat it up like a good girl” när hon (Fontaine alltså) inte är så hungrig vid frukosten. Precis vad en flicka vill höra. Ja, det är faktiskt en ganska absurd handling när Maxim tar över Fontaines liv.

När de båda anländer till Manderlay lyfter filmen mycket riktigt, det håller jag med mig själv om. 😉 Manderlay är ett klassiskt spökslott och här hittar vi dessutom filmens absolut bästa rollfigur: hushållerskan och den som styr på Manderlay: Mrs. Danvers (Judith Anderson). Fontaine trivs inte på Manderlay. Vid middagarna sitter man vid varsin bordsände, typ 10 meter ifrån varandra, och använder de gamla servetterna med den gamla frun Rebeccas emblem. Överallt ser och hör hon spår av Rebecca. Mrs. Danvers gör allt för att förpesta tillvaron. Men jag känner ändå inte att det här är en Hitchcock-film, vilket i och för sig inte nödvändigtvis behöver vara nåt negativt. Nånting saknas ändå.

Det är en märklig historia. Jag förstår aldrig hur Fontaine resonerar. Hon som en hund… ja, jag skrev katt tidigare men hund beskriver det nog bättre, som en blöt liten hundvalp. Och Max behandlar henne så. När de ska gå ut och ta en promenad beordrar han jacka på med orden ”Can’t be too careful with children”. Ja, nåt är inte helt friskt i deras förhållande.

Historien byter riktning mot slutet, blir mer av ett kriminaldrama istället för mysteriethriller, och nu ska man plötsligt tro på att Maxim och Fontaine är kära på riktigt och det funkar inte. Nu blev filmen seg och tråkig. Det är en kvart kvar och jag somnar. Hitchcock-känslan lyser fortfarande med sin frånvaro förutom i några korta sekvenser. Just Hitchcocks speciella touch kan lyfta en film till godkänt men här är det för lite och då håller det inte, trots vissa komiska höjdpunkter.

Betyg när jag såg den 2009:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred

Idag har Filmitch sett samma film som jag och det ska bli intressant att se om han tyckte bättre om den än jag gjorde. Notera dessutom att det här är den enda Hitchcockregisserade film som vunnit en Oscar för bästa film.

%d bloggare gillar detta: