Family Plot (1976)

16 juni, 2021 6 kommentarer

Med anledning av att Shinypodden pratade om Family Plot i måndags som en del av sin genomgång av alla (!) Alfreds Hitchcocks filmer så tyckte jag det kunde passa att skicka upp en preblogg-text om samma film idag. Min torftiga text skrevs i oktober 2003. Tänk att titta igenom Hitchcocks alla filmer, vilket mastodontprojekt. Det måste bli uppåt eller över 50 filmer. Vem skulle komma på tanken att göra nåt sånt? Galningar! 😉

Alfred Hitchcocks sista film handlar om två par. Ett skojarpar som genom att tjejen spelar spåkvinna får pengar från en gammal rik tant om hennes arvinge kan hittas. Ett annat par utför kidnappningar för att få värdefulla ädelstenar. Deras vägar korsas.

Nej, nej, nej, nej, nej, det här var uselt tycker jag. Det är nån sorts tokrolig stämning och fullständigt ospännande, vilket inte är likt Alfred. Det blir en dålig komedi som inte är rolig, och en thriller som inte är spännande. Värst, nästan outhärdligt, var det när det ena paret åker nerför en backe i en bil vars bromsar har saboterats och kvinnan blir hysterisk och skriker. Det pågår i fem minuter. Inte roligt, bara jobbigt. Betyget blir 1+/5. Det är inte ofta jag ger ettor och det beror nog på att jag nästan bara ser filmer som jag är intresserad av och tror att jag kommer att gilla. Men nu måste yxan falla. Chop!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hoppa nu över till Fripps filmrevyer-Henke för att kolla vad han tycker om Alfreds sista film.

Filed under Betyg 1, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Birds (1963)

20 mars, 2020 4 kommentarer

En dryg vecka in på det nya året gick jag tillsammans med Carl för att titta på Fåglarna, invigningsfilmen på Cinematekets Hitchcock-retrospektiv. Det var fullproppat i foajén när jag kom till Filmhuset och jag ställde mig i kö för att köpa min biljett. Dum som jag var så hade räknat med att det inte skulle vara några problem alls att få tag i en biljett. När det var två framför mig i kön så sa tjejen i den ena av två kassor att det var tre biljetter kvar. Oj, oj, vilken suspense! Så fort jag kunde tog jag mig fram till en kassa och sa ”En biljett, tack!”. Jag fick den sista biljetten. Seger! Glad i hågen viftade jag med min biljett medan jag gick mot salongen och samtidigt passerade den långa kön. ”Jag fick sista biljetten!”. ”Jag fick sista biljetten!”.

Det var alltså i princip fullsatt i salongen. Det fanns dock några få lediga platser. Jag antar att det handlade om folk som hade årskort eller köpt biljett online men sen inte dykt upp av olika anledningar. Stämningen var trevlig i salongen på samma sätt som stämningen i filmen var trevlig. Jag har sett Fåglarna tidigare men jag mindes inte riktigt hur rolig den var. Framförallt tyckte jag Tippi Hedren var helt underbar. Hon är så där lite retsamt retsam mot alla sin omgivning. Offret för hennes senaste upptåg spelas av Rod Taylor som väl ärligt talat var lite trist och träig. Men det var så de manliga skådisarna var stöpta på den här tiden.

Var Fåglarna läskig? Som barn hörde man ju att Fåglarna och Psycho var det värsta man kunde se. Och jag minns att jag såg den som barn och nog tyckte den var rejält läbbig. Hur var det nu då? Jo, faktum är att Hitchcock faktiskt lyckas bygga upp en ganska otäck spänning med smarta och enkla medel. Ett typexempel är när Hedren sitter på en bänk utanför en skola och en klätterställning sakta fylls på med svarta kråkor. En effektiv och helt ljudlös scen, förutom fåglarnas olycksbådande småflaxande med vingarna.

När Hitchcock tar till specialeffekter som bakprojektion eller uppstoppade fåglar blir det genast sämre, för att inte säga skrattretande. Skådisar som skriker, springer och flaxar med armarna mot ingenting funkar inte riktigt.

Det var kul att se Jessica Tandy i rollen som Taylors mor (det kan inte ha skiljt så värst många år mellan dem). Tandy var otroligt lik Gunn Wållgren. Dessutom är Veronica Cartwright med som en irriterande unge. Vem sjutton är Veronica Cartwright undrar ni? Jo, men hon är ju med Alien för fasen.

Allt som allt, en trevlig visning och en trevlig film som förresten bygger på en historia skriven av Daphne du Maurier.

Jag undrar när Cinemateketet kan öppna igen eller att man överhuvudtaget kan gå ut och träffa folk, gå på bio, ta en fika, luncha ihop med en kompis?

Nu: tillbaks till Netflix.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: Spellbound (1945)

20 december, 2019 4 kommentarer

Alfred i profilShinypodden har just nu Hitchcock-tema och senaste pratade de om filmen Spellbound från 1945. Själv var jag säker på att jag hade en text om den på bloggen men det visade sig inte stämma. Det är åtgärdat nu och det handlar om en rejält gammal preblogg-text som skrevs i augusti 2003.

Ingrid Bergman (den ljuvliga) spelar en psykiater, Dr Constance Peterson, som jobbar på en psykiatrisk anstalt. Till anstalten kommer Dr Edwards (Gregory Peck) som ska bli ny chef. Ljuv musik uppstår mellan Bergman och Peck. Snart visar det sig dock att något är fel med Dr Edwards. Han uppvisar en oförklarlig fobi för ränder mot vit bakgrund. Dr Peterson försöker då med psykoanalys få Dr Edwards att minnas vad som kan orsaka denna fobi. Det hela utvecklar sig till en mordhistoria kryddad med minnesförluster och surrealistiska drömsekvenser med scenografi av Salvador Dalí.

Första halvtimmen av den här filmen var en fyra. Det är härligt att se Bergman och Peck, som här gjorde en av sina första filmer (Peck alltså). Det är småroligt och samtidigt mystiskt med Pecks fobi för ränder. Sen blir det tyvärr något av en transportsträcka i mitten (förutom den mystiska drömsekvensen som är rolig) fram till den lite spännande upplösning. Jag vet inte, men jag har en känsla av att producenten David O. Selznick haft flera fingrar med i spelet. Att Alfred kanske inte har fått göra precis som han ville och att det kanske därför inte känns helt som en Hitchcock-film. Jag gillade filmen men den når inte upp till en fyra. Betyget blir 3+/5.

Det finns en scen i slutet av filmen som fick mig att tänka på en identisk scen i Pedro Almodóvars Köttets lustar. Just denna scen har också Hitchcocks speciella stil när det gäller bildlösningar. Ni som har sett båda filmerna vet vad jag tänker på, väl?

Alfred Alfred Alfred Alfred Halvsep

Filed under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Suspicion (1941)

18 januari, 2019 2 kommentarer

Jag tar och slänger upp en kort gammal preblogg-text om en Hitchcock-film i dag. Det är nog inte en av Hitchcocks mest kända och när jag läser mitt omdöme känns det märkligt att jag ändå ger filmen tvåa. Men det här var på den tiden då en tvåa i betyg automatiskt betydde en dålig film och en trea var godkänt. Nu har skalan flyttat sig en aning och en normal tvåa kan nästan vara en helt ok film. Min text om Suspicion (som har den härliga svenska titeln Illdåd planeras?) skrevs i maj 2007.

Playboyen Johnnie (Cary Grant) uppvaktar societetsflickan Lina (Joan Fontaine) och gifter sig med henne. Men vilka motiv har han egentligen till giftermålet?

Eh, det här var ju inte bra. Grant har jag egentligen aldrig gillat. Han känns bara snackig, fånig, och gammaldags på fel sätt, och han känns inte heller trovärdig i den här rollen. Enda gången (ok, kanske lite överdrivet) jag gillat Grant är nog i Det ligger i blodet (His Girl Friday).

I Illdåd planeras? bryr jag mig inte alls över vad som händer med rollfigurerna, även om Fontaine gör en ok roll som Lina. Men eftersom Grant är en pajas så faller det hela, i mina ögon. Sen tycker jag inte Hitchcock lyckas speciellt bra med att skapa nån spänning. Jag såg överhuvudtaget inte mycket av Hitchcock i filmen. Det kändes mer som en korsning mellan Hem till gården, Lilla huset på prärien och Morden i Midsomer, eller nåt. Speciellt spännande var det i alla fall inte. Att sen slutet är en katastrof det cementerar betyget som annars kanske hade orkat sig över godkänt-gränsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En detalj som dock kändes Hitchcock-aktig var användningen av gallerliknande skuggor i huset där Lina och Johnnie bodde, som i bilden nedan.

Filed under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: North by Northwest

24 maj, 2013 4 kommentarer

Alfred i profilNorth by NorthwestTitel: North by Northwest
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1959
IMDb | Filmtipset

Vet ni vad? Jag grävde fram ytterligare en gammal Hitchcock-recension så vi kör den också. Det kan även bli så att jag kör en sorts sammanfattning i ett inlägg under helgen. Vi får se.

En reklamman (Cary Grant) blir förväxlad med en agent och får som en följd av det både skurkar och polisen efter sig på en jakt genom USA, bl a på ett tåg där vår hjälte träffar femme fatalen Eve (Eva Marie Saint).

Jaha, förvånansvärt torftigt och ospännande med tanke på att många anser att North by Northwest är en av Hitchcocks bästa. Själv tyckte jag det kändes som helt ok screwballkomedi med vissa spänningsinslag. Cary Grant kör på i sin vanliga stil vilket för mig gjorde att det aldrig blev riktigt spännande även om det bitvis var ganska roligt. Eh, förresten hur gammal var egentligen Grants mamma i filmen när hon födde sin son?

Kanske var jag på fel humör men jag tycker att Hitchcock nog gjort många filmer som är bättre, t ex Dial M for Murder (min kommentar: som jag tyvärr inte skrivit om, kanske borde se om den?). Men North by Northwest blev ändå bra så fort underbare och slemmige James Mason var med, liksom den likaså slemmige Martin Landau. Det var kul att se Landau, då jag inte visste att han skulle vara med.

Alltså, missförstå mig rätt, filmen var ju inte på något sätt dålig och jag gillade vissa scener mycket, men däremellan var det inte speciellt strålande. Jag tyckte slutet vid Mount Rushmore var något av ett antiklimax faktiskt.

Vad gillade jag? Flygplansscenen (även om jag blev störd av att piloten måste varit blind), tändsticksetuiscenen (mycket bra, och typiskt Hitchcock, det här är han bra på). Jag stördes lite av Grants beteende vid mordet på FN-snubben. Vad fan höll han på med? Spoiler Varför ta i kniven och stå där som ett fån?! Kändes krystat Spoiler slut.

Slutbetyget blir ändå nästan en fyra, det är bra, det är Hitchcock, det är 50-tal, det är fina 50-talsfärger, det är Cary Grant, det är Eva Marie Saint, det är Hitchcock i en cameo, det är supsense då och då, men det landar ändå på en stark trea, vilket alltså är klart godkänt så ni nu inte sätter nåt kaffe i halsen eller så.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: The Man Who Knew Too Much

23 maj, 2013 2 kommentarer

The Man Who Knew Too MuchAlfred i profilTitel: The Man Who Knew Too Much
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1956
IMDb | Filmtipset

Det här är det sista bonusinlägget i Hitchcock-temat. The Man Who Knew Too Much har jag sett tidigare och här kommer mina gamla tankar om den.

I Mannen som visste för mycket är det återigen James Stewart i huvudrollen, denna gång som en läkare som i samband med en konferens i Paris passar på att, tillsammans med sin fru (Doris Day) och unge sonen Hank, besöka Marocko i norra Afrika. De blir under semestern bekanta med den något mystiske fransmannen Louis Bernard. Sedan går allt fel för vår familj, när Louis Bernard mitt framför deras ögon blir mördad och sen Hank kidnappad. Innan Bernard dör hinner han dock viska något till Stewart om ett mord som ska äga rum i London. Frågan är nu vem som Steward och Day kan lita på och hur de ska göra för att få tillbaka sin son?

Kanske hade jag vant mig vid den lite matinéaktiga stämningen som verkar råda i Hitchcocks filmer vid den här tiden (mitten av 50-talet) men faktum är att jag gillade Mannen som visste för mycket snäppet bättre än Fönstret åt gården. Varför? Ja, förutom att jag anpassat mig till det klämkäcka så var den helt enkelt mer spännande. Det är en sån där typisk historia där en helt oskyldig och reko man dras in i en brottshärva och utnyttjas. En sån där film som Harrison Ford spelade i under 80- och 90-talet (innan han blev för gammal?).

Och här passar James Stewart perfekt i rollen. Han är så där lite fumlig och strulig men ändå envis och bestämd på ett skönt sätt. Tycker han funkar bättre här än i rullstol även om alla andra förmodligen tycker tvärtom. Sen lyckas Hitchcock på ett bättre sätt skapa den där klassiska spänningen där karaktärerna hamnar i en ohygglig rävsax och vet nåt som alla andra inte vet, men ändå inte kan göra nåt förutom att… ja, vadå? Skrika kanske, haha. Just slutuppgörelsen på Royal Albert Hall är skickligt gjord och påminner kanske om slutscenerna i The Godfather: Part III (eller har jag bara fått för mig det?).

Doris Day som fru Stewart är inte helt perfekt i sin roll men ändå ok. Av nån anledning så har man valt att lägga in töntiga ”musikalnummer” som inte är helt lyckade. Day är väl något av en musikalartist så det var väl därför men jag tyckte inte det passade in helt även om det vid ett tillfälle var en befogad del av handlingen. Men, som sagt, jag tyckte hon klarade av sin seriösa roll. Nåt jag gillade med filmen var att den utspelade sig i både Marocko och London, det gav en skön ”kosmopolitisk” känsla. Förutom Royal Albert Hall-scenerna finns det även några andra ”Hitchcock-ögonblick” och slutbetyget blir en stark trea till Mannen som visste för mycket.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Filmitch såg Mannen som visste för mycket som en del av sitt Hitchcock-tema och han tyckte så här. Och vet ni vad? Steffo på Flmr såg också den under sitt Hitch-tema och hans dom hittas här.

Filed under Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: Rear Window

20 maj, 2013 6 kommentarer

Alfred i profilRear WindowTitel: Rear Window
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1954
IMDb | Filmtipset

Vi förlänger Hitchcock-temat lite. Rear Window har jag sett tidigare så här kommer mina gamla tankar om den.

SVT visar lite 50-tals-Hitchcock och jag tittar. Först ut var Fönstret åt gården där allas vår James Stewart spelar en våghalsig fotograf som varit så våghalsig att han brutit benet och nu sitter med benet i gips hemma i lägenheten. Dagarna (och nätterna) spenderar han mestadels med att ganska oskyldigt studera sina grannar eftersom han har fönster åt gården. Det hela blir mer allvarligt när han tror att ett mord har begåtts. Grace Kelly spelar hans flickvän som till en början är skeptiskt till Stewarts misstankar, men som sen själv dras in i deras egna privata detektivutredning.

Hmmm, jaha, det här var ju en mysig matinéfilm. Men ett mästerverk? Nä, det har jag svårt att tycka. Det är möjligt att det är ett mästerverk för vissa, men inte för mig. Problem nummer ett är att den inte är riktigt spännande förrän mot slutet, då vi bjuds på lite klassisk spänning som jag känner igen från andra filmer av Alfred. Problem nummer två är att den känns alldeles för helylleamerikanskt klämkäck för att jag ska beröras av nån av karaktärerna. Skådisarna gör ok insatser, där har jag inget att klaga på, men stämningen som jag får känns mer som The Wizard of Oz än thriller.

Grace Kelly och James Stewart har ett bra samspel och Stewarts assistent är lite rolig med sina rättframma repliker men jag tycker ändå aldrig det hettar till på riktigt. Jag har helt enkelt svårt att ta det hela på allvar. Det är nåt med den där 50-talsaktiga känslan som gör att det blir väldigt mysigt hela tiden men samtidigt aldrig riktigt bra eller spännande. Nåja, mot slutet visar Hitchcock lite klass när Stewart skickat ut Kelly på uppdrag och själv maktlöst betraktar vad som händer med sitt teleobjektiv i sin rullstol. Filmen hade kunnat få en fyra om den hade lyckats skapa den här stämningen lite mer. En sak som jag gillade var vad som hände med Fru Ensamma Hjärtan på slutet, även om det var förenklat.

Alfred Alfred Alfred

Filed under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Hitchcock: Frenzy

19 maj, 2013 4 kommentarer

Alfred i profilFrenzyTitel: Frenzy
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1972
IMDb | Filmtipset

Frenzy har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Hmmm, jag var tveksam till denna senkomna Hitchcock-film. Jag har ganska nyligen sett Alfreds sista film, Family Plot (Arvet), och den var ruskigt dålig. Men, efter en lite seg start blev Frenzy mycket bra och spännande. Mördarens tur i potatisbilen var det mest gastkramande jag har sett på länge. Inte läskigt alltså, men otroligt välgjort för att skapa mesta möjliga spänning (suspense). Som vanligt i Hitchcocks filmer kretsar handlingen kring en man som blir oskyldigt anklagad för mord, och det förekommer också en del typiskt Hitchcockska klippningar och bildlösningar. Sen var den även obetalbart rolig, och då tänker jag på scenerna med polischefen och hans matlagande fru. Helt underbart kul. Haha, vilka rätter han tvingas äta. En klar fyra blir betyget.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Ja, jag minns att jag var ganska tveksam till Frenzy när jag såg den första gången men jag minns också att jag verkligen gillade den. Hur skulle jag uppfatta den vid den här omtitten? Det första som slår mig är: Tillbaka till London, England! Filmen inleds med pampiga flygbilder på the fine city of London. Känslan är helt annorlunda jämfört med de Hollywood-produktioner jag sett tidigare i temat. Det är en brittisk film och det känns. Det har blivit 70-tal med allt vad den innebär i form av kläder, frisyrer, glasögon, inredning. Dessutom är det som sagt en brittisk film och jag kan säga så här: snyggt är det inte.

Vi bjuds omgående på Hitchcocks torra humor. En prominent person håller tal om hur man ska rena Themsen, ”The river shall be rid of all foreign objects” (referens till invandringsfientliga britter månntro?). Under talet flyter det i land en naken kvinnokropp, ja, naken förutom en slips som används som strypsnara. Den prominenta personen utrbrister ”It’s not my club tie, is it?!”. Ja, haha, varför det nu skulle vara det? Hmmm. Mordet är ett i raden som utförs av den så kallade necktie murderer.

Slackerslarvern Richard Blaney får en dag sparken från sitt jobb som bartender på en sunkig pub. Han söker tröst hos sin kompis Bob Rusk (Barry Foster) som säljer frukt i Covent Garden. Foster som spelar Rusk är väl inte ruskigt lik Michael Caine men han är i alla fall britt och rödhårig och jag kunde låta bli att tänka på Caine. Blaney besöker senare sin f.d. fru för att kanske få låna pengar fast han inte vill låna pengar. Strax efter besöket hittas ex-frun våldtagen och mördad – med en slips runt halsen. Blaney blir givetvis misstänkt, och givetvis är han oskyldig (det är ju en Hitchcock-film) och det vet vi tittare. I själva verket vet vi som tittar ganska snart vem mördaren är, och det gör ju att vi har två spänningsmoment: ska Blaney kunna hålla sig undan och kommer den riktige mördaren bli avslöjad.

Det som stack ut med filmen så här i efterhand är den torra och svarta humorn. Jag måste även säga att den sköna brittiska engelskan kändes skön som omväxling efter Hitchcocks Hollywood-filmer. Det finns nåt rått och fult i språket som ger en extra dimension. Konstigt kanske men så är det. Humorn var det. I filmen möter vi poliskommissarien Oxford (Alec McCowen) som utreder slipsmorden. Egentligen har han bara en biroll, i alla fall är det så det verkar från början. Han är bara den som utreder morden men nån speciellt viktigt roll har han inte. I Frenzy har Hitchcock av nån anledning valt att ha med långa scener där Oxford är hemma med sin fru (Vivien Merchant) för att äta middag. Frun har nyligen gått på fransk matlagningskurs och bjuder på den ena ”läckerheten” efter den andra. När Oxford kommer till kontoret på morgonen så köper han sig en redig engelsk frukost efter att inte ätit mycket till middagen kvällen innan och sen på kontinentalt vis bjudits på en espresso och en croissant.

Dessa middagsscener med frun är helt underbara (vad det säger om Hitchcocks kvinnosyn låter jag vara osagt). Det är så satans märkliga scener att stoppa in bara, i en sån här film. Det handlar inte heller om korta klipp, nej, det är i princip kortfilmer eller sketcher som skulle kunna visas separat. Ungefär som Mr. Bean, Papphammar eller Fawlty Towers, kanske.

Apropå Fawlty Towers, jag kände igen pubägaren i filmen som ger Blaney sparken men jag kunde inte placera honom. Nu tror jag till slut att jag kommit på vem det är. Jag tror det är en skådis som spelade hotellinspektör (eller möjligen nån som Basil trodde var hotellinspektör) i ett Fawlty Towers-avsnitt, och… några googlingar senare… japp, stämmer han heter Bernard Cribbins. Bra, då kan vi släppa det.

Om jag säger potatis och slipsnål så vet ni som sett filmen vilken scen jag syftar på. Det är en helt galet spännande scen. Det är så typiskt Hitchcock. Med till synes enkla medel så får Alfred till en ruggig spänning. Det är suspense i kubik.

Betyg när jag såg den 2004:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Frenzy är kanske inte en vanvettigt bra film men det var en värdig avslutning på temat för min del, och Filmitch avslutar faktiskt med samma film.

Filed under Betyg 4, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: Vertigo

18 maj, 2013 11 kommentarer

VertigoAlfred i profilTitel: Vertigo
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Vertigo har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

James Stewart (vem annars?) spelar här en polis med höjdskräck. Efter att en kollega dödsstörtat från ett tak så väljer han att sluta hos polisen. Nu blir han kontaktad av en gammal studiepolare som vill att han ska bevaka hans fru, Madeleine (Kim Novak), som kompisen tror har blivit galen eller besatt av en död släkting, eller både och. Stewart tar sig an fallet och börjar bevaka frun. Han dras själv mer och mer in i mysteriet kring Madeleine och han blir besatt av att lösa gåtan om vad som händer med Madeleine.

Mmm, det här var en lite annorlunda film jämfört med Rear Window och The Man Who Knew Too Much (min kommentar: det kommer bonusrecensioner av dessa filmern om ett tag). Den är lite mörkare och något av ett psykologiskt drama. Stewart är riktigt bra som polisen som får svindel om han står på en för hög pall. Jag gillade verkligen hur Stewarts ansiktsuttryck ändrades och förvreds till en grimas när han drabbades av den där svindeln och är på väg att svimma. Han lyckas på nåt sätt fånga känslan där. Hehe, kul.

Själva historien är intressant och lyckas därför hålla mitt intresse uppe, trots att det egentligen inte händer så mycket. Jag hade sett filmen tidigare men jag kom inte ihåg så mycket, och jag var hela tiden intresserad av vad som skulle hända. Det var dessutom ganska svårt att gissa vad som skulle hända eller vad som egentligen låg bakom Madeleines beteende.

Spoiler
En bit in i filmen kommer en vändning (en sån där twist som man ser så ofta nu för tiden) som gjorde att filmen lyfte en del. Vad jag tänker på är när man fick reda på vad som verkligen hände när Madeleine ”dog” första gången. Jag tyckte i det läget – efter Madeleines första ”död” och när Stewart uppvaktade Judy – att filmen hade blivit lite seg och tråkig men nu lyfte den alltså åter.
Spoiler slut

Det som jag nämner inom spoilertaggar är ju verkligen ett sånt grepp som dagens filmskapare har tagit efter och Hitchcock var nog en av föregångarna.

Filmens klämkäcka inslag stod Barbara Bel Geddes för och det var harmlöst men ändå töntigt och ganska onödigt, enligt mig. En annan sak jag inte gillade var att filmen tappade en hel del mot slutet, trots det jag nämnde inom spoilertaggar. T ex så tyckte jag Kim Novaks beteende i slutet känns helt ologiskt och omotiverat. Vad håller människan på med? Nåväl, jag tycker filmen har en ganska skön lite mörkare stämning och Stewart visar prov på varierat skådespel. Jag gillade även de surrealistiska inslagen med drömsekvenser och annat. Det blir en stark trea.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Världens bästa film? Världens bästa film?! Really?! Vertigo ligger numera på plats nummer ett på Sight & Sounds lista över världens 50 bästa filmer efter att ha kickat den förra ettan Citizen Kane från tronen. Listan tas fram vart tionde år genom att kritiker världen över (den här gången drygt 800 st) får rösta på sin favorit. Som ni kanske förstår har jag svårt att förstå att detta skulle vara världens bästa film. Men, strunt i det nu. Vi, eller jag dårå, fokuserar på det som är bra med filmen istället (i alla fall till en början, haha).

Förtexterna av Saul Bass är som en liten kortfilm i sig och kändes modern. Bernard Herrmann står för musiken. Lite lustigt (kanske) är att jag lärde mig Herrmanns namn under mitt tema med Ray Harryhausen-filmer. Så för mig är Herrmann Ray Harryhausens hovkompositör, haha.

Återigen slås jag hur bra Hitchcock är på att få till spänning med bilder och klippning. Det finns en scen i inledningen som är underbar där Stewart kliver upp på en pall för bevisa att han kan bota sig själv från sig höjdskräck. En inzoomning på Stewarts fötter ger plötsligt en märkvärdig spänning. Under en lång sekvens i början följer Stewart efter Madeleine (Novak). Novak tar bilen, Stewart följer efter i sin bil, hon stannar vid ett museum, han stannar och följer efter in på museet, och så håller det på under en förvånansvärt lång tid. Här känner jag att jag är i händerna på en mästare. Det är bra och mysigt. Så mysigt att jag somnar. Haha, ja, faktiskt.

Vertigo byter riktning efter ungefär halva filmen. En viss händelse äger rum som ändrar förutsättningarna. Spoiler Jag syftar på när man fick se den blonda Kim Novak störta från klocktornet första gången och därmed försvann ur Stewarts liv (ja, nu var det ju inte Novaks rollfigur utan Stewarts studiekompis fru) Spoiler slut. Tyvärr blev filmen efter detta sämre och sämre. Men innan dess har vi fått en trevlig (och tecknad!) drömsekvens. Dessutom använder Hitchcock återigen greppet med dubbletter ett antal gånger. Bara Kim Novaks roll i sig är ju en dubblett men det förekommer även några scener som, så att säga, går igen.

Vertigo är även den första färgfilmen jag ser i temat och just färgen utnyttjas fint här. Färgen inne på restaurangen Ernie’s där huvudpersonerna är några gånger är djupröd. James Stewarts ögon är isblå. Kim Novak ser vid ett tillfälle ut som ett spöke då hon temporärt är ljussatt av gröna neonljus utanför en lägenhet.

Men tyvärr alltså, jag tycker filmen blir sämre, lite mindre intressant under sista delen. Barbara Bel Geddes kommer in och ut ur handlingen utan att bidra med nåt speciellt. Filmen övergår till att bli en melodram och det absoluta slutet känns ologiskt. För att upprepa mig själv: Vad håller människan på med?

Betyg när jag såg den 2006:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Undrar ni vilken film som Filmitchcock har sett idag? Svaret hittar ni här.

Filed under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: Strangers on a Train

17 maj, 2013 9 kommentarer

Alfred i profilStrangers on a TrainTitel: Strangers on a Train
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1951
IMDb | Filmtipset

Strangers on a Train har jag sett tidigare och jag har satt betyg på den men jag har inte skrivit om den så vi går direkt på mina fräscha tankar.

Strangers on a Train är en film som jag alltid tyckt varit överskattad. Jag tyckte det var märkligt att den ofta hamnade högt upp på listor över Hitchcocks bästa filmer. Jag tyckte inte det var en dålig film men högre betyg än 3/5 var den inte värd. Jag fann den lite tråkig och tramsig. Nu ska sägas att jag bara sett filmen en gång tidigare men jag var ju inte sugen på en omtitt.

Jag tar tillbaka allt detta. Strangers on a Train är en underbar film. Den bygger på en roman av Patricia Highsmith som ju även skrivit om en viss Mr. Ripley. Det är kanske lite Ripley-känsla över huvudpersonen i Strangers on a Train, Bruno Anthony. Han är i vilket fall spritt språngande galen, en psykopat som lever ett ”normalt” liv där ingen fattar att han är loco, och han spelas läskigt bra av Robert Walker.

Tennisspelaren Guy Haines (pretty boy Farley Granger från Rope) har oturen att träffa på Bruno på ett tåg. Bruno snackar om allt möjligt och lägger plötsligt fram sin plan som går ut på att de ska byta mord. Guy är gift men vill skilja sig för att gifta sig med Ann (Ruth Roman) som är dotter till en senator. Bruno å sin sida vill ta kål på sin far som är på honom hela tiden då han tycker att han ska göra nåt vettigt med sitt liv. Guy avfärdar Bruno som en tok som inte menar allvar. Bruno menar dock allvar och mördar Guys fru. Nu förväntar han sig att Guy ska göra samma tjänst för honom.

Filmen inleds snyggt med att vi får se våra huvudpersoner anlända till tåget som de ska resa med. Fast grejen är att vi aldrig riktigt får se dem. Vi får bara se benen och fötterna på dem. Vi följer de båda när de kliver ur sin taxi, när de går genom stationshallen och sen genom tåget fram till sina platser… och när deras fötter råkar stöta ihop när de sätter sig på varsin sida gången i restaurangvagnen. En härlig sekvens.

Det finns andra snygga sekvenser, trick eller grepp som t ex under en mordscen när vi som tittare får se mordet spegla sig i ett par glasögon som fallit till marken. Här kunde jag inte låta bli att tänka jag på Dario Argento och hans bildlösningar.

Bruno är verkligen en udda rollfigur; barnslig och obehaglig på samma gång. Han har ett märkligt förhållande till sina föräldrar. Han hatar sin far samtidigt som mamman filar hans naglar (ja, det är sant!). Bruno börjar förfölja Guy och dyker upp vid alla möjliga tillfällen. Man känner sympati med Guy. Bruno är inte en person man vill ha i sitt liv. Samtidigt är det lustigt att man ändå är relativt nöjd med att Bruno faktiskt tog livet av Guys fru (Kasey Rogers), som är en av de mest irriterande rollfigurer man kan tänka sig. Hon är nästan lika läskig som Bruno men inte riktigt.

Det finns tendenser till klämkäck humor men inte lika mycket som i de andra filmer jag sett i det här temat. Spänningen stegras efter hand då Guy blir mer och mer desperat. Hur ska han bli av med Bruno? Ska han ”helt enkelt” mörda Brunos far? I en nagelbitande sekvens som bl a inkluderar en femsetare i tennis och letande efter nånting i en gatubrunn avslutas det hela med en åktur i en karusell.

Två ytterligare kommentarer innan betyget:

Rackarns vad coola tågen var som visades upp i filmen. Det handlar inte om kupéer med en smal korridor och mängder med säten. Nej, här har man en egen stor kupé eller så sitter man i en lyxig och öppen restaurangvagn.

Tennisspelare som jag är så var det annorlunda och kul att se autentiska tennisbilder. Jag vet inte hur de har gjort det men bitvis såg det ut som det var pretty boy Farley Granger själv som spelade. Man fick inte heller se några korta klipp som det brukar vara. Nej, här var det som en liten film i filmen som tog oss igenom hela matchen i form av ett längre sammandrag. Kul!

Kul också att den är filmen höjdes ett snäpp i och med denna omtitt.

Betyg när jag såg den 2003:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred Alfred Alfred
Ta nu raka spåret till Filmitch och kolla in vad han skriver om idag.

Filed under Betyg 4, Brott, Film, Film noir, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: