While the City Sleeps (1956)

De filmer som Fritz Lang (född i Wien) gjorde hemma i Tyskland på 20-talet var oerhört påkostade spektakel i form av t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler. I början av 30-talet när nazismen växte fram i Tyskland flyttade Lang (halvjude som han var) till USA och Hollywood och gjorde filmer där i 20 år. While the City Sleeps (Det femte offret på svenska) var en av de sista han gjorde innan han flyttade tillbaka till Tyskland. Min text skrevs i februari 2004.

Filmen utspelar sig på en nyhetsredaktion (tidning, tv, etc.) efter att mediemogulen och ägaren, Amos Kyne, har dött. Hans något bortskämda och snobbiga son Walter tar över rodret. Maktkamp uppstår mellan cheferna för de olika avdelningarna. Samtidigt härjar en seriemördare i stan och reportern Ed (Dana Andrews) hjälper polisen att lösa fallet.

Tyske regissören Fritz Lang (Metropolis, M, Dr. Mabuse, der Spieler, Doktor Mabuses testamente) kom innan andra världskriget till USA där han fortsatte att göra film, mest kriminalare och film noir verkar det som efter en snabbkoll på IMDb. Det femte offret är också en sorts film noir kan man säga. Ingen av karaktärerna är riktigt sympatiska även om Ed och hans tilltänkta fästmö är en sorts huvudpersoner och inte helt osympatiska.

Bitvis är filmen ganska löjlig tyckte jag. Den var inte speciellt spännande. Kul var ändå att jag fick se Vincent Price som spelade Walter Kyne. Jag tyckte faktiskt han var bäst då han spelade en riktigt slemmig typ på ett bra sätt. ”Hjälten” Ed var mest töntig. Mordhistorien var det som lyfte historien. Lite spännande blev det när den var i fokus. Då och då glimtade det till och man kunde skymta Langs talang, som jag tycker kommer bättre fram i filmerna Metropolis och Doktor Mabuses testamente. Sen är det ändå nästan alltid nåt speciellt med gamla svartvita amerikanska 40- och 50-talsfilmer (med eller utan Humphrey Bogart). Filmen får knappt godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: The Man Who Knew Too Much

The Man Who Knew Too MuchAlfred i profilTitel: The Man Who Knew Too Much
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1956
IMDb
| Filmtipset

Det här är det sista bonusinlägget i Hitchcock-temat. The Man Who Knew Too Much har jag sett tidigare och här kommer mina gamla tankar om den.

I Mannen som visste för mycket är det återigen James Stewart i huvudrollen, denna gång som en läkare som i samband med en konferens i Paris passar på att, tillsammans med sin fru (Doris Day) och unge sonen Hank, besöka Marocko i norra Afrika. De blir under semestern bekanta med den något mystiske fransmannen Louis Bernard. Sedan går allt fel för vår familj, när Louis Bernard mitt framför deras ögon blir mördad och sen Hank kidnappad. Innan Bernard dör hinner han dock viska något till Stewart om ett mord som ska äga rum i London. Frågan är nu vem som Steward och Day kan lita på och hur de ska göra för att få tillbaka sin son?

Kanske hade jag vant mig vid den lite matinéaktiga stämningen som verkar råda i Hitchcocks filmer vid den här tiden (mitten av 50-talet) men faktum är att jag gillade Mannen som visste för mycket snäppet bättre än Fönstret åt gården. Varför? Ja, förutom att jag anpassat mig till det klämkäcka så var den helt enkelt mer spännande. Det är en sån där typisk historia där en helt oskyldig och reko man dras in i en brottshärva och utnyttjas. En sån där film som Harrison Ford spelade i under 80- och 90-talet (innan han blev för gammal?).

Och här passar James Stewart perfekt i rollen. Han är så där lite fumlig och strulig men ändå envis och bestämd på ett skönt sätt. Tycker han funkar bättre här än i rullstol även om alla andra förmodligen tycker tvärtom. Sen lyckas Hitchcock på ett bättre sätt skapa den där klassiska spänningen där karaktärerna hamnar i en ohygglig rävsax och vet nåt som alla andra inte vet, men ändå inte kan göra nåt förutom att… ja, vadå? Skrika kanske, haha. Just slutuppgörelsen på Royal Albert Hall är skickligt gjord och påminner kanske om slutscenerna i The Godfather: Part III (eller har jag bara fått för mig det?).

Doris Day som fru Stewart är inte helt perfekt i sin roll men ändå ok. Av nån anledning så har man valt att lägga in töntiga ”musikalnummer” som inte är helt lyckade. Day är väl något av en musikalartist så det var väl därför men jag tyckte inte det passade in helt även om det vid ett tillfälle var en befogad del av handlingen. Men, som sagt, jag tyckte hon klarade av sin seriösa roll. Nåt jag gillade med filmen var att den utspelade sig i både Marocko och London, det gav en skön ”kosmopolitisk” känsla. Förutom Royal Albert Hall-scenerna finns det även några andra ”Hitchcock-ögonblick” och slutbetyget blir en stark trea till Mannen som visste för mycket.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv
Filmitch
såg Mannen som visste för mycket som en del av sitt Hitchcock-tema och han tyckte så här. Och vet ni vad? Steffo på Flmr såg också den under sitt Hitch-tema och hans dom hittas här.

Invasion of the Body Snatchers (1956)


Titel: Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller)
Regi: Don Siegel
År: 1956
IMDb
| Filmtipset

He, jag gillade det här. Efter att ha sett alltför många b-filmer inom science fiction-genren så trodde jag att även denna skulle vara b. Den visade sig ganska överraskande vara en tät och spännande suspense-thriller där man inte vet vad som händer och man svävar i samma ovisshet som huvudpersonerna i filmen. Visst, vi förstår att människor i en liten stad tas över av kopior, men allt känns mystiskt och stämningen är bra. Just det här med att nåt som man är van vid plötsligt känns väldigt fel och att alla tror man inbillar sig är effektfullt på film.

Att filmen är ett barn av sin tid av anti-kommunistpropaganda är helt klart. Inget som stör så mycket. Historien i sig är tillräckligt bra även om vissa repliker blir väl övertydliga. Ja, det blir nästan roligt ibland. Den förekommer även ganska tänkvärda filosofiska tankar som t ex att om en människa tappar sina känslor lite mer för varje dag, blir lite hårdare för varje dag, så är det svårt att kämpa emot. Om man däremot märker att ens medmänniska från en dag till en annan förlorat alla sina känslor så reagerar man.

Nej, som sagt, det här var en kvalitetsfilm med ett foto som ger stämning, musik som funkar, och skådisar som förmedlar rätt känsla.

3+/5

PS. Jag återkommer med recension av remaken från 1978.

%d bloggare gillar detta: