Forbidden Planet (1956)

Att se Forbidden Planet på stor duk platsade på min topp-10-lista över favoritupplevelser på Cinemateket. Även om filmen i sig inte är ett mästerverk så var det en mysig upplevelse. Min text om Forbidden Planet, som tydligen löst bygger på William Shakespeares pjäs The Tempest (Stormen), skrevs i september 2003.

Förbjuden värld är en science fiction-rulle med Leslie Nielsen som kapten på ett rymdskepp som får i uppdrag att landa på en planet där flera år tidigare en annan expedition från jorden landat. Nu ska de ta reda på vad som har hänt eftersom man inte har hört något från expeditionen. På väg in till landning får de kontakt med en av medlemmarna på den förra expeditionen, Dr Morbius, som dock beordrar dem att inte landa. Givetvis gör de det ändå. Det visar sig att Morbius är den enda överlevande från expeditionen förutom hans nu 20-åriga dotter som fötts på planeten. Övriga medlemmar har dödats av en mystiskt och okänd kraft. Snart börjar konstiga saker hända även med de nyanlända.

Jag gillade själva historien. Den påminner om Star Trek-avsnitt där ofta Kirk & Co kommer till en okänd planet där nån till synes god person lever men nånting är skumt. Sen gillade jag också att planeten var bebodd av en högteknologisk men nu för länge sen utdöd civilisation. Rester finns dock kvar i form av gigantiska maskinhallar under jorden. Specialeffekterna är mycket bra för att vara på den tiden. Bl a förekommer ett animerat monster som interagerar med verkliga skådisar på ett väldigt bra sätt med tanke på den tidens teknik.

Bristerna i filmen ligger i skådespelarna, främst Leslie Nielsen och resten av de nyanlända, som är oerhört träiga och tråkiga. Men det var förmodligen så det skulle vara i 50-talets USA. Vissa delar av manuset är töntigt och löjligt, bl a dialogerna mellan rymdskeppets besättning och den unga dottern. Det kändes bara gammaldags. Tyvärr blir inte betyget bättre än 3/5. Den hade kunnat varit bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Seconds (1966)

SecondsMed anledning av att jag och några av Filmspanarna tidigare i veckan skrev om Tarsem Singhs nya film Self/less så kommer här ett gammalt och kort litet omdöme av Seconds, en 60-tals-dramathriller med ett liknande upplägg som Self/less. Jag ser att jag knappt skriver nåt om handlingen i min text, troligen pga av jag inte ville avslöja för mycket om vad som händer, men det handlar alltså om en man som får en ny kropp, ett nytt liv.

En man (John Randolph) som är utråkad och ganska trött på sitt liv får mystiska telefonsamtal och blir ombedd att uppsöka en viss adress i stan. Mmm, början är klart bra i detta sci-fi-drama av John Frankenheimer. Det är snyggt, svartvitt och mystiskt. Vad är det egentligen som händer? Konspirationsfaktorn är relativt hög. Filmen fortsätter att vara intressant men tappar kanske något av spänningen. Det ställs en del intressanta moraliska frågor men jag tycker inte riktigt filmen klarar av övergången från mystisk thriller till moraliskt drama. Rock Hudson är bra i sin roll. Det var kul att se. Nånstans i samband med en Bacchus/”trampa druv”-fest (ni som sett filmen vet vad jag menar) så blir flumfaktorn lite väl hög (mer bisarrt än bra). Men filmen tar sig igen mot slutet, så slutbetyget blir en trea. Seconds är en ganska trevlig bekantskap men inget mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: