The Killing (1956)

Om jag har gjort min research rätt så är The Killing Stanley Kubricks tredje långfilm efter Fear and Desire (1953) och Killer’s Kiss (1955). Man (läs: jag) kanske skulle ta och försöka se Kubricks två första långfilmer bara för att få tillfredsställelsen att ha sett alla hans långfilmer. Ja, det var ett bra tag sen jag såg och Paths of Glory och Spartacus men jag har sett dem. Min preblogg-text om The Killing, eller Spelet är förlorat som den fick heta på svenska, skrevs i maj 2003.

Jag har sett ”den perfekta sista stöten-filmen” The Killing (1956) av Stanley Kubrick. Jag blev lite besviken. Den var bra men jag tyckte aldrig den blev riktigt spännande eller intressant. Jag tyckte det var för lite förberedelser innan kuppen. Man kastades direkt in i handlingen och ingen stämning hann riktigt byggas upp. Jag tror Hitchcock var bättre på att göra den här typen av film där det gäller att skapa en intensiv spänning. Jag vet inte om Kubrick var först men lite kul var att flera scener upprepades fast ur olika personers synvinklar. Det påminde mig lite om Tarantinos Jackie Brown. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

<spoiler>
Till skillnad från Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) så tyckte jag slutet var rätt ok. Hunden var jobbig men det var väl meningen man skulle bli irriterad på den (och på tanten). Liten tuva stjälper ofta stort lass. Och förresten var det inte hundens fel egentligen. Den där väskan höll ju på att ramla av vagnen i alla fall. Felet var att han köpte en väska med dåliga lås som gick upp bara för att den föll i marken. En sak som var lite skum var att alla blev ihjälskjutna när Val med kompis kom in i lägenheten på slutet. Man hör en kanske 5-6 skott, de flesta avlossade av George mot Val, men sen ligger alla döda. Och även George är skjuten och dör senare. Oh well, ingen viktig detalj…
</spoiler>

En världsomsegling under havet (1954)

Nu blir det söndagsmatiné i form av En världsomsegling under havet. Originaltitel, tagen från namnet på den franska äventyrsromanen, är 20,000 Leagues Under the Sea. Det är först nu som jag läser mig till att league (eller lieue på franska) i det här fallet inte alls är ett mått på vattendjupet utan ett vägmått, alltså hur långt man färdats under havsytan. Texten skrevs i oktober 2003. Ok, oktober 2003? Shit, that was some shit ass long time ago! Ja, jag såg just Girls Trip.

Det här är alltså Jules Vernes roman filmatiserad av Disney och med Kirk Douglas som harpunerare och James Mason som kapten Nemo.

Nja, det här var en amerikansk 50-talsfilm av det slaget som jag inte gillar. Eller egentligen borde jag gilla den. Historien är ju egentligen bra och vissa effekter likaså. Jag gillar Paul Lukas och Peter Lorre, en professor och hans assistent, som tillsammans med Douglas karaktär hamnar i kapten Nemos undervattensfarkost Nautilus. James Mason är också bra som kapten Nemo. Men det är Kirk Douglas karaktär som är värdelös tycker jag. En sorts macho-karaktär som till råga på allt spelar gitarr och sjunger med jämna mellanrum. Bottennappet var när han sjöng duett med ett tamt sjölejon vid namn Esmeralda. Fånigt!

Men, men. Det är en intressant historia där Mason och övriga skådisar gör ett bra jobb. Boken, som jag läste i slukaråldern, kommer jag ihåg att jag gillade mycket. Det är tyvärr så att Douglas förstör filmen för mig.

Två filmer från samma tidsepok och land som jag gillar är t ex Night of the Hunter (1955) och Ben-Hur (1959), där speciellt Ben-Hur är flera klasser bättre. En film som jag tycker spelar i en liga t.o.m. under En världsomsegling under havet är John Wayne-filmen The Searchers (1956) som bl a innehåller en kvinnosyn som tydligen gällde i 50-talets Hollywood. Jules Verne-filmen om kapten Nemo är bättre, kanske inte just när det gäller kvinnosynen, men överlag, och betyget blir 2+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep