Ed Wood (1994)

Dags för ytterligare en Tim Burton-film, den sista för den här gången. Denna fredag handlar det om Ed Wood från 1994. Min preblogg-text om filmen skrevs i januari 2005. När jag nu läser på om denna biopic om Ed Wood så ser jag att manusförfattarna är en duo vid namn Scott Alexander & Larry Karaszewski, vilket känns fullt logiskt. Varför då, undrar ni kanske? Jo, Alexander & Karaszewski ligger nämligen även bakom manuset till den underbara biopicen Dolemite Is My Name, även det en film om en obotlig optimist inom filmbranchen.

Ed Wood är Tim Burtons hyllning till den obotliga optimismen här i världen och i synnerhet till filmlegenden och världens sämsta regissör Edward D. Wood Jr (Johnny Depp). Vi får se den godhjärtade Ed på sin väg mot det totala misslyckandet i Hollywood. På vägen träffar vi bl a Dracula himself, Bela Legusi (Martin Landau), som på sin filmkarriärs höst bl a var med i Woods sci-fi-mästerverk, Bride of the Atom (a.k.a. Bride of the Monster).

Jaha, så här i efterhand var filmen kanske bättre än jag tyckte den var när jag såg den. Depp var mycket bra som Wood. Jag tyckte alltid det var kul när Wood fick en fråga och liksom inte kunde bestämma sig för att svara ja eller nej, och resultatet blev alltid att han skakade/nickade huvudet för att till slut alltid svara ja. Detta var kännetecknande för karaktären Depp spelade: allt löser sig, det här fixar vi, det är lugnt, fastän allt oftast var skit.

Kanske gjorde ändå Martin Landau den bästa insatsen som den vresige, drogberoende, gamle skräckhjälten Legusi. Just relationen mellan Wood och Legusi var en rörande del av filmen. Men sen är det som vanligt i Burtons filmer. Jag blir liksom aldrig gripen. Jag vet inte, det är nåt med stämningen som jag inte kan ta på allvar. Detta är dock hästlängder bättre än den ointressanta sagan Edward Scissorhands som inte gick hem hos mig. Ok, nu kan ni ta fram de ruttna tomaterna men tänk på att en stark trea ändå är klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The X-Files (1998)

Av nån anledning var jag inget jättefan av Arkiv X (ja, eller The X-Files som ju serien hette i original). Jag borde ha varit ett jättefan då det känns som att serien är gjord för mig. Mystiska fenomen, science fiction, konspirationer, etc, det är ju mumma. Troligen hände det mycket annat i mitt liv när serien gick så jag kanske missade tåget. Å andra sidan skriver jag nedan att jag verkligen gillade Arkiv X så jag kanske minns fel. Det jag minns kanske är att jag slutade titta och då är det den känslan som finns kvar. Min preblogg-text om filmen The X-Files skrevs i september 2003.

FBI-agenterna Mulder och Scully försöker bevisa konspiration på hög nivå som handlar om att rymdvarelser vill kolonisera jorden.

Jag gillade Arkiv X när den gick som tv-serie. Den kanske går fortfarande men jag tittar inte nu. Jag tyckte den var perfekt som serie. Ingen egentlig action behövdes utan det var mer mystiskt och lite kvasivetenskap samt rolig dialog mellan Mulder och Scully. Ofta var M och S på gränsen att lyckas bevisa nån sorts konspiration men i slutändan försvann bevis eller så dog nåt vittne och så var det bara att börja om från början. Jag gillade det konceptet på nåt sätt. Nu skulle det göras film och då ska det vara lite mer storslaghet (tydligen), vilket gör att känslan från tv-serien försvann en del. Men jag tycker ändå de har lyckats ganska så bra. Samspelet mellan Duchovny och Anderson är bra och precis som i serien så är de hela tiden på vippen att bevisa något, hitta nåt avgörande bevis, men konspiratörerna hinner alltid undan. Jag gillade Martin Landau som dök som paranoid konspirationsteoretiker. Det var kul att se denne hjälte från kultserien Månbas Alpha (oj, oj, det är en gammal favorit).

Filmen var lite uppbyggd på att man redan känner till personerna från tv-serien. Dessa dyker liksom upp och då antas man tänka ”Aha, där är ju han. Ok, då blir det spännande”. Om man inte sett serien så funkar detta nog inte så bra, tror jag. Mitt betyg till filmen blir precis godkänt men det är ingen höjdare. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Hitchcock: North by Northwest

Alfred i profilNorth by NorthwestTitel: North by Northwest
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1959
IMDb
| Filmtipset

Vet ni vad? Jag grävde fram ytterligare en gammal Hitchcock-recension så vi kör den också. Det kan även bli så att jag kör en sorts sammanfattning i ett inlägg under helgen. Vi får se.

En reklamman (Cary Grant) blir förväxlad med en agent och får som en följd av det både skurkar och polisen efter sig på en jakt genom USA, bl a på ett tåg där vår hjälte träffar femme fatalen Eve (Eva Marie Saint).

Jaha, förvånansvärt torftigt och ospännande med tanke på att många anser att North by Northwest är en av Hitchcocks bästa. Själv tyckte jag det kändes som helt ok screwballkomedi med vissa spänningsinslag. Cary Grant kör på i sin vanliga stil vilket för mig gjorde att det aldrig blev riktigt spännande även om det bitvis var ganska roligt. Eh, förresten hur gammal var egentligen Grants mamma i filmen när hon födde sin son?

Kanske var jag på fel humör men jag tycker att Hitchcock nog gjort många filmer som är bättre, t ex Dial M for Murder (min kommentar: som jag tyvärr inte skrivit om, kanske borde se om den?). Men North by Northwest blev ändå bra så fort underbare och slemmige James Mason var med, liksom den likaså slemmige Martin Landau. Det var kul att se Landau, då jag inte visste att han skulle vara med.

Alltså, missförstå mig rätt, filmen var ju inte på något sätt dålig och jag gillade vissa scener mycket, men däremellan var det inte speciellt strålande. Jag tyckte slutet vid Mount Rushmore var något av ett antiklimax faktiskt.

Vad gillade jag? Flygplansscenen (även om jag blev störd av att piloten måste varit blind), tändsticksetuiscenen (mycket bra, och typiskt Hitchcock, det här är han bra på). Jag stördes lite av Grants beteende vid mordet på FN-snubben. Vad fan höll han på med? Spoiler Varför ta i kniven och stå där som ett fån?! Kändes krystat Spoiler slut.

Slutbetyget blir ändå nästan en fyra, det är bra, det är Hitchcock, det är 50-tal, det är fina 50-talsfärger, det är Cary Grant, det är Eva Marie Saint, det är Hitchcock i en cameo, det är supsense då och då, men det landar ändå på en stark trea, vilket alltså är klart godkänt så ni nu inte sätter nåt kaffe i halsen eller så.

Alfred Alfred Alfred Alfred Halv

%d bloggare gillar detta: