The X-Files (1998)

Av nån anledning var jag inget jättefan av Arkiv X (ja, eller The X-Files som ju serien hette i original). Jag borde ha varit ett jättefan då det känns som att serien är gjord för mig. Mystiska fenomen, science fiction, konspirationer, etc, det är ju mumma. Troligen hände det mycket annat i mitt liv när serien gick så jag kanske missade tåget. Å andra sidan skriver jag nedan att jag verkligen gillade Arkiv X så jag kanske minns fel. Det jag minns kanske är att jag slutade titta och då är det den känslan som finns kvar. Min preblogg-text om filmen The X-Files skrevs i september 2003.

FBI-agenterna Mulder och Scully försöker bevisa konspiration på hög nivå som handlar om att rymdvarelser vill kolonisera jorden.

Jag gillade Arkiv X när den gick som tv-serie. Den kanske går fortfarande men jag tittar inte nu. Jag tyckte den var perfekt som serie. Ingen egentlig action behövdes utan det var mer mystiskt och lite kvasivetenskap samt rolig dialog mellan Mulder och Scully. Ofta var M och S på gränsen att lyckas bevisa nån sorts konspiration men i slutändan försvann bevis eller så dog nåt vittne och så var det bara att börja om från början. Jag gillade det konceptet på nåt sätt. Nu skulle det göras film och då ska det vara lite mer storslaghet (tydligen), vilket gör att känslan från tv-serien försvann en del. Men jag tycker ändå de har lyckats ganska så bra. Samspelet mellan Duchovny och Anderson är bra och precis som i serien så är de hela tiden på vippen att bevisa något, hitta nåt avgörande bevis, men konspiratörerna hinner alltid undan. Jag gillade Martin Landau som dök som paranoid konspirationsteoretiker. Det var kul att se denne hjälte från kultserien Månbas Alpha (oj, oj, det är en gammal favorit).

Filmen var lite uppbyggd på att man redan känner till personerna från tv-serien. Dessa dyker liksom upp och då antas man tänka ”Aha, där är ju han. Ok, då blir det spännande”. Om man inte sett serien så funkar detta nog inte så bra, tror jag. Mitt betyg till filmen blir precis godkänt men det är ingen höjdare. 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Polish Bride (1998)

När jag läser min preblogg-text om The Polish Bride kan jag inte säga att det ringer nån klocka. Jag minns ingenting från filmen. Däremot så blir jag nyfiken på att se den igen med tanke på det jag skriver om handlingen. Det verkar vara en intressant och något udda film. Min text skrevs i april 2003.

Igår såg jag The Polish Bride som den döpts till på svenska av nån idiotisk anledning (vad är det för fel på Den polska bruden?!) som SVT visade för några veckor sen. Filmen var Hollands bidrag till Oscar för bästa utländska film för några år sen. Inledningen när en misshandlad kvinna förvirrad springer på en stads gator på väg bort från något hemskt fick mig att tänka på Lilja 4-ever (min kommentar: usch och burr). Kvinnan kollapsar slutligen ute på landet framför fötterna på en bonde som bor ensam på sin gård. Bonden går inte till polisen utan låter henne börja jobba som hushållerska istället. Bonden och kvinnan inleder sen långsamt och trevande ett sorts förhållande. Det är en rätt så udda film. Ett sorts kammarspel. I princip förekommer det bara två karaktärer och dom (min kommentar: eller ”de”) säger inte speciellt mycket. Kvinnan kan inte ett ord holländska och bonden är inte nån pratkvarn heller. Efter att större delen av filmen varit lugn och stillsam blir avslutningen rätt så överraskande och känns lite orimlig. Betyget blir 3/5. Godkänt men inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Le violon rouge (1998)

När jag läser min preblogg-text om Le violon rouge som skrevs i januari 2004 så går mina tankar till en annan film, med ett liknande upplägg, som jag såg på Stockholm Filmfestival 2002. Carnages heter den och handlar om hur tjur som dödats på tjurfäktningsarenan kommer att påverka ett antal människors liv efter sin död. Här handlar det istället om en fiol som gör samma sak efter att den skapats.

Den röda fiolen är en film om en fiol (min kommentar: nähä?!) och dess resa genom historien. Människor kommer och går men fiolen den består. Fiolen, som är ett mästerverk av en italiensk hantverkare, överlever många människor och tidsepoker, från tyska medeltidskloster till Kina och kulturrevolutionen där i slutet av 1900-talet.

Som Czechflash (min kommentar: a.k.a. Movies – Noir) sa i sitt omdöme för ett tag sen så är det en intressant idé och jag tycker resultatet är godkänt. Delhistorien som handlar om den engelske fiolvirtuosen som kom att äga den röda fiolen under en tid är den sämsta. Den kändes lite småtöntig. När fiolen kom till Kina blev det intressant igen. Jag tyckte det uppstod en schysst kontrast här (min kommentar: kontrasten mellan en antik fiol och kulturrevolutionen?).

I slutet som utspelar sig i vår tid blev det nästan en thriller när Samuel L. Jackson försöker lägga vantarna på mästerverket. Det är en vacker film med vacker musik. Hmm, ja, en annorlunda film som bitvis dock kändes lite stel och spretig med sina olika historier. Den är inte helt tajt men klart sevärd. 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

B. Monkey (1998)

B. Monkey? B. Monkey, really? Vad är det för titel på en film? B. Monkey, det låter som en rappare. Jag måste ha sett den här när SVT:s Filmklubb visade den en tisdagskväll för länge sen. När jag nu läser om filmen så ser jag att det är Jared Harris som spelar den där läraren som Asia Argentos rollfigur blir kär i. Så fort jag hör Harris namn nuförtiden så är ju den otroliga serien Chernobyl det enda jag kan tänka på. Min korta preblogg-text om B. Monkey skrevs i november 2003.

Asia Argento (Darios dotter) spelar Beatrice, aka B. Monkey, en italiensk rånerska som plundrar juvelbutiker i London. Hon träffar den ordentlige förskoleläraren Alan. Tycke uppstår och hon vill lämna den kriminella världen men det är, som det brukar vara, lättare sagt än gjort.

Jag tyckte B. Monkey var ganska bra och jag visste inte riktigt vart den skulle ta vägen eller vad den gick ut på, vilket gjorde den intressant. Den kändes lite b ibland men mot slutet blev det spännande, både rent ytligt och även när det gäller vad som händer inom rollfigurerna. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pixar: A Bug’s Life (1998)

Efter att ha sett och gillat (men inte älskat) Toy Story-filmerna är det nu dags att hoppa tillbaka i tiden till Pixars andra långfilm, nämligen insektsfilmen A Bug’s Life. Just det, det är alltså A Bug’s Life som är Pixar-filmen och Antz är DreamWorks version på samma tema. Kanske är detta det mest klockrena exemplet på tvillingfilmer där Armageddon och Deep Impact är ett annat.

Ja, jag kände direkt att det handlade om ett rejält tidshopp bakåt när filmen började. Animeringen ser helt annorlunda ut jämfört med Toy Story 4 som jag hade i färskt minne. Det ser mer ut som ett datorspel. Ja, eller vänta, idag ser datorspel förmodligen ut som Toy Story 4 men grejen är att jag inte är nån gamer så jag vet inte.

En gång i tiden var jag… kanske inte nån gamer men jag spelade i alla fall Doom (”idbehold A”). Känslan jag fick av inledningen, speciellt naturmiljöerna, gjorde att jag tänkte på det gamla spelet Myst (ja, det var läääänge sen jag spelade datorspel). Det var nåt med ytorna som gav samma vibbar.

Lite udda var kanske att jag även ett tag trodde att det var en animerad version av Sagan om ringen jag skulle få se. Naturmiljöerna och musiken tog mig tillbaka till Fylke och inledningen av den första filmen. Undrar om det är samma kompositör?

Huvudperson i filmen är en arbetsmyra som heter Flik (Dave Foley) och han är ganska jobbig, i alla fall till att börja med. Han är en typisk strulpelle som vill väl men pga dåligt självförtroende och otur så ställer han ändå till det. Det kändes lite förutsägbart hela det här upplägget. Alla som ser filmen vet att han kommer att lyckas i slutändan och vinna prinsessans hjärta. Prinsessan i det här fallet heter Atta (Julia Louis-Dreyfus).

Myrornas onda motståndare är gräshopporna ledda av Hopper (Kevin Spacey), den störste och elakaste gräshoppan av dem alla. När grässhopporna anfaller så blir filmen en andra världskriget-film med nattliga flygbombningar av en stad. Det förekommer även många blinkningar till helikopterscener i Vietnam-filmer som Valkyriornas ritt i Apocalypse Now.

Efter ett tag inser jag att A Bug’s Life, precis som ”Sanctuary” (avsnitt fyra av säsong ett av The Mandalorian), är en remake av/homage till De sju samurajerna. Istället för bönder har vi myror, istället för banditer har vi gräshoppor, och istället för samurajer har vi – wait for it – cirkusartiser.

Det blir Fliks uppgift att i ”storstaden” hitta hjälp mot gräshopporna och det visar sig alltså bli en grupp cirkusartister.

Hela den här sekvensen när Flik var i stan var relativt olidlig. Det är för högt och farsartat tempo. Jag höll på att bli tokig. Jag tänkte: låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen, låt inte dessa cirkusclowner bli huvudpersoner i resten av filmen…

Fem minuter senare: cirkusclownerna är nu huvudpersoner och kommer så att förbli i resten av filmen. LOL.

Men som tur var så blev det faktiskt bättre när Flik och hans nyfunna vänner kom tillbaka till myrstacken. Jag fick mer känsla för vilka de var: en udda familj som inte sviker varandra utan kämpar vidare ihop. Här gick mina tankar även till Ingmar Bergmans Gycklarnas afton. Cirkus och revy för folket: den lägsta av konstformer. Jag undrar det var nåt som filmmakarna också hade i tankarna.

Som vanligt i den här typen av filmer med pratande djur i rollerna så börjar man fundera på de antropomorfistiska (är det ett ord?) aspekterna. Vem äter vem, och vilka kan prata? Varför är just gräshopporna ett skurkgäng? Nåja, några måste ju vara det annars blir det ju ingen film.

Under eftertexterna noterar jag att greppet med outtakes introducerades här. Dock önskar jag att det faktiskt hade varit bloopers under själva röstinspelningen som man sen animerade, och inte tvärtom. Men det är ett kul grepp oavsett.

Jag delar ut en stark tvåa till A Bug’s Life. Den är snäppet sämre än den sämsta av Toy Story-filmerna men samtidigt nästan något av en positiv överraskning. Det som sänkte den var de hektiska scenerna när Flik letar efter hjälp i den stora stack… staden. Plus att filmen avslutas med en slow clap-scen. Kom igen!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Blade (1998)

När Henke hos Fripps filmrevyer tog sig en titt på Marvel-filmen Blade med Wesley Snipes som vampyrjägare klädd i svart läderrock och med ett samurajsvärd av silver så insåg jag att jag inte hade sett nån av filmerna i den här trilogin. Jag tänkte som Jan Malmsjö att vår bästa tid är nu och bestämde mig för att kolla in dem.

Först ut är alltså Blade från 1998. Snipes spelar Blade som är en s.k. daywalker, ett tillstånd (eller vad man nu ska kalla det) som uppstått eftersom Blades mor blev biten av en vampyr strax innan hon skulle föda den lille Blade-bebisen. Resultatet blev att Blade fick alla de superkrafter som vampyrer har men samtidigt har Blade inga problem med varken solljus, vitlök eller silver. Dock har han en törst efter blod vilken han dämpar genom att ta nån form av motgift.

Stephen Dorff spelar Deacon Frost, en blodsugare på väg uppåt i vampyrhierarkin. Den stökige Frost ställer till oreda bland mer konservativa vampyrerna (en spelad av härliga Udo Kier) som föredrar att leva i det dolda. Frost har ett problem, eller en brist, och det är att han är ett halvblod, dvs han föddes inte som vampyr utan blev biten och sen förvandlad. Av de andra ”äkta” vampyrerna betraktas han som en andra klassens vampyr. Det är väl därför han är så upprorisk.

Frost har snokat reda på en gammal profetia från de gamla vampyrtexterna om nån form av oövervinnlig vampyrgud som kan frammanas genom en mystisk rit. En av ingredienserna som krävs är blod från en… wait for it… daywalker.

Spelet, eller snarare slagsmålen, kan börja.

Filmen inleds inte speciellt bra. Det är för hetsigt och för mycket action. Tanken är väl att man ska introducera Blade som figur genom att visa hur duktig han är på att fajtas och hur cool han är. Jag vet inte, det funkar inte riktigt. Snipes har inte rätt känsla på sitt skådespeleri. Han behöver skruva lite på det. Han är hård men det känns krystat snarare än coolt.

Jag drar en parallell till The Matrix där Trinity introduceras på ett liknande sätt, med en superhäfig fajt. Där funkade det klockrent och vi visste och kände direkt att Trinity var cool. I Blade blev det mest tröttsamt med ett vampyr-rave och en efterföljande fajt där Blade förvandlar vampyrer till cgi-aska på löpande band.

För övrigt så är Blade något av en föregångare till The Matrix. Mycket av estetiken – svarta läderkläder, coola solbrillor, martial arts-action – är likartad. Vi får även se den klassiska superhjältelandningen som ju Trinity gör i inledningen av The Matrix. Nu kanske inte The Matrix förfinade just den landningen men den förfinade allt annat.

Det var skönt när det hela lugnade ner sig en aning då Blades låtsaspappa Whistler introducerades. Whistler spelas av svenskättlingen Kris Kristofferson och han visade sig vara en badass. Kristofferson var oväntad för mig i rollen av nån anledning. Han är både mentor och badass med en svallande grå hårman och en härligt sträv röst. Jag gillade honom skarpt och var under hela filmen rädd att han skulle stryka med.

Dorff då som skurken då? Nja, han kändes mest som en jobbig snorunge eller mobbare som trodde han var cool. Vad har hänt med Dorff förresten? Har han varit med i nåt speciellt efter det här. Jag kan bara påminna mig en film av Sofia Coppola som jag inte har sett, och så var han den femte Beatlen med det var nog innan Blade.

Slutbetyget blir till slut en stark tvåa. Jag var inne på en trea ett tag men efter att ha sett tvåan i serien så vill jag göra kvalitetsskillnaden mellan filmerna mer tydlig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad Henke tyckte här. Även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har sett Blade.

Rush Hour (1998)

Jackie Chan har gjort en radda gamla favoriter i martial arts-genren som t ex Snake in the Eagle’s Shadow och Drunken Master. Chan är en verklig artist och hans filmer innehåller härlig fajtingkoreografi och makalösa stunts. I senare delen av sin karriär fick/tog Chan chansen i Hollywood och den första succén var Rush Hour. Min preblogg-text om just den filmen skrevs i juni 2003.

Brett Ratner gjorde 2002 den utmärkta remaken (eller nyfilmatisering av Thomas Harris roman om man ska vara noga) Röd drake. Innan det gjorde han Rush Hour 2 och innan det Rush Hour som jag nu har sett. Ratner ska även göra Rush Hour 3. Ovanligt med filmserier där filmerna görs av samme regissör rakt igenom. Det gäller ju även X-Men-filmerna (min kommentar: ja, det här var innan Ratner själv (!) gjorde X-Men: The Last Stand). Nåväl, Rush Hour var det. Nä, jag gillar inte detta. Enda anledning att se filmen är de sköna actionsekvenserna med Jackie Chan. Han är verkligen uppfinningsrik när det gäller att utnyttja olika föremål och platser där fighterna utspelas. Sen visar han prov på ruggig spänst när det gäller att hoppa över höga murar också. Men det räcker liksom inte. Storyn är tunn och urtråkig och Chris Tucker är rolig i 20 minuter kanske men sen blir det tråkigt. Jag gillade inte scenen när den lilla flickan spelar med på slutet och börjar skrika ”tryck på knappen, spräng mig i luften”. Det kändes konstruerat och bara äckligt. Jag småskrattade några gånger, bl a när Tucker dansar som Jacko i början. Det och Jackie Chans spänst räddar filmen från fullständig katastrof. Betyget blir 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Evigheten och en dag (1998)

Evigheten och en dag av den grekiske regissören Theo Angelopoulos bara måste vara en sån film som jag såg eftersom SVT:s Filmklubben visade den. I början av 00-talet hade jag för vana att kolla på dessa kulturtantsfilmer som visades på tisdagkvällar på SVT. Min text om Evigheten och en dag, som för övrigt vann Guldpalmen i Cannes, skrevs i september 2004.

Bruno Ganz spelar huvudrollen i denna grekiska (kalimera, filmis!) (min kommentar: filmis var en gammal filmforumkompis med grekiskt påbrå) film om författaren Alexandre som är allvarligt sjuk och inte har lång tid kvar att leva. Han lämnar sitt hem för sista gången för att checka in på sjukhus. Det blir dock en lång dag och natt för Alexander som tänker tillbaka på sitt liv, och räddar en albansk pojke undan polisen.

Mmm, en lugn (tråkig?), långsam (seg?) och ganska stämningsfull (händelselös?) film var detta. Övergångarna mellan händelser i nutid och händelser tidigare i Alexandres liv är snyggt gjorda och påminde mig lite om John Sayles Lone Star (även om filmen är helt olik i övrigt). Den lille albanske pojkens öde är gripande, och det är tydligt att han inte litar på någon eller något. Ibland är filmen smått surrealistisk (och bra), bl a under en nattlig bussfärd som pojken och Alexander gör i slutet av filmen.

Ganz är utmärkt i sin roll och jag stördes inte nämnvärt av att det inte var hans röst vi hörde, utan en grekisk skådis. Dubbningen var bra gjord och den stämde med hur Ganz ser ut. Betyget blir en stabil trea pga att filmen bitvis vinglade mellan de positiva omdömena jag gav ovan och de negativa inom parentes.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ringu (1998)

Då var det dags för det japanska originalet Ringu som heter just Ringu eftersom titeln egentligen är Ring men japaner uttalar det med ett extra u på slutet. Så Ringu är alltså den fonetiska återgivningen av det japanska uttalet av det engelska ordet Ring. Texten, som mest är en förklaring till varför jag gillade The Ring mer, skrevs i mars 2003.

I fredags såg jag Ringu… och jag tyckte den var bra men inte lika bra och skrämmande som The Ring. Jag vet inte om det enbart beror på att jag såg The Ring först. The Ring lyckades skapa en väldigt obehaglig stämning från början och man (läs: jag) satt som på nålar. Ringu är visserligen också obehaglig men The Ring var snäppet värre. Till viss del tror jag också att det beror på att Ringu är japansk film. Man måste läsa textremsan hela tiden för att hänga med vilket kanske gör att lite av känslan går förlorad. Att den utspelas i Japan gör också att man kanske fokuserar på att personerna, kulturen, ja, det mesta som är lite annorlunda och inte som man är van vid från amerikansk miljö.

Sen tyckte jag att The Ring rent bildmässigt var snyggt gjord. Miljöerna är vackra och mystiska: ön med fyren, bilfärden sedd från ovan, trädet vid stugan, etc. Filmen på videobandet var i The Ring längre och väldigt obehaglig i sig vilket bidrog till den läskiga stämningen.

Både filmerna är dock sevärda, helt klart, tycker jag (om man nu gillar att bli skrämd alltså).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Saving Private Ryan (1998)

Nu när Christopher Nolans senaste film, krigsdramat (krigssuspensedramathrillern?) Dunkirk är aktuell passar jag på att posta ett gammalt preblogg-omdöme om en omtalad film i samma genre, nämligen Stephen Spielbergs Saving Private Ryan. Den korta texten skrevs i januari 2004. Min recension av Dunkirk dyker upp lite senare.

I Saving Private Ryan skildras landstigningen i Normandie i slutet av 2:a världskriget ur en grupp soldaters perspektiv. Denna grupp, under ledning av Tom Hanks rollfigur, får sen i uppdrag att rädda en viss menig Ryan efter det att Ryans två bröder stupat i kriget.

Jaha, som så många andra har sagt så är inledningen intensivt gripande. Den känsla av skräck, som soldaterna i båtarna på väg mot stranden, måste ha känt har Spielberg lyckats fånga. Ett exempel på detta är t ex att soldaterna kräks i båtarna. Det spelar ingen roll om det är av sjösjuka eller ren skräck, det gör att man förstår att det handlar om vanliga killar bara, inga Rambos. Det ger det hela en känsla av realism. Sen brakar helvetet löst. Ljudet är mycket viktigt här. Smattret av kulsprutorna, och när det viner av kulor, äter sig in i öronen. Folk dör till höger och vänster, och sen höger igen. Lemmar lossnar och blodet sprutar.

Efter denna intensiva inledning faller filmen en del, tyvärr, och övergår till ett inte så märkvärdigt krigsdrama. Välgjort, ja visst, men historien och vissa repliker känns, ja, jag vet inte, tillgjorda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Några tankar ytterligare inom spoilertaggar.

<spoiler>
På slutet när Tom Hanks rollfigur sitter dödligt sårad och skjuter med pistol mot stridsvagnen som närmar sig så blev det lite för mycket. Och det känns lite för väl patriotiskt, för min smak, att börja och sluta filmen med en fladdrande amerikansk flagga. Sen förstod inte riktigt om tolkens förvandling (från naiv snubbe som vill rädda livet på en tysk i början, till en skarprättare som i slutet skjuter en försvarslös tysk med uppsträckta händer, som i och för sig dödat hans kamrater), var tänkt att visa hur man förändras till det sämre eller bättre av krig. Hoppas på det förra, dvs till det sämre.
</spoiler>

%d bloggare gillar detta: