Conte d’hiver (1992)

Nu blir det fransk snackfilm i form av ett nytt regissörstema. Éric Rohmer, eller Maurice Schérer som han föddes som, var en av fronfigurerna inom den franska nya vågen. Han var under flera år chefredaktör för det klassiska franska filmmagasinet Cahiers du Cinéma där han träffade ”kändisar” som Jean-Luc Godard, François Truffaut och Claude Chabrol. På 60-talet började han göra egna filmer och fortsatte med det resten av livet. På 90-talet gjorde han sina årstidsfilmer, helt naturligt fyra till antalet, och det är dem det kommer handla om i detta tema. Andra filmen ut är Conte d’hiver med den svenska ”hej kom och hjälp mig”-titeln Tre män och en kärlek och min preblogg-text om den skrevs i juli 2004.

Ookie dookie, det här är del två i Rohmers årstidsserie. Det är vinterdelen men i Sverige fick filmen en idiotisk titel. Ett pinsamt försök att locka folk till bion genom att koppla ihop den här filmen med den franska komedin 3 hommes et un couffin vars mer kända amerikanska remake på svenska fick heta Tre män och en baby (min kommentar: notera att det franska originalet i Sverige kallades Ungkarlsbabyn). Åh, jag hatar såna här svenska titlar. Jag har inget emot bra svenska titlar, jag tycker det översätts för lite faktiskt, men titlar som denna eller När toffelfabriken tystnar, bara för att Anthony ”Hannibal Lecter” Hopkins är med, är under all kritik.

Hur som helst, En vintersaga (som jag föredrar att kalla filmen) handlar om en jobbig tjej som hoppar mellan pojkvänner som vi byter strumpor. Hon bor hos sin morsa, har en unge efter en semesterförälskelse för fem år sen. Nu lämnar hon sin pojkvän och flyttar med sin chef på frisörsalongen där hon jobbar till en annan stad. Ganska snart ångrar hon sig, och så här håller hon på…

Till viss del är detta annorlunda jämfört med den första filmen, En vårberättelse. Det är lite roligare och tjejen i huvudrollen känns ganska knäpp (jag förstår inte riktigt hennes motiv). Snackigt är det förstås! Inte lika tråkigt pratig som den första filmen dock. Jag såg på Filmtipset att de flesta tyckte att den var realistisk men för mig kändes den inte realistisk. Jag kan inte tänka mig att många skulle bete sig som tjejen det handlar om. Men, hur som helst, hon var ändå ganska tragikomisk och slutet är lite småkul men helt orealistiskt. Romantiskt, javisst, men realistiskt, pyttsan. Snäppet bättre än En vårberättelse är det men ändå inte godkänt. Jag hoppas på bättring i de resterande två filmerna men jag har svårt att tro det. Tyvärr måste jag se dem också, det är en principsak.

När jag letade efter filmaffischer från filmen stötte jag på några som jag tyckte var riktigt fina….