Tangerine (2015)
23 april, 2017 7 kommentarer
Tangerine är lite som Moonlight innan Moonlight fanns. En skillnad är väl att det känns som att Tangerine har regisserats av nån som… låt oss säga Harmony Korine. Nu saknas inte finstämda ögonblick i filmen men den har ändå en helt annan galen stämning än Moonlight.
Handlingen är förlagd till Los Angeles istället för Miami men precis som i Moonlight får man en insyn i miljöer som inte är de vanligaste på film. I fallet Tangerine så handlar det om prostituerade transor, först och främst Sin-Dee (Kitana Kiki Rodriguez) och Alexandra (Mya Taylor) och personer i deras omgivning i Hollywood.
Grundstoryn är enkel. Sin-Dee har precis släppts ut från häktet och får reda på att hennes pojkvän/pimp, som för övrigt spelas av James Ransone aka Ziggy från The Wire (yay!), haft ihop det med en annan tjej. Till råga på allt är den andra tjejen inte en transperson och som lök på laxen dessutom vit. Sin-Dee går bärsärk genom Tinseltown för att hitta tjejen. Alexandra följer med som ledsagare för att minimera dramat. ”No drama, girl!”
Jag gillar filmen skarpt. Den har ett härligt tempo med färger, graffiti (!), musik, klippning och dialog som bara sköljer över en. Det är en frenetisk film som aldrig släpper taget.
Musiken var speciell. Plötsligt kan vi få höra klassisk musik efter att sekunder tidigare fått lyssna på hiphop. Förtexterna ackompanjerades av käck julmusik vilket kändes helt random, men det var inte så konstigt eftersom filmen utspelas på julafton.
En av sidofigurerna var en taxichaffis och i återkommande scener får vi se när han plockar upp diverse personer. Det här fungerade som intressanta korta små nedslag i olika personers liv, som t ex tjejen som tog glada selfies för att sen sätta i lurarna, lyssna på musik och se helt apatisk ut.
En sak jag lärde mig var att det faktiskt finns en tunnelbana i L.A. plus att man får ta med cykeln på den. Nu anses man förmodligen som misslyckad om man använder den, men ändå.
Filmen är fylld av en hajpad dråplig humor som ändå har en sorts värme. Bl a får den där taxichaffisen sig en rejäl överraskning när han plockat upp en tjej från streetan, en tjej som inte uppfyllde hans kravspecifikation. ”What is that?!”, ”It’s a pussy!”. Jag gillar att normen i filmen är trans. Det känns inte politiskt korrekt utan snarare uppfriskande.
Filmens humor bygger på en sorts vardagskomik med en dokumentär känsla och jag kom faktiskt att tänka på en tv-serie som Curb Your Enthusiasm.
Det finns även ögonblick av värme och medmänsklighet, främst mellan Sin-Dee och Alexandra. Ett återkommande och roligt inslag i början är när Alexandra ständigt marknadsför sitt kommande uppträdande till alla hon möter. ”7 PM at Mary’s!”. Sen blir det lite rörande när hon väl ska uppträda. Här kom jag att tänka på Mulholland Drive och sekvensen från Silencio.
En annan filmreferens jag tror mig ha hittat är till Psycho i en scen som involverar ett duschdraperi. Jag undrar om det är jag som överanalyserar eller om scener som denna faktiskt är medvetet inlagda av regissören Sean Baker för att vara just referenser/blinkningar till andra filmer?
En omtalad scen är en scen i en biltvätt. Och, ja, den scenen är magiskt på ett märkligt sätt, och den visar att det går att skapa fin konst med små medel. I det här fallet en iPhone 5S. Japp, hela filmen är nämligen inspelad med denna mobiltelefon från Apple. Det är en vackert fotad film. Färgerna poppar verkligen från skärmen och det verkar som stora delar filmats just i the magic hour à la Days of Heaven.
Jag delar ut fyra och en halv peruker av fem möjliga.
En speciell film från SFF 2015. Säregen stämning och bildspråk. Tycker jämförelsen med Moonlight är träffande på ett sätt men ändå inte. Tangerine hade vissa mycket starka scener, speciellt sista scenen. Gav den 3/5.
http://fripp21.blogspot.se/2015/11/tangerine-2015.html
Ja, en säregen film. Den bombarderade mig med färger, dialog och tempo. En upplevelse.
Ja, två helt olika filmer vad gäller uppbyggnad och känsla men det finns saker som binder dem samman. Tangerine är ju en sorts slice of life-film, medan Moonlight inte alls är det, eller så är Moonlight tre slice of life-filmer efter varandra. 🙂
Har blivit rekommenderad den och känt till den sedan innan den kom och det surrades kring dess användande av iPhones. Har inte sett den ännu men bör göra. Gillar verkligen den intensivt färgkorrigerade tonen och vida perspektivet. Helt i min stil. Handlingen lockar inte jättemycket ändå, men jag lockas av känslan jag får att kameran följer med och fångar människorna på ett väldigt autentiskt sätt i vardagens snabba vändningar. Jag får intrycket att den är väldigt ”on-the-go” i känslan av skildrande. Ja, jag lockas av att se den, men framför allt för det visuella språket, bortom mobilpoängen. Lyssnade på en intervju förut med regissören där han gick igenom utvecklandet av filmen och gillade vad jag hörde.
Jo, det där iPhone-mobilen var det mycket snack om, lite väl mycket. Det var en smart metod för att ge en närhet i filmen, varken mer eller mindre. En snygg film som poppar ur rutan/duken.
Japp. När det snackades så mycket om en sån sak som iPhonens roll i filmen gav det vibben av att det var DEN som gjorde filmen bra, när det egentligen är andra tings förtjänst.
Ett bra försäljningsknep får man ändå säga. 🙂
Japp, det sålde filmen mycket bra. Jag tror den hade fått sin beskärda del uppmärksamhet ändå, men inte riktigt så brett förstås.