Rush Hour (1998)

Jackie Chan har gjort en radda gamla favoriter i martial arts-genren som t ex Snake in the Eagle’s Shadow och Drunken Master. Chan är en verklig artist och hans filmer innehåller härlig fajtingkoreografi och makalösa stunts. I senare delen av sin karriär fick/tog Chan chansen i Hollywood och den första succén var Rush Hour. Min preblogg-text om just den filmen skrevs i juni 2003.

Brett Ratner gjorde 2002 den utmärkta remaken (eller nyfilmatisering av Thomas Harris roman om man ska vara noga) Röd drake. Innan det gjorde han Rush Hour 2 och innan det Rush Hour som jag nu har sett. Ratner ska även göra Rush Hour 3. Ovanligt med filmserier där filmerna görs av samme regissör rakt igenom. Det gäller ju även X-Men-filmerna (min kommentar: ja, det här var innan Ratner själv (!) gjorde X-Men: The Last Stand). Nåväl, Rush Hour var det. Nä, jag gillar inte detta. Enda anledning att se filmen är de sköna actionsekvenserna med Jackie Chan. Han är verkligen uppfinningsrik när det gäller att utnyttja olika föremål och platser där fighterna utspelas. Sen visar han prov på ruggig spänst när det gäller att hoppa över höga murar också. Men det räcker liksom inte. Storyn är tunn och urtråkig och Chris Tucker är rolig i 20 minuter kanske men sen blir det tråkigt. Jag gillade inte scenen när den lilla flickan spelar med på slutet och börjar skrika ”tryck på knappen, spräng mig i luften”. Det kändes konstruerat och bara äckligt. Jag småskrattade några gånger, bl a när Tucker dansar som Jacko i början. Det och Jackie Chans spänst räddar filmen från fullständig katastrof. Betyget blir 2/5.