Valkyria (2008)

Valkyria känns som en ganska bortglömd Tom Cruise-rulle i regi av Bryan Singer (får han göra fler filmer?). Min preblogg-text om filmen skrevs i oktober 2009. Förresten, en av manusförfattarna är en viss Christopher McQuarrie och jag undrar om det här var första gången som Cruise samarbetade med McQuarrie och att det ledde vidare till att de gjorde Mission Impossible-filmer tillsammans.

Valkyria var en film som på förhand lät ganska intressant men som visade sig vara en standardthriller som aldrig blev riktigt spännande. Tom Cruise, som jag gillar som skådis, kändes inte klockren i huvudrollen. Det är som om han tar i för mycket, vilket han brukar göra ibland. Han blir liksom för intensiv. Valkyria har dock bra skådisar i många roller. Jag gillar speciellt Bill Nighy som den något fege upprorsmakarofficeren Olbricht. Eftersom vi vet vad som ska hända i filmen – Hitler dör inte – handlar det mer om hur det händer för att få till en spänning. Jag tycker inte riktigt man lyckas. Handlingen känns odynamisk. Det rings i telefoner, det flygs, det körs bil, det samtalas men det är aldrig riktigt spännande. Det blir ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Snowden (2016)

snowdenOliver Stone. Det är nästan som att man (läs: jag) har glömt bort honom. Platoon, Wall Street, Natural Born Killers och viss mån Born on the Fourth of July är väl klassiker, och det säger jag utan att ha sett Wall Street. Av de andra så är Platoon och Natural Born Killers favoriter som jag såg på bio när det begav sig.

För mig är Stone en otroligt amerikansk regissör, och med det menar jag att han gör filmer om USA och det amerikanska tillståndet. Hur mår USA, och varför, är frågor han ställer.

Vad har Stone gjort gjort på sistone? Hmm, utan att titta på hans filmografi så har svårt att ens nämna en enda. Det är knappt att jag kan komma på nån alls förutom de fyra jag nämnde tidigare. Skrämmande. Alltså skrämmande vad han försvunnit från filmradarn eller skrämmande vad dåligt mitt minne har blivit.

Jag tittar igenom hans filmografi på IMDb. Då ska vi se, är det några filmer som jag känner igen eller t.o.m. har sett. Aaaah, givetvis: JFK, en film jag inte har sett men är sugen på. Nixon, ja, den har jag hört talas om (det är väl Anthony Hopkins som gör Nixon?). Any Given Sunday, en film om amerikansk fotboll och en film som inte känns som en Stone-film (för mig).

Nej, det fanns inte mycket där som lockade mig. En uppföljare till Wall Street känns som det roligaste och det säger väl det mesta. Ja, förutom JFK då men den kom ju redan 1991.

Nu är Stone aktuell med en stor film igen. Den handlar om visselblåsarnas visselblåsare, Edward Snowden. Det är en klassisk biografifilm kan man säga, eller filmen känns i alla fall som det på förhand.

Jag har lite svårt att säga vad jag egentligen tycker om filmen som ett hantverk. Jag är fascinerad av storyn i sig. Att en så pass, till synes, obetydlig person kan skapa så mycket rabalder genom sitt agerande att det slutar med att han finner sig i exil Ryssland, på flykt från sitt eget hemland.

Gjorde han rätt, gjorde han fel? Jag säger så här: om han gjorde vad han gjorde för att han kände att han gjorde rätt, så gjorde han rätt. Var han naiv? Förmodligen. Tycker jag själv att han gjorde rätt? Svårt att svara på. Jag har inte detaljkoll på vad exakt det var han läckte förutom att det handlar om att USA i samarbete med Europa systematisk massavlyssnar en stor del av världens befolkning. Fast det visste vi väl redan?

Hur har filmmakarna valt att berätta historien på? Faktiskt på ganska så exakt samma sätt som man gjorde i The Imitation Game. Dels får vi följa hur dokumentärfilmaren Laura Poitras (Melissa Leo) och två reportrar från brittiska The Guardian intervjuar Snowden (Joseph Gordon-Levitt) under ett antal dagar på ett hotellrum i Hongkong i samband med att han ska till att läcka sina uppgifter. Dels får vi möta Snowden flera år tidigare när han började jobba på CIA och senare NSA, dvs vi får se vad som ledde till att händelserna på det där hotellrummet i Hongkong.

Jag tycker upplägget funkar ganska bra. Det finns en viss spänning i hur man hoppar fram och tillbaka i tiden. Scenerna i Hongkong har ett nåt absurt över sig med Snowden som är extremt försiktig med hur han agerar. Han lever på det där hotellrummet i fyra dagar och är under en väldig press.

Det största fokuset är ändå på Snowden under hans karriär inom det amerikanska underrättelseväsendet. Här får vi även en sorts kärlekshistoria mellan Snowden och flickvännen Lindsay Mills spelad av Shailene Woodley. Även denna funkar hyfsat och jag antar att den bl a ska visa vad Snowden ”offrade” när han gjorde det han gjorde.

Vad funkade mindre bra? Well, första gången Joseph Gordon-Levitt öppnade munnen för att prata så undrade jag om han svalt en potatis eller hade ont i magen eller nåt. Han lät nämligen oerhört ansträngd. Även om den riktige Snowden låter på ett sätt som liknar det JoGo försökte sig på så funkar det inte. Det blir bara ett störningsmoment, vilket filmmakarna kanske noterat eftersom det blir mindre uttalat efter hand (eller så vande jag mig).

Det förekommer en scen där Snowden pratar med sin chef via en gigantisk storbildsskärm som fullkomligt skriker ”storebror ser dig”. Det var så osubtilt att det blev roligt och jag skrockade i min biofåtölj.

Det finns en dokumentär om det som ägde rum på det där hotellrummet i Hongkong som heter Citizenfour. Den är regisserade av Laura Poitras (som alltså spelas av Melissa Leo i Snowden) och den vann faktiskt en Oscar för bästa dokumentär 2015. Den skulle jag nog vilja se.

Det är trixigt det här med BOATS rent allmänt. Jag tror att jag i de allra flesta fall hellre ser dokumentären om vad det nu än handlar om. Då finns det åtminstone en chans att det som visas överensstämmer med vad som verkligen hände, även om ju dokumentärer förstås är (eller kan vara) precis lika vinklade som spelfilm. Det är nåt med filmer baserade på verkliga händelser, där man ju kan säga att dokumentären är en subgenre, som gör att de sällan funkar fullt ut för mig. Det är lätt att de blir trista, torra och redovisande. Det gäller t ex filmerna om WikiLeaks – dokumentären We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks och spelfilmen The Fifth Estate – och i viss mån även Snowden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallSnowden har biopremiär idag fredag 16/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar och förutom jag var det bara Sofia som tyckte det verkade spännande att snöa in på det här ämnet.

Selma (2014)

SelmaEfter The Butler fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den här gången handlar det om Martin Luther King (David Oyelowo) och i synnerhet om den protestmarsch som King 1965 ledde mellan städerna Selma och Montgomery i Alabama.

Filmens inleds i Norge! Ja, det är inte så konstigt som det låter. 1964 delades nämligen Nobels fredspris ut till just MLK. Parallellt med bilderna från prisutdelningen får vi se dels hur en kyrka i Alabama utsätts för ett bombattentat som dödar fyra svarta flickor, och dels hur en svart kvinna (Oprah Winfrey) försöker registrera sig för att få rösta men blir nekad av personalen.

Tillbaka i USA försöker MLK åstadkomma en förändring vad gäller de svartas möjlighet att rösta. Han har presidenten Lyndon B. Johnsons öra men presidenten lyssnar inte eftersom han har andra saker att driva som han anser har högre prioritet. King tjatar förgäves på presidenten och känner att han måste ta till andra metoder, som att provocera fram våld mot svarta för att på så sätt få uppmärksamhet för sin sak.

Selma är en systerfilm till The Butler och jag tycker de kompletterar varandra rätt så bra. The Butler är mer episk då den utspelar sig under en längre tid men samtidigt mer personlig då det är fokus på en i princip okänd familj (även om nu pappan jobbade 30 år i Vita Huset). Händelserna i Selma, raskravallerna och Martin Luther King själv finns med i bakgrunden.

I Selma är det King som är i fokus, helt i fokus. Filmens regissör heter Ava DuVernay och jag tycker hon, och manusförfattaren Paul Webb, har gjort helt rätt som fokuserat på en enskild händelse i Kings liv. När det ska göras biografifilmer så är det nog det bästa sättet. Att berätta om en persons hela liv från barndomen till ålderdomen är dömt att bli för tradigt. Eller finns det nåt bra exempel när man lyckats?

Jag kände igen många av skådisarna, inte minst en handfull (eller två) från The Butler. Förutom Oyelowo och Winfrey dök även Cuba Gooding Jr och Colman Domingo (coolt namn!) upp. Andra skådisar som jag noterade var Wendell Pierce (Bunk från The Wire, yay!) och Snoop (Keith Stanfield) från Straight Outta Compton. En annan bekant var Tessa Thompson från Dear White People och Creed.

Jag tycker det är roligt att det dyker upp fler filmer med svarta skådisar och där det inte görs en poäng av att de är just svarta. Nu kanske inte just Selma, Straight Outta Compton och Dear White People är så bra exempel på just detta (doh), men jag tror filmer som dessa öppnar dörrar för skådisarna och gör att de får chansen i även andra typer av filmer. Exempelvis så har jag sett att Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton) just nu är med i The Walking Dead som en helt vanlig snubbe, och så är både han och Jason Mitchell (Eazy-E!) med i Kong: Skull Island, den kommande rebooten av King Kong (yay?!).

Tillbaka till filmen och vad jag tyckte om den. Jag gillade den, kort och gott. Oyelowo är klockren som King. Just hans sätt att prata gillade jag. Han uttalar varje ord med omsorg. Speciellt noterade jag hur han uttalar ord som while och white, där man faktiskt hör bokstaven h, som ett kort väsande utandningsljud. Om MLK säger which respektive witch så låter det alltså inte lika. Mer om detta uttalsnörderi här.

Det känns märkligt att Oyelowo inte blev Oscarsnominerad, speciellt eftersom det handlar om en sån typisk Oscarsfilm.

En sak filmen inte sticker under stol med är hur King resonerade kring hur man skulle få uppmärksamhet för den sak man kämpade för. King och hans krets väljer staden Selma med omsorg eftersom de vet att de förmodligen kommer att utsättas för grovt våld om de försöker sig på en protestmarsch därifrån. Selmas polischef var en stenhård rasist som de visste skulle agera brutalt. Polisens våldshandlingar, där även vita drabbas, visas sedan på tv över hela USA och därmed kan inte president Johnson bortse från problemet.

Att FBI hårdbevakade King och de i hans omgivning visar filmen på ett snyggt sätt. När King ringer ett samtal eller åker iväg med bil nånstans får man se ett utdrag från FBI:s bevakningslogg poppa upp i bilden. Vid ett tillfälle ringer MLK till sångerskan Mahalia Jackson då han vill att hon ska sjunga för honom i telefonen för att ge honom kraft att orka kämpa vidare. (Ja, tänk om man kunde ringa t ex Hope Sandoval för att få höra henne sjunga när man mår lite dåligt, bara så där.) I FBI:s logg står det om händelsen att ”King contacts Negro entertainer”.

Jag tycker Selma är en klart sevärd historisk rulle, speciellt om man är intresserad av amerikansk 60-talshistoria. För mig var det även en typ av BOATS som faktiskt fungerar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Michael Clayton (2007)

Michael ClaytonHär kommer ytterligare en gammal recension av en film från 2007 som hamnade på min topplista för det året.

Mmm, det här var en film i min smak, helt klart. En parentes är att jag hade tänkt spela in den när den visades på tv men jag missade starten med några minuter. Eftersom jag är tvungen att alltid se hela filmer så fick jag skippa det. Men när ändå filmen var igång så kollade jag lite och höll på att fastna. Det som gjorde det var början och scenen med bilbomben och hästarna. Jag gillade verkligen känslan här. Sen slutade jag alltså titta eftersom jag hade missat ett par minuter i början. Sån är jag, haha. Därefter hittade jag filmen strömmad på cdon.com och då kunde jag se den på riktigt.

Michael Clayton är berättat på ett lite lösryckt sätt där allt inte riktigt hänger ihop i början. Stämningen är dock genomgående tryckt. Alla har problem. Musiken sätter en perfekt melankolisk stämning. Var det George Clooney som spelade huvudrollen? Jag tror aldrig jag har sett honom så, jag ska inte säga bra, men annorlunda, nedstämd, och nästan helt utan sina vanliga manér. Tilda Swinton är en favorit som alltid är bra. Hon har i princip bara en liten biroll här men är riktigt bra. Konspiration, advokater, smutsiga pengar, farliga gifter. Erin Brockovich på valium. Riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Grand Budapest Hotel (2014)

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

The Lone Ranger (2013)

The Lone RangerJag gillade The Lone Ranger. Vadå? Har du nåt problem med det, eller?

The Lone Ranger är mastodontfilmen på två och en halv timme som Disney satsade en massa pengar på men som inte gick hem hos publiken. Man kan luras att tro att det är Tim Burton eller Gore Verbinski som regisserat eftersom Johnny Depp återigen gör en roll som en udda fågel och Helena Bonham Carter hittas i rollistan. Eller vänta, Depp har faktiskt en fågel på huvudet (en ex-kråka) och det är faktiskt Verbinski som regisserar.

Depp spelar indianen Tonto som efter en massaker av sin indianstam hookar upp med vitingen John Reid (Armie Hammer, Armie Hammer? Armie Hammer!). Reid är mannen som motvilligt axlar hjältemanteln efter att hans mer handlingskraftige bror blivit skjuten av en outlawgalning.

Inledningen av The Lone Ranger kryllar av western-klichéer. Efter en bara en kvart har vi fått: ett ridande gäng (a posse), nobla indianer, sporrar, bankrån, järnväg, ånglok, sheriffer, en galen outlaw och klassiska western-berg. Jag kan inte säga att jag förstår mycket av handlingen men jag har aldrig tråkigt. Problemet är väl att jag aldrig blir helt engagerad i karaktärerna. Jag förstår inte deras motivation riktigt. Kanske förstår man mer om man känner till originalet som ursprungligen faktiskt är en radioshow.

Jag stör mig lite på de anakronistiska inslagen som t ex när Tonto och Reid besöker en bordell och Reid agerar hälsoinspektör. Hälsoinspektör? Det kändes inte trovärdigt. Jaaa, jag vet, det är en komedi och det ska bara vara tänkt att vara roligt. Filmens dialog känns ibland som den är tagen direkt ur Friends. Det funkar inte.

Den där galne outlawskurken, han hette Butch (förstås!)… men jag kunde inte se vilken skådis det var till en början… men till slut insåg jag att det var William Fichtner (ett namn som jag lärt mig eftersom jag har filmspanarkompisar som är mer kunniga än jag). Jag gillar Fichtner. Han är alltid bra.

Bitvis är The Lone Ranger väldigt osammanhängande men det som ändå binder ihop filmen är två helt fantastiska och galet bra actionsekvenser som utspelas ombord och ovanpå på tåg. Bara dessa två setpieces gör att filmen är värd se. Sen är filmen faktiskt överraskande mörk (Tontos historia är inte en trevlig historia), och det är väldigt mycket våld för att vara en Disneyfilm.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Girl with a Pearl Earring

Girl with a Pearl EarringTitel: Girl with a Pearl Earring
Regi: Peter Webber
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Ibland ger man en film ett lite högre betyg än vad den kanske är värd. Det kan ha att göra med att fotot är strålande vackert och att du gillar just den skådespelerska som spelar huvudrollen. I maj 2004 när jag såg filmen som det handlar om i det här inlägget var bägge dessa saker ett faktum. Jag undrar hur jag skulle se på filmen om jag såg den idag?

Konstnären Johannes Vermeer (Colin Firth) som levde i Holland på 1600-talet efterlämnade ett 30-tal målningar varav en är ”Flicka med pärlörhänge” även kallad ”Flicka med turban”. Egentligen vet man inte mycket om Vermeer. Författarinnan Tracy Chevalier har fantiserat ihop en historia om hur just den här tavlan kom till, och i den historien var det så att den konstintresserade Griet (Scarlett Johansson, mmm) tar anställning hos familjen Vermeer som piga. Ett sorts band uppstår mellan konstnären och pigan och målningen blir resultatet av deras relation.

Jag måste säga att jag är lite svag för historiska dramer. Just det här dramat har en del likheter med filmen The Red Violin, där också en fiktiv historia om en högst verklig konstutövare (eller ett konstföremål, i det fallet en fiol) berättas. Jag gillar idén att spinna vidare på en historia kring t ex ett konstföremål som man inte vet nånting om egentligen, bygga upp personer och händelser runt omkring. Sen är just den här filmen ett konstverk i sig. Den är ruggigt vacker och välgjord. Man känner verkligen som om man är i den holländska staden Deft på 1600-talet. En kliché: men faktum är att varje scen är som en målning, det är perfekt ljussatt och väldigt vackert. Det är i princip bara att sitta och njuta.

Invändningar är kanske att själva historien har en del brister. Vissa delar i handlingen rinner liksom bara ut i sanden, bl a Griets romans med en slaktarson (spelad av Cilian Murphy från 28 Days Later). Men på nåt sätt gör det inte så mycket. Det är konsten och skapandet som står i fokus (låter kanske högtravande men jag gillade det). Scarlett Johansson (som är helt olik sig jämfört med i Lost in Translation) gör en strålande insats och är en av mina favvoskådisar nu för tiden (min kommentar: det här var alltså 2004, inte lika säker på henne numera). Möjligen finns det tendenser till överspel ibland men det är i såna fall regissörens fel, hehe (min kommentar: som sagt, vid den här tiden var jag en Scarlett Johansson-apologist). Colin Firth som Vermeer gör en litet blek figur, huvudpersonen här är Griet. Regissören är förresten Peter Webber och det är hans första långfilm.

4-/5

Givetvis platsar Scarlett och originalflickan i min kategori Lika som bär.

Flicka Scarlett

The Ghost Writer

Titel: The Ghost Writer
Regi: Roman Polanski
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Imorgon kommer en recension av Roman Polanskis senaste kammarspelsfilm Carnage. Först dock en liten text om filmen han gjorde innan den, nämligen The Ghost Writer.

The Ghost Writer är en lätt flytande och mysig konspirationsthriller med en som vanligt charmig och barnslig Ewan McGregor. Jag gillar hela upplägget och miljön (ute på ön) som filmen utspelas i. Det är möjligt att mittpartiet innan upplösningen känns lite onödigt långt. Jag väntade liksom på att filmen skulle ta nästa steg. Men det var inget som störde nåt nämnvärt. Pierce Brosnan är perfekt som f.d. premiärminister vars memoarer McGregor ska spökskriva. Jag fick inte riktigt ihop alla delar i slutet: Spoiler Varför hade den förre spökskrivaren skrivit in det som han skrev in om att Ruth var CIA-agent i kodad form? Var det ett sätt att spara den informationen men att den bara skulle vara tillgänglig för den som visste koden?  Spoiler slut Hur som haver, Spökskrivaren är en modern konspirationsthriller som faktiskt också har ett slut värdig en konspirationsthriller. Eli Wallach dök upp också, vilket var kul. Nä, som sagt, en mysig film om en ”oskyldig” som dras in i en härva där han inte vet vem han kan lita på. Och just i den rollen är Ewan perfekt.

4-/5

Batman Begins

Titel: Batman Begins
Regi: Christopher Nolan
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

I helgen såg jag The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi. Men vi börjar från början med Batman Begins som jag såg och skrev om första gången 2005 när den hade premiär. Min vana otrogen har jag faktiskt sett om den. Jag brukar inte ofta se om filmer men det händer just när det kommer uppföljare i filmserier som jag gillar (t ex Sagan om Ringen-, Alien- och The Matrix-filmerna). Först kommer min gamla text och betyg och sen mina nya tankar och en ny gradering.

****

There’s a new bat in town och det är bara att konstatera att Batman Begins är den bästa Lädderlappenfilmen hittills. Christian Bale är en av de mest intressanta skådisarna just nu och gör oftast bra insatser i bra filmer. Det finns dock undantag, t ex den usla Drakarnas rike (inte för att Bale gör en usel insats precis, men filmen är ett bottennapp enligt mig). Jag var lite förvånande över att det var just Christopher Nolan som regisserade filmen efter filmer som Memento och Insomnia från honom. Men Nolan gör det hela till sin egen film. Det är inte en typisk serietidningsactionfilm utan mer realistisk och med mer fokus på karaktärerna, i det här fallet Bruce Wayne och hur han blev Lädderlappen. Början är därför bra.

Filmen är ett välspelat drama med lagom actioninslag och dessutom med en skådisensemble som inte går av för hackor. Det är ett mycket starkt team som filmskaparna fått ihop. Bale är som bäst när han inte är Lädderlappen. Precis som andra har skrivit så får jag också American Psycho-vibbar då och då. Filmen är alltså som bäst just här när Bale formar sin Lädderlapp och träffar Morgan Freeman första gången och testar diverse pryttlar inklusive den lite annorlunda Batmobilen (varför måste man ligga på mage för att avlossa raketerna?).

Sen blir det tyvärr mot slutet ganska ordinär och tråkig action. Dessutom är det inte speciellt snygga fajtingscener. Som andra påpekat är det för hafsigt och ryckigt och det blir bara en röra av händer och fötter. Man ser inte alls vad som händer. En fälla som alltför många faller i. Det handlar väl om att filmskaparna helt enkelt inte har tid eller lust att fokusera på just detta vilket tyvärr inte ger ett helgjutet intryck. Man kan t ex jämföra med en annan Bale-film, Equilibrium, där just fajtingscenerna är riktigt bra. Det är lite synd att detta inte håller samma klass här men det är väl så att Nolans styrka är thrillergenren och det är denna han ska hålla sig till. Betyget till Läderlappen börjar blir en stark trea.

****

Det som gör att jag är glad att jag såg om Batman Begins är att jag är övertygad om att The Dark Knight Rises blev en bättre bioupplevelse just pga att jag såg om Begins. En hel del av det som händer i Rises återkopplar till händelser i Begins, kanske mer än till det som händer i The Dark Knight.

Den skådis som imponerar mest på mig är kanske lite överraskande Michael Caine som Wayne-familjens buttler Alfred. Caine ger sin betjänt kött och blod. Sen var det även kul att se om Katie Holmes var så dålig att det fanns nån anledning att byta ut henne mot Maggie Gyllenhaal i The Dark Knight. Och mitt svar är nej! Holmes är helt ok och faktum är att hon passar mycket bättre än Gyllenhaal i rollen. Nån som vet exakt varför man bytte ut Holmes? Hoppade hon av själv eller blev hon kickad?

Nu låter det kanske som om jag kommer ge Batman Begins ett högre betyg än när jag såg den 2005, men, nej, det blir inte så. Jag blir inte så engagerad av filmen som jag kanske borde bli. Det är helt ok serietidningsaction med en som vanligt mycket bra Liam Neeson (just det Fiffi!). Just det, sen höll jag på att glömma Morgan Freeman som gör en trivsam insats som Bruce Waynes högra hand i Wayne Enterprises. En stor brist enligt mig är skurken Fågelskrämman (Cillian Murphy) som är fullständigt ointressant och mesig. En annan brist är fånig scener med skurkar som blir livrädda för konstiga ljud trots att Batman i det här läget i filmen inte är känd eller ens visat sig.

Betyg när jag såg den 2005:

3+/5

Betyg när jag såg den 2012:

3/5

PS. Det faktum att människan till ca 60 % består av vatten gjorde att jag tyckte att en viss detalj i filmen kändes lite märklig.

Cassandra’s Dream

Titel: Cassandra’s Dream
Regi: Woody Allen
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Efter suveräna Match Point gjorde Woody Allen, i sitt sedvanliga tempo, två filmer till i London. Mellanfilmen, komedin Scoop, har jag inte sett. Cassandra’s Dream såg jag på bio och skrev om när den kom 2007. Gillade jag den lika mycket som Match Point? Nej, inte riktigt.

Jag tycker det är kul och ganska överraskande att Woody Allen har gjort så bra filmer de senaste åren. Ok, då snackar jag främst om Match Point och den film jag just har sett, haha. Men ändå. Cassandra’s Dream påminner en hel del om Match Point. Det är en historia med Hitchcock-känsla. Skillnaden är kanske att i många av Hitchcocks filmer brukar det vara vanliga personer som hamnar i kriminella sammanhang av misstag. I både Match Point och Cassandra’s Dream är det ett medvetet val som (den vanliga) personen gör, om än motvilligt och ångestframkallande. Detta gör det betydligt intressantare som film.

I Cassandra’s Dream är det två bröder, spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell, som låter girigheten styra. Mmm, en film som man inte riktigt har koll på. Stora delar är riktigt roliga, trots att det samtidigt är en sorts tragedi. Men att det är en tragedi kan man liksom inte tänka sig i början. Farrell spelar sin roll grymt bra. Hans ångest känns verkligen. McGregors rollfigur är en snajdare som inte känner lika mycket. De två har dock ett bra samspel. Jag förstår inte hur Woody Allen kan hålla på som han gör, och var han hittar sin inspiration? Cassandra’s Dream är spännande, dråplig, tragisk, välspelad. Kanske inte topp-topp-klass men helt klart över medel.

4-/5

%d bloggare gillar detta: