The Babadook (2014)

The Babadook PosterThe Babadook är en liten indieskräckis från Australien som hajpades ganska rejält i slutet av förra året. När jag hörde om den på diverse podcasts och såg Twitter-omdömen så verkade det som att den skulle kunna vara i klass med Sinister, dvs en välgjord film med bra skådisar och dessutom ruggigt ruggig. Men – trots all hajp – så skulle den förstås inte visas på bio i Sverige. Detta tyckte jag var synd. Bio är det klart bästa sättet att uppleva en bra skräckis, som t ex just Sinister som gav mig en av 2012 års bästa bioupplevelser. Det skulle som vanligt bli till att vänta på VOD-releasen precis som när det gällde Under the Skin, Enemy och Snowpiercer, bara för att nämna tre andra filmer som vi i Sverige inte kunde se på bio.

Men så. Plötsligt händer det. Eller gör det det?

NonStop Entertainment lät meddela att filmen skulle gå upp på bio i Sverige. Hurra, vad roligt, tänkte jag. En annan som tänkte samma sak var min filmspanarkompis Joel som fixade biljetter till fredagsvisningen på Bio Rio i Stockholm. När jag mötte upp med Joel utanför biografen visade det sig att visningen skulle äga rum i Salong 4. Hmm, jag tyckte det var lite märkligt eftersom det ändå handlade om premiären. Varför inte visa filmen i den största salongen, dvs ettan? Svaret är att Bio Rio vill ”sudda ut gränserna för vad en biograf kan vara”. Salong 4 är nämligen en kombinerad bar och biograf, en biobar. Det här låter ju väldigt mysigt och sloganen är ”en mix av det bästa från ditt vardagsrum och en biograf”. Tillåt mig… påstå motsatsen: Salong 4 är en mix av det sämsta från ditt vardagsrum och en biograf.

Salong 4Salong 4 är liten källarbar där man slängt in några rader med biostolar längst bak i lokalen. Sedan har man vanliga bord och stolar och precis framför duken intill väggen några fantastiskt obekväma fåtöljer. Innan filmen börjar gör personalen sitt bästa för att släcka ner i lokalen men flera elektriska ljus och alla levande ljus förblir tända. Duken och projektorn är som hämtade från vilket random konferensrum som helst. När filmen startar får jag känslan av skolaula där personalen strular med att få igång filmen. Man ser en helt blå bild med namnet på den digitala mpg-filen. Ljudet sänks och höjs om vartannat och varje gång ser vi som tittar en sån där grafik som visar ljudnivån som när man ser på tv. Det ser för taskigt ut helt enkelt.

Inte nog med det. Källarlokalen är belägen rakt under en stimmig bar med ljud från bargäster och musik. Det här vore väl inte nåt problem om man hade ett ordentligt ljudisolerat tak. Tyvärr finns inte ett ordentligt ljudisolerat tak. Nej, istället är det öppet rakt upp till baren ovanför. Det enda som begränsar ljudet är en tunn skiva som skjuts över det kvadratiska hålet i taket, ungefär som en vågrätt skjutdörr.

Allt sammantaget gjorde att man under visningen var utsatt för en ljud- och ljusterror som det krävdes en zen-ansträngning att bortse ifrån.

Inte nog med det. Tre meter till höger om där Joel och jag satt var toaletterna belägna och var tionde minut under hela filmen var det dags för nån ölfylld och kissnödig biobarbesökare att lätta på trycket. Det sprang alltså folk framför vårt synfält med jämna mellanrum under filmen.

Inte nog med. Haha, närå bara skojar, nu var det kanske slut på i-landsproblemgnället. Eller nej, förresten, jag vill också nämna att priset för denna ultimata bioupplevelse var 120 kronor.

Inte nog med det. Vi kör en sak till, haha. The Babadook, som skulle gå upp på bio i Sverige. Vad innebar det där med att ”gå upp på bio i Sverige”? Jo, att den visades två gånger i Stockholm, en gång som frukostbio på en söndag förmiddag och en gång i ett vardagsrum kallat Salong 4. Inga fler visningar alltså. Sunkjunk säger jag.

The Babadook

”Aaaaaaaaaah, neeeeej, inte Salong 4!!!”

Hur var då The Babadook? Jag tyckte det var en bra film. Den var inte speciellt läskig men jag tyckte några scener var obehagliga. Obehagliga barn på film är alltid obehagligt. Men att kalla filmen för den läskigaste nånsin, som vissa har gjort, det är rena galenskaperna. Det beror förmodligen på nån sorts överhajp.

Det jag tyckte var intressant var att filmen var en skildring av en sorgeprocess fast i en skräckfilmsskepnad. Jag tyckte Essie Davis var riktigt bra som mamman. Noah Wiseman som spelar sonen skulle jag inte vilja möta i en mörk gränd, i alla fall inte om han är på samma humör som i bilden här ovan. Det läskigaste i filmen är nog ”barnboken” om Mr Babadook. Om jag säger så här: köp INTE den i julklapp till era barn.

The Babadook är en klart sevärd och välgjord rulle, och jag ser fram emot att se fler av regissören Jennifer Kents filmer, och då i en riktig biosalong!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Girl with a Pearl Earring

Girl with a Pearl EarringTitel: Girl with a Pearl Earring
Regi: Peter Webber
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Ibland ger man en film ett lite högre betyg än vad den kanske är värd. Det kan ha att göra med att fotot är strålande vackert och att du gillar just den skådespelerska som spelar huvudrollen. I maj 2004 när jag såg filmen som det handlar om i det här inlägget var bägge dessa saker ett faktum. Jag undrar hur jag skulle se på filmen om jag såg den idag?

Konstnären Johannes Vermeer (Colin Firth) som levde i Holland på 1600-talet efterlämnade ett 30-tal målningar varav en är ”Flicka med pärlörhänge” även kallad ”Flicka med turban”. Egentligen vet man inte mycket om Vermeer. Författarinnan Tracy Chevalier har fantiserat ihop en historia om hur just den här tavlan kom till, och i den historien var det så att den konstintresserade Griet (Scarlett Johansson, mmm) tar anställning hos familjen Vermeer som piga. Ett sorts band uppstår mellan konstnären och pigan och målningen blir resultatet av deras relation.

Jag måste säga att jag är lite svag för historiska dramer. Just det här dramat har en del likheter med filmen The Red Violin, där också en fiktiv historia om en högst verklig konstutövare (eller ett konstföremål, i det fallet en fiol) berättas. Jag gillar idén att spinna vidare på en historia kring t ex ett konstföremål som man inte vet nånting om egentligen, bygga upp personer och händelser runt omkring. Sen är just den här filmen ett konstverk i sig. Den är ruggigt vacker och välgjord. Man känner verkligen som om man är i den holländska staden Deft på 1600-talet. En kliché: men faktum är att varje scen är som en målning, det är perfekt ljussatt och väldigt vackert. Det är i princip bara att sitta och njuta.

Invändningar är kanske att själva historien har en del brister. Vissa delar i handlingen rinner liksom bara ut i sanden, bl a Griets romans med en slaktarson (spelad av Cilian Murphy från 28 Days Later). Men på nåt sätt gör det inte så mycket. Det är konsten och skapandet som står i fokus (låter kanske högtravande men jag gillade det). Scarlett Johansson (som är helt olik sig jämfört med i Lost in Translation) gör en strålande insats och är en av mina favvoskådisar nu för tiden (min kommentar: det här var alltså 2004, inte lika säker på henne numera). Möjligen finns det tendenser till överspel ibland men det är i såna fall regissörens fel, hehe (min kommentar: som sagt, vid den här tiden var jag en Scarlett Johansson-apologist). Colin Firth som Vermeer gör en litet blek figur, huvudpersonen här är Griet. Regissören är förresten Peter Webber och det är hans första långfilm.

4-/5

Givetvis platsar Scarlett och originalflickan i min kategori Lika som bär.

Flicka Scarlett

Australia

AustraliaTitel: Australia
Regi: Baz Luhrmann
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av nyligen sedda the not so great The Great Gatsby kommer här en recension av Australia, en annan av Baz Luhrmanns filmer som jag faktiskt har sett.

Nicole Kidman gör societetsdamen från England som får känna på äventyr och romantik i det vilda Australien, dit hon kommer för att möta sin man som driver en boskapsranch. Väl där finner hon sin man mördad. Hon träffar snälla aboriginer inklusive 10-årige charmtrollet Nullah (Brandon Walters), som har aborginsk mor och vit far, och som agerar berättarröst i filmen. Hon träffar också Hugh Jackman som spelar Mannen med stort M, en boskapsfösare som motvilligt hjälper Kidman driva sin boskap från farmen till kuststaden Darwin för att därmed utmana den elake boskapskungen King Carney (Bryan Brown). Och sen står ju andra världskriget, och därmed japanerna, för dörren.

Australia sas vara en sanslös pastisch på gamla romantiska hollywood-filmer. Den skulle vara ett spretigt pekoral som hade för många slut och var för lång. Och, ja, det är väl egentligen bara att hålla med på alla punkter, haha. Men jag gillade den ändå hyfsat. Det är en sån film helt enkelt. Det är romantik i kubik och det ska liksom vara så. Sen lärde jag mig en del om Australiens historia. T ex att barn med blandat påbrå (vit pappa, aboriginsk mamma, eller tvärtom) togs från sina familjer, och att detta praktiserades fram till 1973. För detta bad Australiens premiärminister om ursäkt i år (2008 alltså).

Men visst, filmen har en hel del brister. Början var ganska jobbig, med dålig och ryckig klippning utan flyt. Dessutom var musiken nån sorts enerverande varieté-gladswing. Klippningen tog sig efter hand – eller så vande jag mig. Specialeffekter användes ibland lite fult. Jag satt ibland och tänkte ”Mhmm, det där är datoranimerade kossor”. Ändå var det här den bästa film jag sett av regissören Baz Luhrmann. Men då har jag i och för sig bara sett den huvudvärksframkallande och helt obegripligt hajpade Moulin Rouge! (2001) som faktiskt var hans senaste film. Sju år, det är ganska lång tid mellan två filmer. I klass med Stanley Kubrick – men inte Roy Andersson. Hur som helst, Australia får precis godkänt. Bitvis bra men för ofokuserad och långdragen.

3-/5

%d bloggare gillar detta: