Vikander-vecka: Testament of Youth (2014)

Testament of YouthTestament of Youth är en biografifilm om en kvinna vid namn Vera Brittain (Alicia Vikander). Vera växer upp i början av 1900-talet i England vid en tid när unga tjejer förväntas lära sig sjunga, sy och spela piano samt hitta en man att gifta sig med. Vera sticker ut en del då hon deklarerar att hon minsann inte ska gifta men däremot ska hon plugga litteratur i Oxford. Hennes föräldrar, spelade av Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) och Emily Watson, har sina invändningar men Vera har skinn på näsan och får som hon vill. Hon söker, skriver inträdesprov och kommer in!

Fast det där med att inte gifta sig ändrar sig när hon träffar en av sina brors vänner, Roland (Kit Harington, som tydligen är med i nån serie om tronspel). Veras bror Edward, Roland och deras kompisar utbildar sig alla till officerare men ingen tror väl på allvar att kriget ska bryta ut.

Men kriget bryter ut och de unga pojkarna skickas in i första världskrigets helvete. Vera, som älskar sitt studentliv, känner att hon måste göra en insats och omskolar sig därför till sjuksköterska för att ta hand om skadade soldater. Till en början handlar det bara om brittiska soldater men när hon tjänstgör närmare fronten hamnar även svårt skadade tyska soldater framför henne på sjukbädden.

Filmen inleds som ett klassiskt brittiskt kostymdrama. Det är Downton Abbey som film. Inget fel i det men det är inte jättespännande. Jag gillar ju kostymdramer själv så jag ska väl inte klaga men om jag jämför med t ex En kongelig affære så är ju Testament of Youth betydligt mer slätstruken. Med det sagt så är Vera en tuff tjej (och Alicia gör henne mycket bra) och det var kul att följa hennes kamp för att få gå sin egen väg i livet.

När Vera skulle göra sitt inträdesprov hettade det till lite och blev spännande. Just när hon sitter där i skolbänken, supernervös, så kunde jag inte låta bli att tänka på en scen ur Mr. Bean (av alla tv-serier) då han ska göra nåt sorts prov och när det är en minut kvar upptäcker att ett papper med uppgifter blev kvar i kuvertet. Det var faktiskt lite samma känsla här.

Testament of Youth är en välgjord film. Den är skön att titta på. De flesta skådisar sköter sig utmärkt (förutom något stele Kit Harington). Fotot är fint. Men som helhet känns ändå filmen ganska tom. Vi får en klassiskt romantisk kärlekshistoria där paret tar farväl på en tågperrong och den kvarlämnade kvinnan sen går omkring i trädgården och smeker vita blommor till klinkande pianomusik. Fint men något tomt.

När det gäller skildringen av kriget så finns det ett poetiskt/romantiskt inslag som känns sisådär. I många amerikanska krigsfilmer kan det bli överdrivet (för mig) patriotiskt. I brittiska filmer kanske det blir poetiskt istället? Typ ”de stackars unga fina pojkarna som offrar sina liv”. Krig är ett helvete. Slut. Kan jag tycka. Eller gör en spännande krigsfilm, rakt upp och ner, som t ex Black Hawk Down (ja, jag minns den som bra. Jag får leta upp min gamla recension och lägga upp på bloggen.)

Nu ska ändå sägas att Vera förvandlas av sin upplevelse av kriget. Förutom att vara feminist så blir hon även pacifist. Kanske valde filmmakarna den poetiska tonen för att göra det tydligt varför Vera påverkas så mycket? Ja, förmodligen var det så.

Apropå feminism på film och i tv så kom jag nu att tänka på en aktuell film och en aktuell tv-serie. Nån gång i Testament of Youth så nämns suffragetter. Hmm, suffragetter, det får jag googla på efter filmen tänkte jag. Japp, så dålig koll hade jag. Men nu vet jag bättre, bl a efter att filmen Suffragette gått upp på bio. Tv-serien? Ja, givetvis den härliga svenska Fröken Frimans krig om en grupp kvinnor som öppnar livsmedelskooperativ och kämpar för kvinnors rösträtt.

Alicia? Ja, inte oväntat sköter hon sig utmärkt. Perfekt brittisk engelska och en härlig intensitet. Hon bär filmen på sina axlar som man krystat brukar säga, men så var det faktiskt här. Som helhet är filmen som jag tidigare nämnde aningen blek. Fin men blek.

Avslutningsvis så noterar jag att Alicia ofta badar i sina filmer. Av de jag har sett så har hon badat i Kronjuvelerna (sjö), Hotell (pool), Seventh Son (sjö), Testament of Youth (sjö), Son of a Gun (pool) och En kongelig affære (badkar).

Testament of Youth:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Par

Tårar

Ingen gråter som Alicia…

 

Girl with a Pearl Earring

Girl with a Pearl EarringTitel: Girl with a Pearl Earring
Regi: Peter Webber
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Ibland ger man en film ett lite högre betyg än vad den kanske är värd. Det kan ha att göra med att fotot är strålande vackert och att du gillar just den skådespelerska som spelar huvudrollen. I maj 2004 när jag såg filmen som det handlar om i det här inlägget var bägge dessa saker ett faktum. Jag undrar hur jag skulle se på filmen om jag såg den idag?

Konstnären Johannes Vermeer (Colin Firth) som levde i Holland på 1600-talet efterlämnade ett 30-tal målningar varav en är ”Flicka med pärlörhänge” även kallad ”Flicka med turban”. Egentligen vet man inte mycket om Vermeer. Författarinnan Tracy Chevalier har fantiserat ihop en historia om hur just den här tavlan kom till, och i den historien var det så att den konstintresserade Griet (Scarlett Johansson, mmm) tar anställning hos familjen Vermeer som piga. Ett sorts band uppstår mellan konstnären och pigan och målningen blir resultatet av deras relation.

Jag måste säga att jag är lite svag för historiska dramer. Just det här dramat har en del likheter med filmen The Red Violin, där också en fiktiv historia om en högst verklig konstutövare (eller ett konstföremål, i det fallet en fiol) berättas. Jag gillar idén att spinna vidare på en historia kring t ex ett konstföremål som man inte vet nånting om egentligen, bygga upp personer och händelser runt omkring. Sen är just den här filmen ett konstverk i sig. Den är ruggigt vacker och välgjord. Man känner verkligen som om man är i den holländska staden Deft på 1600-talet. En kliché: men faktum är att varje scen är som en målning, det är perfekt ljussatt och väldigt vackert. Det är i princip bara att sitta och njuta.

Invändningar är kanske att själva historien har en del brister. Vissa delar i handlingen rinner liksom bara ut i sanden, bl a Griets romans med en slaktarson (spelad av Cilian Murphy från 28 Days Later). Men på nåt sätt gör det inte så mycket. Det är konsten och skapandet som står i fokus (låter kanske högtravande men jag gillade det). Scarlett Johansson (som är helt olik sig jämfört med i Lost in Translation) gör en strålande insats och är en av mina favvoskådisar nu för tiden (min kommentar: det här var alltså 2004, inte lika säker på henne numera). Möjligen finns det tendenser till överspel ibland men det är i såna fall regissörens fel, hehe (min kommentar: som sagt, vid den här tiden var jag en Scarlett Johansson-apologist). Colin Firth som Vermeer gör en litet blek figur, huvudpersonen här är Griet. Regissören är förresten Peter Webber och det är hans första långfilm.

4-/5

Givetvis platsar Scarlett och originalflickan i min kategori Lika som bär.

Flicka Scarlett

%d bloggare gillar detta: