Under the Skin (2013)

18 juni, 2023 6 kommentarer

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Ghost in the Shell (2017)

6 juli, 2022 4 kommentarer

Ghost in the Shell är en klassisk anime från 1995 och 2017 kom spelfilmsversionen med Scarlett Johansson som antiterrorist-cyborgen Major Mira Killian.

Hehe, filmens frågeställningar kring mänsklighet, vad är en människa etc, läggs fram direkt genom att rollfigurer säger dem rätt ut i form av repliker istället för att brottas med dem på ett mer organiskt sätt.

Varför minns inte Major sitt förflutna? Frågan behandlas aldrig. Märkligt.

Filmen försöker skapa en stämning som i Blade Runner med en stadsmiljö med en massa reklambudskap i 3D. Det blev mest en trist efterapning. Andra film/tv-referenser är The Matrix och Star Trek (framförallt The Borg). Att jag fick The Matrix-vibbar är inte så konstigt då The Matrix lånat väldigt mycket från originalanimen.

Det är för mycket cgi. Det blir för plastigt. Jämför t ex med en film som Blade Runner 2049 som skapar en värld som känns bebodd på riktigt. Varför inte filma i riktiga miljöer istället? Nå, det kan ju ha ekonomiska skäl. Det förekommer en helt meningslös fajt i totalt mörker. Här kan vi t ex jämföra med en film som Atomic Blonde med underbara fajter i vad som kändes som äkta miljöer och där man ser vad som händer hela tiden.

De frågor som filmen ställer känns inte intressanta. Det blir för övertydligt. Det finns inget att fundera på egentligen. För mig känns det uppenbart att filmen gjordes som en följd av framgångarna som Ex Machina hade. Man tänkte sig att man skulle rida vidare på vågen och dessutom göra det via en sen tidigare känd anime. Fast dagens kids har väl noll koll på Ghost in the Shell från ’95?

Jag avslutar med två bra saker. Takeshi Kitano a.k.a. Beat Takeshi är bra. Han är alltid bra. Här tillför han en japansk (nähä!?) känsla som behövdes. Inledningen var fin med en robotfödsel som påminde mig om Chris Cunninghams underbara musikvideo till Björks ”All Is Full of Love”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , ,

Black Widow (2021)

5 december, 2021 2 kommentarer

Oj! Jag har visst glömt att skriva om MCU-filmen om Natalja Aljanovna Romanova, även känd som Black Widow. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hann till och med att smita före i kön. Men nu är det dags att avhandla filmen om den ryskättade superagenten. Fast handlar Black Widow egentligen om Natasha? Jo, hon har förvisso en av huvudrollerna men för mig kändes det hela mer som en stafettpinneöverlämning från Scarlett Johansson till Florence Pugh. Nåväl.

Black Widow inleddes, något överraskande för mig, i Ohio. Jag hade förväntat mig en inledning i ett grått Ryssland där lilla Natasha och hennes familj får besök av nån kvinnlig skum men till synes snäll person som försöker locka med Natasha att börja på hennes ”skola” för unga lovande kvinnliga förmågor.

Istället börjar vi alltså i ett förortsidylliskt Ohio där Nat och hennes yngre syster Jelena bor med mamma och pappa i vad som verkar vara en… idyll. Men skenet bedrar. Mamma och pappa verkar vara ryska spioner. Under stor brådska måste de plötsligt fly efter att ha blivit avslöjade. De undkommer till Kuba och Nat och Jelena skickas till just en sån där ”skola” som jag nämnde ovan. Där de ska tränas upp för att bli svarta änkor.

Flera år passerar och när vi hoppar in i handlingen igen så är det år 2016 och det hela utspelar sig efter händelserna i Captain America: Civil War. Nat är på flykt undan myndigheterna och gömmer sig i Norge. Jelena, ja, hon har blivit en Black Widow, dvs en livsfarlig, superhemlig och ”hjärntvättad” rysk yrkesmörderska. Men deras vägar ska mötas igen…

Jag tyckte det var en hel del Bourne-känsla i filmen med mentalt kontrollerade svarta änkor som är lönnmördare som vaknar upp och försöker ta reda på vad som egentligen försigår och stoppa det. Det var för övrigt kul att se svenska Nanna Blondell som en av änkorna.

Det var bra att filmen faktiskt är inspelad i Norge och inte i… Bulgarien eller nåt. Det kändes att det var på riktigt, att det verkligen var Norge. Det gör en del för trovärdigheten precis som det faktum att norrmännen faktiskt pratar riktig norska också…. åh, nej, jag får ta tillbaka det sista då det förekommer en norsk nyhetsuppläsare som pratar nån form av Google Translate-norska (eller snarare: det är nån som inte kan norska som läser upp en norsk text och det låter bara konstigt). Varför kunde man inte hitta nån som faktiskt kan norska på riktigt? Det är onödigt och det gör att jag som skandinav kastas ur filmen.

I Norge träffar Nat på en kraftfull hejduk. En ganska otäck hejduk. Jag funderade på om det var en robot eller om det fanns en människa under masken och all metall. Ja, det får vi ju reda på så småningom.

Jag tyckte samspelet mellan Johansson och Pugh var roligt. Det förekommer ett trevligt gnabb mellan de båda. Nat är ju världskändis som en del av the Avengers och Jelena kan ju inte låta bli att reta henne för det. Speciellt kul tycker Jelena det är att pika Nat för hennes superhjälteposerande. Trepunktslandningen, ni vet.

Nat och Jelenas ”pappa” Alexej (David Harbour) visar sig vara en supersoldat och Rysslands motsvarighet till Captain America. Ja, eller, han var väl snarare det en gång i tiden. 2016 är han avdankad och sitter av nån anledning i fängelse. Första gången, under inledningen i Ohio, när han plötsligt visar sig ha superkrafter blev jag rätt så överraskad och undrade vad som pågick. Det visar väl att det alltid är bra att veta så lite som möjligt om en film.

Den är ju rätt så underhållande den här filmen. Samspelet mellan ”döttrarna” och Alexej är roligt. Harbour gör en skön insats som en skurkhjälte som varken är svart eller vit. Det gällde för övrigt även mamman i familjen (spelad av Rachel Weisz). God, ond, mittemellan.

Slutligen konstaterar jag att filmen är rejält mörk. Det är ju rent fruktansvärt vad Black Widow-programmet har gjort med de här unga föräldrarlösa tjejerna.

En sak till. Trots en bra film så har jag en litet bitter eftersmak med tanke på det som händer i Avengers: Endgame plus att jag inte kan bortse från det faktum att detta är en film som borde ha kommit för över tio år sen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jojo Rabbit (2019)

22 november, 2019 7 kommentarer

Det är för mig nu uppenbart att jag tycker olika jämfört med majoriteten när det gäller Taika Waititis filmer. Innan Jojo Rabbit hade jag sett tre av dem: Boy (2/5), Hunt for the Wilderpeople (2,5/5) och Thor: Ragnarok (2,5/5) och. Inga toppbetyg direkt.

Under visningen av hans senaste alster så rullade skratten runt i salongen på Park. Själv skrattade jag inte en enda gång förutom ett litet skrock vid ett tillfälle. Henke nämnde efter visningen att inledningen påminde lite om Wes Anderson och jag kan hålla med. Det är stiliserat och snyggt. En sorts konstruerad värld som ger mig en känsla av att den inte innehåller riktiga människor.

Det är nåt med Waititis stil som inte riktigt funkar för mig. Frågan är vad? Kan det vara så att just den typen av satir som Waititi använder inte funkar för mig? Är problemet att han ofta har barn i huvudrollerna? De populärkulturella referenserna kanske? Dessa referenser lyser i och för sig för det mesta med sin frånvaro i just Jojo Rabbit. I slutändan är det nog helt enkelt så att Waititis humor inte är min stil. Jag gillar intern meta, Waititi extern meta. Waititi tycker si, jag tycker så. Humor.

När jag kollade upp mina texter om hans tidigare filmer såg jag att jag nämnde ovan nämnde Wes Anderson. När jag såg Hunt for the Wilderpeople tyckte jag mig nämligen känna av vissa quirky Wes Anderson-vibbar. Så, ja, Henke, Wes Anderson har nog haft ett inflytande på Waititi.

Det fanns saker med Jojo Rabbit som jag uppskattade. Sam Rockwell var nog bäst i filmen och som vanligt sevärd och rolig. Scarlett Johansson var bra men jag fick aldrig en känsla för vem hon egentligen var så när en viss sak skedde kände jag inget speciellt, och tonskiftet skavde snarare än berörde. Stephen Merchant som Gestapo-agent var underbar (och lång!) och scenerna med honom och hans kompanjoner var bra. ”Heroes” med David Bowie och tillhörande dans var fin.

Men som helhet blir det inte mer än så där lite lagom godkänt till Jojo Rabbit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lille-skutta nu över till Fripps filmrevyer, Movies – Noir, SoF-podden, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch för att kolla in vad de tyckte om Jojo Rabbit.

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Krig, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Marriage Story (2019)

8 november, 2019 5 kommentarer

Första filmen ut på Stockholm Filmfestival – och det blev succé direkt!

Innan visningen av Marriage Story kollade jag upp hur lång filmen var. 136 minuter! Ska det verkligen vara nödvändigt? Varför är så många filmer så långa nuförtiden? Eller har de alltid varit det? Jag gillar små pärlor som berättar det som ska berättas på 90 minuter. Tajt liksom. Jag hade på känn att filmen skulle kännas för lång.

Jag hade fel. Jag kom direkt in i filmen och fick den där sköna känslan av att vara i en film som var en skådespelarnas film. En filmfilm. Det är så skönt att då och då se en film helt utan, i alla fall synbara, specialeffekter, greenscreens och cgi-monster. Här handlar det istället om foto, musik, dialog och det är fokus på rollfigurerna och hur de tänker och tycker. C-i-n-e-m-a som Martin Scorsese skulle uttrycka det.

Kylo Ren och Black Widow spelar huvudrollerna som Charlie och Nicole i det här skilsmässodramat. En mer korrekt titel kanske kan vara Divorce Story, men, nej, det låter ju inte riktigt lika trevligt.

Marriage Story är en tydlig homage till Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap. Ja, homage kanske är att ta i men den innehåller i alla fall en tydlig blinkning. Det flimrar förbi en tidningsartikel där Charlie och Nicole berättar om sina liv under rubriken Scenes from a Marriage. Om man har sett Bergmans tv-serie, vilket jag gjorde i somras som en del av mitt Bergman-projekt, så vet man att den inleds med att det görs ett ”hemma hos”-reportage hos Johan och Marianne.

En skillnad jämfört med Scener ur ett äktenskap är att Marriage Story inleds med att paret ska skiljas. Det sker i princip direkt. Jag blev tagen på sängen och undrade vad resten av filmen skulle ta vägen. Att ta del av en skilsmässa kändes kanske inte som världens roligaste torsdagskväll.

Jag hade återigen fel. Visst, Marriage Story är bitvis jobbig och innehåller personer som är självcentrerade och beter sig illa mot varandra trots att de kanske försöker att inte göra det. Och så finns det även en del personer som beter sig illa och faktiskt vill göra det för att tjäna pengar… *host*skilsmässoadvokater*host*. Påminn mig om att inte gifta mig och sen skilja mig i Los Angeles. MEN filmen innehåller även värme, mänsklighet och humor (ibland dråplig, ibland svart) som fick mig att skratta flera gånger.

Förutom Scarlett och Adam hittar vi en del guldkorn bland birollerna. Ta bara Laura Dern som powerhouse bitch i form av just en sån där skilsmässoadvokat som du inte vill ha på andra sidan bordet i konferensrummet på tolfte våningen.

Ray Liotta! Ray Liotta är helt oigenkännlig. Jag tänkte att ”hmmm, det där ser ut som Ray Liotta” men det är ju inte Ray Liotta, eller hur? Jag fick samma känsla som när jag såg Jakob Eklund i En komikers uppväxt. Jo, det var alltså Ray Liotta och han var riktigt bra som motståndare/medspelare till Dern. Gamle Alan Alda är också med på ett hörn som en snällare advokat och bidrar med lite mänsklighet bland all cynism. Det var dock lite sorgligt att se skakningarna som en följd av hans Parkinsons.

Mot slutet av filmen satt jag mest och njöt och fick tårar i ögonen när Driver gjorde en sånginsats samt läste ett brev högt för sin son. Förutom Scener ur ett äktenskap går mina tankar även till filmer som Kramer vs. Kramer och Blue Valentine. För egen del tycker jag dock Marriage Story slår dessa filmer på fingrarna eftersom det här finns insprängt en hel del humor mitt i allt det bittra och bitterljuva. Ja, det slutar givetvis bitterljuvt som det ska.

Jag tycker detta är Noah Baumbachs bästa film tillsammans med The Squid and the Whale av de jag har sett. Jag tror bestämt jag får kolla in flera av hans filmer då missat en hel del.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2019 Tagged with , , , , , , , , , , ,

Avengers: Endgame (2019)

1 maj, 2019 22 kommentarer

Obs! Spoilers för Endgame förekommer rikligt!

Jag frågar mig själv: vad hände där?! Vad hände egentligen? Hur gick det till? Jag har nämligen uppdaterat min bloggheader, och det händer inte speciellt ofta ska ni veta. Nej, denna ”byte av bloggheader”-ceremoni äger endast rum när jag har sett en film som jag delar ut toppbetyget 5/5 till.

Förra året hände det bara en gång och då var det Natalie Portmans brinnande ögon från Annihilation som prydde övre delen av bloggen. Att det skulle hända igen just den här helgen efter att jag sett Avengers: Endgame på bio trodde jag inte ens i mina vildaste fantasier.

Men det hände. Och jag undrar varför. Jag förstår förstås att det inte bara ha att göra med kvaliteten på just Endgame som enskild film. Det ligger mer bakom. Ja, givetvis, det säger ju sig självt. Endgame är ju avslutningen på en 22 filmer lång filmserie som startade 2008 med Iron Man.

Jag har sett alla dessa MCU-filmer på bio. Jag har sett om dem och poddat om flertalet av dem. Nu inför Endgame såg jag om Black Panther, Infinity War och Ant-Man and the Wasp och såg Captain Marvel på bio. Dessa fyra filmer gjorde mig inte speciellt upphetsad. Det är helt ok filmer som samtliga hamnar på betyget 2,5/5 till 3,5/5. Mellanmjölk liksom.

Jag tror det var mycket viktigt att jag ändå hade den här bakgrunden när jag klev in på den proppfulla biosalongen på Rigoletto. (För övrigt var det kaos på Rigoletto då det endast fanns en, EN (!), person som kollade biljetterna vid entrén. Det var lång kö ända ut på gatan bara för att komma in i lobbyn. När filmen väl började kom folk fortfarande in i salongen med mobillampan på för att hitta sin plats i den nedsläckta salongen.) Jag hade koll på relationerna mellan nyckelfigurerna. Nat och Clint. Steve och Nat. Nat och Bruce. Steve och Tony. Steve och Sam (on your left). Bucky och Steve. Steve och Peggy. Tony och Peter. Wanda och Thanos. Wanda och hennes bror. Tor och Thanos. Thanos och Nebula. Nebula och Gamora. Gamora och idioten Quill.

Alla dessa relationer som har byggts upp under 21 filmer får här sin utbetalning. Eller snarare, det är jag som får utbetalningen, en känslomässig sådan. Efter att ha investerat timmar (hur många?) på dessa filmer så kommer äntligen utbetalningen och det kändes förlösande. Och äntligen gjorde Marvel Studios en film, EN film, en avslutning som inte var en fortsättning eller en inledning på nåt. Nej, det var ett bokslut. Och dessutom fick vi ingen extrascen efter eftertexterna – förutom en klingande ljudbonus.

För min del så den förra Avengers-filmen Infinity War på sin höjd helt ok. Den gången kände jag aldrig nåt engagemang för rollfigurerna. Jag tyckte hela filmen var övertung, full med ganska tråkiga fajter (förutom den där idioten Quill förstörde allt), för många historietrådar där man hoppade från den ena till den andra utan att nånsin landa.

I Endgame har man dragit upp speltiden till hela tre timmar och därmed kan man kosta på sig att låta filmen vila flera gånger med scener där originalmedlemmarna i Avengers bara samspelar med varandra, för att klura ut hur man ska göra det omöjliga möjligt. Det är inte alls lika mycket action som i Infinity War. Vi får förstås en gigantisk slutfajt men t.o.m. den funkade eftersom filmen fokuserar sitt intresse på små händelser i striden snarare än dess episkhet.

Filmen sätter tonen direkt i den allra första scenen med Clint (Hawkeye) och hans familj. Jag fick en klump i halsen direkt samtidigt som jag drog efter andan. Redan här kände jag mer än jag gjort under hela Infinity War, inklusive dess avslutning där en efter en av våra hjältar förvandlades till aska. I Endgame kändes det verkligen på riktigt till skillnad från i Infinity War.

När vi fick se Thanos huvud rulla redan efter en kvart av filmen blev jag häpen och undrade vad som skulle hända nu. Då gör filmen det briljanta att hoppa fem år framåt i tiden. Fem år. Thanos plan verkar inte ha funkat, i alla fall inte på jorden. Tanken var ju att vår planet skulle bli ett paradis med resurser som räcker till alla efter att hälften av befolkningen försvunnit. Thanos hade nog inte räknat med de negativa effekterna av sorg och saknad. Jorden har förvandlats till en mörk, grå och trist plats utan glädje. Steve Rogers leder en terapigrupp och Natasha har tagit över efter Nick Fury och leder Avengers-teamet efter bästa förmåga.

Ingen mår speciellt bra. Förutom Tony Stark, som gift sig med Pepper och fått en dotter vid namn Morgan. Han lever familjeliv i ett hus på landet och trivs ganska bra med tillvaron. Så när Scott Lang (Ant-Man) dyker upp, tillbaka från kvantvärlden, med en idé om att man kan utnyttja kvantvärlden för att resa tillbaka i tiden för att återställa Thanos fingerknäpp är inte Tony superentusiastisk. Men han ger med sig efter hand.

Här fanns en konflikt som jag tyckte var riktigt intressant. Tony som inte förlorat mest av alla utan snarare kanske vunnit en familj efter Thanos knäpp. Och så resten där de flesta har förlorat allt, som t ex Clint som blivit en ronin, en herrelös mördare i Tokyo. Denna konflikt hade man kanske kunnat utforska mer. Nu fanns den i början men dess betydelse minskade när det plötsligt, av nån anledning, var möjligt att återställa allt men ändå behålla Tonys dotter i den nya tidslinjen. Jag antar att man kunde önska sig vad man ville när man knäppte sina fingrar med handsken.

De tre timmarna kändes inte alls som tre timmar. Tiden flög fram och jag hade allvarligt talat kunna hänga med våra hjältar en timme till. Alla de viktigaste rollfigurerna fick sin beskärda del av speltid. Scott Lang som träffade sin nu tonåriga dotter Cassie. Hulk som blivit professor Hulk efter att ha lyckats bemästra en stabil sammansmältning av Bruce och sin gröna sida. Tor som dricker öl och spelar datorspel i Tønsberg i Norge.

Jag gillade verkligen världsbyggandet och skildringen av jorden fem år efter Thanos knäpp. Ta bara en sån sak som monumentet med alla namnen på de som försvann. Scott stöter på det precis när han återvänt från kvantvärlden och hoppas desperat att han inte ska hitta sin dotters namn. Istället hittar han sitt eget namn. Ja, han försvann ju han med så det är helt logiskt.

Om det var nåt som möjligen funkade mindre bra så var det Brie Larsons Captain Marvel. Hon är helt enkelt en alltför allsmäktig och kraftfull hjälte för att det ska fungera rent logiskt att ha med henne. Filmen hittar på ursäkter för att hon inte kan vara med: hon måste rädda några andra planeter på andra sidan universum. För om hade varit med så borde hon ha kunnat förgöra Thanos på fem glödande sekunder. Nu är hon faktiskt med under slutfajten men får ändå av nån anledning stryk av Thanos. Och det trots att vi sett henne förinta ett gigantiskt rymdskepp genom att helt enkelt flyga igenom det i filmen Captain Marvel. Nej, detta var filmens svagaste kort.

Men trots denna lilla anmärkning så känns det härligt att dela ut en klockren femma till Avengers: Endgame. Vilken avslutning på en episk filmserie. Ja, den känns faktiskt episk nu så här i efterhand trots att jag är ganska ljumt inställd till många av filmerna.

Jag avslutar med att lista några av mina favoritögonblick från filmen.

  • Första scenen där Clints familj förvandlas till aska. Nästan skräckfilmsstämning här. Och klump i halsen som sagt.
  • Nat och Clint på Vormir där de ska få tag i Själsstenen. Oj, oj, här blev det dammigt i salongen när Nat offrade sig själv.
  • Tony Stark träffar sin egen pappa 1970 innan Tony själv hade fötts. En fin scen och för en gångs skull gillade jag Tony.
  • När Steve Rogers under slutstriden svingar Mjölnir och Tor utropar ”I knew it!”. Härlig återkoppling till Avengers: Age of Ultron. Jubel i salongen!
  • Återigen under slutstriden då Steve får höra ”on your left” från Sam/Falcon (återkoppling till The Winder Soldier) och alla hjältar från de tidigare filmerna kommer till undsättning via magikernas portaler.
  • När Steve efter detta säger, med konstpaus mellan orden, ”Avengers… assemble!”. Gåshud.

Ja, Tonys begravning var fin, men mest som en uppvisning i form av mängder av figurer från alla MCU-filmer (inklusive ungen från Iron Man 3). Men det är Steves ”Avengers… assemble!” som tar priset. Jag har alltid tyckt att det är Steve som är filmseriens själ och hjärta. Men Tony behövs som kaxig och egoistisk motpol, det får jag ge honom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om Endgame:

Flmr
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Letterboxd-Carl

 

Arkiverad under Action, Äventyr, Dystopi, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Avengers: Infinity War (2018)

2 maj, 2018 9 kommentarer

Avengers och vi tittare har nu nått fram till slutdestinationen (ja, nästan i alla fall) efter splittringen i Civil War och mellanlandningar i Doctor Strange, Guardians 2, Spider-Man: Homecoming, Thor: Ragnarök och Black Panther. Alla (alla!) är verkligen med. Ja, förutom myrmannen och pilbågsmannen som tydligen frivilligt (?) satt sig i husarrest efter det som hände i Civil War.

Avengers: Infinity War tar vid direkt efter händelserna i Ragnrök då ju asarna tvingades fly från sin hemplanet. Ur askan i elden kan man säga. De träffar nämligen på rymdens värsta bad guy Thanos, mannen med den stora hakan, och hans anhang. Thanos är på jakt efter tesserakten, kuben som vi minns från bl a The Avengers. Varför vill Thanos ha kuben? Jo, för att den innehåller Rymdstenen, en av de sex Evighetsstenarna. Dessa sex stenar planerar Thanos att placera i sin metallhandske, smidd av värmen från en döende stjärna, för att få oändlig makt över hela universum.

Eftersom två (om jag räknat rätt) av stenarna finns på jorden, hos Vision och Doctor Strange, så blir The Avengers tvungna att lägga gammalt groll åt sidan för att bekämpa Thanos som har skickat sina underhuggare för att ”samla in” stenarna.

Jag varnar direkt för spoilers. Varning för spoilers.

Jaha, det var väl helt ok det här, eller kanske på sin höjd ok, var min spontana reaktion efter visningen i söndags. Just denna typ av MCU-film som har en hel kader med superhjältar (och skurkar) brukar inte funka lika bra för mig som de filmer som fokuserar på endast en eller två personer. För mig blir det för rörigt, hoppigt och spretigt. Det är därför Winter Soldier är så mycket bättre än Civil War exempelvis, och det är därför jag gillar ursprungshistorier som Spider-Man: Homecoming och Ant-Man.

Det eventuellt positiva och komiska i att Guardians of Galaxy-gänget får träffa Tor och byta några ord med honom på vägen väger inte upp det negativa i att filmen aldrig hinner vila för mig. Vi hoppar från en story till en annan i ett round robin-schema. Lite som i slutet av Return of Jedi. Det är ett sätt att berätta som kanske inte passar mig.

Hur skötte sig Thanos? Var han bra som skurk? Mmm, hyfsad. Han var mer intressant än många andra skurkar. Han hade ett lite annorlunda syfte med sin plan då han inte bara ville utplåna allt liv för att få makt. Nej, han ville utplåna hälften av allt liv för att den kvarvarande hälften skulle få bättre liv. Beundransvärt.

Thanos datoranimerade ansikte gav mig ibland uncanny valley-vibbar samtidigt som det ledde till att jag ibland inte kunde ta honom på allvar just eftersom han var en cgi-figur. Jag tyckte dock Josh Brolins röst gav honom en bra tyngd, ett lugn och en annorlunda eftertänksamhet.

Av Thanos underhuggare, tydligen kallade The Black Order i serietidningarna, gillade jag en figur vid namn Ebony Maw. Han såg ut som Voldemort (ingen näsa!) fast med nån sorts hockeyfrilla istället för att vara skallig. Jag gillade hans stil och nonchalanta sätt att utöva sin telekinesi. Tyvärr avpolletterades han alldeles för lätt och tidigt.

Av hjältarna då? Jo, jag gillar oftast Tor men han var mest ihop med Guardians och jag har aldrig varit så förtjust i dem så då sänktes även Tor.

Steve Rogers, Captain America, är nog min favorit i filmen även om han inte är med så mycket. När jag tänker efter så är det ingen som är med så mycket. Det är kanske Thanos som får mest tid på duken?

När actionscenerna tog vid kände jag att jag zonade ut. Det förekommer bl a en lång sekvens i Wakanda som var trist.

Grundproblemet för mig är nog att jag inte blir engagerad av storyn eller rollfigurerna. Jag bryr mig inte jättemycket, och då är det svårt att gilla filmen jättemycket.

Det i sociala medier omtalade slutet där ett antal av våra hjältar ”dör” påverkade mig inte. Dels för att det tidigare i filmen hintades om att Doctor Strange manipulerade hela skeendet genom nån form av trick, och dels för att det även rent fysiskt framställdes som ett slags tidsresetrick som när Marty och hans syskon försvinner från ett foto i Tillbaka till framtiden. Det kändes som nånting som inte bara är möjligt att upphäva. Nej, det kommer med all säkerhet att upphävas i den fjärde Avengers-filmen.

Som helhet är det ändå en underhållande och helt ok film. Middle of the pack Marvel.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen på en bra visning i 2D på Rigoletto tillsammans med Henke. Jag får be om ursäkt för min spontana reaktion när du meddelade ditt betyg efter visningen. Men det var, som sagt, min spontana reaktion. För mig var underhållningsvärdet strax under det i Black Panther och eftersom den filmen inte alls föll dig på läppen så blev jag minst sagt förvånad. Men jag inser nu att vi helt enkelt uppfattar dessa filmer olika. De filmer jag gillar är inte dina favoriter, och vice versa.

Kolla nu in vad Henke skriver om filmen borta hos sig på Fripps filmrevyer.

Även Fiffi, Sofia och film4fucksake har delat med sig av sina tankar i skriftlig form.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Jungle Book (2016)

17 april, 2018 3 kommentarer

Djungelboken är ju en film man är bekant med från Kalle Anka på julafton om man växt upp i Sverige på 70- och 80-talet. Fast där får man ju faktiskt bara se ett kort klipp med Mowgli och Baloo som sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger”. Därför var det ganska spännande att kolla in hela Disneys original när jag väl gjorde det för några år sen. Vad jag tyckte jag om den animerade klassikern kan ni läsa om här.

2016 så kom det inte helt oväntat (allt ska ju mjölkas ur nuförtiden) en remake i form en spelfilmsversion, The Jungle Book. Fast det där med spelfilmsversion är väl nästan fel ordval. Faktum är att Mowgli är den enda rollfiguren som inte görs av ett team av datoranimatörer. Vad vi har är alltså en söt pojke med rådjursögon som hoppar omkring i en ren cgi-miljö. Skulle det funka?

Ja, just den detaljen funkar nog skulle jag säga. Miljöerna och djuren är så sagolikt bra gjorda och det gör att jag ungefär på samma sätt som i Avatar sugs in i filmens värld. Det finns dock ett problem med att djuren är så pass realistiska som de är. När de börjar prata så känns det hela väldigt udda. Djur i fabler pratar, men inte djur i en naturdokumentär av BBC. Det är David Attenborough som ska prata inte pantern själv.

Och så då den vanliga frågan, för mig i alla fall: varför jagar inte djuren varandra? Bagheera borde ju äta upp Mowgli direkt. Filmen kör en sorts förklaring om att man inte får jaga när det är lågvatten. Så länge ”fredsstenen” syns är vattenhålet fredad mark. Sen dyker den onda tigern Shere Khan upp och säger att han ska döda Mowgli när torkan är över. Alla, inklusive Mowglis adoptivföräldrar vargarna, blir upprörda. Varför? När torkan är slut får man ju jaga tyckte jag ni sa alldeles nyss?

Hur funkar det under resten av tiden när det inte råder torka? Är det bara de onda djuren som jagar, och de goda är vegetarianer? Jag känner att jag har precis samma problem som jag hade när jag såg Disneys version från 1967. Nej, hellre fablernas värld (läs den första kommentaren, troll eller inte?) för mig.

Filmen hävdar att människan skapade elden. Huh? Ja, kanske de lärde sig att kontrollera elden men att de skapade, uppfann den? Skogsbränder skapade av blixtnedslag har ju funnits i alla tider.

Ett annat problem för mig var att jag under titten satt och funderade på vilka skådisar som gjorde de olika djurens röster. De ser så verkliga ut och sen är det plötsligt Bill Murrays röst som kommer ur Baloos käft. Det tog mig lite ur filmen att klura över detta. Fast Idris Elbla var perfekt som Shere Khan får jag lov att säga. Och Scarlett var bra som Kaa.

Det var lite kul med en referens till Apocalypse Now. Det var tydligt att Kung Louie skulle vara överste Kurtz. Och hur stor var inte Louie? Är orangutanger verkligen så stora? Han såg ut som en jättejätteapa. Under filmen tyckte jag att Louies röst lät som en blandning av James Earl Jones och Christopher Walken. Det visade sig vara Walken så jag var inte fel ute där.

Trots att jag efter ett tag accepterade filmens märkliga verklighet så föredrar jag nog rena fabler, utan människor, framför den här luddigheten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Disney, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Captain America: Civil War (2016)

6 maj, 2016 7 kommentarer

Civil WarDen första maj var jag inte ute och demonstrerade. Nej, jag gick på bio och såg Captain America: Civil War. Det här är alltså den tredje filmen om den genmodifierade amerikanska helyllehjälten från 1940-talet som kämpar mot ondska på 2010-talet.

Första filmen om Steve Rogers kom 2011 och jag tyckte den var en helt ok matinérulle. Inget speciellt men mysig. Tvåan däremot, den med undertiteln The Winter Soldier, var en otroligt charmig rulle som jag log mig rakt igenom.

Civil War är regisserad av samma brödrapar, The Russos, som gjorde Winter Soldier så det borde väl kunna bli minst lika bra det här? Inte riktigt tyvärr. Men inte dåligt alls. Det puttrar på hela tiden och det ska sägas att de två och en halv timmarna rullar på utan att det blir segt. Jag är dock inte alls lika charmad av eller indragen i filmen den här gången.

Vad är det som inte funkar lika bra? Ja, för mig är det lite av ett problem att det här egentligen inte är Captain America 3 utan Avengers 3. Det gör att filmen känns mindre unik och bara en i raden av uppbyggnadsfilmer inför vad som komma skall. Det börjar kännas så med de flesta av Marvels MCU-filmer. De görs för att man ska se nästa film i ordningen. Det finns undantag förstås. Jag tyckte t ex Ant-Man stod väldigt bra på egna ben även om Falcon gjorde ett kort gästspel där. Den kändes som en egen film, kanske för att det var en origin story om en sidokaraktär.

I Civil War ska ALLA vara med: Captain America, Iron Man, Black Widow, Vision, Scarlett Witch, Falcon, The Winter Soldier, Ant-Man, Hawkeye, War Machine, Black Panther, och då är det några ”civilare” jag inte nämnt. Ja, t.o.m. en viss Spider-Man (snackar för mycket!) gör entré en bit in filmen. För mycket? Ja, jag tycker faktiskt det. Andra kanske tycker det är roligt att bocka av hjältarna en efter en men för mig gör det att det blir lite för mycket av det goda. I The Winder Soldier så tyckte jag det var en perfekt mix och man hann med att vara lite mer personliga med våra hjältar samtidigt som några få nya presenterades.

Skurken i filmen är fullkomligt ointressant. Blek. Han spelades av Daniel Brühl som gör vad han kan i en ganska otacksam roll. Nu var väl poängen att han bara skulle fungera som en katalysator för att få Avengers-medlemmarna att börja slåss internt (därav filmtiteln Civil War).

Det finns en riktigt bra scen som kom mot slutet. Jag tar det inom spoilertaggar. Det är när <spoiler>Tony Stark/Iron Man och Steve Rogers/Captain America slåss och Rogers höjer sin sköld för att vad det verkar krossa Starks skalle. Stark skyddar sig instinktivt, han tror helt enkelt att Rogers kommer att slå ihjäl honom trots att de egentligen ju ska vara vänner. Men nu har det alltså gått så långt att han tror att han ska bli ihjälslagen. Det här ger Rogers läge att istället köra skölden rätt igenom Iron Man-dräktens bröstplåt och krossa den runda bränslecellen som sitter där och därmed oskadliggöra men inte döda Stark. Jag tyckte detta var en intressant och ganska stark scen. Stark är för en gångs skull livrädd och efteråt bryter Rogers ihop då han fattar att han faktiskt var nära att slå ihjäl Stark</spoiler>.

Nykomlingen Black Panther var relativt cool med en ganska schysst dräkt och atletiska kunskaper. Han spelades av Chadwick Boseman som jag av en slump såg nyligen i sports-BOATS-filmen 42 där han spelade Jackie Robinson som var den förste svarte baseballspelaren i Major League. I Civil War pratar han engelska med en något störande afrikansk brytning. Ja, jag vet, han är från ett afrikanskt land men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tänka på en amerikan som ska spela Nelson Mandela.

Som jag skrev tidigare så känns detta alltså mer som Avengers 3 än Captain America 3. Det behöver väl i och för sig inte vara nåt fel med det, men nu blev det både en fortsättning på storyn från Winter Soldier och Age of Ultron, och därför kanske varken hackat eller malet. Jag tror jag till viss del har ledsnat på att allt ska hänga ihop, framåt och bakåt, uppåt och neråt. Marvel gör helt enkelt en enda lång tv-serie fast på bio där det går ganska lång tid mellan varje avsnitt. Bra, och bra tänkt, men jag börjar nog bli lite mätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om filmen och tidigare har även Steffo och Fiffi skrivit om inbördeskriget, och nu även Sofia.

PS. Att jag kan tyckas vara lite negativt inställd till filmen kan bero på att jag när jag såg den var rejält förkyld med antydan till feber och ont i hela kroppen, glömde mina 3D-glasögon hemma och fick köpa nya, tänkte köpa en dricka att ha i salongen utifall jag skulle börja hosta, glömde köpa drickan och fick gå ut igen bara för att upptäcka att dryckesautomaterna inte fungerade och fick springa ner till foajén för att köpa dricka där. Men annars var allt bra. 😉 DS

PPS. Varför har Filmstaden Scandinavia så galet högt ljud under reklamen? Ja, vi vet, ni har ett nytt fint ljudsystem men låt det göra sitt bästa jobb under själva filmen, tack. Som det är nu är man tvungen att skrika för att kunna prata med varandra innan filmen börjar. DS

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hail, Caesar! (2016)

24 februari, 2016 7 kommentarer

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. ”Would That It Were So Simple”, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Bröderna Coen, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg