En komikers uppväxt (2019)

Innan jag såg En komikers uppväxt på Malmö Filmdagar så hade jag noll koll på den historia som skulle berättas. Jag hade kanske sett några glimtar av 90-talsserien som gjordes med Björn Kjellman men Jonas Gardells bok och detaljer om handlingen var okänd mark för mig. Och kanske bidrog detta faktum till att jag uppskattade filmen mer än jag gjort annars. Jag tycker alltid det bästa är att gå in i en film helt blank, utan att ha sett trailers, läst bokförlagor eller känna till en massa om handlingen. Men det är väl kanske en självklarhet.

För folk som däremot sett både tv-serien och läst boken så kan man ju ställa sig frågan: varför göra den här filmen? Men för mig är det ju första gången jag tar del av materialet. Vinst för mig!

Men jag kan faktiskt tala om en orsak till att det var bra att man gjorde en ny version av Gardells berättelse. Svaret är Johan Rheborg. Han är nämligen svinbra som den vuxne Juha, komikern som är filmens huvudperson. Rheborg känns totalt trovärdig och naturlig som komiker (kongenial rollbesättning) med ångest över saker och ting som hände under skoltiden, då för länge sen, i villaförorten. Det går så långt att Juha inte längre kan uppträda utan får nån form av panikattacker. För att komma på fötter igen beslutar han sig för att kontakta sina gamla skolkamrater för att konfrontera dem… eller sig själv.

Uppblandat med sekvenserna i nutid får vi tillbakablickar från skoltiden. I själva verket så är det dock scenerna med barnen i skolan som dominerar, vilket är lite synd. Dessa delar av filmen är tyvärr inte lika bra som de ganska korta bitarna vi får med Rheborg. Skildringen av dåtiden är inte dålig egentligen men nutidsscenerna har ett helt annat allvar och en annan nerv.

Den allra bästa scenen i filmen var en outhärdlig sekvens när Rheborg i logen efter en föreställning får besök av en gammal plågoande från skoltiden. ”Äh, vafan, kom igen nu, kom och ta en öl med mina polare!!”. Juha faller tillbaka i gamla mönster, viker sig och spelar sin gamla bekanta roll. Jag fick lite vibbar av Återträffen eller nån obehaglig Ruben Östlund-scen.

Här måste jag även nämna vem som spelade den där plågoanden. Det var Johan Falk själv, dvs Jakob Eklund. Det tog dock typ fem minuter innan jag förstod vem det faktiskt var. Eklund var rödplufsig i ansiktet och hade silverfärgad Zlatan-frisyr. Han var sig totalt olik från Falk-filmerna – men han var mycket bra.

Barnskådisarna är alltså inte dåliga, men bitvis är det allt lite stelt, det måste jag säga. Miljöerna i 70-talsscenerna är så proppfulla med bitterljuv nostalgi att jag fick ont i magen. Men grejen var att det nästan blev för mycket med kläderna, cyklarna, frisyrerna, gillestugorna och klassrummen med bänkar med blå lock. Så mycket att det kändes som att det var ett museum vi tittade på. Det här gällde även en del av rolltolkningarna, som var så överdrivna att de blev karikatyrer.

En sak som gjorde att filmen höjdes en del för mig var att jag kunde relatera till en några saker som hände i filmen då under skoltiden. Det hade att göra med vissa barns etniska bakgrund och en del andra saker som jag inte vill gå in på eftersom det vore att spoila filmen.

I slutändan hade jag ändå önskat mig en film som hade fokuserat mer på Rheborgs gestaltning av Juha och byggt ut hans rollfigur och gett oss mer kött på benen där. Så bra var nämligen Rheborg. Som helhet var det här ändå inte så illa pinkat. Mot slutet blev det t.o.m. lite dammigt i salongen.

En komikers uppväxt har biopremiär idag fredag. Är den värd ett biobesök? Ja, men kanske det. Film är ju bäst på bio, i alla fall om man slipper skrikande ligistgäng, och det tror jag man slipper på den här filmen.

Fler åsikter om filmen: Fiffi pratar om den i SoF-podden och Sofia skriver om den på Rörliga bilder och tryckta ord (men först efter att hennes Halloween-tema är klart).