Ghost in the Shell (2017)

Ghost in the Shell är en klassisk anime från 1995 och 2017 kom spelfilmsversionen med Scarlett Johansson som antiterrorist-cyborgen Major Mira Killian.

Hehe, filmens frågeställningar kring mänsklighet, vad är en människa etc, läggs fram direkt genom att rollfigurer säger dem rätt ut i form av repliker istället för att brottas med dem på ett mer organiskt sätt.

Varför minns inte Major sitt förflutna? Frågan behandlas aldrig. Märkligt.

Filmen försöker skapa en stämning som i Blade Runner med en stadsmiljö med en massa reklambudskap i 3D. Det blev mest en trist efterapning. Andra film/tv-referenser är The Matrix och Star Trek (framförallt The Borg). Att jag fick The Matrix-vibbar är inte så konstigt då The Matrix lånat väldigt mycket från originalanimen.

Det är för mycket cgi. Det blir för plastigt. Jämför t ex med en film som Blade Runner 2049 som skapar en värld som känns bebodd på riktigt. Varför inte filma i riktiga miljöer istället? Nå, det kan ju ha ekonomiska skäl. Det förekommer en helt meningslös fajt i totalt mörker. Här kan vi t ex jämföra med en film som Atomic Blonde med underbara fajter i vad som kändes som äkta miljöer och där man ser vad som händer hela tiden.

De frågor som filmen ställer känns inte intressanta. Det blir för övertydligt. Det finns inget att fundera på egentligen. För mig känns det uppenbart att filmen gjordes som en följd av framgångarna som Ex Machina hade. Man tänkte sig att man skulle rida vidare på vågen och dessutom göra det via en sen tidigare känd anime. Fast dagens kids har väl noll koll på Ghost in the Shell från ’95?

Jag avslutar med två bra saker. Takeshi Kitano a.k.a. Beat Takeshi är bra. Han är alltid bra. Här tillför han en japansk (nähä!?) känsla som behövdes. Inledningen var fin med en robotfödsel som påminde mig om Chris Cunninghams underbara musikvideo till Björks ”All Is Full of Love”.