Mowgli (2018)

8 januari, 2019 Lämna en kommentar

Ska det verkligen behövas en till filmatisering om den lille pojken som växer upp i djungeln, uppfostras av vargar och måste föras till människobyn?

”Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”

Jag pratar givetvis om Mowgli och Djungelboken. Bara för två år sen så kom Disney och Jon Favreaus nya version, ett cgi-spektakel där alla verklighetstrogna miljöer är gjorda med s.k. virtual production, dvs i datorn. Den enda rollfigur som krävde en skådis framför kameran var just Mowgli själv. Well, och så kanske några skådisar i svarta sparkdräkter med vita prickar i ansiktet och på kroppen.

Tydligen tyckte Andy Serkis (hans andra film som regissör) och Netflix (bidrog med slantarna) att det var dags för ytterligare en omtolkning av Rudyard Kiplings böcker.

Jag gillar stämningen i Mowgli från början. Den känns betydligt råare än The Jungle Book, 2016 års Disney-version. Ett exempel är att man faktiskt får se ett rovdjur döda ett byte. Det är Bagheera som under en jakt tar död på en hjort. Som panter måste han ju äta, och jag gillar att filmen inte sticker under stol med detta faktum. Mowgli själv var intressantare som rollfigur. Här spelas han av en lite äldre barnskådis som funkade bättre för mig. Fortfarande med gigantiska rådjursögon men aningen mindre gullig och jag tycker han är mer av en egen person.

Djungeln och djuren i djungeln sjunger på sista versen. Det är en förgången djungel som har en sorglig stämning över sig. Djuren är gamla och slitna. Mossiga. Det råder en grym och otäck stämning här. Äta eller ätas. Det är inte nån tillrättalagd naturdokumentär detta, och jag gillar’t.

Mowgli som växt upp i en vargfamilj går och springer på alla fyra som andra vargar. Det är ju så han har lärt sig att det ska vara. Men när det är fara på färde på riktigt (när tigern Shere Khan dyker upp) så tar instinkten över och han springer på två ben eftersom han nånstans vet att det går snabbare. Intressant.

Under filmens sista 30 minuter kraschlandar filmen tyvärr totalt. Detta händer när vi och Mowgli kommer till människobyn. Här blir handlingen fånig och saker och ting händer alldeles för snabbt och utan logik. Mowglis karaktärsutveckling är inte rimlig. Ena sekunden är han en medlem i vargflocken, sen hävdar han att människobyn är hans enda rätta hem, och slutligen vänder han igen och blir förkämpe för djurens och djungelns rätt. Det han känner och hur han vänder fram och tillbaka är egentligen rimligt men man lyckas tyvärr inte förmedla det i filmen. Det bara händer utan förklaring på två röda sekunder.

Trots den väldigt svaga avslutande delen så kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Mowgli då den var tillräckligt intressant fram tills dess.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Jungle Book (2016)

17 april, 2018 3 kommentarer

Djungelboken är ju en film man är bekant med från Kalle Anka på julafton om man växt upp i Sverige på 70- och 80-talet. Fast där får man ju faktiskt bara se ett kort klipp med Mowgli och Baloo som sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger”. Därför var det ganska spännande att kolla in hela Disneys original när jag väl gjorde det för några år sen. Vad jag tyckte jag om den animerade klassikern kan ni läsa om här.

2016 så kom det inte helt oväntat (allt ska ju mjölkas ur nuförtiden) en remake i form en spelfilmsversion, The Jungle Book. Fast det där med spelfilmsversion är väl nästan fel ordval. Faktum är att Mowgli är den enda rollfiguren som inte görs av ett team av datoranimatörer. Vad vi har är alltså en söt pojke med rådjursögon som hoppar omkring i en ren cgi-miljö. Skulle det funka?

Ja, just den detaljen funkar nog skulle jag säga. Miljöerna och djuren är så sagolikt bra gjorda och det gör att jag ungefär på samma sätt som i Avatar sugs in i filmens värld. Det finns dock ett problem med att djuren är så pass realistiska som de är. När de börjar prata så känns det hela väldigt udda. Djur i fabler pratar, men inte djur i en naturdokumentär av BBC. Det är David Attenborough som ska prata inte pantern själv.

Och så då den vanliga frågan, för mig i alla fall: varför jagar inte djuren varandra? Bagheera borde ju äta upp Mowgli direkt. Filmen kör en sorts förklaring om att man inte får jaga när det är lågvatten. Så länge ”fredsstenen” syns är vattenhålet fredad mark. Sen dyker den onda tigern Shere Khan upp och säger att han ska döda Mowgli när torkan är över. Alla, inklusive Mowglis adoptivföräldrar vargarna, blir upprörda. Varför? När torkan är slut får man ju jaga tyckte jag ni sa alldeles nyss?

Hur funkar det under resten av tiden när det inte råder torka? Är det bara de onda djuren som jagar, och de goda är vegetarianer? Jag känner att jag har precis samma problem som jag hade när jag såg Disneys version från 1967. Nej, hellre fablernas värld (läs den första kommentaren, troll eller inte?) för mig.

Filmen hävdar att människan skapade elden. Huh? Ja, kanske de lärde sig att kontrollera elden men att de skapade, uppfann den? Skogsbränder skapade av blixtnedslag har ju funnits i alla tider.

Ett annat problem för mig var att jag under titten satt och funderade på vilka skådisar som gjorde de olika djurens röster. De ser så verkliga ut och sen är det plötsligt Bill Murrays röst som kommer ur Baloos käft. Det tog mig lite ur filmen att klura över detta. Fast Idris Elbla var perfekt som Shere Khan får jag lov att säga. Och Scarlett var bra som Kaa.

Det var lite kul med en referens till Apocalypse Now. Det var tydligt att Kung Louie skulle vara överste Kurtz. Och hur stor var inte Louie? Är orangutanger verkligen så stora? Han såg ut som en jättejätteapa. Under filmen tyckte jag att Louies röst lät som en blandning av James Earl Jones och Christopher Walken. Det visade sig vara Walken så jag var inte fel ute där.

Trots att jag efter ett tag accepterade filmens märkliga verklighet så föredrar jag nog rena fabler, utan människor, framför den här luddigheten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Äventyr, Betyg 2, Disney, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Djungelboken (1967)

30 maj, 2014 7 kommentarer

decadesKaaDet har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets Dumbo och 50-talets Lady och Lufsen tar vi nu oss an 1967 års klassiker Djungelboken. Mowgli hittas som bebis i djungeln av pantern Bagheera och adopteras sen av djungelns vargflock där han växer upp och har det gott. Hela tiden ruvar en skugga över Mowgli och hans öde. Förr eller senare måste han tillbaka till människobyn, det vet Bagheera. När den människohatande tigern Shere Khan kommer tillbaka till vargarnas del av djungeln blir det skarpt läge. Mowgli vill stanna och det är nu han träffar läppbjörnen Baloo som lär honom allt han kan…

Jag säger det direkt. De engelska rösterna kändes fel. Jag ville ha ALLA TALAR SVENSKA den här gången. Det var nog lite likadant när jag såg Lady och Lufsen men då var det inget som störde. Den här gången saknade jag faktiskt Gösta Prüzelius (som Bagheera) och Beppe Wolgers (som Baloo). Det som funkade var elefanterna och det kanske beror på att man inte sett dem lika ofta eftersom de inte är med i klippet som brukar ingå i Kalle Anka på julafton.

Jag vet inte om jag var extra trött den kväll jag såg filmen. Det är ju inte direkt så att det är en lång film, bara 78 minuter, men efter halva filmen, ungefär när Mowgli träffar apkungen Louie, så började jag nicka till, tappa intresset. Jag tyckte inte handlingen var nåt speciellt. Det hoppade liksom fram för snabbt. Hur växte Mowgli upp med vargarna? Vi får inte veta nåt om det. Plötsligt ska Mowgli bara iväg till människobyn och på väg dit avverkas i snabb takt pytonormen Kaa, björnen Baloo, apkungen Louie tigern Shere Khan och så var det slut.

Nu när jag skriver detta så rullar filmen faktiskt igen parallellt med att min text växer fram. Det blir lite av en direktkommentering. Jag ville se filmen igen eftersom jag alltså hade svårt att hålla ögonen öppna första gången. Kanske var det Kaa som hypnotiserade mig då? Det går faktiskt inte så himla mycket bättre den här gången heller, men…

Scenerna med Baloo är störtsköna. Så är det. Kaa är också en skön figur och har en bra scen med Shere Khan där han försöker dölja att han fångat in Mowgli. Intressant också hur man väver in mänskliga egenskaper och företeelser in i det som djuren gör. Är Baloo egentligen en snubbe i ett tufft arbetarområde i en storstad som ska ta hand om en yngling från landet?

(Här kommer en parentes om när Baloo dyker upp första gången. Han säger ”Well now, haha, what have we here?” och jag visste direkt att jag hade hört det förut nånstans i en raplåt. Under 90-talet lyssnade jag en hel del på hip hop och rap och jag visste att jag hade en skiva där just denna replik samplades. Det krävdes lite research men det var så skönt att komma på det. Låten är Fat Cats, Bigga Fish med den politiska west coast hip hop-gruppen The Coup. Då vet vi, och framförallt jag, det.)

Det som jag inte riktigt tycker funkar är att djuren ska vara realistiska samtidigt som man kör Tom och Jerry-liknande skämt. Det skaver. Jag funderar även på hur det funkar med språket. Mowgli och djuren kan uppenbarligen prata med varandra. Hur går det till? Även här blir det skumt eftersom man blandar realism med mer fantastiska element. Det är ju en verklig värld med djur, djungel och människoby, inte Narnia med pratande djur. Jag får inte ihop det. Kanske det funkar, förklaras, i boken.

Varför är Shere Khan skurk? Varför vill han döda Mowgli? Jo, för att han hatar människor. Inte för att han är hungrig? Bagheera då? Är inte han hungrig? Vad äter han? Bär? Söta rådjur? Hur man än försöker lösa det så blir det fel.

Och slutet då. Haha. Nja. Snacka om att bli hypnotiserad. Jag vet inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Den här gången hakar även Fiffi på fast med 24 timmars fördröjning. Tjoho!

Fiffi
Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Filed under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Disney, Film, Komedi, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: