Hair (1979)

Som jag nämner i texten är jag absolut ingen musikalman. Det finns dock några som har funkat. Singin’ in the Rain bl a och så Hair som det handlar om idag. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Milos Formans filmversion av en 60-tals-musikal. Claude (John Savage) från Ohio kommer till New York och ska turista några dagar innan han ska rycka in i armén för att åka till Vietnam. Det blir dock inte så mycket turistande för Claudes del eftersom han träffar på ett hippiegäng ledda av George (Treat Williams). Han blir kär i Shiela (Beverly D’Angelo), en rik överklasstjej, och upptäcker drogernas ”underbara” värld. Sen är det roliga slut och Claude åker till militärbas i Nevada för att tränas upp och vänta på transport till Vietnam. Hippiegänget tillsammans med Sheila åker dock dit för att träffa Claude vilket får märkliga följder.

Musikaler är inte min grej men i det här fallet funkar det. Musiken och stämningen är skön. Första (”Aquarius”) och sista (”Let The Sunshine In”) låten är bäst. Däremellan blir det lite för mycket sångnummer för min smak. Det hinner knappt gå en minut efter en sång förrän nästa börjar. Man ska väl se på musikalfilmer på ett lite annat sätt antar jag men handlingen blir för upphackad och jag tycker det blir jobbigt till slut. Men det funkar ändå i den här filmen. Savage har ett speciellt utseende (snett ansikte) och sätt prata (sluddrigt) som passar när Claude får en LSD-tripp (lite väl mycket drogglorifiering här dock).

Vad jag gillar bäst och det som räddar filmen är ju slutet. Kanske orealistiskt men ändå bra och oväntat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Slutet

Singin’ in the Rain (1952)

Musikaldags igen på bloggen och det hör ju inte direkt till vanligheterna då jag inte är nåt större fan av musikalfilmer. Moulin Rouge! som jag skrev om för en vecka sen gick ju inte alls hem. Nu hoppar vi tillbaka till en av 50-talets klassiska musikaler för att se om det funkar bättre. Min preblogg-text om Singin’ in the Rain skrevs i december 2003.

Jaha, det är väl bara att erkänna direkt! Jag gillar aldrig musikalfilmer. Åtminstone nästan aldrig. Jag kommer ihåg att när jag såg Moulin Rouge! så tänkte jag att nu kanske jag gillar det jag ser. Men icke. Jag tyckte den var ganska kass…

…men Singin’ in the Rain däremot är en helt underbar film som jag blev positivt överraskad av. Gene Kelly spelar stumfilmsskådisen Don Lockwood som tillsammans med Lina Lamont (Jean Hagen) formar ett stjärnpar i 1920-talets Hollywood. Det uppstår dock stora problem när filmbolaget ska gå över till ljudfilm, nåt som de först tror bara är en övergående fluga.

Problemet är först Lina Lamonts röst som har stora likheter med rösten som tillhör gangsterbruden som John Cusack tvingas inkludera i sin pjäs i Woody Allens Kulregn över Broadway. Just det, ni som sett Allens film vet vad jag menar: nasal, gnällig och nåt man orkar lyssna på i två sekunder ungefär. Nästa problem är att stumfilmskådespeleri är nåt helt annat än det som krävs i ljudfilm. Ni som sett några stumfilmer vet att alla rörelser är överdrivna. Allt för att visa en känsla på bästa sätt, t ex de klassiska knutna händerna över bröstet. Med ljudfilm så blir det här bara löjligt. Nästa problem är att man måste spela in ljudet också på nåt sätt. Här finns några roliga scener när Lamont för allt i världen inte kan komma ihåg var mikrofonen sitter under inspelningen. Regissören sliter sitt hår.

Don och kompisen Cosmo Brown (Donald O’Connor) kommer så småningom på en lösning: japp, de gör en musikal med sång- och dansnummer i stället. Apropå dansnummer så är filmen förutom sång fylld av just dans, dans och dans. Det är inga dansnummer som går av för hackor heller. O’Connor stjäl nästan hela filmen med ”Make ‘em laugh”, ett helt otroligt roligt nummer som är klassiskt, där O’Connor sjunger, hoppar runt som en tok, dansar i det närmaste breakdance, blandat med slapstick-humor. Själv tappade jag nästan hakan när O’Connor gör en Neo, dvs springer upp för en vägg, gör en bakåtvolt och landar på fötterna. Skillnaden är att det inte är ett trick med en massa klipp på något sätt och han gör det dessutom i slutet av en lång sammanhängande tagning. Ok, det är förmodligen nåt som man kan träna upp och kanske inte är så himla svårt och det har säkert förekommit i mängder av kung fu-filmer som Tofu (min kommentar: en filmforumkompis som var expert på asiatisk film) kan namedroppa men det var bara så överraskande att se det i den här filmen.

Filmen innhåller mängder av härlig dialog, roliga scener och schyssta dansnummer. Den är ruskigt klämkäck, om man säger så, men jag sväljer det. Mot slutet kanske Kelly tar det hela ett steg för långt med en hel kvarts sång- och dansnummer som känns lite för långt. Men i det stora hela är det en underbar och medryckande må-bra-film som jag rekommenderar. En härlig film att se under julen, typ en söndageftermiddag precis när det börjar skymma vid 15-tiden med glögg och pepparkakor. 4/5.

Hehe, Manetheren (min kommentar: en filmforumkompis som gillade musikaler), visst är det lustigt, jag som ”hatar” musikalfilmer gillade den här. Du har väl sett Singin’ in the Rain!? Om inte, så har du inte sett den bästa i genren.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Moulin Rouge! (2001)

Jag har nämnt Moulin Rouge! tidigare på bloggen och då noterar jag alltid att jag fick huvudvärk av den här musikalfilmen av Baz Luhrmann. Nu när jag grävde fram min gamla preblogg-text från mars 2003 så ser jag att jag inte alls fick huvudvärk. Det var mina föräldrar som fick det när de såg filmen på bio! Det är lustigt det där hur ett minne kan förändras och nåt som inte var sant blir sanningen. En sak som är sann är dock att regissören Baz Luhrmann inte är nån favorit.

Jaha, då lyckades jag äntligen se på Moulin Rouge!. Första gången jag hyrde den var videobandet av så dålig kvalitet att det inte gick att se på filmen. Övre delen av bilden vek liksom ner sig och det blev dubbelbild och ingen färg. Det hjälpte inte med tracking eller nåt. Grrr. Jag överväger allvarligt att skaffa en dvd-spelare snart (min kommentar: nähä!).

Hur som helst, jag hyrde Moulin Rouge! igen och denna gång med bättre resultat. Bildmässigt alltså… det är nämligen så att för mig så har filmen en stor, STOR, nackdel. Vilken då frågar ni er? Jo, det är en musikal! Jag trodde efter vad jag hört om den – en färgsprakande upplevelse (det ska man alltid akta sig för), ett äventyr, en fest för ögon och öron – att jag kanske skulle gilla den. Men faktum kvarstår: det är en musikal med sånger av den typ som brukar förekomma i musikaler. Sånger som inte jag gillar, helt enkelt.

Mina föräldrar var och såg den när den gick på bio. Efter 20 minuter hade båda huvudvärk. Det fick inte jag men första halvtimmen tycker jag är… bara jobbig. Argentinare som somnar och faller genom tak, dvärgar, cancan, en rappande Zidler (bevare mig väl för såna Loffe Carlsson-wannabies!) och revynummer på trapets. Nej, det är tyvärr inget för mig. Visst, man blandar in moderna hits ibland. Men Zidler och The Duke sjungandes ”Like A Virgin”…. Nä, pinsamt! Zidler är snubben som driver Moulin Rouge och The Duke ska bidra med pengar till kommande uppsättning.

Historien är inte speciellt intressant heller även om det inte är det som är det viktigaste i den här typen av film, antar jag. Ett plus blir det ändå för fina färger (min kommentar: färgsprakande med andra ord!) och Ewan McGregors sångröst (han kunde verkligen sjunga). Det kan ändå inte bli mer än 2/5. Slå mig inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls World Tour (2020)

Dags att avsluta den här resan till penntrollens värld med Trolls World Tour, från i år, och nu kommer vi till anledningen till att jag har suttit trollbunden (nåja) framför dessa filmer. På nåt sätt råkade jag snappa upp att min husgud inom musikens värld, funköversteprästen George Clinton, skulle vara med i den avslutande filmen. Och jag kunde ju inte göra som Sofia och hoppa direkt på den sista filmen så jag fick snällt kolla in ettan och även den där kortisen som jag skrev om igår.

I Trolls World Tour får prinsessan Poppy och hennes unga vänner reda på att det finns fler penntroll som alla ser annorlunda ut och alla gillar olika musikstilar. Poppy och hennes kompisar är pop-troll och nån annan musik kan de inte tänka sig ens existerar och varför skulle man i såna fall ens lyssna på den.

Once upon a time så fanns det sex stycken strängar, en för varje musikstil: pop, rock, klassiskt, country, techno och, hör och häpna, funk! Alla trollen levde i harmoni. Så småningom började trollen emellertid bli less på de andra musikstilarna. De ville bara höra sin egen musik! Till slut blev det så att trollen tog sina respektive strängar och drog iväg till olika delar av trollvärlden för att där lyssna på sin musik ifred.

Eller var det verkligen det som hände? Var det kanske så att en viss musikstil försökte ta över de andra stilarna genom att stjäla element från dem och på så sätt skapa en bred och mer urvattnad musik som dominerar? Och så slutade det med att de andra fem trolltyperna helt enkelt fick fly för att bevara sin musik. Hmmm, jag undrar vilken stil som var boven?

I filmens inledning har en av trolltyperna blivit rebelliska och nu vill de, ledda av Queen Barb, ta över världen med sin musik. Vilka troll handlar det om? Jo, givetvis de farliga rock-trollen. Återigen är det nu upp till Poppy och hennes team att få alla att bli sams och spela i harmoni igen.

Ja, som sagt i tidigare inlägg, det här är väldigt förutsägbara och harmlösa filmer. Man vet efter en kvart vad som ska hända och i princip i detalj hur det kommer att ske. Det finns inget att bli överraskad över. Inget farligt. Inget tänkvärt. Det är öppna dörrar.

George Clinton då? Jo, han är med väldigt lite, men de få sekunder han är med gillade jag. Clinton spelar givetvis kungen över funk-trollen, King Quincy. Det är alltid kul när ens egna underskattade favoriter får lite välförtjänt uppskattning och uppmärksamhet. Gubben är närmare åttio nu och det känns som ett under att han överlevt så länge med tanke på de substanser som han tagit under årens lopp. De senaste tio åren har han dock ändrat livsstil och är nu helt ren. Good för him!

Jag hade räknat med lite mer skön funk än det bjöds på. När Poppy kommer till funk-trollens huvudstad Vibe City fick vi höra lite kort på ”Atomic Dog” som inte är nån av mina P-Funk-favoriter, snarare tvärtom. Det var dock kul att Vibe City var ett rymdskepp och såg ut precis som det berömda moderskeppet, The Mothership, från P-Funks konserter på 70-talet.

Slutar filmen med att konstatera att vi INTE är lika, att vi ska uppskatta och vara tacksamma för våra olikheter, att vi ska leva i harmoni pga olikheterna och inte trots dem? Har påven en rolig mössa?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

George Clinton a.k.a. Dr Funkenstein och King Quincy

Trolls Holiday (2017)

Inget gott som har nåt ont med sig, eller vad är det man säger? I den första filmen om våra penntroll så såg prinsessan Poppy till att de deppiga bergerna hittade den inre lyckan och inte längre behövde fira helgdagen Trollafton med att äta penntroll. Problemet som det medförde var dock att bergerna nu inte har några helgdagar alls att fira då Trollafton var den enda de hade. Penntrollen däremot, de firar nånting i princip varje dag.

I Trolls Holiday, en kortfilmsuppföljaren (25 minuter) till den första filmen, så är det återigen upp till prinsessan Poppy och hennes team att rycka ut (slå till, avslöja) för att hjälpa bergerna att hitta på en ny dag att fira. Varför inte ge bort en av sina egna?

Poppy har en uppsjö idéer som förmedlas till kungen och drottningen av Bergenstaden medelst sång- och dansnummer. Bergerna är inte roade. Men så när allt ser som mörkast ut så inser bägge parter vad som är viktigt: att fira det som är fint i livet och inte ytliga saker. Vad bergernas nya helgdag egentligen gick ut på minns jag knappt trots att det bara var några dagar sen jag såg filmen. Men jag tror det var sång, dans och girlanger – och inga trolltacos.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Trolls (2016)

Trolls är en fullkomligt harmlös animerad film om såna där penntroll som man hade som liten. De var gulliga, hade hår som stod rakt upp och så satte man dit dem på änden av pennan. Här har DreamWorks Animation hittat på en historia som kretsar kring dessa lyckliga troll som till skillnad från Skalman har en kramklocka, dvs en klocka som när den piper låter penntrollen veta att det är dags att kramas. Förutom att kramas går deras tillvaro ut på att har roligt, sjunga och dansa.

Sämre ställt är det med bergerna. De är också en sorts troll fast större och olyckligare. För bergerna finns det ingenting roligt alls. Förutom en sak: att äta penntrollen. En gång om året firar de trollafton där man äter sig lyckligt mätt på små välsmakande trolltacos.

Nu har penntrollen emellertid lyckats leva i skymundan utan att upptäckas av bergerna i över 20 år. Men när penntrollen ledda av prinsessan Poppy har en alltför högljudd fest så vill det sig inte bättre att de blir upptäckta. Några av penntrollen norpas och hamnar i förvar i Bergenstaden i väntan på att bli snacks. Nu är det upp till en grupp penntroll att ge sig av på en räddningsaktion.

Ja, men det här var ju harmlöst, som sagt. Förresten, glömde jag att säga att det är en musikal!? Det är en musikal. Jag har tittat på en musikal! Vilka oväntade effekterna den här Corona-krisen för med sig.

Musiken är funky, vilket jag uppskattade. Ganska bra sväng. Det förekommer både covers på kända låtar och en del nyskrivet. Det bästa är nästan prinsessan Poppys koskälla (ett underskattad instrument för optimalt sväng). Det förekommer även ett glittrigt autotune-troll som var kul. Allt han sa eller sjöng hade den något obehagliga elektroniska autotune-effekten.

De pratande huvudrollerna görs av superkäcka Anna Kendrick och helylle Justin Timberlake (som även är en av filmens producenter). Kendrick är klockren. Justin är stabil men kanske inte världens roligaste röstskådis.

Filmens budskap är enkelt. Man kan inte äta sig lycklig. Nej, din lycka finns redan inom dig, det gäller bara att hitta och ta fram den. Och det är just det som Poppy & Co försöker visa för bergerna. Tror ni att de lyckas? Har påven en lustig hatt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Trollflöjten (1975)

En Hagegård-hobbit med panflöjt

Jag vet inte varför jag kände mig ganska peppad och hade en del förväntningar på Ingmar Bergmans tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Kanske berodde det på att jag har hört en hel del gott om den samt att jag faktiskt sett en uppsättning av Trollflöjten (på Dalhalla av alla ställen), en föreställning som jag gillade ganska mycket om jag minns rätt.

Om jag ska välja ett ord som sammanfattar min upplevelse av Bergmans Trollflöjten så väljer jag… PLÅGA. Ja, det var en riktigt jobbig hemläxa som jag var tvungen att dela upp i två sittningar. Det som jag hade förträngt var att jag i grunden avskyr opera. Jag tror det är så enkelt. Speciellt har jag oerhört svårt för de kvinnliga sångarna (männen går an). Mina öron håller på att sprängas när sopranerna tar i från diafragman och skriker som stuckna grisar. Hur tekniskt skickliga sångerskorna i den här uppsättningen än var så var det så långt från örongodis man kan komma för mig. Nu finns det säkert undantag som jag antingen inte minns nu eller inte lyssnat på (än).

Förutom själva ljudet som kommer ur sångerskornas strupar så är framförandet och agerandet teatralt och plågsamt pompöst. Teatralt, verkligen? De är ju på en teater! Vad hade du förväntat dig, din idiot?! Ja, jo, så är det ju. Tv-filmen är inspelad på Drottningholms slottsteater… eller faktiskt inte. Bergman byggde nämligen upp en fullskalig kopia av scenen på Filmhuset, och det hela blev den dyraste tv-produktionen nånsin i Sverige.

Åter till det här med det teatrala. Jag har egentligen inget problem med det teatrala sätt som Bergmans skådisar har i hans filmer. Det är en del av stilen, och jag gillar det. Bara man accepterar att hoppa upp en nivå från nån sorts tänkt realism så funkar det. Problemet med opera, och musikaler, är att man här hoppar upp ytterligare ett steg i och med att man lägger på sången. Jag kan bara inte med det utan tappar intresset för vad som händer nästan omedelbart.

Om det var nåt jag gillade med Trollflöjten så var det scenografin, kostymerna, maskerna och en del filmiska grepp som Bergman och fotografen Sven Nykvist använde. Exempelvis gillade jag visualiseringen av Tamino och Paminas helevetesvandring. När det gäller stilen på scenografin och kostymerna så gick mina tankar till Sagan om ringen eller kanske Mio, min Mio. Snyggt gjort, helt klart, och pengarna som östes in i produktionen märks i slutresultatet.

Jag tycker även att filmen inleddes lovande. Ouvertyren är fin med bra musik och jag slapp den vedervärdiga sången. Bergman använder sig av metagrepp som så ofta förr. Vi får se publiken, eller i alla fall en tänkt publik, sitta och lyssna på musiken. Mängder av människor av alla möjliga raser och åldrar flimrar förbi. Klippningen är snygg, perfekt i takt med musiken. Jag antar att Bergman vill säga att konst, och opera i synnerhet, är för alla, unga som gamla och var du än kommer ifrån. Speciellt stannar vi med en ung flicka som intresserat ser på föreställningen. Hon återkommer då och då även senare och vi får se hur hon reagerar på det som händer på scenen. Metatilltagen fortsätter förresten då vi får se sångarna vänta bakom scenen under pausen. Papageno spelar schack medan Nattens drottning tar en cigg.

Håkan Hagegårds insats som fågelfångaren Papageno som söker en käresta ger en välbehövlig lättnad från det pompösa. Det är på gränsen till buskis och det förekommer en del sexistiska inslag där Papageno är väldigt intresserad av kvinnobröst. Scener som inte hade gjorts eller gått hem idag. Men i slutändan så var det ändå Hagegårds scener som gjorde att jag till slut tog mig igenom hela föreställningen med sinnet i någorlunda behåll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Beauty and the Beast (2017)

Här kommer en ”recension” i form av en tankeström baserad på mina anteckningar från när jag såg ”live-action”-versionen av Disney’s Beauty and the Beast.

Det är en klassisk saga om den inre skönheten.

Jag tror inte Alicia Vikander hade funkat i rollen som Belle. Eller jo, det hade hon nog, förutom i scener när det ska sjungas. Fast är det verkligen Emma Watson som sjunger?!

Jag tyckte det var roligt när Belle uppfinner tvättmaskinen för att få mer tid att läsa.

ÅH NEJ! – nu börjar de sjunga igen. Jobbigt!

Det är lite tråkigt att allting är cgi-miljöer. Det påminner mig en del om Narnia-filmerna i det avseendet. Det är så långt ifrån en filmfilm man kan komma.

Sångnumren är jobbiga men de är inte så frekvent förekommande som jag befarade.

Är LeFou gay och kär i Gaston?

Det är tråkigt att monstret är en cgi-skapelse. Gör en mask istället. Det blir så mycket mer levande.

Alla föremål i slottet fick vi se alldeles för kort tid som människor innan de förvandlades till ting. Det gjorde att kopplingen till dem saknades för mig.

Musikalnumret när alla föremål sjunger under middagen var tråkigt. Det förekommer referenser till: Esther Williams, Singin’ in the Rain och en hel radda musikaler. Min reaktion: mest segt. Det är en helt meningslös scen med bara cgi. Mänskligheten är totalt borta.

Vissa sånger funkar, när de driver handlingen framåt och beskriver nåt nytt som vi inte redan vet. Men t ex monstrets sång i slutet, det blir ju bara tårta på tårta.

Jaha, och där kom referensen till Frankenstein: bybor med facklor.

Nja, en ganska meningslös film och en tråkig slutfajt dessutom.

Slut på tankeströmmen.

Det känns som jag är ganska snäll när jag delar ut en tvåa men jag tror det är själva sagoelementet som jag är svag för. Jag brukar vara det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

2 x Bröderna Marx

Bröderna Marx? Är det nåt man ska se mer av, eller? För länge sen visade SVT två Marx-filmer och då passade jag på att spela in dem för att ta chansen att bekanta mig med bröderna och deras humor. När jag läser mina gamla omdömen om filmerna så verkar det som att bröderna Marx som helhet inte riktigt är min grej. Däremot så minns jag fortfarande att Groucho bitvis var väldigt rolig (ordvitsar är ju aldrig fel…). För några år sen körde för övrigt Filmspotting ett Marx-maraton och varken Adam eller Josh var speciellt förtjusta i filmerna, till Michael Phillips stora förtret. Den film de gillade bäst var just A Night at the Opera. Mina korta texter skrevs i januari 2004.

 

A Night at the Opera (1935)

Precis som Greenie (en filmforumvän från förr) så spelade jag in filmen med bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg i syfte att hjälpa två vänner att få sjunga på operan i New York.

Den här filmen blandar ibland lysande sketcher med ganska tunn handling i övrigt. Filmen känns inte helt tajt så att säga. Roligast är Groucho med sin oändliga ström av one-liners och ordvitsar. För att fatta allt så gäller det att inte läsa den svenska texten utan bara lyssna på vad Groucho säger. Det är verkligen en strid ström av vitsar här. På nåt sätt så är kvantiteten imponerande. Tyvärr så är filmen alldeles för spretig och tradig emellanåt, bl a med diverse musikalnummer som känns malplacerade. Så fort Groucho inte är med så blir det lite tråkigt. Han är filmens behållning helt klart. Roligast var scenen där operadirektören förs bakom ljuset genom att man flyttar fyra sängar från ett rum till ett annat samtidigt som direktören springer från det ena rummet till det andra utan att se vad som händer. Slapstick av högsta klass. Men filmen som helhet får bara medelbetyg. Godkänt med inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

A Day at the Races (1937)

Återigen ser vi bröderna Marx (Groucho, Chico och Harpo) i diverse galna upptåg. Denna gång i syfte att hjälpa två vänner att behålla ett sanatorium bl a genom att vinna hästkapplöpningar.

Egentligen är detta samma film som Galakväll på operan. Det är Groucho som droppar one-liners, Harpo som spelar stum och harpa, och Chico som spelar bl a piano. Groucho är den stora behållningen återigen. Roligast blir det när Groucho, som egentligen är veterinär men utger sig för att vara läkare, luras i telefonen med nån som försöker kolla upp om Groucho är en riktig läkare. Återigen slapstick på hög nivå. Tyvärr tycker jag den här filmen håller ihop sämre än Galakväll på operan. Dock finns ett, nästan bisarrt, musikalnummer, som känns märkligt i vår tid. Det är Harpo som spelar flöjt i ett svart ghetto och alla svarta dansar och sjunger. Det skulle nog inte gå att göra i en film idag på det sättet.

I båda Marx-filmerna jag har sett så spelar en snubbe vid namn Alan Jones den manlige ”hjälten”, som tjejerna ska vila ögonen på är det väl tänkt. Han är otroligt tråkig och hans repliker är töntiga. Nyligen såg jag två Chaplin-filmer från samma era, Moderna tider (1936) och Diktatorn (1940), och dessa filmer är två klasser bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

La La Land (2016)

la-la-landTidigare i veckan så tillkännagav Oscarsjuryn vilka filmer som får chansen att tävla om en alldeles egen Oscarsstatyett den 28 februari (Heja Ove och Linus!). Det regnade priser över en viss film: La La Land, nåt så ovanligt (nuförtiden) som en musikal.

Musikal? Hmm, det låter läskigt kan man (läs: jag) tycka. Musikaler är absolut ingen favoritgenre. Nu finns det ju ändå musikaler jag kan uppskatta. Hair och Singin’ in the Rain är två exempel. Men överlag är det inte filmer jag aktivt söker upp.

Det som gjorde att La La Land fångade mitt intresse direkt när jag hörde talas om den stavas Damien Chazelle, mannen bakom Whiplash, en 2014 års bästa filmer. Whiplash var en så pass häftig bioupplevelse (sista kvarten!) att jag fick lov att undertrycka min aversion mot musikalgenren.

La La Land utspelas i film- och musikbranschens Los Angeles (givetvis, Oscarsjuryn älskar ju såna filmer). Vi möter Mia (Emma Stone) som jobbar som servitris och springer på auditions (ovanlig combo, not), och Sebastian (Ryan Gosling), en jazzpianist som drömmer om att öppna en klubb där man det ska spelas klassisk jazz. De båda stöter vid upprepade tillfällen på varandra i the city of stars och inleder efter initialt gnabb ett förhållande.

Tyvärr. Det är väl bara att säga det direkt. Jag föll inte som en fura för La La Land. Det är musikalformatet som inte funkar för mig. Jag hade hört att inledningen skulle vara fantastisk, ett magiskt musikalnummer på en motorväg. För mig kändes det mest som ett klipp ur tv-serien Fame där folk dansar på bilar. Jag tyckte inte själva musiken var nåt speciellt. Det är ett klassiskt musikalstycke och det funkar helt enkelt inte för mig.

Efter det drar själva storyn igång och här var det småmysigt och lite snyggt, bl a då vi fick se de inledande händelserna ur de bägge huvudpersonernas perspektiv. Två berättelsetrådar som så småningom möttes. Snyggt, som sagt.

Problemet var att jag inte kände nåt speciellt alls för nån av karaktärerna. När en scen håller på att bli intressant och ska få ett djup så övergår det till ett musikalnummer och jag kastas direkt ut ur filmen och sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut.

Det är stilen på musiken och sången som jag finner otroligt ointressant. Jag försöker lyssna på orden för att känna av vad de försöker säga till varandra eller vad regissören försöker säga men det funkar inte. Jag har mest småtråkigt.

Den enda sång som slog an en sträng hos mig var den vackra och melankoliska ”City of Stars”. Vilken härligt sorgsen pianoslinga och fin scen när Gosling och Stone sjunger tillsammans vid pianot!

Jag hade väl inte supertråkigt under filmen och den var trots allt ganska snygg, med i alla fall en bra sång, så en stark tvåa får jag lov att dela ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLa La Land har premiär idag fredag och att jag är gnällig beror förmodligen bara på att musikaler inte är min grej. Så för er andra är det nog bara att knalla iväg till biografen.

Andra (och troligen mer positiva) åsikter om filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema

 

%d bloggare gillar detta: