Hair (1979)

Som jag nämner i texten är jag absolut ingen musikalman. Det finns dock några som har funkat. Singin’ in the Rain bl a och så Hair som det handlar om idag. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Milos Formans filmversion av en 60-tals-musikal. Claude (John Savage) från Ohio kommer till New York och ska turista några dagar innan han ska rycka in i armén för att åka till Vietnam. Det blir dock inte så mycket turistande för Claudes del eftersom han träffar på ett hippiegäng ledda av George (Treat Williams). Han blir kär i Shiela (Beverly D’Angelo), en rik överklasstjej, och upptäcker drogernas ”underbara” värld. Sen är det roliga slut och Claude åker till militärbas i Nevada för att tränas upp och vänta på transport till Vietnam. Hippiegänget tillsammans med Sheila åker dock dit för att träffa Claude vilket får märkliga följder.

Musikaler är inte min grej men i det här fallet funkar det. Musiken och stämningen är skön. Första (”Aquarius”) och sista (”Let The Sunshine In”) låten är bäst. Däremellan blir det lite för mycket sångnummer för min smak. Det hinner knappt gå en minut efter en sång förrän nästa börjar. Man ska väl se på musikalfilmer på ett lite annat sätt antar jag men handlingen blir för upphackad och jag tycker det blir jobbigt till slut. Men det funkar ändå i den här filmen. Savage har ett speciellt utseende (snett ansikte) och sätt prata (sluddrigt) som passar när Claude får en LSD-tripp (lite väl mycket drogglorifiering här dock).

Vad jag gillar bäst och det som räddar filmen är ju slutet. Kanske orealistiskt men ändå bra och oväntat. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Slutet

Waterworld

Titel: Waterworld
Regi: Kevin Reynolds (och Kevin Costner)
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Av nån anledning så har det klankats ner på den här filmen väldigt mycket (kanske beroende på att den tokdrog över budgeten och inte gick så bra over there, oh well). Jag kommer inte ihåg om jag sett hela men jag visste att jag sett ganska stora delar.

Det hela utspelas på Jorden om flera hundra år. Klimatet har ändrats och isen vid Jordens poler har smält och dränkt allt land. Eller kanske inte allt? Det ryktas om Dryland som ska finnas nånstans. Människor bor på konstgjorta atoller. Vattnen härjas av pirater som kallas Smokers. De leds the Deacon spelad av en galen och galet solbränd Dennis Hopper. På en atoll bor en liten flicka som sägs ha en karta till Dryland tatuerad på ryggen. Henne är the Deacon efter.

Den ensamme antihjälten the Mariner spelas av en gäl- och simhudsförsedd Kevin Costner. The Mariner tillhör en sorts muterad art som anpassats till ett liv i och kring vatten. Detta ger honom en hel del fördelar i förhållande till vanliga människor. Givetvis kommer den mystiska flickan och the Mariners vattenvägar att korsas. The Mariner räddar flickan och hennes styvmamma Helen (Jeanne Tripplehorn) från ett gäng Smokers. Efter sig får de förstås en än mer galen Hopper som nu dessutom blivit enögd.

Haha, jag måste säga att jag hade trevligt när jag såg det här härligt mustiga äventyret med lite Spielberg-känsla. Miljöerna är härligt rostiga och det kryllar av små pryttlar, vapen, flygande farkoster, metallkonstruktioner. Samtidigt som det är postapokalyptiskt rostigt så är det ofta ett strålande vackert foto när Costner är ute och seglar med sin trimaran.

Jag skulle säga att den här typen av film inte görs längre. Filmen gjordes innan cgi slog igenom fullt ut. Detta gör att miljöerna känns mustigare och med en helt annan smuts än dagens datoranimerade miljöer (det finns undantag: t ex Vägen där miljöerna inte kändes så sterila som i t ex The Book of Eli).

The Mariner är vrång, han gillar inte människor vilket filmen med en biologisk förklaring menar beror på att han är den mutant han är. I vilket fall så är det en typisk film där en ensling får oväntat och ovilligt sällskap av två i hans ögon jobbiga personer. Speciellt den lilla tjejen med sitt prat och glada humör stör honom enormt. Till slut kastar han henne helt sonika överbord. Givetvis vänder han ändå båten till slut och plockar upp henne. Ju mer tid som går desto mer mjuknar han.

Det var att kul att se Michael Jeter (vif) som är en annorlunda skådis (Den gröna milen, The Fisher King, bl a) som man kan störa sig på eller gilla.

Avslutningen av filmen blir ganska maffig ombord på en gigantisk sönderrostad oljetanker (Exxon Valdez visar det sig). Explosioner, flygplan, vattenskotrar, många vajrar och linor som går att utnyttja som färdmedel. Det är en stor gryta men jag gillar den här bouillabaissen. Jag tycker inte Kostner seglade vilse i och med den här filmen.

3+/5

%d bloggare gillar detta: