True Romance (1993)

Jag kollar in skådislistan till True Romance och häpnas över hur många kända skådisar man har lyckats trycka in i en film: Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, James Gandolfini, Tom Sizemore och Chris Penn för att nämna elva. Min preblogg-text om True Romance skrevs i juli 2003.

Jaha, roadie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) har ju redan skrivit om handlingen så då kan ju jag gå direkt på omdömet. Hmm, jag vet inte, jag kanske inte var på humör men jag blev lite illa berörd av våldet som förekom. Speciellt när Clarence dödar hallicken Drexl (skönt spelad av favoriten Gary Oldman) och Alabama börjar gråta för att hon tyckte det var romantiskt. Hur kul är det att ha en man som är mördare?! Det känns inte romantiskt i alla fall. Men, men, hon var väl funtat så och det är ju en sån typ av film där våldet är realistiskt men ändå på skoj på nåt sätt.

Jag älskar Pulp Fiction. Kanske om Tarantino även gjort True Romance (min kommentar: regisserat alltså, inte bara skrivit manus) hade den varit bättre. Jag vet inte. Jag hörde att Tarantinos originalmanus är skrivet på samma sätt som Pulp Fiction, dvs med tidsomkastningar osv. Jag undrar om den hade funkat bättre då? Hur som helst valde regissören Tony Scott att berätta med en normal tidslinje. Det funkade ju också förstås.

Det var nåt som gjorde att jag inte blev helt engagerad av filmen. Det kan ha varit Christian Slater. Jag tyckte inte han var helt cool (min kommentar: nähä, men halvt kanske?). Det fanns några underbara scener förstås. Först och främst, som alla verkar tycka, är det Walken och Hopper som snackar om sicilianare. Hoppers monolog är bland det bästa man kan se och höra. Helt otroligt. Det höjer nästan filmen till en fyra men mitt betyg blir ändå 3+/5. Även scenen i hissen på väg upp till filmproducentens hotellrum var kul.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Der amerikanische Freund (1977)

Matt Damon (Matt Damon!) var inte först med att spela den talangfulle Tom Ripley. Nej, först ut var ju Alain Delon i Plein soleil som bygger på Patricia Highsmiths The Talented Mr. Ripley. Men sen såg vi kanske något oväntat Dennis Hopper i filmatiseringen av en annan roman, nämligen Ripley’s Game. Här kommer ett kort preblogg-omdöme om Wim Winders film från 1977. Texten skrevs i oktober 2006.

Der amerikanische Freund var en film jag ville gilla och det gjorde jag också men jag ville gilla den mer. Det är en annorlunda film med en ganska mystisk historia. Ripley (en galen Dennis Hopper) känns betydligt mer sympatisk här än när han gestaltades av den i mitt tycke ganska platta Alain Delon i Het sol.

Det förekom två sekvenser som utspelades sig på i tunnelbanan respektive på ett tåg som jag uppskattade. Här var det riktigt, riktigt bra filmat, och hela tiden med en tillbakahållen spänning som gjorde det mer spännande. Jag gillade även slutscenerna mycket. Tyvärr greps jag däremellan inte helt av stämningen i filmen. Samspelet mellan Bruno Ganz (suverän i sin roll) och hans fru gnistrade inte riktigt. Rent objektivt så ger jag filmen en fyra så när den nu får en väldigt väldigt stark trea så är det alltså mig det är fel på egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Skurkar – Blue Velvet (1986)

filmspanarna_kvadratHannibalOktober månads filmspanartema är Skurkar. Jag var med och röstade på det själv och hade direkt en idé vilken film och skurkroll jag skulle fokusera på. Sen var det dags att se filmen i fråga och jag kunde inte komma på hur jag hade tänkt. Jag funderade och funderade som professor Balthazar och så plötsligt trillade polletten ner. Eller en pollett i alla fall. Jag är inte säker på att det var just den polletten eftersom jag kan ha kommit på en helt annan film. Åh, minnet, detta minne.

 

Blue Velvet (1986)

Att det blev David Lynchs Blue Velvet kändes till slut helt rätt. Jag är ett stort fan av Lynch och hans filmer. Det var dock evigheter sen jag såg just Blue Velvet. Dennis Hopper gör rollen som fullblodsgalningen Frank Booth, en skurkroll som många hyllar, t ex Adam på Filmspotting. Slutligen mindes jag filmen i sig som bra även om jag knappt mindes några detaljer, vilket bara kändes mer spännande.

Filmen inleds med att Jeffrey (en ung Dale Cooper a.k.a Kyle MacLachlan) hittar ett öra i gräset på en äng. Jeffrey är en collegestudent som är på besök i hemstaden efter att hans far råkat ut för en stroke. Han tar örat i örat och går med det till polisen som startar en utredning. Jeffrey blir oerhört nyfiken på vems örat är och hur det hamnade där i gräset på ängen. Polisen vill givetvis inget säga till honom men så blir han vän med utredarens dotter Sandy (en 19-årig Laura Dern) som med sina öron hört sin pappa prata om örat och fått reda på ett och annat. De två inleder i hemlighet en egen utredning, en utredning som leder Jeffrey till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) och slutligen till en viss Frank Booth (Hopper).

Hmm, min första känsla efter att ha sett filmen var en viss besvikelse. Blue Velvet är inte dålig på nåt sätt men jag blev inte totalt uppslukad som jag blev av t ex Mulholland Drive och delar av Twin Peaks.

Filmens inledning är härligt lynchig med vita staket, vinkande brandmän och en man som vattnar i sin trädgård. Allt är som en amerikansk helylledröm från 50-talet och man känner givetvis att nåt är fel. Det dröjer inte länge förrän obehaget är över oss. Vattenslangens fäste i husväggen läcker. Slangen fastnar i ett par grenar. Mannen ramlar ihop. En hund hoppar fram och försöker dricka från den sprutande slangen utan att bry sig om mannen som ligger på marken. Kameran zoomar sen in och ner mot gräset och avslöjar att där finns det otäcka småkryp som deltar i ett slafsigt kalas. Det är en strålande sekvens.

In Dreams

Sen hittar Jeffrey örat och filmen puttrar på ett tag utan att göra nåt jätteintryck på mig. Nästa gång det blir intressant är när Jeffrey befinner sig i Dorothys lägenhet gömd i en garderob. Nu blir det först obevämt och sen lite ruggigt när plötsligt Frank dyker upp med sin gasmask för att leka rollspel med Dorothy. ”Baby wants to fuck!”. Weeeeird.

Efter ytterligare en liten transportsträcka blir Jeffrey påkommen av Frank och ett riktigt skumt och bra avsnitt tar sin början. Frank tycker de ska ta en liten biltur – till Ben (Dean Stockwell). Här dricker man öl. Pabst Blue Ribbon, inte Heineken, är det tydligen som gäller. Sen mimar Ben till en Roy Orbison-sång, ”In Dreams”, men då blir Frank alltför känslosam och tycker det är dags att dra. Ben verkar för övrigt vara förtjust i överviktiga medelålders damer då hela hans lägenhet är fylld med just sådana.

Efter detta tycker jag filmen tappar en del igen fram till en slutuppgörelse i Dorothys lägenhet.

Hur var Frank som skurk? Ja, jag tyckte nästan han var på gränsen till för galen och oberäknelig. Det läskiga med honom är väl ändå hur han går mellan djup svart sorg (som framkallas av melankoliska melodier) och våldsamt skrattande aggressivitet. Ja, och så gasmasken då.

Då tyckte jag kanske Jeffreys mörkare sidor var inressantare. Han är som yngre kopia av agent Dale Cooper här. Snäll, noggrann, naiv och nyfiken. Men han kommer att uppleva mörkare sidor av sig själv, vilket han blir livrädd för.

Isabella Rossellini var bra. Hon är lik sin mor och har en brytning som jag inte blir klok på. Det är väl förmodligen en blandning av engelska, italienska och svenska (hon spenderade ju i alla fall två år med sin mor när hon som barn var sjuk i skolios vilket vi lärde oss Jag är Ingrid).

Ofta känns Blue Velvet som en prequel till Twin Peaks. Musiken, Julee Cruise, susandet bland träden, fiket, lastbilar med timmer, mycket av scenografin, de udda personligheterna, etc, etc. Och så var det nåt med eld också. Det återkom ett klipp på ett brinnande och fräsande ljus, en form av ond symbol. Fire Walk with Me, någon?

    

 

Inhale

Andas in…

 

Kolla nu in vilka skurkar de andra filmspanarna skriver om.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Movies – Noir (Kvinnliga skurkar)
Movies – Noir (Manliga skurkar)

The Indian Runner

Viggo Mortensen

Den här killen mår inte bra, det ser ni väl?

Titel: The Indian Runner
Regi: Sean Penn
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Fiffi har precis skrivit om och gillat The Indian Runner så då tycker jag det passar bra med en gammal text om samma film. Själv såg jag den i augusti 2006.

Sean Penns regidebut är en film om två bröder som är helt olika. Joe (David Morse) är en lugn, stabil person som vill alla väl. Han är polis i en småstad där han bor med sin fru och en liten son. Den yngre brodern Frank (Viggo Mortensen) är rastlös, vild och har en själ som inte vill få ro. När Frank kommer hem från kriget i Vietnam så försöker Joe komma närmare sin bror för att få honom att inse att livet faktiskt är gott och värt att uppskatta.

Sean Penn är en regissör som fokuserar på det jobbiga och mörka i livet. Liksom i de efterföljande The Crossing Guard och The Pledge handlar The Indian Runner om personer som på ett eller annat sätt bär på mörka och jobbiga tankar och som inte kommer till rätta med sig själv. The Indian Runner är en sorglig, mörk och gripande film där både David Morse och Viggo Mortensen visar prov på personligt och utlämnande skådespel. Det förekommer ett antal gripande scener där det främst mot slutet blir riktigt intensivt med några avgörande scener på en bar, där för övrigt den obehaglige bartendern spelas av galenpannan Dennis Hopper.

Redan i filmens inledning känner man av stämningen. Filmen inleds i en vintrig och ödslig landsbygd som för tankarna till miljöerna i Coen-brödernas Fargo. Men till skillnad från Fargo så förekommer här ingen humor utan det mesta är kolsvart. Det är väl det som på nåt sätt är filmens problem enligt mig. Stämningen blir bitvis en aning enahanda och gör att filmen en stund i mitten känns lite seg. Men filmen växer hela tiden och mot slutet hoppas man verkligen att Frank ska kunna ta sig samman och våga vara god, mot andra men främst mot sig själv. Det är på gränsen till att jag ger filmen en fyra men som helhet blev det too little, too late.

3+/5

Waterworld

Titel: Waterworld
Regi: Kevin Reynolds (och Kevin Costner)
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Av nån anledning så har det klankats ner på den här filmen väldigt mycket (kanske beroende på att den tokdrog över budgeten och inte gick så bra over there, oh well). Jag kommer inte ihåg om jag sett hela men jag visste att jag sett ganska stora delar.

Det hela utspelas på Jorden om flera hundra år. Klimatet har ändrats och isen vid Jordens poler har smält och dränkt allt land. Eller kanske inte allt? Det ryktas om Dryland som ska finnas nånstans. Människor bor på konstgjorta atoller. Vattnen härjas av pirater som kallas Smokers. De leds the Deacon spelad av en galen och galet solbränd Dennis Hopper. På en atoll bor en liten flicka som sägs ha en karta till Dryland tatuerad på ryggen. Henne är the Deacon efter.

Den ensamme antihjälten the Mariner spelas av en gäl- och simhudsförsedd Kevin Costner. The Mariner tillhör en sorts muterad art som anpassats till ett liv i och kring vatten. Detta ger honom en hel del fördelar i förhållande till vanliga människor. Givetvis kommer den mystiska flickan och the Mariners vattenvägar att korsas. The Mariner räddar flickan och hennes styvmamma Helen (Jeanne Tripplehorn) från ett gäng Smokers. Efter sig får de förstås en än mer galen Hopper som nu dessutom blivit enögd.

Haha, jag måste säga att jag hade trevligt när jag såg det här härligt mustiga äventyret med lite Spielberg-känsla. Miljöerna är härligt rostiga och det kryllar av små pryttlar, vapen, flygande farkoster, metallkonstruktioner. Samtidigt som det är postapokalyptiskt rostigt så är det ofta ett strålande vackert foto när Costner är ute och seglar med sin trimaran.

Jag skulle säga att den här typen av film inte görs längre. Filmen gjordes innan cgi slog igenom fullt ut. Detta gör att miljöerna känns mustigare och med en helt annan smuts än dagens datoranimerade miljöer (det finns undantag: t ex Vägen där miljöerna inte kändes så sterila som i t ex The Book of Eli).

The Mariner är vrång, han gillar inte människor vilket filmen med en biologisk förklaring menar beror på att han är den mutant han är. I vilket fall så är det en typisk film där en ensling får oväntat och ovilligt sällskap av två i hans ögon jobbiga personer. Speciellt den lilla tjejen med sitt prat och glada humör stör honom enormt. Till slut kastar han henne helt sonika överbord. Givetvis vänder han ändå båten till slut och plockar upp henne. Ju mer tid som går desto mer mjuknar han.

Det var att kul att se Michael Jeter (vif) som är en annorlunda skådis (Den gröna milen, The Fisher King, bl a) som man kan störa sig på eller gilla.

Avslutningen av filmen blir ganska maffig ombord på en gigantisk sönderrostad oljetanker (Exxon Valdez visar det sig). Explosioner, flygplan, vattenskotrar, många vajrar och linor som går att utnyttja som färdmedel. Det är en stor gryta men jag gillar den här bouillabaissen. Jag tycker inte Kostner seglade vilse i och med den här filmen.

3+/5

%d bloggare gillar detta: