The Rock (1996)

I den här dokumentären får vi följa Dwayne Johnson och hans första stapplande steg i wrestlingkarriären. Det är lite som The Wrestler fast med en ung och lovande brottare istället för en sliten Mickey Rourke. Eller vänta, fel film. Den här korta preblogg-texten om Michael Bay-filmen The Rock skrev jag i september 2005.

Ho! Högoktanig action producerad av framlidne Don Simpson och livs levande Jerry Bruckheimer i regi av The Island-regissören Michael Bay. Det kan ju inte bli fel! Nej, just det, det funkar, det rullar på, det är lättuggat och lättsmält och alltså perfekt som underhållning efter jobbet när jag vill se en film där jag kan checka in min hjärna i kylskåpet medan jag ser filmen. Sean Connery är skön som rymningsexpert som typ har doktorerat i Alcatraz-kunskap, och dessutom rymt därifrån.

Nicolas Cage var riktigt bra i Adaptation, men det är nog den enda film (som jag har sett) där han funkat fullt ut. Här, och i andra filmer, är det nåt som känns lite fel. Jag vet inte vad det är riktigt. Hans något nervösa skådespelarstil passar i just Adaptation, men inte i andra filmer. Han känns tillgjord och som om han hela tiden är bajsnödig eller nåt. I övrigt är filmen faktiskt helt ok, och det blir spännande mot slutet. Förutom Cage så är det en väldigt bra skådisensemble med utmärkte favoriten Ed Harris i spetsen som skurk med rent mjöl i påsen. Min kommentar: Dessutom ser vi även David Morse, Michael Biehn, Philip Baker Hall och John C McGinley!

Japp, filmen är en välgjord actionrulle med bra tempo och en intensiv upplösning. Det är bara att luta sig tillbaka och dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

World War Z

Myror? Nej, zombies.

Myror? Nej, zombies.

Titel: World War Z
Regi: Marc Forster
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det blev det ett biobesök till innnan min semester började! Jag trodde att Man of Steel skulle bli det sista men det kom ett sms från Henke där han undrade om vi skulle se en film nån kväll i veckan. Jag föreslog: World War Z. Kanske ett riskfyllt val med tanke på att förhandspratet (det som jag har hört) mest handlat om problemen som man haft under inspelningen. Manus har skrivits om, slutet har filmats om, Damon Lindelof har kallats in för att utöva sin handpåläggning (positivt/negativt?) på filmen. Dessutom skulle det enligt uppgift krylla av datoranimerade zombier men inte av blod. Marc Forster, som gjort den erbarmligt tråkiga Bondfilmen Quantum of Solace, stod för regin. Det bådade inte gott.

Efter quesadillas (och gratis guacamole), glass och en djuplodande diskussion om svensk film slog vi oss ner i den faktiskt fullsatta salongen (faktiskt eftersom det var i Kista och där har jag varit helt ensam i salongen vid två tillfällen). Jag blundade då det visades en trailer för den kommande sf-rullen (och Filmspanarfilmen) Elysium. Henke kunde inte annat än blunda han med. Och så började filmen…

…och vad kul det är att bli positivt överraskad. World War Z inleds oerhört effektivt då vi kastas direkt in i handlingen. Familjen Lane (Brad Pitt, Mireille Enos plus två döttrar) finner sig fast i en bilkö. Det verkar pågå nåt sorts tumult längre fram. Snabbt eskalerar situationen och the Lanes finner sig i ett zombiekaos. Pappa Lane, Gerry, är en f.d. FN-arbetare vars kunskaper och expertis efterfrågas av de myndigheter som försöker stävja den zombiepandemi som drabbat hela världen. Därför blir familjen Lane räddade och helikopterflygs till ett fartyg ute i Atlanten men villkoret är att Gerry ger sig av till Sydkorea tillsammans med ett ungt läkarsnille för att försöka hitta Patient Noll.

Jag gillade alltså verkligen inledningen av filmen. Det är hetsigt, nervigt, spännande, desperat. Det kryllar av galna zombies men filmens känsla är mer katastroffilm à la 2012 än The Walking Dead, uppmixat med lite (eller ganska mycket faktiskt) Contagion. Eftersom det handlar om en PG-13-film så visas i princip inget grafiskt våld. Jag tycker inte det gör nåt. Visst, det finns vissa scener när jag hade önskat att vi fått se Pitt sätta kofoten i skallen på zombien istället för att han gör det under nedre bildkant. Och visst, kanske det hade varit bra med lite gore nån gång också. Men vad filmen lyckas med, kanske beroende på att man inte kunde lita på våld och gore, är att ändå skapa en bra stämning och spänning.

Vad filmen också lyckas med är att ge en episk känsla. Det är många helikoptertagningar med explosioner och horder av zombies, både från amerikanska städer och från Jerusalem, där Gerry mellanlandar på sin jakt efter en lösning, ett motmedel. Apropå ”lösningen” så kunde jag här inte låta bli att tänka på den ruttna (levande döda?) rullen After Earth. Om ni sett bägge filmerna så förstår ni nog kopplingen.

När jag lyssnat på mina standardpodcasts så har det sagts om filmen att dess sista tredjedel känns ditsatt i efterhand, att tonen ändras så mycket att det inte passar in. Jag håller inte med. Jo, jag håller med om att tonen ändras – filmen blir annorlunda, den blir mindre, mer intim – men det är det som jag tyckte var så bra. I vilken annan liknande film som helst så hade vi fått en actionpackade slutuppgörelse. Här får vi en nervig psykthrillerskräckis. Håhå, vad jag gillade just denna del som utspelas på ett medicinskt forskningslabb i Wales. Vägen till detta labb från Jerusalem var också en spännande och halsbrytande sekvens.

Det som gör att ger World War Z ett högt betyg är att jag levde med i filmen under visningen. Det var en härlig visning, med skratt ibland (när det hela var fööör over the top), med utrop av publiken vid spännande scener. Det påminde lite om den mytiska visningen av Sinister faktiskt. Nu finns det förstås saker att klaga på, som t ex den fåniga följden av PG-13-ratingen eller att scenerna med fru Lane känns som alltför ”familjevänliga”, men det såg jag förbi. Det blir en fyra till World War Z, en svag kanske men ändå en fyra.

4-/5

Andra som skriver om World War Z idag är, förutom Henke, Sofia och Filmitch. Och sen tidigare har Fiffi och Jessica avhandlat WWZ.

PS. En sista grej bara. Det har sagts att filmen innehåller springande zombier. Det gör den inte. De varelser som springer i filmen och kallas zombier är inte zombier eftersom de aldrig dött. De är inte levande döda vilket är min definition på en bra filmzombie. För mig är en filmzombie en person som dör och sen väcks till ”liv” igen till ett zombietillstånd, ett långsamt släpande zombietillstånd. Nu vet jag samtidigt att jag har fel i det påståendet. De första filmzombierna, som t ex i White Zombie, är utformade efter ”verklighetens” karibiska voodoo-zombier, alltså förhäxade människor (inte döda och sen återuppståndna). När skriver det här så inser jag att det helt enkelt finns två typer av zombier (och då räknar jag inte ens voodoo-zombierna som inte verkar så populära nuförtiden):

  1. De långsamma levande döda zombierna à la Romeros zombiefilmer eller The Walking Dead.
  2. Snabba zombier som är människor som blivit smittade av nåt sorts virus (de är inte döda och återuppståndna). Här platsar World War Z och 28 Days Later.

Det finns en kategori till, och det är väl den jag inte riktigt gillar: levande döda som är snabba. Här platsar Zack Snyders remake av Dawn of the Dead. (Nu ska sägas att jag tyckte filmen i sig var ok i det fallet, det var zombierna som jag inte riktigt gillade.)

The Indian Runner

Viggo Mortensen

Den här killen mår inte bra, det ser ni väl?

Titel: The Indian Runner
Regi: Sean Penn
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Fiffi har precis skrivit om och gillat The Indian Runner så då tycker jag det passar bra med en gammal text om samma film. Själv såg jag den i augusti 2006.

Sean Penns regidebut är en film om två bröder som är helt olika. Joe (David Morse) är en lugn, stabil person som vill alla väl. Han är polis i en småstad där han bor med sin fru och en liten son. Den yngre brodern Frank (Viggo Mortensen) är rastlös, vild och har en själ som inte vill få ro. När Frank kommer hem från kriget i Vietnam så försöker Joe komma närmare sin bror för att få honom att inse att livet faktiskt är gott och värt att uppskatta.

Sean Penn är en regissör som fokuserar på det jobbiga och mörka i livet. Liksom i de efterföljande The Crossing Guard och The Pledge handlar The Indian Runner om personer som på ett eller annat sätt bär på mörka och jobbiga tankar och som inte kommer till rätta med sig själv. The Indian Runner är en sorglig, mörk och gripande film där både David Morse och Viggo Mortensen visar prov på personligt och utlämnande skådespel. Det förekommer ett antal gripande scener där det främst mot slutet blir riktigt intensivt med några avgörande scener på en bar, där för övrigt den obehaglige bartendern spelas av galenpannan Dennis Hopper.

Redan i filmens inledning känner man av stämningen. Filmen inleds i en vintrig och ödslig landsbygd som för tankarna till miljöerna i Coen-brödernas Fargo. Men till skillnad från Fargo så förekommer här ingen humor utan det mesta är kolsvart. Det är väl det som på nåt sätt är filmens problem enligt mig. Stämningen blir bitvis en aning enahanda och gör att filmen en stund i mitten känns lite seg. Men filmen växer hela tiden och mot slutet hoppas man verkligen att Frank ska kunna ta sig samman och våga vara god, mot andra men främst mot sig själv. Det är på gränsen till att jag ger filmen en fyra men som helhet blev det too little, too late.

3+/5

The Hurt Locker

Titel: The Hurt Locker
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Då avslutar vi det tredelade temat med Oscarsvinnare som jag av nån anledning inte tyckte var riktigt värda sin utmärkelse. Två saker som jag vill poängtera med The Hurt Locker är: 1. Kul att en kvinna vann en Oscar för bästa film. (Ja, jag vet att det är producenterna som egentligen belönas men Bigelow står med som producent och vann även regi-Oscarn.), 2. Kul att en sån här typ av film vann, en spännande actionthriller (eller mer dramathriller) helt enkelt. (Spontant kommer jag bara att tänka När lammen tystnar,  som i och för sig är mer av en ren thriller. Finns säkert några som jag glömmer?)

Jag har lite svårt att se sån kvalitet i den här filmen att den skulle vara värd en Oscar. Dels är det ju som man brukar säga inte en Oscarsfilm, dvs inte en sån där pampig episk dramatisk historia om hur nån som det går dåligt för kommer igen. Men framförallt så ser jag inte att det skulle vara nåt speciellt med filmen rent generellt. Vi har sett detta förut och minst lika bra, t ex i Jarhead som jag nog gillar mer. Vår lilla grupp åker från ställe till ställe och desarmerar bomber. De inblandade hanterar att vara i Irak på sina sätt. James (Jeremy Renner) är en adrenalin-junkie, Sanborn (Anthony Mackie) är den som känns mest normal. Jag tycker inte filmen säger nåt politiskt. Det skulle kunna vara en film om vilket krig som helst. Det handlar mer om att man mår dåligt i krig, men att det ändå är en sorts drog, vilket kanske är ett sätt att hantera kriget. Jag tycker inte riktigt filmen kommer nån vart. Den är hyfsat intensiv. Jag gillade t ex hela sekvensen när de satt fast omringade av krypskyttar. Skådisarna gör i princip fläckfria insatser. Känslan är realistisk men i slutändan så blev det ändå något av ett jaså. Men en trea är den värd.

3/5

%d bloggare gillar detta: