The Rock (1996)

I den här dokumentären får vi följa Dwayne Johnson och hans första stapplande steg i wrestlingkarriären. Det är lite som The Wrestler fast med en ung och lovande brottare istället för en sliten Mickey Rourke. Eller vänta, fel film. Den här korta preblogg-texten om Michael Bay-filmen The Rock skrev jag i september 2005.

Ho! Högoktanig action producerad av framlidne Don Simpson och livs levande Jerry Bruckheimer i regi av The Island-regissören Michael Bay. Det kan ju inte bli fel! Nej, just det, det funkar, det rullar på, det är lättuggat och lättsmält och alltså perfekt som underhållning efter jobbet när jag vill se en film där jag kan checka in min hjärna i kylskåpet medan jag ser filmen. Sean Connery är skön som rymningsexpert som typ har doktorerat i Alcatraz-kunskap, och dessutom rymt därifrån.

Nicolas Cage var riktigt bra i Adaptation, men det är nog den enda film (som jag har sett) där han funkat fullt ut. Här, och i andra filmer, är det nåt som känns lite fel. Jag vet inte vad det är riktigt. Hans något nervösa skådespelarstil passar i just Adaptation, men inte i andra filmer. Han känns tillgjord och som om han hela tiden är bajsnödig eller nåt. I övrigt är filmen faktiskt helt ok, och det blir spännande mot slutet. Förutom Cage så är det en väldigt bra skådisensemble med utmärkte favoriten Ed Harris i spetsen som skurk med rent mjöl i påsen. Min kommentar: Dessutom ser vi även David Morse, Michael Biehn, Philip Baker Hall och John C McGinley!

Japp, filmen är en välgjord actionrulle med bra tempo och en intensiv upplösning. Det är bara att luta sig tillbaka och dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Thank You for Smoking (2005)

AaaaronJag tror det här var den andra filmen (efter Undergången) som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Med jämna, eller ojämna, mellanrum går jag och Anders på bio på torsdagar och tittar på FILM. Ofta prettofilm, ofta anime, ofta bröderna Coen – och nu senast PTA:s Inherent Vice. Recensionen av Thank You for Smoking skrevs i september 2006.

Jag gick på bio och såg den politiskt inkorrekta satiren (doh, om den inte vore politiskt inkorrekt så vore det väl inte en satir) om lobbyister i USA. Jag gillade mycket i filmen. Dialogen och skådespelarinsatserna imponerade, främst då Aaron Eckhart som den leende ordbajsaren Nick Naylor, som lobbar för tobaksbolagen och det förträffliga med att röka – eller i alla fall det förträffliga med att ha friheten att kunna välja att röka ihjäl sig om man så önskar. Luncherna med de andra lobbyisterna (alkohol och vapen), spelade av Maria Bello (som jag nästan alltid gillar) och David Koechner, är riktigt underhållande. Roligast tyckte jag nog ändå Nicks besök hos Rob Lowe i Kalifornien var. Här gör tv-stjärnan Adam Brody en rolig insats som Lowes hyperinne och snabbpratande assistent. Värda att nämna av skådisarna är också William H. Macy (som nipprig senator) och veteranen Robert Duvall (som allsmäktig tobakskung).

En brist i filmen är Katie Holmes som på nåt sätt inte passar in i sammanhanget. Hon känns fortfarande som tagen ur en ungdomsserie på tv (vilket väl i och för sig är just det hon är). En annan brist är att Nicks son (Cameron Bright) är så där lillgammal som barn ibland kan vara i (amerikanska) filmer. Jag fick lite obehagliga Haley Joel Osment-vibbar här. Nåja, snart upptäcker ju Cameron knark så då slipper vi honom (för att vara lite satirisk själv). Jag vet inte om en satir behöver ha en poäng men jag kände lite att jag saknade just en poäng efter all smart dialog. Jag tyckte filmen rann ut i sanden och att satirsäcken aldrig riktigt knöts ihop, och betyget blir därför en stark trea istället för en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Snakes on a Plane

Titel: Snakes on a Plane
Regi: David R. Ellis
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Plötsligt en kväll var jag sugen på lätt underhållning i form av en actionrulle. På Headweb stötte jag på Snakes on a Plane, en film som både hade hajpats och hånats enormt när det kom. Då, 2006, så blev det aldrig av att jag såg den. Skulle den leva upp till hajpen och hur bra skulle Samuel L. Jackson vara när han säger ”I have had it with these motherfucking snakes on this motherfucking plane!”?

Mja, det visade sig vara en sån där hajp som är en hajp för hajpens skull och inte för att det var en bra film. Och som jag minns det så var det nog mest snack om Sam Jackson och hans replik och om att filmens titel var så dålig att den blev bra. Hur är då filmen? Ganska dålig skulle jag säga. Jackson spelar en FBI-agent som får i uppgift att flyga hem ett vittne, Sean Jones (Nathan Phillips), från Hawaii till Los Angeles. Sean har bevittnat ett mord begått av gangstern Eddie Kim (Byron Lawson). Jackson och hans vittne kommer ombord på planet och är på väg mot L.A., så det borde vara lugnt. Vad kan hända liksom?

Haha, ja, det är faktiskt en dålig film. Humorn är trött, skräckeffekterna är trötta, de flesta rollfigurerna är trötta. Men tröttast är nog ormarna, the snakes. Den enda som imponerar är Julianna Margulies som flygvärdinna. Men ormarna var det, ja. Innan de visar sina kluvna tungor på planet så är faktiskt filmen hyfsad. Det finns fåniga karaktärer förstås, som t ex en irriterande svart sångare/artist som man mest vill kasta ut utan fallskärm. Men ändå, utan ormar är det mer spännande.

Sen väller ormarna fram, både äkta ormar men mest datoranimerade slingrande saker som biter både här och där. Ett av de första offret är på besök på flygplanets lilla toalett… ja, ni kan ju gissa vad ormen bestämmer sig för att sluta sina käftar om. Som sagt, ganska trött humor. Det som lite räddar filmen är att det ändå blir hyfsat spännande ombord på planet. Det blir en speciell känsla i katastroffilmer på flygplan. Men allt hade blivit bättre utan ormarna. Så om filmen hade hetat On a Plane så kanske det hade blivit bättre betyg.

2/5

%d bloggare gillar detta: