Dråpet (2005)

31 december, 2021 2 kommentarer

Som utlovat kommer här ett recension om Dråpet som jag nu ser för första gången efter att för länge sen ha sett Bänken och Arvet, de två första delarna i Per Flys trilogi om de danska samhällsklasserna.

Fast det där med att det skulle handla om klassamhället är nog mest ett konstruerat sätt att binda samman filmerna så att man kan kalla det för en trilogi. För mig handlar det mer om hur det är att vara människa, om the human condition som det så fint heter på utrikiska. Men det kanske är det som är Flys poäng. Oavsett om du bor i slott eller koja, är fattig eller rik, så kommer du att ställas inför mänskliga problem eller dilemman. That’s life!

Om de två tidigare filmerna handlade om under- respektive överklassen så är väl det här en titt på medelklassen.

Carsten (Jesper Christensen från Bänken) är en gymnasielärare som har en affär med en tidigare elev, Pil (Beate Bille). Pil är med i nån form av aktivistgrupp och under en aktion där man bryter sig in hos en vapentillverkare går saker och ting fel vilket leder till att en polis dör. Pil och hennes två aktivistvänner flyr till Carstens sommarhus men hamnar till slut i finkan. Det hela leder till att Carstens liv, och äktenskapet med frun Nina (Pernilla August), faller samman.

Oj! Det var ett tag sen jag såg ett så här välspelat och intensivt drama. Efter några minuter är jag helt inne i filmens värld, i den värld som rollfigurerna i filmen lever i. Carsten, Nina och Pil känns som verkliga personer.

Är det nåt i den danska ölen som gör att danskarna är så bra på detta? Att få det att kännas som att det är på riktigt? Sen har vi ju även det danska språket som är underbart, underbart svårt att förstå men underbart. ”Hold nu kæft, mand!”.

Filmen hoppar i tiden lite fram och tillbaka. Från början har man (läs: jag) inte riktigt koll på när scenerna egentligen äger rum. Före eller efter filmtitelns dråp? Det här greppet ger en något mystisk stämning. Allt blir lite suddigt på nåt sätt.

Jag anar även inslag av magisk realism, eller surrealism kanske, i några scener. Främst handlar det om en sekvens där Carsten utövar skärmflygning och hans skärm börjar brinna (sic!). Hände det här på riktigt eller var det ett sätt att referera till det som verkligen händer i Carstens liv. Ja, det kan man fundera på. Flög han kanske för nära solen likt Ikaros? Härligt, härligt, men farligt, farligt. Varför har jag på sistone (två gånger åtminstone) börjat referera till svenska schlagertexter?

Filmen är högaktuell idag i våra tider med protester mot polisvåld och andra orättvisor. Orättvisor och protester mot dessa har givetvis funnits i alla tider (och kommer att finnas i alla tider) men nu är det ju så mer tydligt eller öppet med tanke på våra sociala (och på samma gång politiska) medier.

Det filmen ändå gör klart är att oavsett hur mycket orättvisor det finns så kan du ändå inte komma ifrån att du själv måste vara ärlig, mot dig själv och mot andra. Annars faller allt. Vilket det gör för Carsten, och Pil i viss mån. Det går liksom inte att komma undan med att göra fel och sen använda den danska vapenexporten som en ursäkt. #whataboutism, ni vet.

Det var inte förvånande att jag under titten blev påmind om en hel del andra danska produktioner som t ex Druk och tv-serien Bron (ja, det är en samproduktion mellan Sverige och Danmark).

Dråpet är ett episkt psykologiskt drama med strålande skådespelarinsatser som gav mig en del Bergman-vibbar (intensiva och ångestfyllda scener med ansikten i närbild!). Det blir höga betyg till alla filmerna i trilogin inklusive denna sista del. Film på riktigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

13 Tzameti (2005)

12 november, 2021 2 kommentarer

Jag skriver i texten nedan att 13 Tzameti är en georgisk film. Det stämmer inte helt. Regissören är mycket riktigt från Georgien men filmen är producerad med franska pengar. Jag skriver även i PS:et att jag inte riktigt förstår regissörer som gör remakes på sina egna filmer. Mm, nja, det är väl inte så svårt att förstå. Hollywood vill göra en remake på din smala utländska film. Det är väl klart du tackar ja. Eller? Min preblogg-text om filmen skrevs i december 2007.

13 är en ganska smart, och hyfsat vidrig, georgisk (!) thriller som jag passade på att se på biografen Sture tillsammans med tre andra i salongen (jag trodde ett tag att jag skulle bli helt ensam). En ung invandrarkille i Frankrike kommer över en tågbiljett med tillhörande instruktioner. Trots att han inte har någon aning om vad det handlar om, men eftersom han behöver pengarna, tar han tåget och följer instruktionerna.

Bitvis är detta ett nästan bisarrt styckte film som tränger sig på. Eftersom man själv precis som huvudpersonen inte vet vad det hela går ut så skapas en otäck stämning som sen övergår till äckel och en sorts… fascination. Det är en annorlunda film men jag kan inte ge mer än en trea då jag tyckte den förblev tom. Snygg, smart och bisarr men tom på något sätt. I alla fall var det känslan jag hade efteråt: jaha, ledde det inte till något mer? Själva idén är bra men räcker inte för en långfilm. Ah, den får ett plus i kanten ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Sen verkar det som om det kommer en (amerikansk?) remake (mer påkostad får man anta) med samma regissör. Njaa, förstår mig inte riktigt på det här med regissörer som gör remakes på sina egna filmer (min kommentar: 2010 kom den engelskspråkiga remaken av samma regissör och med Sam ”Ian Curtis” Riley i huvudrollen).

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

A History of Violence (2005)

17 oktober, 2021 4 kommentarer

David Cronenberg! Jag har sett många av hans filmer men det finns inte så mycket om dessa på bloggen. Han dyker på två årsbästalistor: 1983 och 1986 (ni vet vilka filmer det handlar om). Och så finns det en text om Naked Lunch (den filmen hamnade inte på nån årsbästalista). Under en period gjorde Cronenberg filmer med Viggo Mortensen i huvudrollen. Den första var A History of Violence och min prebloggtext om den skrevs i oktober 2006. Det kan hända att det dyker upp en kort blänkare om Eastern Promises nu på onsdag.

Viggo Mortensen gör huvudrollen som familjemannen Tom Stall som driver ett kafé i en sömnig småstad i Indiana. Tom lever sitt lugna liv tillsammans med sin fru Edie (Maria Bello) och vardagen består av vanliga problem: tonårssonen som håller på att bli självständig och lilla dottern som har mardrömmar. Detta lugna liv förbyts dock till motsatsen då Tom visar prov på dolda talanger då han dödar två rånare på kaféet, vilket leder till att en gangster (Ed Harris) dyker upp och påstår att Tom egentligen heter Joey och är en gangster från Philadelphia.

Det kändes som att David Cronenberg tagit fram rubanken och hyvlat ner de mest spretiga formerna av sig själv som regissör. Man kan ju tycka att det då skulle bli platt, tråkigt och opersonligt men det känns faktiskt som det är tvärtom. Nu gillar jag väl ändå många av Cronenbergs tidigare filmer där sex, våld, obehag och äckel är ganska viktiga ingredienser. Faktum är att just dessa teman är viktiga ingredienser här också, fast kanske inte på det där explicita sättet där det liksom dominerar. Här finns det istället under ytan hela tiden för att då och då poppa upp, blixtra till och ge vissa scener en extra intensitet. Riktigt bra är det faktiskt.

När det gäller Mortensens förmåga att axla en huvudroll i en sån här typ av film så tycker jag han är perfekt. Just för att han inte sysslar med nåt extravagant överspel så blir hans karaktär trovärdig. Jag tycker även samspelet funkar bra med Maria Bello (som blivit en liten favorit på sistone). Ed Harris är givetvis bra och sen måste jag nämna William Hurt som gör en kort men bra och obehaglig insats i filmen.

Mmm, själva temat i filmen tål att funderas över. Våld föder våld, inte bara hos de som man utsätter våldet för utan även hos ens egna och de som ser upp till en (i det här fallet är det sonen i familjen som tar efter sin far). Kan man nånsin bli kvitt sitt förflutna? Det kanske inte ens är nåt att sträva efter. Det går liksom inte att begrava hur man än försöker.

För mig funkade kombinationen av familjedrama och thriller bra. När våldet väl förekommer så blixtrar det liksom till i filmen, precis som det blixtrar till i huvudet hos Tom. Ja, jag gillade våldsscenerna, de kändes som spetsiga pärlor i ett hela tiden spännande drama med en mystisk kvalitet. Slutscenenerna är helt underbara. Som Czechflash skriver i sin recension så sägs väldigt mycket med ansiktsuttryck, blickar och till synes små handlingar. Filmen slutar i rätt ögonblick (min kommentar: ja, det var ju ett statement som kom från ingenstans).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag kom även att tänka på Sean Penns filmer som regissör. De teman som tas upp i A History of Violence känns verkligen igen, bl a från The Indian Runner där ju Mortensen spelar en av huvudrollerna. Faktiskt så skulle Mortensens rollfigur i A History of Violence symboliskt kunna vara samma person som i The Indian Runner fast 15 år senare. DS.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller, Våld Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Cinema, Aspirins and Vultures (2005)

27 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Jag passar på att beta av den sista gamla preblogg-texten om filmer som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När Cinema, Aspirinas e Urubus visades på festivalen så kallades den Cinema, Aspirins and Vultures men nu verkar den internationella titeln på denna brasilianska film vara Movies, Aspirins and Vultures, vilket ju låter betydligt sämre. Så jag behåller den gamla festivaltiteln.

Cinema, Aspirins and Vultures är en brasiliansk roadmovie (min kommentar: roadmovie, då kan det inte bli sämre betyg än 3/5) om en tysk som ”flytt” från Europa i samband med andra världskriget (min kommentar: hmm, jag vet inte riktigt vad jag menar med citationstecknen runt ”flytt”). Han har till slut hamnat i Brasilien där han åker land och rike runt och säljer aspirin till folket i fattiga små byar på landet. Det här var en lagom mysig film som rullade på i lagom takt utan att egentligen nåt speciellt hände. Jag kan tänka mig att den påminner om Dagbok från en motorcykel fast med lägre budget. Tysken träffar under sin resa en fattig, avig och gnällig brasilianare som längtar till Rio. Han tar med honom som hjälpreda och samspelet mellan de båda är lite intressant och det som är navet i filmen. Tysken har hela tiden också hotet om kriget i Europa, som han tror är långt borta, hängande över sig. Det är rätt så snyggt foto också trots att det inte kändes så där påkostat som i filmer med högre budget. Det förekom en skön känsla i vissa av bilderna av den brasilianska landsbygden, bl a med original i form av gamla bybor. Mmmm, ja, en ganska mysig film är det men inget som man hoppar från tian för (min kommentar: hoppar från tian, huh?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , , ,

In Memory of My Father (2005)

25 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Idag handlar det om en typisk American Independent-film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. Den där skådisen som spelar en psychobrorsa från Six Feet Under som jag nämner i texten är Jeremy Sisto om ni undrar.

In Memory of My Father är en lågbudgetrulle som utspelas under en kväll/natt tillika likvaka för en gammal pappa och filmmogul i Hollywood. I fokus står de tre sönerna som alla har sina problem som kommer upp till ytan när vänner och andra dyker upp på pappans likvaka. Filmen har ett ganska roligt upplägg men den känns amatörmässigt gjord. Fotot är inte godkänt. Det är blaskigt, hafsigt, ryckigt. Filmen är helt enkelt jobbig att titta på. Det kan även ha berott på projektorn som användes då jag såg filmen men resultatet är ändå det samma så det spelar mindre roll.

Dialogen är fullpepprad med ”f*ck” på ”f*ck” men det gör inte scenerna mer intensiva, snarare tvärtom. Klippningen är jobbigt speedad. Bitvis låter man två scener pågå parallellt och sedan klipper man mellan de två scenerna med ca fem sekunders mellanrum – en väldigt jobbig berättarteknik. Den enda ljusglimten är två snubbar, där den ena spelas av samma skådis som är Brendas psychobrorsa i Six Feet Under, som tar lite droger och flummar runt ett tag i badrock på ”partyt”. Det var av nån anledning roligt. Men också det enda som var roligt, tyckte jag. Ja, förutom att det som vanligt var kul att träffa regissören Christopher Jaymes efter visningen och att skådisen Frida Hallgren gick fram och klappade Chris på armen och sa ”I liked it. A very good movie!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , ,

Allegro (2005)

4 december, 2020 Lämna en kommentar

I onsdags handlade det om det danska mysteriedramat Reconstruction som jag såg på Göteborgs Filmfestival 2004. På Stockholm Filmfestival 2005 så kryssade jag ytterligare en film av samma regissör, nämligen Allegro.

På Göteborgs Filmfestival 2004 såg jag den danske regissören Christoffer Boes film Reconstruction. Nu slumpade det sig så att jag som sista film på Stockholm Filmfestival såg hans nya film Allegro. De båda filmerna har ganska mycket gemensamt. De utspelas i mystiska miljöer där tid och rum verkar ha hamnat i nåt sorts limbo. I Allegro kommer konsertpianisten Zetterstrøm (spelad av Ulrich Thomsen från bl a Festen) tillbaka till Köpenhamn efter att ha vara i USA i flera år. Efter en tragisk händelse flydde Zetterstrøm från Danmark och glömde/förträngde samtidigt allt som hade hänt tidigare i hans liv. När han nu återkommer till Köpenhamn upptäcker han att de minnen han har förträngt har samlats, imploderat på nåt mystiskt sätt, och skapat en märklig ogenomtränglig zon i centrala Köpenhamn.

Hehe, det är en helskum handling faktiskt som bitvis kändes som en blandning av Twilight Zone och nåt som Kafka skulle ha kunnat skriva. Thomsen spelar sin roll på ett märkligt sätt. Han är nästan helt apatisk och känslolös, och så kanske man blir om man inte har några minnen. I temat påminner faktiskt Allegro om den svenska festvivalfilmen Storm. Filmen var ganska vacker, speciellt vissa scener i ett nattligt Köpenhamn med den där konstiga zonen dallrande och blixtrande i bakgrunden. Lite humor fanns också i form av en tafatt konsertarrangör som jagar den oberäknelige Zetterstrøm när han inte dyker upp inför en konsert. Men i slutändan är det en konstig film som aldrig riktigt lyfter. Precis som Boes förra film så har Allegro en intressant idé, men det blir en lite för tråkig och svåråtkomlig film. Relativt sevärd är den ändå. Jag måste också nämna att Henning Moritzen (som för övrigt också var med i Festen) var bra som Zetterstrøms rullstolsbundne ledsagare i zonen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , ,

The Aristocrats (2005)

28 augusti, 2020 2 kommentarer

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter – visar det sig efter research – George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Lord of War (2005)

12 januari, 2020 6 kommentarer

Lord of War får mig att tänka på filmer som Three Kings, Charlie Wilson’s War och War Dogs. Vad är det för genre? Satiriska filmer om krig kanske? Just Lord of War är kanske den film som jag gillar mest av dessa och min preblogg-text om den skrevs i maj 2010.

Lord of War är en supercynisk film. Den är slick och snygg. Det är på gränsen till satir. Ja, det är i princip en satir. Nicolas Cage är riktigt bra, även fast han ser så där bajsnödig ut (min kommentar: what?) som han brukar göra. Jag tycker ibland den blir för övertydlig och slår in öppna dörrar. Den låter inte en tänka själv riktigt. Ibland är det supercyniskt och sen ska man plötsligt tänka mer mänskligt och det håller inte riktigt ihop. Det blir liksom för ytligt. Den är kritisk mot USA, kritisk mot hur världen funkar eller snarare inte funkar. Det hade kanske varit skönt med nåt sorts hopp ändå. Allt kan inte vara cyniskt. Det blir liksom för mycket. Jag gillar när Orlov (Cage) upprepade gånger agerar språkpolis då Liberias diktator säger fel (härifrån är ju även filmens titel hämtad). Jag gillar filmen just för att den är så satirisk, trots allt. Problem uppstår dock när den ska mjuka till det hela. Fast då motsäger jag samtidigt mig själv eftersom jag efterlyste hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Barnet (2005)

4 augusti, 2019 2 kommentarer

Kan det passa med lite belgisk misär denna fina sommarsöndag? Min gamla preblogg-text om Barnet skrevs för ganska exakt tio år sen i juli 2009. Jag ser att jag skriver om ett projekt som aldrig blev av, om Guldpalmen-vinnare. Hmm, det kanske kan vara nåt?

För ett tag sen fick jag för mig att jag skulle se alla Guldpalmen-vinnare. Nu drog aldrig det projektet riktigt igång men nu har jag i alla fall sett 2005 års vinnaren: Barnet av de belgiska bröderna Dardenne. Efter att ha sett Barnet funderar jag på om det kanske vore en bra idé att faktiskt genomföra Guldpalmen-projektet. Barnet handlar om Bruno och Sonia som precis fått en liten bebis ihop. Bruno är en småtjuv som inte verkar bry sig speciellt mycket om varken Sonia eller barnet. Han ägnar sig åt småstölder tillsammans med några skolbarn för att få ihop pengar. Sonia försöker få honom att se att de faktiskt har ett nytt liv att ta hänsyn till och framförallt ansvar för.

Oj, oj, det här var bra. Känslan efter filmen är att det här är några av de mest närgångna skådespelarinsatser jag har sett. Jérémie Renier som Bruno och Déborah François som Sonia är så bra man kan vara. Det var riktigt starkt att se hur karaktärerna förändrades under filmens gång. I början gnabbas de barnsligt med varandra och vill liksom inte låtsas om barnet (åtminstone gäller det Bruno). Sen efter att Bruno gjort det otänkbara att försöka sälja barnet på den svarta adoptionsmarknaden så förändras båda två. Sonia blir en naturkraft som bara ska ta hand om barnet och inte vill ha något med Bruno att göra. Bruno, som är filmens fokus, blir allt mer desperat för att på något sätt ställa allt till rätta.

Sista delen av filmen blir en helvetesresa för Bruno, fysiskt men främst mentalt där han helt enkelt måste acceptera vad han har gjort och att det var fel. Han måste bli vuxen helt enkelt. Han går från att vara en barnslig idiot till att ta sitt ansvar (i alla fall är det det man hoppas på). Filmen har ingen pålagd musik. Det som filmas är det vi får, så att säga. Detta ger en ganska dyster men – när vi kommit in i handlingen och karaktärerna – väldigt närgången och, vilket kanske låter klyschigt, äkta känsla. En sån här typ av film funkar ibland inte. Det kan hända att den bara blir tråkig, och det är möjligt att vissa upplever Barnet som ganska blek och händelselös. Det gjorde inte jag. Alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Bröderna Dardenne, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Pingvinresan (2006)

15 maj, 2019 2 kommentarer

Dags för en gammal preblogg-text igen och den här gången handlar det om naturdokumentären Pingvinresan. När jag läser igenom min text blir jag nästan förvånad över hur mycket jag ogillade filmen. Nu ser jag också att det 2017 kom uppföljare gjord av samma franska team. Nej, jag tror jag hoppar den och kollar in Madagascar istället eller ser om Det stora äventyret. Min text om Pingvinresan skrevs i juni 2007.

Mitt korta omdöme om den hajpade Pingvinresan är att den var fånig, för oseriös och upprepande. Då ser jag mycket hellre den välgjorda BBC-dokumentärserien Planet Earth där ett avsnitt skildrar samma pingviner bra mycket bättre. Och ja, innan ni påpekar det så kan det mycket väl vara så – det är till och med nästan säkert – att Morgan Freeman funkar bättre som berättarröst än Gösta Ekman. Jag såg alltså den svenska versionen, som i sin tur förmodligen är ljusår bättre än den franska där tre skådisar gör mamma pingvin, pappa pingvin och baby pingvin.

En sista kommentar om musiken av Émilie Simon: den var riktigt dålig, dålig och fånig, och dålig. Men vafan, låttitlar som ”The Egg” och ”Attack of the Killer Birds”, man höll ju på att gå åt i soffan. Det är pingviner det handlar om. Det är Alex Wurman som står för musiken i den amerikanska versionen, vilket med största sannolikhet betyder att den musiken är bättre. Nä, som sagt, samma pingviner är mer gripande i Planet Earth-dokumentären. Här blev det sliskigt överdramatiserat.

Skillnaderna i musik, upplägg och berättarröst i den amerikanska versionen gör att den kanske skulle kunna få ett godkänt betyg om jag såg den (men det kommer jag inte att göra).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Naturfilm, Recension Tagged with , , , , , , , ,

← Äldre inlägg