Allegro (2005)

I onsdags handlade det om det danska mysteriedramat Reconstruction som jag såg på Göteborgs Filmfestival 2004. På Stockholm Filmfestival 2005 så kryssade jag ytterligare en film av samma regissör, nämligen Allegro.

På Göteborgs Filmfestival 2004 såg jag den danske regissören Christoffer Boes film Reconstruction. Nu slumpade det sig så att jag som sista film på Stockholm Filmfestival såg hans nya film Allegro. De båda filmerna har ganska mycket gemensamt. De utspelas i mystiska miljöer där tid och rum verkar ha hamnat i nåt sorts limbo. I Allegro kommer konsertpianisten Zetterstrøm (spelad av Ulrich Thomsen från bl a Festen) tillbaka till Köpenhamn efter att ha vara i USA i flera år. Efter en tragisk händelse flydde Zetterstrøm från Danmark och glömde/förträngde samtidigt allt som hade hänt tidigare i hans liv. När han nu återkommer till Köpenhamn upptäcker han att de minnen han har förträngt har samlats, imploderat på nåt mystiskt sätt, och skapat en märklig ogenomtränglig zon i centrala Köpenhamn.

Hehe, det är en helskum handling faktiskt som bitvis kändes som en blandning av Twilight Zone och nåt som Kafka skulle ha kunnat skriva. Thomsen spelar sin roll på ett märkligt sätt. Han är nästan helt apatisk och känslolös, och så kanske man blir om man inte har några minnen. I temat påminner faktiskt Allegro om den svenska festvivalfilmen Storm. Filmen var ganska vacker, speciellt vissa scener i ett nattligt Köpenhamn med den där konstiga zonen dallrande och blixtrande i bakgrunden. Lite humor fanns också i form av en tafatt konsertarrangör som jagar den oberäknelige Zetterstrøm när han inte dyker upp inför en konsert. Men i slutändan är det en konstig film som aldrig riktigt lyfter. Precis som Boes förra film så har Allegro en intressant idé, men det blir en lite för tråkig och svåråtkomlig film. Relativt sevärd är den ändå. Jag måste också nämna att Henning Moritzen (som för övrigt också var med i Festen) var bra som Zetterstrøms rullstolsbundne ledsagare i zonen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Aristocrats (2005)

Jag noterar att jag mest av allt uppskattade George Carlin i den här dokumentären. Då, alltså 2008 när jag såg och skrev om The Aristocrats, hade jag ingen aning om vem George Carlin var. Nu, däremot, så är han en av mina favoritkomiker och det är inte sällan jag letar upp YouTube-klipp med Carlin där han på ett både roligt och filosofiskt sätt iakttar mänsklighetens olika sidor. Dessutom önskar jag att jag hade kunnat höra Carlin prata lite om dagens samhälle, främst USA då förstås.

Hur bra kan en dokumentär om ett skämt vara? Nja, hyfsad möjligen. Skämtet i fråga är i sig inte speciellt roligt; det är utförandet som är hela grejen. Då får nämligen komikern spela ut hela sitt obscena och snuskiga register. Kanske är det därför som man tydligen bara drar det internt för sig själva, nästan aldrig för publik. Filmen är en typisk amerikansk indie-dokumentär där man i korta klipp snurrar runt mellan olika komiker som upphackat får dra sin version av skämtet och/eller berätta lite anekdoter kring skämtet. Bäst är en äldre komiker som heter visar det sig efter research George Carlin (som tyvärr dog i år). Men att folk kallar filmen för det roligaste som gjorts förstår jag inte riktigt. Att man skulle skratta så man grät? Nej, förutom Carlin så blir det hela lite väl internt och amerikanskt. Ett plus dock till Carrie Fisher som jag kände igen först när namnet visades under eftertexterna (min kommentar: really?).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jo, just det, bra var också en trollkarl som drog skämtet i form av ett korttrick.
(Min kommentar: warning, it’s dirty)

Lord of War (2005)

Lord of War får mig att tänka på filmer som Three Kings, Charlie Wilson’s War och War Dogs. Vad är det för genre? Satiriska filmer om krig kanske? Just Lord of War är kanske den film som jag gillar mest av dessa och min preblogg-text om den skrevs i maj 2010.

Lord of War är en supercynisk film. Den är slick och snygg. Det är på gränsen till satir. Ja, det är i princip en satir. Nicolas Cage är riktigt bra, även fast han ser så där bajsnödig ut (min kommentar: what?) som han brukar göra. Jag tycker ibland den blir för övertydlig och slår in öppna dörrar. Den låter inte en tänka själv riktigt. Ibland är det supercyniskt och sen ska man plötsligt tänka mer mänskligt och det håller inte riktigt ihop. Det blir liksom för ytligt. Den är kritisk mot USA, kritisk mot hur världen funkar eller snarare inte funkar. Det hade kanske varit skönt med nåt sorts hopp ändå. Allt kan inte vara cyniskt. Det blir liksom för mycket. Jag gillar när Orlov (Cage) upprepade gånger agerar språkpolis då Liberias diktator säger fel (härifrån är ju även filmens titel hämtad). Jag gillar filmen just för att den är så satirisk, trots allt. Problem uppstår dock när den ska mjuka till det hela. Fast då motsäger jag samtidigt mig själv eftersom jag efterlyste hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Barnet (2005)

Kan det passa med lite belgisk misär denna fina sommarsöndag? Min gamla preblogg-text om Barnet skrevs för ganska exakt tio år sen i juli 2009. Jag ser att jag skriver om ett projekt som aldrig blev av, om Guldpalmen-vinnare. Hmm, det kanske kan vara nåt?

För ett tag sen fick jag för mig att jag skulle se alla Guldpalmen-vinnare. Nu drog aldrig det projektet riktigt igång men nu har jag i alla fall sett 2005 års vinnaren: Barnet av de belgiska bröderna Dardenne. Efter att ha sett Barnet funderar jag på om det kanske vore en bra idé att faktiskt genomföra Guldpalmen-projektet. Barnet handlar om Bruno och Sonia som precis fått en liten bebis ihop. Bruno är en småtjuv som inte verkar bry sig speciellt mycket om varken Sonia eller barnet. Han ägnar sig åt småstölder tillsammans med några skolbarn för att få ihop pengar. Sonia försöker få honom att se att de faktiskt har ett nytt liv att ta hänsyn till och framförallt ansvar för.

Oj, oj, det här var bra. Känslan efter filmen är att det här är några av de mest närgångna skådespelarinsatser jag har sett. Jérémie Renier som Bruno och Déborah François som Sonia är så bra man kan vara. Det var riktigt starkt att se hur karaktärerna förändrades under filmens gång. I början gnabbas de barnsligt med varandra och vill liksom inte låtsas om barnet (åtminstone gäller det Bruno). Sen efter att Bruno gjort det otänkbara att försöka sälja barnet på den svarta adoptionsmarknaden så förändras båda två. Sonia blir en naturkraft som bara ska ta hand om barnet och inte vill ha något med Bruno att göra. Bruno, som är filmens fokus, blir allt mer desperat för att på något sätt ställa allt till rätta.

Sista delen av filmen blir en helvetesresa för Bruno, fysiskt men främst mentalt där han helt enkelt måste acceptera vad han har gjort och att det var fel. Han måste bli vuxen helt enkelt. Han går från att vara en barnslig idiot till att ta sitt ansvar (i alla fall är det det man hoppas på). Filmen har ingen pålagd musik. Det som filmas är det vi får, så att säga. Detta ger en ganska dyster men – när vi kommit in i handlingen och karaktärerna – väldigt närgången och, vilket kanske låter klyschigt, äkta känsla. En sån här typ av film funkar ibland inte. Det kan hända att den bara blir tråkig, och det är möjligt att vissa upplever Barnet som ganska blek och händelselös. Det gjorde inte jag. Alls.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pingvinresan (2006)

Dags för en gammal preblogg-text igen och den här gången handlar det om naturdokumentären Pingvinresan. När jag läser igenom min text blir jag nästan förvånad över hur mycket jag ogillade filmen. Nu ser jag också att det 2017 kom uppföljare gjord av samma franska team. Nej, jag tror jag hoppar den och kollar in Madagascar istället eller ser om Det stora äventyret. Min text om Pingvinresan skrevs i juni 2007.

Mitt korta omdöme om den hajpade Pingvinresan är att den var fånig, för oseriös och upprepande. Då ser jag mycket hellre den välgjorda BBC-dokumentärserien Planet Earth där ett avsnitt skildrar samma pingviner bra mycket bättre. Och ja, innan ni påpekar det så kan det mycket väl vara så – det är till och med nästan säkert – att Morgan Freeman funkar bättre som berättarröst än Gösta Ekman. Jag såg alltså den svenska versionen, som i sin tur förmodligen är ljusår bättre än den franska där tre skådisar gör mamma pingvin, pappa pingvin och baby pingvin.

En sista kommentar om musiken av Émilie Simon: den var riktigt dålig, dålig och fånig, och dålig. Men vafan, låttitlar som ”The Egg” och ”Attack of the Killer Birds”, man höll ju på att gå åt i soffan. Det är pingviner det handlar om. Det är Alex Wurman som står för musiken i den amerikanska versionen, vilket med största sannolikhet betyder att den musiken är bättre. Nä, som sagt, samma pingviner är mer gripande i Planet Earth-dokumentären. Här blev det sliskigt överdramatiserat.

Skillnaderna i musik, upplägg och berättarröst i den amerikanska versionen gör att den kanske skulle kunna få ett godkänt betyg om jag såg den (men det kommer jag inte att göra).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Brick (2005)

”You’re gonna slip the slop and beat the rat in the rot to steel the pop in the top. Shazam, you zappy zap”. Så skrev jag i en kommentar på på Filmtipset efter att där ha delat ut betyget 2/5 till Brick. Nej, jag gillade alltså varken filmen eller det nonsens-språk som förekommer i den. Brick är ju för övrigt filmen som har namngett Filmspottings årliga pris till den av årets smalare filmer som de vill lyfta fram och hylla lite extra. Jag såg Brick som överraskningsfilm på Stockholm Filmfestival 2005 och den här korta texten skrevs i anslutning till det.

Film noir är nog inte min favoritgenre. Surprisefilmen på festivalen presenterades som en film noir i high school-miljö innan visningen i torsdags. Det kunde väl vara ok trodde jag. Början lovade även en del. Det var mystiskt, snyggt och annorlunda. Tyvärr visade det sig att innehållet saknades fullständigt. Istället för innehåll fylldes filmen av tom dialog, försök till coola scener som dock bara blev tråkiga i sin överambition (The Pin, haha). Nä, det kändes som en misslyckad blandning av barngangsterfilmen Bugsy Malone och ett film noir-experiment från nån nyexad filmskoleelev som tror att det räcker med jump cut-klippning och en svår handling.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Jag störde mig för övrigt oerhört på att festivalsnubben avslöjade vilken film vi ska få se innan ljuset släcks och filmen rullar igång så att man inte fick chansen att själv gissa när förtexterna började.

Capote (2005)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Broken Flowers (2005)

Jim Jarmusch. Vad gör han nuförtiden? För några år sen gjorde han vampyrrullen Only Lovers Left Alive med Tilda Swinton och Tom Hiddleston. En film som jag såg och gillade mycket på Stockholm Filmfestival 2013. Jo, just det, sen gjorde han ju alldeles nyligen Paterson, men den har liksom försvunnit ur mitt medvetande. Fast den dök upp lite igen när jag i helgen kollade in Kogonada-filmen Columbus. Lite samma vibbar där. Min preblogg-text om Broken Flowers skrevs i augusti 2008.

Innan SVT nyligen visade fem gamla filmer av Jim Jarmusch passade de på att även visa Broken Flowers, där Bill Murray spelar en åldrande kvinnotjusare som reser USA runt för att besöka ett antal gamla flickvänner. Anledningen till Murrays roundtrip: han har fått reda på att han har en son men vet inte vem som är mamman. Hans granne, skönt spelad av Jeffrey Wright, övertalar honom att göra resan. Wright har för övrigt blivit litet av en favorit på senare år. Han brukar göra grymma insatser i ganska olika typer av roller, oftast biroller.

Jarmusch har en stil som jag gillar. Hans filmer är fyllda till bredden med actionscener out of this world… NOT. Nä, det handlar om melankoliska långsamma filmer ofta med nästan apatiska personer i fokus. Och jag gillar det. Även Broken Flowers tilltalar mig. Det är nåt med stämningen, dialogen, fotot som gör att jag njuter från första stund. Murray är härligt cynisk och apart. I början är samspelet med grannen (Wright) det som lyfter filmen. Grannen är entusiastisk inför det mesta medan Murray… inte är det.

Sen blir filmen en road movie då Murray besöker sina gamla flammor där alla är mer olik den andra. De spelas av Sharon Stone, Frances Conroy (Ruth från Six Feet Under), Jessica Lange och Tilda Swinton (som för mig var helt oigenkännlig). Och road movies gillar jag nästan alltid. Så även här. Mötena med kvinnorna blir verkligen olika, och dessutom komiska. Och så rullar filmen till slutet som inte är något färdigpaketerat slut (som i en komedi med Steve Martin). Och det känns gott så. Jag har ändå min egen tolkning: <spoiler>det var Murrays flickvän (spelad av Julie Delpy) som skickade det rosa brevet</spoiler>

Jag kommer nog återkomma under den närmsta tiden med några fler gamla recensioner av bl a Stranger Than Paradise, Down by Law och Mystery Train så vi får oss ett litet Jarmusch-retro up in here.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Ring Two + Rings (2005)

Då går jag i mål med mitt lilla The Ring-tema i och med den amerikanska uppföljaren till The Ring. Texten om The Ring Two skrevs i mars 2007.

Jag kände att det var dags att beta av del två i de amerikanska nyversionerna av Ringu-filmerna. Den första remaken, The Ring (5/5), såg jag på bio utan att veta NÅNTING om filmen. Att inte veta nånting om filmen var bra eftersom det alltså blev en femma till den. Efter detta såg jag Hideo Nakatas originalfilmer Ringu (4-/5) och Ringu 2 (4-/5). Och nu är alltså cirkeln, eller ringen om man så vill, sluten och Nakata själv är regissör i sin egen remake The Ring Two. Återigen ser vi Naomi Watts som journalisten Rachel som har flytt(at) till en småstad för att komma undan de otäcka videobanden. Yeah, sure.

Njaaeee, tyvärr. Magin var borta. Det mesta går på tomgång, inklusive Watts. David Dorfman som sonen Aidan var bra i ettan men här har han blivit för stor och ser mest butter ut och inte så där läskig som i ettan. Det känns att Nakata inte är helt hemma i en amerikansk produktion. Det blir lite opersonligt och strömlinjeformat. Ok, det var det negativa. Det positiva är väl att det ändå är ganska välgjort överlag, trots tomgången och det faktum att det aldrig blir riktigt läskigt den här gången. Att jag gillade ettan så mycket gör att lite av den känslan i viss mån återkommer och då blir det ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Rings (2005)

Som en bonus på The Ring Two-dvd:n fanns kortfilmen Rings (regisserad av Jonathan Liebesman) som är en sorts prequel till The Ring Two. Oj, det här var en liten överraskning som kändes betydligt fräschare än ”huvudfilmen”. Det är en hetsigt klippt historia med en nervig stämning, nästan åt det experimentella hållet. Vi får följa en student som precis kollat på Bandet och nu har sju dagar på sig att visa det för nån annan. He, mot slutet går tiden fort för snubben. Jag gillade filmen och det hetsiga bildspråket. Just den här hetsiga stilen passar perfekt i en kortfilm (16 min) men det hade förstås blivit tröttsamt i en långfilm. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Me and You and Everyone We Know (2005)

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag Miranda Julys debutfilm med den långa titeln Me and You and Everyone We Know. Det var intressant att läsa det här korta omdömet så här över tio år senare. Ett problem med filmen som jag beskriver – ”Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet” – är ett problem jag fortfarande har och om jag skulle beskriva problemet idag skulle jag väl säga att en film är för quirky och att Wes Andersons filmer har samma problem. Texten skrevs i november 2005.

Hmm, ja, det här var en sån film som jag borde gilla – och jag gillar den men det verkar som om många andra gillar den ännu mer. Det ungefär samma sak med Garden State. Jag tycker det har kommit några filmer, en sorts känslodramer, där man försöker vara djup men där det har en tendens att bli ytligt ändå på nåt sätt. Så kände jag lite när jag såg Garden State och så kände jag lite här också. Filmen är cool och underlig, med udda karaktärer, men åt det kvasidjupa hållet. Jag tyckte det blev lite väl udda hela tiden och historien och karaktärerna fick lida lite för det. Klart bästa karaktären spelades faktiskt av en barnskådis: jag tänker på den den yngste sonen till skoförsäljaren. Lillkillens chat-scen när han var ensam (inte med storebrorsan) var sjukt rolig. Regissören/huvudrollsinnehavaren Miranda July har en hel del roliga idéer (koncept liksom) och man märker att hon är konstnär/performanceartist. Men bitvis känns dessa liksom bara stapplade på varandra.

Mmm, Me and You and Everyone We Know var genomgående bra och med några riktiga ljusglimtar i form av roliga, snygga eller gripande scener. Det kändes också som att filmen växte efter hand. Nä, som sagt, jag gillade filmen och den är verkligen nåt ni ska se på bio när den kommer i januari (tror jag det var). Men jag själv snålar ändå lite med betyget. Det får blir en stark trea. Som helhet nådde den inte riktigt ända fram för mig. T ex var musiken bra men den gav mig en ”nu-måste-jag-ha-mysigt”-känsla. Gaah, jag har svårt att förklara märker jag. Nåja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: