#SFF20: 3 x Face2Face

Efter besvikelsen med Memory House så ville jag se nåt lättsamt på festivalens sista dag. Jag letade bland de Festival on Demand-filmer som fanns men inget lockade mig direkt. Istället beslutade jag mig för att kolla in tre Face2Face, eller snarare Screen2Screen, som det fanns möjlighet att se.

Det handlade om intervjuer med de tre mottagarna av festivalens hederspriser: Isabella Rossellini, Viggo Mortensen (+ special guest Lance Henriksen) och slutligen giganten Martin Scorsese.

 

Isabella Rossellini

Nja, det här var kanske inte så bra. Intervjuare är den relativt triste Stig Björkman som ju gjorde dokumentären Jag är Ingrid om Isabellas mor. Precis som i den dokumentären så hyllar Isabella sin mamma. Det känns kanske som att Björkman var lite väl inställsam, vilket i och för sig är fullt förståeligt.

Bäst, och faktiskt rörande, var när Isabella berättade om när hon 2019 delade ut ett pris till David Lynch. Hon och David blev ju ett par efter inspelningen av Blue Velvet och tillsammans med Kyle MacLachlan och Laura Dern var de som en familj. Efter att Lynch och Isabella gick skilda vägar tappade hon kontakten med både David och Kyle men fortsatte att ha en nära kontakt med Laura.

På en prisceremoni för ett år sen så höll hon alltså ett tal riktat mot Lynch och det här var tydligen första gången som de sågs på riktigt efter att de separerade. Efteråt, bakom scenen, så träffades alla fyra, kramades och grät och var en familj igen.

Tyvärr var det ganska dålig bild- och ljudkvalitet. Inget som störde jättemycket men en del. Slutligen så avslutades intervjun väldigt abrubt. Det var som att uppkopplingen gick ner mitt under intervjun och så var det bara slut.

Viggo Mortensen (och Lance Henriksen)

Det här var en bättre intervju. Festivalchefen Git Scheynius själv plus en annan tjej (som jag tyvärr inte har koll på vem det var; de båda presenterade sig aldrig) skötte det hela. Det var ett avslappnat samtal om varför Viggo blev skådis från första början och om hur det var att regissera sin första film, Falling från 2020. Det påminde lite om hur David Poland på DP/30 brukar lägga upp sina intervjuer.

En bit in i Face2Face:t så ringde Lance Henriksen in och gästade. Henriksen spelar huvudrollen i Falling där Mortensen själv spelar hans son. Man märkte direkt att Viggo och Lance hade bondat under inspelningen. De berättar fina historier och anekdoter om hur det gick till när de spelade in filmen.

Viggo och Lance tar mer eller mindre över intervjun och börjar snacka med varandra som om de bara var två vänner som hänger på en after work. De svenska intervjuarna fattar detta och låter de två prata på. Bra! Det blir bra content, och både Lance och Viggo framstår som väldigt sympatiska.

Det var gulligt i slutet av intervjun efter att man sagt adjö till Lance men fortsatte att prata med Viggo ett tag till. Viggos mobil började ringa och det är Lance som ringer upp på Skype och vill fortsätta prata med sin kompis.

Martin Scorsese

Även det här var en bra intervju där Marty pratade med Jan Holmberg (vd för Stiftelsen Ingmar Bergman). Det första jag tänker på är hur passionerad för film som Scorsese är. Han är oerhört passionerad. Han brinner verkligen för film som konstform. Han kan allt. Han har koll på svensk stumfilm som Gösta Berlings saga av Mauritz Stiller.

Scorsese har säkert pratat om det han pratar om i det här Face2Face-samtalet hundratals gånger tidigare. Han hade astma som barn och kunde därför inte vara ute och leka med de andra barnen. Istället gick han på bio och blev fullkomligt besatt av film. Trots att han förmodligen sagt samma saker en otal gånger förr så blir det inte tråkigt.

Marty går i princip igenom hela sin filmografi och berättar om varje film, om hur och varför den blev gjord. Det verkar ha funnits några filmer som han verkligen burit med sig under en längre tid men som han av olika anledningar inte kunde göra när han ville. Till slut blev de dock gjorda och det handlade om The Last Temptation of Christ, Gangs of New York och Silence.

Slutligen så fick han den något oväntade frågan om vilken som var hans sämsta film. Det jobbiga och pinsamma nu är att jag inte riktigt minns vilken han utnämnde till sin sämsta. Han pratar väldigt mycket, Marty, så jag tappade tråden. Men jag tror det var antingen Bringing Out the Dead eller The Aviator.

 

Däremed avslutar jag rapportering från detta års något annorlunda Stockholm Filmfestival. Jag hoppas på att kunna besöka festivalen nästa år och då faktiskt vara på plats fysiskt i en biosalong. Vågar man hoppas på det?

 

Green Book (2018)

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Captain Fantastic (2016)

capfanbannerEfter min text om Nocturnal Animals kommer här ytterligare en recension av en höjdarfilm från 2016: Captain Fantastic är en jättefin film som handlar om en familj som valt att leva på ett annorlunda sätt. Ute i skogarna nordvästra USA bor pappan Ben (Viggo Mortensen) tillsammans med sina sex barn. Bens fru och mamman till barnen finns inte med dem längre.

Ben uppfostrar sina barn att leva ett med naturen, att vara självförsörjande, avskilda från de tekniska prylar som dagens samhälle svämmas över av. De målar sig i lera som kamouflage och går på rådjursjakt. Den äldste sonen dödar sitt första djur och blir därmed MAN.

Filosofi är viktigt. De läser alla världens böcker. Att hålla kroppen i trim är viktigt. De har intensiva träningspass dagligen. Musik är viktigt. På kvällarna har de sammankomster runt elden då man spelar olika instrument och sjunger sånger. Öppenhet är viktigt. När ett barn ställer en fråga svara Ben sanningsenligt vad det än gäller. Diskussion är viktigt. När ett barn motsätter sig nåt ger han dem chansen att argumentera för sin sak och försöka övertyga de övriga.

capfan1

Verkligheten tränger sig dock på och familjen måste lämna sin lustgård. De tar sin stora skolbuss, som heter Steve, och kör tillbaka till civilisationen och till Bens frus familj. De ofrånkomliga konflikterna, som redan finns, visar sig och Bens världsbygge börjar krackelera.

Jag älskade Captain Fantastic redan efter tio minuter. När jag kände den känslan var min första tanke ändå att ”hoppas nu filmen kan hålla hela speltiden ut”.

Jag var fascinerad över hur familjen valt att leva, eller snarare hur Ben och hans fru valt att leva. Barnen hade väl inte speciellt mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju en förälders ansvar att uppfostra sina barn på det sätt som de finner bäst.

Dagens samhälle med sociala medier, mobiler, yta och informationsöverflöd tränger sig på vare sig du vill eller inte. Familjen har därför valt att skärma av sig helt.

Under filmens inledning kom jag att tänka på dokumentären Gubben i stugan om en pensionerad skogsarbetare som bor helt ensam ute i en stuga Dalarnas finnskogar. Den finns att se på SVT:s Öppet arkiv. Rekommenderas.

Men det gäller nog att hitta en balans här. Bens sätt kommer inte att fungera i längden. Ok att en pensionerad svensk skogsarbetare bor i en stuga i vildmarken men barn måste få uppleva själv, testa gränser och göra ”fel” för att lära sig om livet, det verkliga livet. Ändå kan jag inte säga att Ben gör fel eftersom det barnen får uppleva kommer att vara inpräntat i dem och finnas kvar efter att de gjort sitt uppror (ett uppror de kommer att behöva göra), och då kommer de ha nytta av det.

capfan2

Jag tyckte det var intressant med de olika barnens psyken. Det framgick direkt att den äldste sonen Bo var osäker, eftertänksam och självmedveten, inte minst när han under filmens senare del har kontakt med tjejer och blir medveten om att han är en udda (och därmed lockande) figur.

Bo spelades för övrigt av George MacKay som jag kände igen från Pride. Motsatsen till Bo är Rellian (Nicholas Hamilton) som är utåtriktad, aggressiv och inte sen med att visa vad han tycker. Det blir tydligt t ex under en av familjens musikstunder då han börjar trumma frenetiskt och ilsket. Det hela utvecklar sig till en fin scen där familjen dansar till vad jag skulle kalla en akustisk technolåt.

Jag gillade hur inget var svart eller vitt. Det finns inga onda eller goda rollfigurer här. Alla har rätt och alla har fel.

Jag har hört klagomål om att Captain Fantastic skildrar människor som inte känns verkliga, att ingen i vår värld nånsin skulle leva som de lever i filmen, att en förälder aldrig skulle utsätta sina barn för det som Ben utsätter sina barn för. Att filmen helt enkelt inte är trovärdig.

Hmm, jag vet inte, jag. Det spelar mindre roll om den är trovärdig eller ej. Filmen är trovärdig i sin egen verklighet. Det är kanske en skruvad verklighet men jag köper helt att Ben tror på att det han gör är rätt. Dessutom, om man nu tycker att det är en skruvad verklighet så tycker jag det ändå är (eller borde vara) lätt att dra paralleller till ens eget liv. Det är som bra science fiction; uppskruvat men ändå inte alienerande på ett sätt som gör att man upplever filmen som enbart konstigt och overklig.

capfan3

Dammigt i rummet brukar jag (och andra) prata om. Under Captain Fantastic blev det inte dammigt i rummet. Nej, det blev skyfall i rummet. Jag har svårt att värja mig mot scener där personer som tror att de har misslyckats får upprättelse. De tror att de svikit sig själva och andra men sen upptäcker de att dessa svikta personer i slutändan är på deras sida och vill försonas. Grundkonflikten som hela tiden lurar i bakgrunden är Bens förhållande till sin fru och hur det påverkar relationen till barnen.

Captain Fantastic är en fantastisk liten film som jag älskade från första stund till sista.

Viggo Mortensen spelar pappan Ben lika bra som han gjorde pappan i The Road och i natt hoppas jag att han mot förmodan vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Uppdatering: Nähä, det blev Casey Affleck som vann (välförtjänt!) för sin insats i Manchester by the Sea.

The Indian Runner

Viggo Mortensen

Den här killen mår inte bra, det ser ni väl?

Titel: The Indian Runner
Regi: Sean Penn
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Fiffi har precis skrivit om och gillat The Indian Runner så då tycker jag det passar bra med en gammal text om samma film. Själv såg jag den i augusti 2006.

Sean Penns regidebut är en film om två bröder som är helt olika. Joe (David Morse) är en lugn, stabil person som vill alla väl. Han är polis i en småstad där han bor med sin fru och en liten son. Den yngre brodern Frank (Viggo Mortensen) är rastlös, vild och har en själ som inte vill få ro. När Frank kommer hem från kriget i Vietnam så försöker Joe komma närmare sin bror för att få honom att inse att livet faktiskt är gott och värt att uppskatta.

Sean Penn är en regissör som fokuserar på det jobbiga och mörka i livet. Liksom i de efterföljande The Crossing Guard och The Pledge handlar The Indian Runner om personer som på ett eller annat sätt bär på mörka och jobbiga tankar och som inte kommer till rätta med sig själv. The Indian Runner är en sorglig, mörk och gripande film där både David Morse och Viggo Mortensen visar prov på personligt och utlämnande skådespel. Det förekommer ett antal gripande scener där det främst mot slutet blir riktigt intensivt med några avgörande scener på en bar, där för övrigt den obehaglige bartendern spelas av galenpannan Dennis Hopper.

Redan i filmens inledning känner man av stämningen. Filmen inleds i en vintrig och ödslig landsbygd som för tankarna till miljöerna i Coen-brödernas Fargo. Men till skillnad från Fargo så förekommer här ingen humor utan det mesta är kolsvart. Det är väl det som på nåt sätt är filmens problem enligt mig. Stämningen blir bitvis en aning enahanda och gör att filmen en stund i mitten känns lite seg. Men filmen växer hela tiden och mot slutet hoppas man verkligen att Frank ska kunna ta sig samman och våga vara god, mot andra men främst mot sig själv. Det är på gränsen till att jag ger filmen en fyra men som helhet blev det too little, too late.

3+/5

<span>%d</span> bloggare gillar detta: