Wrath of the Titans (2012)

SamÄventyrsmatinéer kan vara mysiga. De kan också vara tråkiga och totalt bortglömda efter titten. Wrath of the Titans är uppföljaren till Clash of the Titans, en film som jag gillade och som hade en bra Sam Worthington. Wrath of the Titans är en meningslös uppföljare som inte tillför nåt. Jag kommer inte ihåg mycket av handlingen förutom att Worthington, som spelar den motvillige halvguden Persues hade en märklig frisyr, precis som Hades Ralph Fiennes för övrigt. Det enda som är bättre med uppföljaren är att det faktiskt förekommer titaner i filmen, till skillnad från sammandrabbningarna i den första installationen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

V for Vendetta

Titel: V for Vendetta
Regi: James McTeigue
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Den här rullen såg och skrev jag om 2006. Wachowski-syskonen producerade. Apropå Lana och Andy så ser jag fram emot deras baby som medregisserats av Tom Tykwer. Cloud Atlas heter den filmen och dess trailer, som många för övrigt gråter till, hittas här.

V for Vendetta utspelas i ett samhälle som ibland inte känns alltför långt borta. Vi är i Storbritannien som har blivit en polisstat som styrs av en elit med John Hurt i spetsen som enväldig kansler. Det råder utegångsförbud på kvällarna och alla som på nåt sätt är oliktänkande eller avvikande grips och kastas i fängelse eller dödas. Allt för medborgarnas egen trygghet förstås. Evey (Nathalie Portman) är en av de ”vanliga” men efter att hon träffar frihetskämpen V (Hugo Weaving) förändras hennes liv och hon själv.

Eftersom jag nyligen sett Good Night, and Good Luck. drog jag direkt paralleller mellan de två filmerna, som ytligt sett är annorlunda men tar upp precis samma tema fast på olika sätt. Båda är politiska filmer som kritiserar dagens samhälle. Den ena gör det genom att titta bakåt och den andra genom att titta framåt. Intressant. En annan sak jag tänkte på var att V för Vendetta aldrig hade kunnat utspelas i USA.

Spoiler
Tänk bara en sån sak som att spränga Vita Huset sönder och samman, eller vilken byggnad som skulle få motsvara parlamentsbyggnaden i London. Det hade blivit upprörda känslor, speciellt med tanke på hur ”terroristerna” framställs i filmen.
Spoiler slut

Nåväl, själva filmen var till största delen klart njutningsfull. Jag blev lite förvånad över att den bitvis kändes ganska vardaglig, just när det gällde miljöer och så. Det såg ut ungefär som det gör idag (well, det var väl i och för sig bara om 20 år eller nåt sånt som den utspelades). Just därför tyckte jag scenerna med kansler Hurt på tv-skärm pratandes med sin inre cirkel inte riktigt passade in, det kändes som taget ur nån dålig sf-rulle. Just i dessa och i vissa andra scener var det även svårt att inte tänka på Equilibrium som dock skruvat handlingen ett snäpp till – i det samhället var inte ens känslor tillåtna.

Mmm, jag tyckte det fanns ett gäng delar i den här filmen (Evey och V, polisernas utredning, kanslern & Co, V:s vendetta) och jag kände kanske inte att de passade ihop riktigt. Nåt jag saknade lite, och som andra nämnt var faktiskt lite fler actionscener. Detta insåg jag mot slutet när V med sina roterande knivar möter ett gäng poliser. Jag tyckte sekvensen var snyggt gjort och insåg då att nån mer sån scen gärna hade fått vara med. Lite skön The Matrix-känsla tackar i alla fall inte jag nej till.

Portman är en duktig skådis och det visar hon bl a i scen där hon får andnöd. Den kändes helt äkta och var nästan obehagligt. En scen som dock inte funkade var Portman ute i regnet med armarna utsträckta samtidigt som man flashbackade till V:s ”födelse”. Det funkade inte för mig och kändes mest fånig. Det var dock inte Portmans fel. Hur som haver, jag gillade filmen. Den var mysig och det var imponerande av Weaving att lära sig sina poesiramsor där varje ord började på V. Det blir en stark trea. Den var bra, men jag greps aldrig helt av handlingen eller drogs in filmen fullständigt.

3+/5

Cracks


Titel: Cracks (Oskuldens tid)
Regi: Jordan Scott
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Eftersom jag är en sucker för brittiska kostymdramer så tvekade jag inte så mycket innan jag valde att se den här rullen. Dessutom hade den fått hyfsat kritik, bl a en fyra av DN (for what that’s worth). Jag blev ganska besviken. Filmen är lovande mest hela tiden men den blir aldrig riktigt bra. Till det är handlingen för tunn. Början är i princip en orgie i snygga bilder och dessutom en trevlig modevisning med Eva Green som är väldigt elegant i sina 30-talskläder. Ett kostymdrama i ordets rätta bemärkelse. Historien är intressant men ändå känns den alltså tunn. Eva Green spelar en karismatisk lärare på ett flickinternat. Hon är något av en hjältinna för sina elever. Detta kommer att ändras när Fiamma, en spansk flicka, anländer till internatet.

Den spanska flamman Fiamma blåser alltså in på flickinternatet och stör miss G’s världsbild då Fiamma är både coolare, elegantare och ärligare än miss G. Det uppstår sprickor i miss G’s dominanta förhållande till sina elever. Hyfsat intressant borde det alltså kunna bli men historien känns ändå blek. Det blir för mycket snygga bilder, klinkade pianon, svepande stråkar, utan någon riktigt nerv. Eva Green är bra som sin något psykiskt störda lärarinna. Tjejerna som spelar eleverna är samtliga bra, och María Valverde är perfekt som Fiamma. Slutet är något av en omvänd Döda poeters sällskap.

Filmens stora problem tror jag är att flickorna egentligen inte gör uppror mot någonting. Visst, miss G uppmanar dem till att vara fria, att ha begär, osv, men det förekommer egentligen inga motsättningar mellan eleverna och internatets ledning. De motsättningar som förekommer mellan Fiamma, de andra flickorna och miss G räcker inte riktigt till. Ändå sevärd och småputtrig om ni förstår vad jag menar. Skulle kunna kallas en riktig tjejfilm! De manliga rollerna som förkommer är begränsade till chaufförer och dylikt.

3-/5

PS. Valet av svensk titel (Oskuldens tid) är olyckligt vilket många redan har påpekat. Nu vet jag i och för sig inte om Cracks är så himla mycket bättre. Någon som har en förklaring till titeln? Någon som har läst boken av Sheila Kohler kanske?

%d bloggare gillar detta: