The Ring Two + Rings (2005)

Då går jag i mål med mitt lilla The Ring-tema i och med den amerikanska uppföljaren till The Ring. Texten om The Ring Two skrevs i mars 2007.

Jag kände att det var dags att beta av del två i de amerikanska nyversionerna av Ringu-filmerna. Den första remaken, The Ring (5/5), såg jag på bio utan att veta NÅNTING om filmen. Att inte veta nånting om filmen var bra eftersom det alltså blev en femma till den. Efter detta såg jag Hideo Nakatas originalfilmer Ringu (4-/5) och Ringu 2 (4-/5). Och nu är alltså cirkeln, eller ringen om man så vill, sluten och Nakata själv är regissör i sin egen remake The Ring Two. Återigen ser vi Naomi Watts som journalisten Rachel som har flytt(at) till en småstad för att komma undan de otäcka videobanden. Yeah, sure.

Njaaeee, tyvärr. Magin var borta. Det mesta går på tomgång, inklusive Watts. David Dorfman som sonen Aidan var bra i ettan men här har han blivit för stor och ser mest butter ut och inte så där läskig som i ettan. Det känns att Nakata inte är helt hemma i en amerikansk produktion. Det blir lite opersonligt och strömlinjeformat. Ok, det var det negativa. Det positiva är väl att det ändå är ganska välgjort överlag, trots tomgången och det faktum att det aldrig blir riktigt läskigt den här gången. Att jag gillade ettan så mycket gör att lite av den känslan i viss mån återkommer och då blir det ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Rings (2005)

Som en bonus på The Ring Two-dvd:n fanns kortfilmen Rings (regisserad av Jonathan Liebesman) som är en sorts prequel till The Ring Two. Oj, det här var en liten överraskning som kändes betydligt fräschare än ”huvudfilmen”. Det är en hetsigt klippt historia med en nervig stämning, nästan åt det experimentella hållet. Vi får följa en student som precis kollat på Bandet och nu har sju dagar på sig att visa det för nån annan. He, mot slutet går tiden fort för snubben. Jag gillade filmen och det hetsiga bildspråket. Just den här hetsiga stilen passar perfekt i en kortfilm (16 min) men det hade förstås blivit tröttsamt i en långfilm. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Battle: Los Angeles (2011)

Battle: Los Angeles är inte min typ av filmen och ändå så såg jag den. Ja, det är väl i och för sig svårt att veta innan. Jag var sugen på lite science fiction, och här skulle jag åtminstone få rymdvarelser som invaderar Jorden. Det kan ju bli bra som i Arrival (well, där invaderar ju inte utomjordingarna egentligen och det är kanske därför det blev så bra). I Battle: Los Angeles är det ingen tvekan om att främlingarna är onda. Nej, de vill kolonisera vår planet och döda så många människor som möjligt. Tyvärr är filmen inte mycket att hänga i julgranen vad gäller science fiction-biten. Nej, det är smetig och sentimental krigsromantik som råkar innehålla fienden från yttre rymden. Jag kan inte med det. Musiken är enerverande. Soldaterna verkligen längtar efter att komma ut i strid. En gravid fru lämnas kvar hemma som en ängel. Vi har givetvis även en oerfaren och tafatt fänrik. Det finns några få intensiva, rakt upp och ner spännande, scener men överlag är det blaha blaha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Wrath of the Titans (2012)

SamÄventyrsmatinéer kan vara mysiga. De kan också vara tråkiga och totalt bortglömda efter titten. Wrath of the Titans är uppföljaren till Clash of the Titans, en film som jag gillade och som hade en bra Sam Worthington. Wrath of the Titans är en meningslös uppföljare som inte tillför nåt. Jag kommer inte ihåg mycket av handlingen förutom att Worthington, som spelar den motvillige halvguden Persues hade en märklig frisyr, precis som Hades Ralph Fiennes för övrigt. Det enda som är bättre med uppföljaren är att det faktiskt förekommer titaner i filmen, till skillnad från sammandrabbningarna i den första installationen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

%d bloggare gillar detta: