Silver City (2004)

23 januari, 2022 3 kommentarer

Under några veckor kommer det bli Sayles-söndagar här på bloggen då jag skickar upp gamla preblogg-texter om filmer regisserade av John Sayles. Idag handlar det om Silver City, den sista filmen i temat, och min text om den skrevs i september 2004.

Chris Cooper spelar Dickie Pilager, en Bush-karikatyr som ska bli guvernör i Colorado. Pilager hjälps fram till posten av sin kampanjledare Chuck Raven (Richard Dreyfuss). När ett reklaminslag spelas in där Pilager ska fiska i en sjö råkar kroken fastna i ett lik. För att utreda det hela diskret anlitar Raven en detektivbyrå för att få reda på om nån försöker sabotera kampanjen. Den f.d. grävande journalisten (typ Janne Josefsson) Danny får uppdraget. Danny var tidigare en man som drev en kamp mot vad han tyckte var den korrupta makten men nu har han dock blivit cyniskt och gett upp sin idealism. Detta kommer dock att ändras under utredningen om hur liket efter en mexikansk illegal arbetare hamnat i den där sjön.

Jag har sett en rad filmer (sju stycken är det nu) av John Sayles. Silver City påminner om bl a City of Hope, Sunshine State och Lone Star. Precis som i Lone Star finns det en ramhistoria där ett lik hittas och till stor del handlar filmen om att rulla upp vad som egentligen har hänt. Detta är på ett sätt inte det viktigaste, den historien utgör en ram och funkar som spänningshöjare men som vanligt handlar det dock om människorna och olika skikt i samhället. Som vanligt är det också en stor skådisensemble som gestaltar de många rollerna. Här får vi bl a se Tim Roth, Thora Birch, Kris Kristofferson och Daryl Hannah. Det är välspelat och det hela puttrar på som det brukar i Sayles filmer. Inga djupa dalar men den där riktigt intensiva känslan vill inte riktigt infinna sig.

Cooper gör sin roll som den lite korkade politikern mycket bra men som Bush-karikatyr blir det lite som att slå in öppna dörrar (men lite småkul är det ändå ibland). Sen gillade jag också Maria Bello som journalist. Hon borde få chansen i lite fler (stora) filmer men det kanske är på väg. Hon ska nämligen vara med i en remake av Carpenters Attack mot polisstation 13. Vad tror du om den, Czechflash (min kommentar: aka Movies – Noir)? Svara gärna även om det känns som en retorisk fråga om jag känner Czechie rätt.

Ok, tillbaka till Silver City. Dreyfuss var ganska skön och han är bra på att spela snubbar med bitsk tunga och cyniskt sinne. Danny Huston i rollen som detektiven funkade bra även om han kanske smilade lite väl mycket ibland. Men han hade blivit cynisk så ett cynisk smil kändes ändå ok. Sen tyckte jag filmen ibland blev lite väl föreläsande om diverse tilltag som storföretag och korrumperade politiker gjort sig skyldiga till, t ex när en gammal gruvarbetare ska berätta sagan om dumpat giftavfall. Nåväl, filmen får precis som av Peo en stabil trea av mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

21 Grams (2003)

22 januari, 2020 2 kommentarer

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Wonder Woman (2017)

10 juni, 2017 5 kommentarer

Man kan väl inte påstå att filmerna som kommit från DCEU, dvs DC Comics utökade filmuniversum, direkt rosat marknaden. Nope, de har skällts ut rejält, och med all rätt. Själv tyckte jag ändå att Man of Steel var en helt ok film. Batman v Superman: Dawn of Justice och Suicide Squad var däremot genomusla. Ja, så usla att jag inte ens fått ur mig några recensioner av dem än så länge.

Frågan var nu om Wonder Woman, den senaste och alltså den fjärde filmen, skulle göra succé eller om Marvel fortfarande skulle vara herre på serietidningsfilmtäppan. Nu tycker jag i och för sig det är föga givande att hålla på att jämföra DCEU med MCU. Jag tycker vi låter dem göra sin grej och sen bedömer vi filmerna som fristående verk.

En detalj med Wonder Woman som jag inte hade koll på är att seriefiguren bygger på grekisk mytologi, med Zeus, amasoner, krigets gud Ares och så Diana. Här kan man ju då ändå inte låta bli att dra paralleller till Marvels filmer om Tor. Man har tagit ingredienser från en mytologi och sen kokat ihop det till en egen serietidningssoppa. Lite lustigt är att Ares är den grekiska krigsguden medan Diana är den romerska jaktguden. Den grekiska varianten av Diana heter ju Artemis.

I filmen får vi följa Diana (som mer eller mindre är att betrakta som en gud) växa upp bland amasonkvinnor på en paradisö nånstans i Medelhavet. Ön är dold från den övriga världen genom nån sorts energisköld eller dimma. Men omvärlden tränger sig på. Chris Pines pilot Steve Trevor från det första världskriget kraschar med sitt plan och räddas av Diana från att drunkna.

Diana vill nu, mot sin mors vilja, följa med Steve till fronten av första världskriget för att söka upp den onde guden Ares och få slut på alla världens krig genom att döda honom. Om det vore så enkelt…

Men hur står sig då Wonder Woman jämfört med MCU-filmerna? Äh, nu gled jag ju in på det spåret ändå! Well, jag skulle säga att Wonder Woman är mer lik en film som exempelvis Thor än de tidigare DCEU-filmerna. Tonen är inte lika mörk och grubblande som i framförallt Batman v Superman. Storyn håller ihop och är inte ett lapptäcke av scener med cool musik som i Suicide Squad. Nej, Wonder Woman är en bra film som har en hel del maffiga scener, snygg action, en perfekt Gal Gadot (t:et är inte stumt), en passande Chris Pine…

…och en tråkig slutfajt med två kombattanter och en energistråle. Ja, precis som det brukar vara i superhjältefilmer alltså.

Filmens inledning kändes nästan overklig. Vi får en ö med enbart kvinnor och det är så långt ifrån ett harem man kan komma. Det är badass-amasoner med Robin Wright och Connie Nielsen i spetsen och de liksom bara är. Det var märkligt uppfriskande och rörande att se. Det går inte att bortse ifrån.

En lustig detalj är att alla kvinnor på ön pratade engelska med israelisk brytning. Gal Gadot, som alltså spelar Diana, är ju från Israel och pratar engelska med en svag men ändå tydlig brytning och då har man valt att låta alla skådisar försöka få till samma brytning. Jag vet inte om det var en helt bra idé. Jag kunde inte låta bli att tänka på det och det tog mig lite ut ur filmen då och då.

Sen dyker Chris Pine upp och filmen blir bitvis en komedi då Gadot och Pine har en del roliga scener tillsammans, både på paradisön och senare i den verkliga världen i London. Jag tycker Pine funkar bra som Dianas sidekick och ledsagare i den för Diana konstiga nya världen. Pine som Dianas kärleksintresse hade man kunnat skippa.

Filmens action är länge riktigt bra. Diana har några sköna moves i SLOW MOTION och när hon kliver upp ur första världskrigets skyttegrav och verkligen BLIR Wonder Woman och drar på sig tyskarnas kulor – ja, då blev det faktiskt dammigt i rummet.

Om man tänker på Stålmannen och hur han har framställts i DCEU så finns det likheter med Diana men fler skillnader. Båda är gudar i jämförelse med vanliga människor men där Stålmannen är grubblande och butter så tror Diana på kärlek och det goda hos mänskligheten. Istället för att det kändes lökigt och gammalt så kändes detta budskap fräscht och nytt.

Några mindre bra saker i filmen:

  • De två tyska/spanska skurkarna, generalen Ludendorff (Danny Huston) och doktor Gift (Elena Anaya), blev aldrig mer än parenteser när väl den verklige skurken presenterades.
  • Apropå den verklige skurken så var både hans riktiga jag och slutfajten mot densamme besvikelser. Slutfajten var ful rent visuellt, full med cgi och kändes inte som en del av resten av filmen.
  • Steve Trevors band of brothers som fajtas ihop med Steve och Diana blev aldrig mer än parenteser, lite som Steve Rogers gäng The Howling Commandos i Captain America: The First Avenger.

Trots bristerna, speciellt mot slutet, så tycker jag filmen som helhet håller ihop riktigt bra. Men som så ofta när det gäller superhjältefilmer, vare sig det är Marvel eller DC, så är det sällan jag berörs så där riktigt på djupet eller har roligt på en stor skala.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler som sett och förundrats över Wonder Woman:

Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Congress (2013)

27 mars, 2014 5 kommentarer

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

Filed under Animerat, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Proposition (2005)

2 mars, 2014 2 kommentarer

The PropositionJag vet inte om regissören John Hillcoat själv är en dysterkvist men hans filmer är fanimej inte några må-bra-filmer i alla fall. En av mina favoritfilmer, The Road kom 2009 och är ungefär så grå och dyster en film kan bli. The Proposition, skriven av ingen annan än Nick Cave är riktigt bra den med. Jag minns vackra naturvyer från den australiensiska outbacken. Stämningen är rå. Filmen har beskrivits som en västern fast i Australien, och ja, det är väl en ganska bra beskrivning. Men det är inte en John Ford-västern. Nej, tankarna går istället till en regissör som Sam Peckinpah och t ex The Wild Bunch.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Wrath of the Titans (2012)

1 mars, 2014 Lämna en kommentar

SamÄventyrsmatinéer kan vara mysiga. De kan också vara tråkiga och totalt bortglömda efter titten. Wrath of the Titans är uppföljaren till Clash of the Titans, en film som jag gillade och som hade en bra Sam Worthington. Wrath of the Titans är en meningslös uppföljare som inte tillför nåt. Jag kommer inte ihåg mycket av handlingen förutom att Worthington, som spelar den motvillige halvguden Persues hade en märklig frisyr, precis som Hades Ralph Fiennes för övrigt. Det enda som är bättre med uppföljaren är att det faktiskt förekommer titaner i filmen, till skillnad från sammandrabbningarna i den första installationen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock

13 februari, 2013 38 kommentarer

HitchcockTitel: Hitchcockfilmspanarna_kvadrat
Regi: Sacha Gervasi
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Den här månadens Filmspanarhäng inleddes med nåt otäckt. Innan vi skulle se biografifilmen Hitchcock om The Master of Suspense så fikade vi. Jag beställde en capuccino och en vaniljsemla. Jag fick inte en vaniljsemla. Jag fick en wienersemla och det var en grotesk sak. Ett frasigt sött och platt wienerbröd utan gott gult klegg med tre liter grädde till. Givetvis knöt jag näven i fickan och tuggade i mig styggelsen.

Efter denna skräckupplevelse blev det trevligare… ja, fast först stannade vi alltså till på en biograf och såg månadens film som visade sig vara en ganska otäck upplevelse det med, fast på fel sätt.

När man gör biografifilmer kan man göra på lite olika sätt. Ett sätt är att berätta hela historien, i princip från början till slut, som i t ex Walk the Line där större delen av Johnny Cashs liv skildras. Eller så kan man välja ett speciellt litet avsnitt som man fokuserar på som t ex i Lincoln. I Hitchcock har man valt det senare sättet och det hela kretsar kring tiden för inspelningen av Psycho från 1960.

Alfred har precis gjort succé med North by Northwest. Filmbolaget vill ha en film till i samma stil. Det vill inte Alfred. Han vill göra nåt nytt, nåt fräscht. Han vill känna den där kreativa glädjen som han tydligen inte känner längre. Faktum är att Alfred inte mår bra alls. Han hetsäter, dricker för mycket sprit, är överviktig. Samtidigt börjar äktenskapet med fru Alma (Helen Mirren) knaka i fogarna. Så läser Alfred Robert Blochs Psycho, en historia som inspirerats av den verklige seriemördare Ed Gein. Alfred bestämmer sig för att filma den upprörande historien utan att ha filmbolagets stöd när det gäller pengarna. Makarna Hitchcock tvingas belåna sin lyxvilla för att finansiera filmen som alla tror ska bli ett fiasko.

Filmen består av två parallella historier kan man säga. Dels handlar det om hur arbetet med Psycho gick till och dels handlar det om svårigheterna herr och fru Hitchcock har i sitt förhållande. När det gäller den senare historien så finns det två scener som var bra på riktigt. Den första utspelas vid Hitchcockarnas swimminpool när Alfred berättar för Alma varför han vill göra Psycho. För en gångs skull kunde jag här se en sorts människa bakom fatsuit, lösnäsa och manér. Den andra, vilket var den bästa scenen i hela filmen, var när Helen Mirren skäller ut Alfred efter noter och samtidigt spelar den vita skjortan och den svarta slipsen av Hopkins.

Den del av filmen som handlar om inspelningen av Psycho var intressant och jag hade gärna sett mer av den. Nu tyckte jag inte riktigt man fick till balansen mellan Psycho-delen och äktenskapsdelen. I en sidohistoria har Alma har en sorts flört med en manusförfattare, spelad av den som vanligt slemmige Danny Huston, men det leder inte nån vart utan rinner ut i sanden.

Det stora problemet för mig var att Hopkins inte funkade, inte på något sätt. Även fast han egentligen ser helt annorlunda ut så kan jag inte låta bli att tänka på Hannibal Lecter. Jag sitter och väntar på att han ska väsa ”…and a nice chianti, slurp slurp”. Apropå slurp så blir det upprepande och övertydligt när man ständigt och jämnt låter oss se, och framförallt höra, Hopkins slurpa rödvin och äta vaniljkräm (eller vad det nu var) direkt ur förpackningen på natten vid kylen. Sen försöker Hopkins köra med nån sorts putande mun som jag antar var ett av Hitchcocks manér. Resultatet blir en fet pratande anka.

Jag tyckte även det blev övertydligt och fånigt när Hitchcock ska visa hur den berömda duschscenen ska gå till. Han tycker inte den blir tillräckligt intensiv och tar själv hand om kniven och hugger mot Janet Leigh (Scarlett Johansson) samtidigt som han ser inre bilder av allt han hatar (chefen för filmcensuren bl a). Fast, som sagt, det var intressant att ta del av hur man arbetade med filmen och hur Alfred inte på något sätt hade full kontroll över det, om filmen nu skildrar det hela som det faktiskt gick till (sånt är ju svårt att veta).

Jag vet inte, hela filmen hade en lättviktigt känsla av tv-film vilket kanske kan förklaras av greppet att låta Alfred själv prata in i kameran som han gjorde i Alfred Hitchcock presenterar-tv-serien. Sen är filmen plötsligt slut (förvånansvärt snabbt i dessa 3-timmarsfilmtider) och allt är bra mellan herr och fru Hitchcock. Jaha?!

Både Jessica Biel, som den andra kvinnliga Psycho-stjärnan Vera Miles, och Scarlett Johansson gör ganska bleka insatser men de har å andra sidan inte några speciellt intressanta roller.

Nej, jag fick aldrig nån riktig känsla varken för Hitchcock eller för vad filmen ville säga om Hitchcock.

En annan, och mycket bättre biografifilm, som jag kom att tänka på är Capote. Det finns en parallell här med Hitchcock som blir besatt av den verklige historien om Ed Gain och ser syner av honom med jämna mellanrum. I Capote är det ju Truman Capote som blir besatt av mordet på familjen Clutter 1959. Se den istället är mitt tips!

Det finns ytterligare en koppling till Capote faktiskt. Samma år som Capote där ju Philip Seymour Hoffman spelar Capote så kom även Infamous där Toby Jones spelar samma roll. Det lustiga är att även Hitchcock med Hopkins ackompanjeras av en systerfilm, tv-filmen The Girl, som handlar om inspelning av The Birds. Vem spelar Hitchcock här? Jo, stackars Toby Jones förstås.


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Tyckte nu min filmspanarvänner att Hitchcock var en otäck upplevelse eller hade de en trevlig filmstund? Klicka på länkarna nedan så får du veta.

Plox
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Mode + Film
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)

Filed under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Aviator

4 september, 2012 10 kommentarer

Titel: The Aviator
Regi: Martin Scorsese
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag en recension The Aviator och med två timmar kvar till midnatt så uppfyller jag mitt löfte. Recensionen skrevs 2006 och återigen var det alltså dags för Leonardo DiCaprio. Hur skulle han sköta sig den här gången var frågan. En liten parentes är att jag verkligen ogillar den svenska titeln på filmen. Det är ett slappt och felaktigt sätt att anpassa titlarna till Sverige.

Martin Scorsese tycks ha hittat en ny favvoskådis i Leonardo DiCaprio. Först spelade han bråkstake i Scorseses Gangs of New York och nu spelar han excentriske miljonären och mångsysslaren Howard Hughes. Filmen fokuserar främst på Hughes stora intresse för flygning och speciellt då han försöker utmana flygjätten Pan Am genom att bli först med kommersiella Atlantflygningar. Vi får även se Hughes i Hollywoods filmvärld där han producerar filmer som Hell’s Angels och Scarface samt umgås med filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett). En annan sida av Hughes är hans tvångstankar och fobier som bara blir värre och värre.

Nja, tyvärr tyckte jag inte det här var nåt vidare. Det känns väldigt långt från mästerverk som Raging Bull och Goodfellas (som nog är mina favvofilmer av Scorsese). Allt är väldigt välgjort, det ska sägas. Fotot, skådisar och ljudspåret – inget av det är nåt man kan klaga på. Men det känns på nåt sätt väldigt opersonligt. Det känns i alla fall inte ”Scorsesigt”. Det är för svulstigt, storslaget, och jag saknar en personlig touch. DiCaprio är inte dålig, men filmen känns som den är full med scener som känns konstruerade för att DiCaprio minsann ska få visa vilken bra skådis han är.

Jag grips aldrig av personen Hughes, Ja, han har sina egenheter och fobier men jag tycker aldrig det blir intressant. Bäst i filmen tyckte jag faktiskt Alec Baldwin (som Pan Am-chef) och Alan Alda (som ”Pro-Pan Am-senator”) var. Inte så konstigt kanske eftersom de spelade ”skurkarna” och såna roller brukar man ju oftast gilla. Nja, jag vet inte riktigt: ett rikemansbarn med bakteriefobier som bygger vidare på en förmögenhet han ärvt som sen tar strid med ett annat storföretag när det gäller monopol inom flygtrafiken. Det blir helt enkelt inte tillräckligt angeläget för mig. Betyget blir en svag trea. Anledningen till det knappt godkända betyget är väl ändå att det är en välgjord film. Lite meningslös, men välgjord och möjligen sevärd.

3-/5

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Warrior’s Way

5 april, 2012 7 kommentarer

Titel: The Warrior’s Way
Regi: Sngmoo Lee
År: 2010
IMDb | Filmtipset

The Warrior’s Way är en äkta cgi-film. Inte ett enda ting i filmen är på riktigt. Alla miljöer är datorskapade och scenerna är filmade med bluescreen. Även om man lyckas med att skapa miljöerna hyfsat så ger det hela en viss kall känsla så långt från mustigheten i säg Crouching Tiger Hidden Dragon eller den första Indiana Jones-filmen. När man dessutom vid åtminstone två tillfällen misslyckas med att måla över den blå duken så ser det bara för taskigt ut. Om jag levde i nån sorts illusion att det hela inte var inspelat i en gigantisk blå studio så bröts den tvärt när det plötsligt dyker upp två blå stenar (eller vad det nu är) ute i öknen. Se bilderna efter betyget för bildbevis!

Geoffrey Rush är faktiskt med i den här usla rullen. Han spelar, på den lägsta tänkbara växeln, en alkad gammal prickskytt som tvingas gräva upp sina begravda gevär för att skydda den lilla cirkusstaden. Till staden har en kinesisk martial arts-krigare kommit, ja i själva verket är han den bästa svärdsvingaren i hela världen. Han jagas av sin egen klan efter att ha skonat ett barn från fiendeklanen. Han insåg plötsligt att det fanns bättre saker att göra i livet än hugga huvudet av folk.

I byn finns också snyggingen Kate Bosworth. Hon är så där fånigt smutssminkad där man ser att det förmodligen kostade en förmögenhet att få till de där smutsiga stråken i ansiktet. Nja, hela filmen ger en väldigt konstgjord och kall känsla. Den är inte bra helt enkelt.

En annan sak som jag snart inte har nåt tålamod kvar för är detta eviga cgi-blodet som ploppar fram när nån huggs eller skjuts ihjäl. I början av filmen är det en fullständig orgie i rött datoranimerat blod. Snälla, kan ni sluta med detta ofog. Jag är inte nån expert på mänsklig anatomi/biologi men jag har svårt att tro att det uppstår ett moln från en stor sprayflaska fylld med hallonsaft när man får ett svärdshugg. Det kanske funkade på Kurosawas tid men inte nu.

2-/5

Här har ni bildrutorna där jag upptäckte att man missat att måla över det blå. Klicka på bilderna för större versioner.

Finn ett blått fel

Finn ett blått fel till

Filed under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Constant Gardener

11 september, 2011 10 kommentarer


Titel: The Constant Gardener
Regi: Fernando Meirelles
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Filmitch precis skrivit om och gillat The Constant Gardener så kommer här mitt några år gamla omdöme om samma film. Tydligen hade jag vid den här tiden fått en sorts fixering på filmen Saw eftersom jag får för mig att jämföra dessa två filmer, eller åtminstone klippningen i dem.

Efter den framgångsrika Guds stad ”fick” den brasilianske regissören Fernando Meirelles chansen att göra en tysk- och engelskproducerad film med bl a Ralph Fiennes och Rachel Weisz som skådisar. Filmen bygger på en roman av John le Carré som handlar om trädgårdsintresserade diplomaten Justin Quayle som råkar ut för en tragedi när hans fru dödas i Afrika. Frun, spelad av Weisz, var något av en aktivist (jobbade för nån hjälporganisation verkade det som) och kom, tillsammans med en afrikansk läkare, några skumma läkemedelsföretag på spåren. Spoiler Det handlade om att testa nya, och potentiellt farliga, läkemedel på fattiga afrikaner Spoiler slut.

Det första jag la märke till när jag såg filmen var fotot, klippningen, och i viss mån musiken. Det hela kändes lite konstnärligt fast på ett bra sätt, inte på det där videoinstallations-sättet om ni förstår vad jag menar. Här tyckte jag det hetsiga fotot och den nerviga klippningen bidrog till att skapa en viss (obehaglig) stämning som kändes rätt i filmen. I t ex Saw, där filmmakarna verkade tycka att hetsig klippning har ett egenvärde i sig, var det bara jobbigt.

Det andra som stack ut lite var att själva historien berättades ganska fragmentariskt, men ändå i en viss logisk ordning. Dels får vi följa hur vår godhjärtade och lite tillbakadragna diplomat (spelad Fiennes alltså) träffar yrvädret Tessa (Weisz). De båda blir kära, gifter sig, väntar barn. Dels får vi följa Tessa som tillsammans med den afrikanske läkaren utreder skumraskaffärer både i fattiga afrikanska byar och på nätet. Och slutligen får vi följa Justin efter sin frus död, då han försöker förstå vad som har hänt och vad som ligger bakom. Dessa historier blandas det med lite fram och tillbaka.

Just berättarstilen, klippning och foto gav filmen en känsla som jag uppskattade. Det är en sorglig men vacker film tycker jag. Historien i sig är ganska enkel, inga obligatoriska vändningar och sånt (det slipper man). Det känns mer som om det är fokus på känslorna — vilka Fiennes gestaltar utmärkt. Jag gillade även Danny Huston, från bl a Silver City, i sin slemmiga roll. Även Bill Nighy (också han i en slemmig biroll) var bra. Ja, det var bra skådespelare genomgående.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmer som Hotell Rwanda och Darwins mardröm. Det finns en hel del likheter, bl a den ”lev för dagen”-livsglädje som afrikaner (främst barn) visar trots i våra ögon ganska eländiga förhållanden.

4-/5

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: