21 Grams (2003)

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.