21 Grams (2003)

22 januari, 2020 2 kommentarer

Under en period i början av 2000-talet var Alejandro González Iñárritus en klar favoritregissör. Filmer som Amores Perros, Babel och dagens film gick verkligen hem hos mig. Vill ni förresten få reda på min filmbloggarkollega Movies – Noirs favoriter bland Iñárritus filmer så listade han igår sin topp-5. Min preblogg-text om 21 Grams skrevs i mars 2004.

21 Grams är Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga långfilm (förmodligen inte den sista) och handlar om tre personer, spelade av Naomi Watts, Sean Penn och Benicio Del Toro, och hur deras liv flätas samman genom en tragisk händelse. Det är ingen större idé att säga mer om handlingen än så eftersom filmens berättandet inte sker i tidsordning. Vi får i stället se olika händelser i personernas liv spelas upp i ”fel” ordning i lösryckta scener. Detta gör, tycker jag, att man mår bäst av att veta så litet som möjligt av handlingen innan man ser filmen.

Jag gillade 21 Grams. Kanske var det min typ av film. Man måste nog ha sett en hel del film för att uppskatta den. Men mig sög den in direkt. Sen vet jag inte om jag kan hålla med alla som klagar på tidshoppen och tycker att filmen hade blivit bättre med ett linjärt berättande. Nu har ju regissören valt att göra så här av nån anledning och jag vill liksom inte lägga mig i hans val. Det är ju inte säkert att det hade blivit bättre om man ändrat. Hela känslan i filmen hade ändrats och resultatet hade blivit nåt annat, kanske bättre, kanske sämre, jag vet inte. Hur som helst så störde jag mig i alla fall inte på det så mycket.

Filmen har en domedagsstämning över sig som jag gillar. Den är kolsvart. Ämnena som tas upp är liv, död, gudstro, sorg, hämnd, ångest och alla möjliga trevliga saker. Många scener är starka och med realistiska (som jag kände det) skådespelarinsatser och filmade med närgången kamera. Skådisarna lämnar verkligen ut sig själva. Jag måste säga att jag nog gillade Benicio Del Toro mest. Jag tyckte han, liksom Penn och Watts förstås, gjorde en helgjuten insats som den kriminellt belastade mannen som försöker göra rätt för sin familj, och sätter sin tillit till Jesus. Sen vill vill jag även nämna att Melissa Leo, som spelade Del Toros fru, gjorde en bra insats. Lite kul var också att jag kände igen henne från amerikanska polisserien Uppdrag: Mord (Homicide: Life on the Street).

Det här med tidshoppen gör ju att man som tittare i vissa scener vet mer än vad karaktärerna i filmen vet om vad som händer sen. Ibland är det tvärtom och man förstår inte riktigt vad som har hänt eller varför. Det gör att det skapas en annorlunda spänning när man t ex får se vad som ligger bakom en viss scen som har hänt tidigare. Trots att man fick se händelser i början av filmen som rent tidsmässigt händer senare så kände jag ändå att filmen byggs upp efterhand, bit för bit. Först när filmen är slut är det färdigt och bitarna har fallit på plats i Iñárritus filmpussel. Sen måste jag tillägga att om Iñárritus nästa film även den är berättad med tidshopp så börjar det bli nåt av en gimmick och kanske en belastning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: The Hunted (2003)

25 juli, 2018 2 kommentarer

The Hunted kanske inte riktigt passar in i ”Överleva i vildmarken”-mallen likt de flesta andra filmerna i temat. Det handlar förstås om att överleva men den främsta motståndaren är en annan människa snarare än den vilda naturen. Ja, det är t.o.m. så att vildmarken är huvudpersonernas vän, och då syftar jag både på filmens titelfigur och den som jagar honom. Men jag kände ändå att den passade in i det avseendet att det handlar om att vara helt utlämnad och utnyttja de små medel man har till hands för att överleva.

I rollen som Den Jagade ser vi Benicio Del Toro som spelar Aaron Hallam, en dödsmaskin skapad av den amerikanska armén. Det har blivit fel i hjärnan på Hallam och istället för att lönnmörda ondskefulla serbiska krigsherrar i Kosovo så massakrerar Hallam harmlösa och oskyldiga hjortjägare i skogarna i nordvästra USA.

Den ärrade veteranen Tommy Lee Jones spelar L.T. Bonham a.k.a Jägaren a.k.a Mannen Som Talar Med Vargar. L.T. är mannen ansvarig för att ha skapat Hallam då han ledde utbildningen av militärens hemliga lönnmördare. Egentligen är han, eller tror han är, en natursjäl som värnar djurens rätt. Vad som gör honom intressant för militären är dock att han innehar kunskapen om hur man dödar en människa på det mest effektiva sättet med en kniv. Och dessutom vet han hur man tillverkar en sån kniv med det som naturen erbjuder.

L.T. får (förstås) i uppdrag av FBI, med Connie Nielsens agent i spetsen, att fånga in sin forne elev. Jakten kan börja.

Jag kan väl börja direkt med att säga att det här känns som en uppenbar homage till PTSD-filmernas PTSD-film, nämligen den första filmen om Vietnamveteranen John Rambo, First Blood, som vi för övrigt hittar på plats fyra på min topplista över 1982 års bästa filmer. Skillnaden här och det som gör The Hunted till en film där det är svårare att sympatisera med huvudpersonen är att Hallam dödar jägare för att de jagar hjort med avancerade gevär med kikarsikten istället för med kniv. Rambo, han ville ju bara lämnas ifred.

En lustig detalj är att när jag såg The Hunted för flera år sen, då jag försökte gå iland med det här vildmarkstemat första gången, så förstod jag inte Bonhams motivation till att vilja jaga Hallam. Hallam, som jag tyckte bara ville vara just ifred, precis som Rambo. What? Ja, Bonham kanske vill vara ifred men han dödar ju oskyldiga på löpande band för att de jagar djur på fel sätt. Dessutom har ju Bonham varit med och skapat Hallam.

Om jag ska gnälla på nåt så är det kanske att jag ville ha haft mer miljöer ute i vildmarken, ute i de där fina och gröna Oregon-skogarna. Här är allt mossigt och fuktigt och träden är beslöjade med härlig grågrön skägglav. Men samtidigt tyckte jag att det var lite kul att filmen blandade jakter som utspelade sig i skogen med tafatt i den urbana miljön i Portland. Det går tydligen att använda sig av samma typ av spårknep som ute i skogen, i alla fall om man jagar varandra genom stadsparker och fontäner.

Det filmen kokar ner till är väl konflikten inuti Tommy Lee Jones rollfigur. Hallam är ganska ointressant. Han har blivit galen helt enkelt. Bonham däremot: han ogillar pistoler, blir flygsjuk när han åker helikopter, har aldrig dödat någon MEN han utbildar militärer i konsten att döda. Ska han själv kunna döda någon om han verkligen är tvungen?

Slutligen är det väl dags att nämna filmens regissör: William f*cking Friedkin. Mannen bakom filmer som To Live and Die in L.A. och Killer Joe. Ja, och så The French Connection och The Exorcist också. Och alltså The Hunted.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En militär blir galen börjar döda folk. Hans lärare, och i viss mån hans mentor, måste fånga in honom.
Miljö: Det är lite blandat. Vi bjuds på fina skogsmiljöer, både under vintertid med snö och under sommaren/hösten (se nedan). Detta blandas upp med urbana miljöer där en del av jakterna äger rum. Det förekommer mycket vatten i form av både naturliga vattenfall och fontäner.
Djurattacker: Inga alls faktiskt. Ja, det är i själva verket så att Bonham hjälper en stackars varg som fastnat i en snara.
MacGyver: Ett antal smarta fällor. Man gör knivar av både rostiga metallbalkar och flinta. Metallkniven tillverkas ute i naturen där man agerar smed efter att ha gjort upp eld (givetvis helt utan artificiella medel som t ex tändstickor). Obs! MacGyver hade ju förstås aldrig gjort ett vapen…

 

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Che: Part Two (2008)

6 juni, 2018 Lämna en kommentar

Då avslutar jag mitt lilla Che Guevara-tema med den andra delen av Steven Soderberghs duo med filmer om argentinaren som blev gerillaledare. Texten skrevs i juni 2009.

Som jag skrev i mitt omdöme om första delen i Steven Soderberghs filmer om Che Guevara så kändes det tveksamt om jag skulle se den andra och avslutande delen på bio. Men principfast som jag är, bara för att, så kunde jag inte hålla mig utan såg den bio den med. Che – Gerillaledaren utspelas i princip helt på landsbygden i det bergiga och skogiga Bolivia under 1967 när Che försöker starta en revolution där. Den bolivianska armén får nys om att Che finns i Bolivia och tar hjälp av USA för jaga ifatt och döda honom. Samtidigt har Che själv ganska svårt att uppnå kritisk massa när det gäller själva revolutionen, hur långhårig och skäggig han än är.

Fotot i filmen är riktigt smakfullt gjort, av Söderbergh själv för övrigt. Det känns mjukt och betraktande utan jobbiga actionklipp eller meningslösa konstnärliga grepp. Benicio Del Toro är grym i titelrollen, precis som i ettan. Han är fantastiskt nedtonad. Om detta är baserat på nån sorts verklig research eller Del Toros egen tolkning vet jag inte, men det ger filmen en lite sorglig (nästan apatisk) känsla. Nu stämmer det i och för sig ganska bra överens med den känsla jag fick av hur Che var som person som jag fick när jag såg den sevärda Dagbok från en motorcykel; timid, lite tafatt, men med en väldig vilja och envishet.

Jag tyckte faktiskt det här var bättre än ettan. Det kan bero att jag var lite beredd på hur filmen skulle vara. Precis som i ettan är det inte nån spektakulär actionthriller. Vardagligt, långsamt och i sporadiska scener för Soderbergh fram filmen mot det oundvikliga slutet. Och just det där oundvikliga slutet gjorde att filmen hade en undergångsstämning som jag uppskattade. Ett problem är dock att filmen innehåller lite för många personer samtidigt som det är en för svag historia. Det finns liksom inget att hänga upp handlingen på. Slutbetyget blir en svag trea, alltså precis godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Che: Part One (2008)

5 juni, 2018 2 kommentarer

Igår postade jag ett inlägg om Dagbok från en motorcykel, Walter Salles biografifilm om den unge Che Guevara. Jag lovade att återkomma med mina tankar om Steven Soderberghs filmer om samme man. När man, eller åtminstone jag, tänker på Soderbergh och hans filmer så är det väldigt lätt att glömma Che-filmerna. De känns inte som Soderbergh-filmer och de gick under radarn när de kom. Om de hade kommit ut idag är det mycket tveksamt om de överhuvudtaget hade fått biopremiär har jag en känsla av. Denna korta text om den första delen skrevs i maj 2009.

På första maj (av alla dagar) så bestämde jag mig för att se första delen av Steven Soderberghs tvådelade biografi-film om Ernesto Che Guevara. I Che – Argentinaren får vi följa Che när han tillsammans med Fidel Castro i slutet av 50-talet gerillakrigar mot Kubas diktator Baptista. Hantverksmässigt är det inte dåligt, och inget annat var ju att vänta med Soderbergh bakom regispakarna. Problemet är att filmen är urbota tråkig ändå. Vad vill Soderbergh säga med filmen? Den är inte spännande då den bara radar upp djungelmarscher och svartvita klipp från Ches besök i New York och FN 1964. Det finns ingen spänning, inga konflikter som är intressanta, ingen röd tråd eller något att hänga upp handlingen på. Om man vill veta mer om Che så är Dagbok från en motorcykel bättre. Well, den är åtminstone en bättre film. Nä, Che – Argentinaren hade inget driv överhuvudtaget och det kan inte bli godkänt. Det känns tveksamt om jag kommer att se del 2, Che – Gerillaledaren, på bio. Men kanske, bara för att.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Imorgon kommer en lite längre text om Che: Part Two (Che – Gerillaledaren).

Filed under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Last Jedi (2017)

22 december, 2017 6 kommentarer

Efter den i mina ögon lyckade The Force Awakens och det mindre lyckade mellanspelet Rogue One var det så dags för episod VIII av den vad det tycks eviga Star Wars-sagan.

I The Last Jedi skulle vi äntligen få träffa Luke (Mark Hamill) och få reda på varför han hade flytt undan och nu lever som en eremit på den gröna klippön Ahch-To (prosit). I slutet av episod VII fick vi ju se Rey (Daisy Ridley) hålla fram Lukes gamla lasersvärd (ljussabel… nej, tycker lasersvärd låter bättre). Nu var frågan om han skulle ta emot det?

Haha, ja, jag bör väl nämna redan nu att du inte ska läsa vidare om du vill undvika SPOILERS för The Last Jedi.

Med det ur vägen kan jag säga att det som Luke gör med svärdet fick mig att rycka till och inse att jag inte tittade på en helt vanlig Star Wars-film. Nej, det här skulle bli nåt annorlunda. Och jag gillade det!

Det jag gillade var just filmens kaxighet och respektlöshet mot tidigare filmer. Vad jag har förstått så är just detta nåt som rört upp känslorna hos vissa fanboys och -girls där ute. Jag kan förstå det. För mig som inte är nåt jättefan av Star Wars-filmerna så gjorde det dock filmen mer intressant och överraskande på ett positivt sätt. Jag sitter inte hemma och ber inför ett Star Wars-altare, så när Luke kastade lasersvärdet över axeln så var det som att jag mös lite inombords och kände att det här kunde bli en Star Wars-film med en ny känsla.

Om jag ska räkna upp vilka delar av filmen jag gillar och börja med det jag gillade bäst och sen arbeta mig neråt så ser det ut så här:

Rey och hennes vistelse på ön Ahch-To där hon försöker få en vresig Luke att hjälpa henne blev jag både rörd och fascinerad av. Jag älskade det mesta här inklusive en galen scen där Luke plötsligt mjölkade en långhalsad, fyrtuttad valross. Jag tyckte även spegelsekvensen med Rey nere i det svarta hålet var snygg och talande.

Rey och hennes videokonferenser med Kylo Ren var skickligt gjorda rent hantverksmässigt. Med hjälp av foto, vinklar och klippning känns det verkligen som att de pratar med varandra i samma rum trots att det skiljer ljusår mellan dem. Det fanns hela tiden en romantisk spänning här också, och även en hel del humor.

Rey och Kylo Ren på besök hos Supreme Leader Snoke var en härlig sekvens med en trevlig fajt där Rey och Ren tillsammans slåss mot Snokes rödklädda samurajvakter. Dessutom var ju Snokes lair en helt underbar boning med sina klara blodröda färger. Cgi-Snoke själv kan jag både ha och mista, men kanske framförallt mista. När han strök med kände jag både lättnad men samtidigt undrade jag varför han hade varit med från första början.

Slutuppgörelsen på saltplaneten Krate var ruggigt snygg. Även här används den röda färgen på ett utstuderat sätt. Planetens yta är täckt av vitt salt men under saltlagret döljer sig ett rödfärgat och kristallartat grus. Jag gillade även de mycket vackra och klingande kristallrävarna. Lukes astralfajt med Ren var även den trevlig. Och, ja, jag såg att Luke inte gjorde några röda fotavtryck som Ren gjorde men jag trodde det var för att han var så lätt på foten med sina Kraft-krafter.

Humorn. Ja, konstigt nog så funkade den för mig. Jag brukar ha lite svårt för självmedveten humor som refererar mycket till sig själv och andra saker som inte är en del av filmens värld. Sekvenser som när Poe Dameron (Oscar Isaac) trollar general Hux i början gjorde mig häpen (är detta en Star Wars-parodi?) men samtidigt upprymd. Det förekom fler scener med den här typen av humor och jag gillade det alltså, kanske för att det kändes så udda. Ta bara en sån sak när Poe klappar sin robot BB-8 som vore den en borttappad hund som hittat hem. Eller när Luke lurar Rey med ett grässtrå.

Ögonblicket när Laura Derns rollfigur till slut visade handlingskraft och med ljusfart körde rätt igenom en stjärnkryssare var ett badass-ögonblick, kanske inte för hennes rollfigur men för filmen som helhet. Filmens ljudspår blev helt tyst och stämningen gick att ta på i biosalongen.

Ok, nu börjar vi så småningom komma ner till saker som kanske inte funkade fullt ut. Rose (Kelly Marie Tran) och Finns (John Boyega) sidoäventyr på casinoplaneten för att hitta Benicio del Toros kodknäckare var inte dåligt men det kändes som utfyllnad och gjorde att filmen blev onödigt lång.

Leias Kraftsamling när hon låg och flöt ute i rymdens vakuum kändes bara märklig och fel. Plötsligt började hon röra på sig och sen sväva mot säkerheten i ett annat skepp efter att hennes eget förstörts. Här kändes det som att regissör Rian Johnson tog sig lite väl många friheter vad gäller att nyheter i Star Wars-världen och dess regler. Med tanke på att Carrie Fisher inte finns med oss längre så hade det känts naturligt att Leia försvunnit ur handlingen, men Fisher var ju vid liv när man spelade in filmen och som jag förstått det så var det tänkt att hon skulle ha haft en framträdande roll i episod IX.

Laura Derns skådespelarinsats fram tills ljusfartskrocken kändes… fel. Jag vet inte om det berodde på att jag såg Twin Peaks-Diana framför mig eller om hon bara inte passade in i Star Wars-världen. Förmodligen en kombination. Och varför berättade hon inte vad hon hade för planer!? Jag antar att det handlade om att information som skulle delges på need-to-know basis. Men om Poe hade hållits informerad så hade många rebelliv kunnat räddas.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en stabil fyra till The Last Jedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Spel och Film (vill ni läsa en sågning, klicka här)
Flmr (vill ni läsa en hyllning, klicka här)
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Voldo
film4fucksake

 

Slutligen kan jag ju inte låta bli att hylla alla trevliga djur och andra varelser som förekom i filmen.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Way of the Gun (2000)

25 mars, 2016 2 kommentarer

The Way of the GunJag önskar Glad Påsk med en prebloggrecension som jag skrev i juni 2005. Som jag nämner i slutet av texten så känns The Way of the Gun som en ganska bortglömd film, eller hur? Kopplingen till Påsken? Ja, filmpostern har rätt färg i alla fall…

Efter lite IMDb-efterforskningar visade det sig att detta var debutfilmen för regissören vid namn Christopher McQuarrie. Dessutom är det fortfarande den enda film som han har gjort (fast nu, 2016, har han gjort både Jack Reacher och Mission: Impossible – Rogue Nation). Det visade sig också att McQuarrie är mannen bakom manuset till The Usual Suspects. The Way of the Gun är en ganska våldsam historia om två brottslingar (Benicio Del Toro och Ryan Phillippe) som kidnappar en surrogatmamma (Juliette Lewis) och utpressar paret (där mannen är en höjdare inom den kriminella världen) som ska få det kommande barnet.

Det här var något av en positiv överraskning. Det är alltid kul när man inte vet något om en film och att den sen visar sig vara riktigt bra. Det är en ganska annorlunda historia och dessutom är den ganska annorlunda berättad. Precis som när det gäller The Usual Suspects är det mycket som döljs under ytan här. Som tittare vet vi inte mycket om våra två antihjältar i centrum. Men efter ett tag börjar man förstå att fler inblandade har haft nån sorts historia ihop sen tidigare. Om man är uppmärksam så finns det en hel del detaljer som avslöjar en del saker som egentligen aldrig sägs rätt ut.

Förutom den något mystiska historien som man kan klura på om man gillar sånt så innehåller även filmen ett gäng helt grymma skottlossningsscener (fan, vilket bra ljud det var!) och en väldigt speciell biljakt. Del Toro och Phillipe är ett ganska skönt par i huvudrollerna. Ofta beter de sig på ett sätt som man inte riktigt förstår. Detta gäller även andra karaktärer i filmen. Man (läs: jag) har liksom aldrig full koll på vad det är som egentligen händer. Flera gånger så händer saker i filmen som kändes annorlunda. Jag har svårt att förklara riktigt men det förekommer ett par scener som stack ut och som man inte brukar se i vanliga fall.

Mm, det var en riktigt ambitiös och välgjord film som ändå är gjord med relativt låg budget (tror jag i alla fall). Dessutom finns det mer under ytan än vad man inledningsvis tror. Bitvis var det riktigt svettigt och spännande, främst mot slutet. Framför allt var det, som sagt, riktigt välgjorda ”shootout”-scener. Vanligtvis brukar jag inte gilla såna här scener speciellt mycket. Det brukar kännas enformigt efter ett tag när folk bara skjuter och skjuter på varandra. Men här fanns en helt annan intensitet som det ruggigt bra skottlossningsljudet bidrog till. Sen är filmen cool också – det går inte att komma ifrån. Och det var kul att se James Caan som sliten men godhjärtad (?) ”assistent” till gangsterbossen. Ett minus är att Juliette Lewis känns märklig som vanligt men det störde inte alltför mycket. Jag rekommenderar denna kanske lite bortglömda (?) film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filed under Action, Betyg 4, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Sicario (2015)

16 september, 2015 9 kommentarer

SicarioDet första jag inser, eller återupptäcker, under inledningen av Sicario är att fransk-kanadensaren Denis Villeneuve [dəni vilnœv] är en ytterst skicklig filmmakare. Sicario är nämligen först och främst en extremt välgjord film.

Efter Stockholm Filmfestival för två år sen så var jag rejält mätt på film. Jag tror inte jag gick på bio på nästan tre veckor efter att festivalen tog slut. Jag hade fått en filmöverdos och kände inget sug alls. Sen jag tog jag mig i kragen och gick och kollade in Villeneuves Prisoners och – oj, vilken film det var. Mitt bio/filmsug var återupprättat. Jag fick precis samma känsla under Sicario. Fasiken vad välgjort det är. Det är bara att njuta och låta bilderna svepa över en.

Spelplats i Sicario är södra USA och Mexiko och gränsen där emellan. Amerikanska myndigheter för en kamp mot knarkhandel och knarkkungar. Ja, det handlar alltså om det s.k. ”knarkkriget”. Inte oväntat så förlorar man.

Emily Blunt spelar FBI-agenten Kate. Hon är en kvinna som jobbar handfast. Hon är ute i fält för att fånga the bad guys. Det som kanske utmärker henne är att hon har gör det hon kan utan att för den skull tumma på reglerna, främst då sina egna moraliska regler. En dag blir hon värvad för att vara med i specialstyrka som ska spåra upp och gripa en ökänd (och samtidigt okänd) mexikansk knarkkung. Kate kastas in i en värld där man tänjer på gränser och bryter mot regler till vardags.

Emily Blunt har blivit en favorit. Hon är en badass i Edge of Tomorrow och hon är det även här. Hon spelar ändå kanske lite av publikens roll. Hon hamnar i en till viss del okänd miljö där det bara gäller att hänga med. Hur länge kan man följa vad man själv tror på i en galen värld med andra spelregler.

En av medlemmarna i styrkan spelas av Benicio Del Toro och hans rollfigur har passerat gränsen för länge sen. För honom har det blivit en personlig vendetta. Jag är säker på att om Kate är med några månader till i liknande operationer så kommer hon känna likadant. Nu är hon dock grön.

Det jag gillar mest med filmen, och Villeneuves andra filmer, är stämningen. Precis som i t ex Prisoners är det mörkt och nervigt mest hela tiden. Till det bidrar ljudspåret som inte tar några fångar. Ett ständigt vibrerande fiolmuller gör att man inte kan slappna av.

Det förekommer en lång gastkramande ”night vision”-sekvens i en tunnel som förde tankarna till bin Ladin-jakten i Zero Dark Thirty. Tyvärr blev jag av nån anledning trött just under denna sekvens. Kanske berodde det på det dovt mullrande ljudspåret som vaggade mig till en grön nervig mardröm.

Ungefär lika gastkramande var en scen när styrkan efter en operation inne i Mexiko ska passera gränsen in till USA. Man fastnar i bilköer med mexikanska gangsters i bilar i filerna intill. Här får Kate lära sig en del om de där gränserna, och då pratar jag inte om gränsen mellan USA och Mexiko.

Jag hörde att nån (det var nog på Twitter) klagade på att Blunts rollfigur försvinner i slutdelen av filmen och jag kan till viss del hålla med. Under de avslutande 20 minuterna tar filmen en lite annan vändning än man kanske räknat med och fokus riktas mot en annan karaktär. Blunt återkommer dock i slutet och jag tycker ändå det är hennes rollfigur Kate som utgör den moraliska kärnan i filmen.

Ska jag nämna några andra filmer som jag kommer att tänka på så blir det Traffic (Del Toro gör i princip samma roll), Zero Dark Thirty (Chastain gör en liknande roll som Blunt) och Fast & Furious (man är på jakt efter en ondskefull mexikansk knarkkung).

Om jag ska rangordna de Villeneuve-filmer jag har sett så är Sicario den fjärde bästa efter Enemy, Incendies och Prisoners, vilket visar vilken galet hög kvalitet filmerna håller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallSicario har premiär nu på fredag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Filed under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Inherent Vice (2014)

11 april, 2015 12 kommentarer

Inherent Vice

Det kom ett mail från min torsdagsbiokompis Anders. Han hade sett att en film som baserades på en bok av hans favoritförfattare skulle komma upp på bio. Författaren heter Thomas Pynchon. Boken och filmen heter Inherent Vice. Eftersom min favoritregissör heter Paul Thomas Anderson kändes detta som en match made in heaven. Det kunde ju bara inte gå fel. Eller?

Efter visningen, som ägde rum på den mysiga biografen Sture, så var Anders väldigt nöjd. Boken är tydligen en sån där bok som anses ofilmbar, vilket förmodligen gäller de flesta av Pynchons verk. Av det jag fick höra från Anders så handlar det om totalt utflippade historier där 90% av en text kan bestå av en bisats. Enligt Anders hade PTA fångat känslan i boken väldigt bra och fått med det som ska vara med och skurit bort det som kunde skäras bort.

För mig är Inherent Vice tyvärr PTA:s sämsta film. Jag vet inte om jag var extra trött just den här kvällen, men jag hade svårt att fokusera på filmen. I salongen var det varmt och sen fick jag dessutom nån sorts kramp, som att myror kröp omkring i ena foten. En tusen nålar-känsla liksom.

Joaquin Phoenix är mycket bra, där har jag inga klagomål. Phoenix är ett fenomen, ett fenomen som jag dessutom inte blir riktigt klok på. Han är sig ofta totalt olik från film till film. Att det är samma skådis som gjorde Her eller The Master är svårt att tro. Här är han en gräsrökande privatdeckare som glider runt i L.A. och frågar folk om de vet vad som har hänt med hans f.d. flickvän som försvunnit.

Nej, tyvärr. Det blev aldrig spännande eller roligt. Det var mest flummigt och gick runt i cirklar och ledde ingenstans för mig. Det snackas en massa men det kändes mest som tomt prat. Detta är givetvis en del av poängen, antar jag. Mm, det känns nästan som att PTA har försökt leka bröderna Coen men misslyckats. Jag får även lite Where the Buffalo Roam-vibbar och det är inga bra vibbar.

Jag vet inte, men PTA ska kanske hålla sig till egenskrivna manus från scratch och inte basera det på andras material. Nu var väl i och för sig There Will Be Blood baserad på romanen Oil!, men väldigt löst har jag förstått.

Josh Brolin var också sevärd i filmen. Han har korta armar och ett stort huvud i förhållande till resten av sin kropp.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Neo Noir, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Guardians of the Galaxy (2014)

25 augusti, 2014 8 kommentarer

YonduI lördags var jag på en stumfilmskonsert där Victor Seastroms The Scarlet Letter och Anna Järvinens livemusik avnjöts (recension kommer på onsdag!). På vägen dit hann jag dock med att kolla in den senaste Marvel-skapelsen Guardians of the Galaxy.

Det jag fann uppfriskande med filmen var att det var för mig helt okända karaktärer. Vi träffar en pratande och maskingevärsskjutande tvättbjörn, ett pratande (nåja) träd, en gammelspråkspratande jätte med röda tatueringar som vägrar ta på sig nåt på överkroppen, en grönskinnad kvinna som är adoptivdotter till rymdens storskurk Thanos. Och så Chris Pratt som väl spelar en någorlunda normal människa. Som skådis var han dock helt ny för mig.

Pratt spelar Peter Quill som kidnappas av ett rymdskepp från jorden 1988 när han är åtta år gammal och hans mamma precis dött. Spola fram drygt 25 år och vi befinner oss nånstans i yttre rymden på en planet där Quill letar efter en metallsfär med nånting värdefullt i, Det Värdefulla.

Quill försöker sälja sfären utan att tala om det för sin ”chef”, den blåhudade Yondu, spelad av Michael Rooker (från The Walking Dead, yay!). Andra, däribland den där grönhudade kvinnan (Zoe ”inte blå den här gången” Saldana), vill också åt Det Värdefulla. Tumult uppstår och våra fem blivande hjältar (däribland tvättbjörnen, trädet och jätten) slängs in i finkan. De flyr förstås ganska snart. Förresten, en av hjältarna satt redan i finkan från början insåg jag nu.

Det här känns som en film som ”alla gillar”. Jag har lyssnat på podcasts om filmen. Alla hyllar den, i alla fall de poddare som gillar superhjälte- och serietidningsfilmer till att börja med. Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes. Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.

Min favorit var Drax, det är alltså jätten som inte vill ta på sig en skjorta. Well, då skulle ju han dölja alla sina fina tatueringar. När han introducerades i filmen trodde jag att han var en dussinkaraktär som skulle försvinna ganska snart. Jag hade inte alls koll på att han var en av huvudpersonerna. Just detta faktum kändes som sagt uppfriskande. Som figur är han lite annorlunda. Han pratar ett korrekt och gammaldags språk och förstår inte metaforer. Ja, ganska lustig får man säga att han var.

Men annars. Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var. Trädet, Groot, var bitvis rolig. Det förekom dock en scen med Groot inblandad som jag fann lite märklig. Groot massakrerar typ 30 fiendesoldater på en gång genom att spetsa alla i bröstet med sina två förlängda trädarmar och sen svänga dem fram och tillbaka som leksaker på en pinne för att slutligen svinga bort dem och dra tillbaka sina armar. När han är klar vänder han sig om mot sin kamrater och ler på ett efterblivet sätt och vill ha uppskattning. Jag antar att det här ska vara roligt men jag fann det märkligt och något udda, speciellt i en film som sjuåringar kan se. Men det är säkert bara jag.

Filmens skurkar var som såna filmers skurkar brukar vara. Inte komplexa. Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film. Han hade även ett märkligt vapen, en pil som han styrde genom att vissla. Även Yondu slaktade på ett ganska grymt sätt ett gäng soldater i en scen som kändes lite udda.

Vilken annan dag som helst skulle jag ge filmen en trea men just idag så är jag lite kinkig. Jag tycker inte filmen är tillräckligt speciell för att få mer än en stark tvåa.

Thanos såg för övrigt ut som den fete kungen nere hos Jar Jar Binks i Star Wars-uppföljarna. Fånig alltså, inte skrämmande alls.

Oj, jag glömde nästan nämna musiken för det måste man göra när man skriver om filmen. Haha, ja, ni märker, jag har fått en överdos av information om filmen. Fasiken, man kanske skulle ta en podcastpaus…

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Indian Runner

19 januari, 2013 4 kommentarer

Viggo Mortensen

Den här killen mår inte bra, det ser ni väl?

Titel: The Indian Runner
Regi: Sean Penn
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Fiffi har precis skrivit om och gillat The Indian Runner så då tycker jag det passar bra med en gammal text om samma film. Själv såg jag den i augusti 2006.

Sean Penns regidebut är en film om två bröder som är helt olika. Joe (David Morse) är en lugn, stabil person som vill alla väl. Han är polis i en småstad där han bor med sin fru och en liten son. Den yngre brodern Frank (Viggo Mortensen) är rastlös, vild och har en själ som inte vill få ro. När Frank kommer hem från kriget i Vietnam så försöker Joe komma närmare sin bror för att få honom att inse att livet faktiskt är gott och värt att uppskatta.

Sean Penn är en regissör som fokuserar på det jobbiga och mörka i livet. Liksom i de efterföljande The Crossing Guard och The Pledge handlar The Indian Runner om personer som på ett eller annat sätt bär på mörka och jobbiga tankar och som inte kommer till rätta med sig själv. The Indian Runner är en sorglig, mörk och gripande film där både David Morse och Viggo Mortensen visar prov på personligt och utlämnande skådespel. Det förekommer ett antal gripande scener där det främst mot slutet blir riktigt intensivt med några avgörande scener på en bar, där för övrigt den obehaglige bartendern spelas av galenpannan Dennis Hopper.

Redan i filmens inledning känner man av stämningen. Filmen inleds i en vintrig och ödslig landsbygd som för tankarna till miljöerna i Coen-brödernas Fargo. Men till skillnad från Fargo så förekommer här ingen humor utan det mesta är kolsvart. Det är väl det som på nåt sätt är filmens problem enligt mig. Stämningen blir bitvis en aning enahanda och gör att filmen en stund i mitten känns lite seg. Men filmen växer hela tiden och mot slutet hoppas man verkligen att Frank ska kunna ta sig samman och våga vara god, mot andra men främst mot sig själv. Det är på gränsen till att jag ger filmen en fyra men som helhet blev det too little, too late.

3+/5

Filed under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: