Small Axe (2020)

7 juni, 2023 Lämna en kommentar

Titeln, Small Axe, på denna miniserie på fem filmer gjorda för BBC av Widows-regissören Steve McQueen kommer från ett jamaicanskt ordspråk: ”If you are a big tree, we are a small axe”. Det är väl en variant av vårt eget ”Många bäckar små…”. Många små insatser leder förr eller senare till en positiv förändring. Nedan följer mina korta åsikter om de fem delarna och ett gemensamt slutbetyg.

 

Mangrove
En sorts systerfilm till One Night in Miami. Det handlar om hur man ska agera i ett samhälle fyllt med rasism. Ska man försöka förändra via våldsamt motstånd eller på ett mer medgörligt sätt (t ex genom att öppna en restaurang med västindisk mat). Sista delen av filmen är en rättegångsfilm och då blir den bättre. Jag saknar kanske ändå de mänskliga relationerna som jag hittade i One Night in Miami. Här blir det lite sterilt och ”viktigt” istället för berörande. Filmen är en BOATS och det var skönt att se att man inte visade bilder på de verkliga personerna i slutet. Nej, bara helt vanliga eftertexter.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Lovers Rock
It’s a house party! Mat, musik, gräs och härliga vibes. Detta är en hängfilm. Som ett stort fan av dub så gick musiken verkligen hem. Vi bjuds på underbara dansscener med bl a ”Kung Fu Fighting” och den bästa av dem alla: ”Kunta Kinte Dub”. Filmen skildrar känslan av att vara på en fest. Toalettköer och dansgolv som man glider in och ut ur. Påminner mig om klubben Popcorn på V-Dala i Uppsala för läääänge sen.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Red, White and Blue
Vad syftar titeln på? USA? Apropå USA så konstaterar jag att rasism inom polisen inte bara är ett problem just i USA. I alla fall om man får lita på hur filmen framställer det. John Boyega spelar en ung man som vill bli polis och vi som tittare kan direkt konstatera att det inte kommer att bli lätt för honom. Är det polisen i sig som är problemet eller finns det ett problem i samhället som då helt naturligt finns i polisen? Jag tror att saker som mat och musik (kultur!) för folk samman och är lösningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alex Wheatle
Klart intressant om en västindier i London som uppfostrats som ”vit” och som sen försöker komma till rätta med sin tillvaro. Hur skapas ens identitet? Mat och musik är viktiga element som jag konstaterat tidigare. Jag kommer att tänka på det bisarra avsnittet av Chappelle’s Show där en svart, blind snubbe är med i KKK. Alex, ja, han genomgår en förvandling och jag undrar var han hamnar till slut. Man får kanske läsa hans böcker för att få reda på det. Ja, detta är alltså också en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Education
En rörande historia om en pojke som inte kan läsa och skriva. I inledningen gillar jag dock inte honom. Han är timid, blyg, vill inte väcka uppmärksamhet hos lärarna (eftersom han inte kan läsa). Samtidigt stör han under musiklektionerna genom att sjunga fula ord. Mm, ja, han vill imponera hos polarna antar jag (klassens pajas). Att kunna läsa är oerhört viktigt. ”Learn a trade!” får han höra. Ja, men man måste kunna läsa även som snickare. Under de sista tio minuterna blev det dammigt i rummet och därmed ett högt betyg till Education.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket är att detta är fem riktigt bra filmer och när det gäller ett totalt slutbetyg tvekar jag mellan en stark trea och en fyra. Men musiken, maten, kläderna, miljöerna, KULTUREN, gör att jag delar ut en fyra. Det är kultur som kommer att förena oss, inget annat.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Drama, Film, Recension, TV, Tv-serie Tagged with , , , , , , , , ,

Pacific Rim: Uprising (2018)

27 maj, 2020 8 kommentarer

Vad tyckte jag om den första Pacific Rim-flmen? Jag ställer frågan för att jag inte minns. Vilken tur då att man har en filmblogg där man kolla upp vad man tyckte. Mitt omdöme om Pacific Rim i korthet: 3,5/5, klart godkänd underhållning.

Efter att Idris Elba & Co ställt in apokalypsen i den första filmen är nu de elaka monstren tillbaka i form av en andra våg och nu har de dessutom muterat på nåt sätt och är farligare än nånsin.

Jag gillar John Boyega. Det har jag gjort ända sen jag såg Attack the Block, där han spelade en ungdomsligist med charm. Här spelar han en yngre verison av Idris Elba. Ja, faktum är att han som britt passar perfekt i rollen som Elbas son. Jag tror till och med han försöker, och lyckas ganska bra med att, framföra sina repliker som Elba.

I övrigt har vi Michael Bay-estetik över hela filmen. Överdåd och robotar som ska vara coola. Är det inte lite Top Gun-känsla också (?) med pilotrekryter som ska vara våghalsiga och överträffa varandra. Men jag måste säga att det här konceptet att man måste vara ett par för att styra en Jaeger känns lite fånigt. Drift compatible kallas det. Lite krystat men ändå lite intressant då det ju är upplagt för drama med exempelvis två personer som inte alls gillar varandra men är kompatibla.

Nu kliver jag in på minerad mark. Jag tycker filmen känns generisk pga den etniskt mångfaldiga rollbesättningen. Istället för att det blir organiskt så känns det som att man bockar av en lista. En del av det hela är ju självklart att man speciellt vill rikta sig till den asiatiska och i synnerhet den kinesiska marknaden. Själv ser jag hellre att filmer som exempelvis Parasite lyfts fram och blir stora. Men det kanske finns en plats för bägge varianterna.

Apropå minerad mark… så börjar jag bli lite less på greppet med att en av huvudpersonerna ska vara en liten tuff tjej. Men det kanske bara är sättet som det är gjort på som är problemet? Laura i Logan är ju klockren.

Robot-fajterna var ganska trista och jag zonade ut efter ett tag. Vilken skillnad jämfört med actionen i t ex Mission Impossible-filmerna där man spelar in på plats och utan att bli cgi-tunga.

Pacific Rim: Uprising känns som en barnfilm. Ja, det är en barnfilm och lite generiskt trist. Jag undrar om jag inte saknar Guillermo del Toro i registolen. Han är fortfarande med i projektet men nu har slagit sig ner bakom producent-skrivbordet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Drift compatible”

Filed under Action, Äventyr, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

1 april, 2020 6 kommentarer

Det som började så bra med The Force Awakens och sen fortsatte ännu bättre (och annorlunda) med The Last Jedi. Det var synd att denna Star Wars-trilogi skulle sluta med något av ett ”jaså”. The Rise of Skywalker är på intet sätt en dålig film men diverse saker gör att den inte funkar lika bra som sitt nära syskon The Force Awakens samt sin avlägsna kusin The Last Jedi.

För mig var The Force Awakens en härlig bioupplevelse. Även om jag inte är nåt jättefan av originaltrilogin så var det ändå mysigt att se de gamla hjältarna igen och jag tyckte även nykomlingarna funkade bra. Emo Kylo Ren var en trevlig bekantskap precis som Rey. Jag vet att en del tycker att Kylo är en trulig tonåring som bara broodar. Ja, men jag gillade det! Och relationen mellan Rey och Kylo var en av de viktigaste elementen i både The Force Awakens och The Last Jedi.

Just The Last Jedi såg jag om för ett tag sen och den höll verkligen. Jag gillar den kaxiga tonen som manusförfattaren och regissören Rian Johnson håller under filmen. Till ganska stora delar är det en komisk satir som nästan driver med de tidigare filmerna. Jag fann detta märkvärdigt uppfriskande.

Nu när The Rise of Skywalker kommer så har Disney återgått till det säkra kortet J.J. Abrams från The Force Awakens. Abrams är duktig på reboota klassiska franchises, vilket han visade med Star Trek från 2009. Däremot kanske han är sämre på att föra dem vidare, att bidra med nåt nyskapande. I The Rise of Skywalker blev det mest mellanmjölk blandat med märkligheter.

Spoilers från och med nu.

Jag gillar fortfarande Rey och Kylo. Deras relation är intressant, även om den borde ha fått ett bättre slut. Övriga rollfigurer kommer bort helt. Finn, Poe och Chewbacca minns jag knappt vad de gjorde. Jo, Chewbacca dog men återuppstod efter fem minuter i en fullkomligt meningslös sidohistoria. Detsamma gällde för övrigt C-3PO. Borta! Tillbaka!

Att Abrams ska rätta till saker efter The Last Jedi märks kanske mest när det gäller Rose, dvs Kelly Marie Trans rollfigur. Jag tror hon har en, endast en, replik där hon säger typ ”Jag måste stanna här på basen och läsa rymdskeppsritningar”. Pinsamt faktiskt.

Hela grejen med Kejsaren som var tillbaka kändes bara märklig. För mig var det knappt samma person som från originaltrilogin. Att det visade sig att det var Palpatine som låg bakom det mesta som hade hänt i The Last Jedi, inklusive Snoke, kändes också… märkligt. Ungefär lika märkligt kändes det att Rey tydligen var barnbarn till Palpatine. What? Och sen i slutet i en helt bisarr scen så får Rey frågan om vem hon är. Vad svarar hon? Jo, Rey Skywalker. Återigen: what?

Men. Det är ändå en ganska trevlig äventyrsfilm. Vi bjuds på action, en del fina miljöer, coola skepp och dräkter, en vattenplanet med en kraschad star destroyer (eller om det var en dödsstjärna?) och några schyssta ljussabelfajter.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en svag trea till The Rise of Skywalker.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filed under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Last Jedi (2017)

22 december, 2017 6 kommentarer

Efter den i mina ögon lyckade The Force Awakens och det mindre lyckade mellanspelet Rogue One var det så dags för episod VIII av den vad det tycks eviga Star Wars-sagan.

I The Last Jedi skulle vi äntligen få träffa Luke (Mark Hamill) och få reda på varför han hade flytt undan och nu lever som en eremit på den gröna klippön Ahch-To (prosit). I slutet av episod VII fick vi ju se Rey (Daisy Ridley) hålla fram Lukes gamla lasersvärd (ljussabel… nej, tycker lasersvärd låter bättre). Nu var frågan om han skulle ta emot det?

Haha, ja, jag bör väl nämna redan nu att du inte ska läsa vidare om du vill undvika SPOILERS för The Last Jedi.

Med det ur vägen kan jag säga att det som Luke gör med svärdet fick mig att rycka till och inse att jag inte tittade på en helt vanlig Star Wars-film. Nej, det här skulle bli nåt annorlunda. Och jag gillade det!

Det jag gillade var just filmens kaxighet och respektlöshet mot tidigare filmer. Vad jag har förstått så är just detta nåt som rört upp känslorna hos vissa fanboys och -girls där ute. Jag kan förstå det. För mig som inte är nåt jättefan av Star Wars-filmerna så gjorde det dock filmen mer intressant och överraskande på ett positivt sätt. Jag sitter inte hemma och ber inför ett Star Wars-altare, så när Luke kastade lasersvärdet över axeln så var det som att jag mös lite inombords och kände att det här kunde bli en Star Wars-film med en ny känsla.

Om jag ska räkna upp vilka delar av filmen jag gillar och börja med det jag gillade bäst och sen arbeta mig neråt så ser det ut så här:

Rey och hennes vistelse på ön Ahch-To där hon försöker få en vresig Luke att hjälpa henne blev jag både rörd och fascinerad av. Jag älskade det mesta här inklusive en galen scen där Luke plötsligt mjölkade en långhalsad, fyrtuttad valross. Jag tyckte även spegelsekvensen med Rey nere i det svarta hålet var snygg och talande.

Rey och hennes videokonferenser med Kylo Ren var skickligt gjorda rent hantverksmässigt. Med hjälp av foto, vinklar och klippning känns det verkligen som att de pratar med varandra i samma rum trots att det skiljer ljusår mellan dem. Det fanns hela tiden en romantisk spänning här också, och även en hel del humor.

Rey och Kylo Ren på besök hos Supreme Leader Snoke var en härlig sekvens med en trevlig fajt där Rey och Ren tillsammans slåss mot Snokes rödklädda samurajvakter. Dessutom var ju Snokes lair en helt underbar boning med sina klara blodröda färger. Cgi-Snoke själv kan jag både ha och mista, men kanske framförallt mista. När han strök med kände jag både lättnad men samtidigt undrade jag varför han hade varit med från första början.

Slutuppgörelsen på saltplaneten Krate var ruggigt snygg. Även här används den röda färgen på ett utstuderat sätt. Planetens yta är täckt av vitt salt men under saltlagret döljer sig ett rödfärgat och kristallartat grus. Jag gillade även de mycket vackra och klingande kristallrävarna. Lukes astralfajt med Ren var även den trevlig. Och, ja, jag såg att Luke inte gjorde några röda fotavtryck som Ren gjorde men jag trodde det var för att han var så lätt på foten med sina Kraft-krafter.

Humorn. Ja, konstigt nog så funkade den för mig. Jag brukar ha lite svårt för självmedveten humor som refererar mycket till sig själv och andra saker som inte är en del av filmens värld. Sekvenser som när Poe Dameron (Oscar Isaac) trollar general Hux i början gjorde mig häpen (är detta en Star Wars-parodi?) men samtidigt upprymd. Det förekom fler scener med den här typen av humor och jag gillade det alltså, kanske för att det kändes så udda. Ta bara en sån sak när Poe klappar sin robot BB-8 som vore den en borttappad hund som hittat hem. Eller när Luke lurar Rey med ett grässtrå.

Ögonblicket när Laura Derns rollfigur till slut visade handlingskraft och med ljusfart körde rätt igenom en stjärnkryssare var ett badass-ögonblick, kanske inte för hennes rollfigur men för filmen som helhet. Filmens ljudspår blev helt tyst och stämningen gick att ta på i biosalongen.

Ok, nu börjar vi så småningom komma ner till saker som kanske inte funkade fullt ut. Rose (Kelly Marie Tran) och Finns (John Boyega) sidoäventyr på casinoplaneten för att hitta Benicio del Toros kodknäckare var inte dåligt men det kändes som utfyllnad och gjorde att filmen blev onödigt lång.

Leias Kraftsamling när hon låg och flöt ute i rymdens vakuum kändes bara märklig och fel. Plötsligt började hon röra på sig och sen sväva mot säkerheten i ett annat skepp efter att hennes eget förstörts. Här kändes det som att regissör Rian Johnson tog sig lite väl många friheter vad gäller att nyheter i Star Wars-världen och dess regler. Med tanke på att Carrie Fisher inte finns med oss längre så hade det känts naturligt att Leia försvunnit ur handlingen, men Fisher var ju vid liv när man spelade in filmen och som jag förstått det så var det tänkt att hon skulle ha haft en framträdande roll i episod IX.

Laura Derns skådespelarinsats fram tills ljusfartskrocken kändes… fel. Jag vet inte om det berodde på att jag såg Twin Peaks-Diana framför mig eller om hon bara inte passade in i Star Wars-världen. Förmodligen en kombination. Och varför berättade hon inte vad hon hade för planer!? Jag antar att det handlade om att information som skulle delges på need-to-know basis. Men om Poe hade hållits informerad så hade många rebelliv kunnat räddas.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en stabil fyra till The Last Jedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Spel och Film (vill ni läsa en sågning, klicka här)
Flmr (vill ni läsa en hyllning, klicka här)
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Voldo
film4fucksake

 

Slutligen kan jag ju inte låta bli att hylla alla trevliga djur och andra varelser som förekom i filmen.

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Force Awakens (2015)

23 december, 2015 16 kommentarer

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Filed under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Attack the Block

17 januari, 2013 12 kommentarer

Attack the BlockTitel: Attack the Block
Regi: Joe Cornish
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag gillar Attack the Block. Det var faktiskt årets överraskning av de filmer jag såg förra året. Varför då frågar ni er? Jo, det var en film jag hade hört ganska mycket om innan såg den och mest handlade det om hyllningar eller åtminstone hejarop. Jag hade också hört att det var en sorts sf/skräck/komedi och det brukar nästan aldrig funka för mig. Antingen är det sf/skräck eller så är det humor. Kombinationer brukar nästan aldrig tilltala mig. Dessutom ser jag nu att regissören Joe Cornish är en debutant, det kan ju aldrig funka.

Handlingen är förlagd till en stadsdel i London där sjuksköterskan Sam (Jodie Whittaker) vandrar hemåt en kväll. Hon blir rånad av några lokala ligister men rånet avbryts när en meteorit (oväntat, nähä?) slår ner. Den där meteoriten kanske inte bara var en meteorit då det plötsligt dyker upp svarthåriga hungriga rymdkakmonster. Sköterskan och de unga ligisterna kommer att få lära sig att respektera varandra och samarbeta för att överleva. Till sin hjälp får de även en haschodlare spelad av Nick Frost och han kund (Luke Treadaway).

Som jag antytt så trodde jag inte det här var min typ av film men det visade sig vara en riktigt trevlig överraskning. Vi får härliga brittiska Londonmiljöer. Fotot är riktigt snyggt och musiken är njutbar den med. Alienmonstrena är riktigt snygga, med helt svart päls och lysande huggtänder. Filmen är rolig precis på rätt sätt, utan att bli töntig. Givetvis är det tokmycket samhällskritik då filmen kommer i lagom tid efter Londonkravallerna.

Det finns en scen som använder samma grepp som i den lysande (ja, i alla fall när jag såg den när den kom) kontorssatiren Office Space, där en bilköande mjukvaruutvecklare rappar med i Scarface’s No Tears. I Attack the Block lyssnas det på Sound of da Police med KRS-One medans det väntas på en hiss. När sen förortsligisterna dyker upp så drar man sig tillbaka: ”Jag tar nästa hiss, det är lugnt”.

Attack the Block är spännande, intensiv, rolig, annorlunda. Det var charmigt att se ligisterna sakta omvändas och börja jobba tillsammans med såna som de ska förakta. Och på samma sätt var det intressant att se de vita medelklasspersonerna inse att ”varför kan vi inte bara komma överens?”. Samtidigt som det är övertydligt är det charmigt och jag gillar Attack the Block.

4-/5

Filed under Action, Betyg 4, Film, Komedi, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: