Peter Rabbit (2018)

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Mother! (2017)

Jag borde förstås ha klämt ur mig en text om Darren Aronofskys Mother! så fort jag hade sett den. Det finns ju en del att hålla reda på vad gäller den filmen. Det händer mycket, det är kaotiskt, surrealistiskt, och tempot är rätt så uppskruvat. Om jag minns rätt. Dessutom gillade jag filmen skarpt, så mycket vet jag. Men jag kom aldrig till skott.

Däremot har jag kvar mina anteckningar från när jag såg den så här kommer en tankeströmsrecension, en sorts transkribering av de omedelbara tankar som poppade upp i mitt huvud under titten. Förmodligen lika oförklarliga tankar som filmen i sig är.

Obs! Varning för spoilers om du inte har sett filmen.

Det är väl inte J-Law som brinner i början? Det känns direkt att det är en speciell film. Den är utstuderad, udda (pretto?). Jag gillar stämningen. Vad är det folk ogillar med filmen?! Min kommentar nu: haha, kanske att den är just pretto.

Det känns lite som en home invasion-film. Eller kanske Roman Polanskis Carnage.

Så. De bor alltså i samma hus som brann ner (med hans familj i?). Sen mötte han ”Mother” som renoverade alla rum. Jag tolkar det som att Ed Harris och Michelle Pfeiffer är personer som representerar de båda: Mannen och Mother.

Paranoia! Lite skräckkänsla. Jag tänker på Polanski igen. Repulsion. Hjärtat i toaletten. Där gick mina tankar till Dirty Pretty Things.

Filmen är så intressant och öppen för tolknig. Handlar den om att privatlivet invaderas på Twitter? Hur folk tror sig kunna ta sig friheter och låtsas som att de känner kändisar.

Hahahahahaha. Rolig replik: ”You’re an arrogant cunt”. Min kommentar nu: ooooook. Men jag censurerar inte mig själv. Jag tyckte tydligen det var en rolig replik i sammanhanget.

De sitter och hoppar på diskbänken som inte är säkrad.

Det är nu uppenbart, för mig, att den handlar om friheter som folk tar sig på sociala medier.

”They’re ruining everything!”
”It’s just things, they can be replaced!”

Falska profeter, ja, visst. Surrealism. Jag gillar’t. Den enfaldige mördaren. Sociala medier. Sorg på Internet. Alla ska ha en piece. Palestina vs Israel. Vänster vs höger. Folk man trott på visar sig vara svin. Folk som inte visar hänsyn (i verkligheten och på nätet).

Ja, så mycket att smälta.

Varför har ingen jämfört den med Sauls son?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Mother! hamnade på plats sju på min topplista för 2017.

Star Wars: The Last Jedi (2017)

Efter den i mina ögon lyckade The Force Awakens och det mindre lyckade mellanspelet Rogue One var det så dags för episod VIII av den vad det tycks eviga Star Wars-sagan.

I The Last Jedi skulle vi äntligen få träffa Luke (Mark Hamill) och få reda på varför han hade flytt undan och nu lever som en eremit på den gröna klippön Ahch-To (prosit). I slutet av episod VII fick vi ju se Rey (Daisy Ridley) hålla fram Lukes gamla lasersvärd (ljussabel… nej, tycker lasersvärd låter bättre). Nu var frågan om han skulle ta emot det?

Haha, ja, jag bör väl nämna redan nu att du inte ska läsa vidare om du vill undvika SPOILERS för The Last Jedi.

Med det ur vägen kan jag säga att det som Luke gör med svärdet fick mig att rycka till och inse att jag inte tittade på en helt vanlig Star Wars-film. Nej, det här skulle bli nåt annorlunda. Och jag gillade det!

Det jag gillade var just filmens kaxighet och respektlöshet mot tidigare filmer. Vad jag har förstått så är just detta nåt som rört upp känslorna hos vissa fanboys och -girls där ute. Jag kan förstå det. För mig som inte är nåt jättefan av Star Wars-filmerna så gjorde det dock filmen mer intressant och överraskande på ett positivt sätt. Jag sitter inte hemma och ber inför ett Star Wars-altare, så när Luke kastade lasersvärdet över axeln så var det som att jag mös lite inombords och kände att det här kunde bli en Star Wars-film med en ny känsla.

Om jag ska räkna upp vilka delar av filmen jag gillar och börja med det jag gillade bäst och sen arbeta mig neråt så ser det ut så här:

Rey och hennes vistelse på ön Ahch-To där hon försöker få en vresig Luke att hjälpa henne blev jag både rörd och fascinerad av. Jag älskade det mesta här inklusive en galen scen där Luke plötsligt mjölkade en långhalsad, fyrtuttad valross. Jag tyckte även spegelsekvensen med Rey nere i det svarta hålet var snygg och talande.

Rey och hennes videokonferenser med Kylo Ren var skickligt gjorda rent hantverksmässigt. Med hjälp av foto, vinklar och klippning känns det verkligen som att de pratar med varandra i samma rum trots att det skiljer ljusår mellan dem. Det fanns hela tiden en romantisk spänning här också, och även en hel del humor.

Rey och Kylo Ren på besök hos Supreme Leader Snoke var en härlig sekvens med en trevlig fajt där Rey och Ren tillsammans slåss mot Snokes rödklädda samurajvakter. Dessutom var ju Snokes lair en helt underbar boning med sina klara blodröda färger. Cgi-Snoke själv kan jag både ha och mista, men kanske framförallt mista. När han strök med kände jag både lättnad men samtidigt undrade jag varför han hade varit med från första början.

Slutuppgörelsen på saltplaneten Krate var ruggigt snygg. Även här används den röda färgen på ett utstuderat sätt. Planetens yta är täckt av vitt salt men under saltlagret döljer sig ett rödfärgat och kristallartat grus. Jag gillade även de mycket vackra och klingande kristallrävarna. Lukes astralfajt med Ren var även den trevlig. Och, ja, jag såg att Luke inte gjorde några röda fotavtryck som Ren gjorde men jag trodde det var för att han var så lätt på foten med sina Kraft-krafter.

Humorn. Ja, konstigt nog så funkade den för mig. Jag brukar ha lite svårt för självmedveten humor som refererar mycket till sig själv och andra saker som inte är en del av filmens värld. Sekvenser som när Poe Dameron (Oscar Isaac) trollar general Hux i början gjorde mig häpen (är detta en Star Wars-parodi?) men samtidigt upprymd. Det förekom fler scener med den här typen av humor och jag gillade det alltså, kanske för att det kändes så udda. Ta bara en sån sak när Poe klappar sin robot BB-8 som vore den en borttappad hund som hittat hem. Eller när Luke lurar Rey med ett grässtrå.

Ögonblicket när Laura Derns rollfigur till slut visade handlingskraft och med ljusfart körde rätt igenom en stjärnkryssare var ett badass-ögonblick, kanske inte för hennes rollfigur men för filmen som helhet. Filmens ljudspår blev helt tyst och stämningen gick att ta på i biosalongen.

Ok, nu börjar vi så småningom komma ner till saker som kanske inte funkade fullt ut. Rose (Kelly Marie Tran) och Finns (John Boyega) sidoäventyr på casinoplaneten för att hitta Benicio del Toros kodknäckare var inte dåligt men det kändes som utfyllnad och gjorde att filmen blev onödigt lång.

Leias Kraftsamling när hon låg och flöt ute i rymdens vakuum kändes bara märklig och fel. Plötsligt började hon röra på sig och sen sväva mot säkerheten i ett annat skepp efter att hennes eget förstörts. Här kändes det som att regissör Rian Johnson tog sig lite väl många friheter vad gäller att nyheter i Star Wars-världen och dess regler. Med tanke på att Carrie Fisher inte finns med oss längre så hade det känts naturligt att Leia försvunnit ur handlingen, men Fisher var ju vid liv när man spelade in filmen och som jag förstått det så var det tänkt att hon skulle ha haft en framträdande roll i episod IX.

Laura Derns skådespelarinsats fram tills ljusfartskrocken kändes… fel. Jag vet inte om det berodde på att jag såg Twin Peaks-Diana framför mig eller om hon bara inte passade in i Star Wars-världen. Förmodligen en kombination. Och varför berättade hon inte vad hon hade för planer!? Jag antar att det handlade om att information som skulle delges på need-to-know basis. Men om Poe hade hållits informerad så hade många rebelliv kunnat räddas.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en stabil fyra till The Last Jedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Spel och Film (vill ni läsa en sågning, klicka här)
Flmr (vill ni läsa en hyllning, klicka här)
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Voldo
film4fucksake

 

Slutligen kan jag ju inte låta bli att hylla alla trevliga djur och andra varelser som förekom i filmen.

Dredd (2012)

Dredd

Hjälm på!

Två anledningar till att jag ville se Dredd: (1) den hade liknats vid den underbart brutala The Raid och (2) Ex Machina-skaparen Alex Garland låg bakom manus. Jag blev inte besviken. Dredd (Karl Urban, vars röst är en blandning av Bale-Batman och Clintan) plus en kvinnlig synsk kollega (Olivia Thirlby) blir fångna i ett höghus (som styrs av en knarkliga) och behöver skjuta sig ut. Vi får våld, action och en dystopisk känsla som jag gillar. Dredd och hans kollegor är polis, domare, jury och bödel i samma person. Snabba beslut! I dessa dagar när det pratas om diversity så kan jag nämna att knarkligan leds av en galen kvinna (Lena Headey) och att Wood Harris (Avon från The Wire, yay!) är med på ett hörn. Slutord: Dredd tar inga fångar, varken rollfiguren själv eller filmen som helhet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Brooklyn (2015)

BrooklynSpike Lee har gjort en joint som heter Crooklyn. I motsats till vad man kanske kan tro så är det inte alls en gangsterrulle utan verkar vara (jag har inte sett den) en varm familjefilm som utspelar sig i – ja, just det – Brooklyn! Gissa var filmen jag skriver om idag utspelar sig? Ja, just det, Brooklyn! Även här får man leta förgäves efter gangsters. Det här är nämligen en snäll film. Den är kanske t.o.m. för snäll för sitt eget bästa. Samtidigt är det just det jag gillar med filmen.

Saoirse (sörschö) Ronan spelar Eilis, en ung irländska som på 1950-talet flyttar till Brooklyn i New York. På Irland lämnar hon kvar sin mor och syster. I USA har hon fått jobb på ett varuhus men hon är blyg och charmerar inte direkt kunderna. Dessutom är hennes hemlängtan enorm och hon gråter sig till sömns på kvällarna. Men så träffar hon italienaren Tony på en dans och de två blir ett par och så småningom börjar Eilis känna sig mer hemma. När hon sen (pga orsaker) måste resa tillbaka till Irland känner hon sig kluven. Stanna kvar på Irland eller fortsätta sitt nya liv i USA?

Jahapp. Det var ju trevligt det här. Det är fullkomligt ofarligt men mysigt och trevligt. Saoirse Ronan passar perfekt i sin roll. Jag gillar rollfiguren. Beslutsam och blyg på samma gång. Sympatisk helt enkelt. Det var kul att följa hennes liv i USA och hur hon sakta anpassar sig. Gulligt skulle jag t.o.m. kunna dra till med.

I USA bor Eilis på ett pensionat för kvinnor och här får vi några roliga scener när de inhysta äter middag tillsammans med sin hyresvärdinna (spelad av spjuvern Julie Walters). Det förekommer även en rolig sekvens när Tony bjudit hem Eilis till italienska familj på middag.

Kemin mellan Tony (Emory Cohen) och Eilis är bra. Ett tag tror jag att han ska vara en vänstrande mansgris som inte har rent mjöl i påsen. Men jag sa ju att det här var en snäll film.

När Eilis är tillbaka på Irland försöker filmen lura i oss att Eilis måste göra ett val mellan Tony och en irländsk snubbe från hembyn. Det funkar inte riktigt eftersom snubben spelas av en viss Domhnall (som engelskans tonal fast med d) Gleeson. Här finns alltså ingen kemi alls. Fast å andra sidan kanske filmen menar att det mer handlar om att Eilis känner en press från sin mor att stanna kvar snarare än att det är Domhnall som lockar.

Nu kom jag att tänka på filmen The Martian. Där fanns inte heller nån typisk skurkroll, en ond rollfigur. Nej, alla var i grunden hyvens personer. Det är likadant här (även om det fanns en gnällig och skvallrande tant i Eilis hemby), och det ger en mysig känsla men de där riktigt höga insatserna saknas kanske. Nu kan det ju givetvis finnas höga insatser även utan skurkar. Fast precis som The Martian så är Brooklyn en sympatisk film som inte lyckas skaka om mig. Den vaggar mig snarare, och snällhet räcker ganska långt det med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Brooklyn har premiär idag fredag och vill du ha en mysig och ofarlig stund på bio så passar den perfekt!

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, jag har en känsla av att det blir en hel del mellanmjölksbetyg.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Vikander-vecka: Anna Karenina (2012)

Anna KareninaAnna Karenina är nog Alicia Vikanders genombrott internationellt får man väl ändå säga. En kongelig affære i all ära, Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, men den är ändå dansk och med begränsad spridning. Anna Karenina är en storfilm på engelska av Atonement-regissören Joe Wright med flera stora skådisar i huvudrollerna. Vad lustigt då att en svenska i en biroll är den som stjäl showen.

Anna Karenina. Det är en roman av Lev Tolstoj som jag inte vet så mycket om. Det handlar om ett antal personer i den ryska societeten. Anna Karenina (Keira Knightley) är gift med greve Alexej Karenin (Jude Law), en snäll men torr och tråkig man. Anna är inte direkt lycklig i sitt äktenskap och på en bal träffar hon officeren Vronskij (av nån anledning spelad av Aaron Taylor-Johnson). De inleder ett passionerat men problemfyllt förhållande.

Parallellt med detta får vi ta del av den unga godsägaren Levins försök att fria till Katerina/Kitty (Vikander), en ung societetstjej som tror hon vill gifta sig med Vronskij.

Intrigerna kan börja…

Hur har då Joe Wright valt att filmatisera detta kostymdrama? Svar: tyvärr på värsta tänkbara sätt! Det hela inleds med sorl från en publik, som om vi vore på en teater precis innan ridån går upp. Nu är vi inte på teatern, vi är på bio eller hemma i soffan, Joe Wright! Vi får se en massa stolar framför en scen. Men det är ingen där. Ingen publik. Ska det symbolisera teaterns död? Ridån går upp och ”filmen” börjar, och det är alltså en sorts filmad teater vi får se. Neeeeeej, det funkar inte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte just detta ”nej, det funkar inte” under filmen.

Om man vill göra ”filmad teater” så får man antingen göra klassisk tv-teater eller som Lars von Trier i Dogville eller så gör man det inte alls, i alla fall inte på det sätt Wright gör det här. Det påminner om den stentrista Den ryska arken som trodde det räckte med att det var en enda lång tagning.

Jag tycker detta är tråkigt. Det känns som en gimmick men inte lika extrem som von Triers Dogville och därför blir det mest tråkigt, nästan fånigt ibland. Jag får ingen känsla för var rollfigurerna är eller vad som händer. Jag vill se en film. Som det blev nu så är det en märklig blandning.

De spelar alltså in filmen på en sorts teater, men ska skådisarna spela teatralt eller som på film? Det verkar inte skådisarna ha riktig koll på. Aaron Taylor-Johnson exempelvis, han har helt enkelt inte den karisma som behövs för den här typen av roll. Han vet inte vad han gör här och det blir mest pinsamt. Och varför pratas det ryska i bakgrunden när alla skådisar pratar engelska. Har filmmakarna inte lärt sig nåt från filmhistorien och hur man ska göra med vilket språk som talas och hur det ska talas?!

Sen lämnar vi plötsligt teatern och är ute i riktiga utomhusmiljöer då vi får se Levin (Gleeson) vandra omkring i snö. Jaha. Och sen börjar en bal och då är det inte heller en teaterscen det handlar om utan en maffig danssalong. Det lustiga var att nu började ju filmen också bli bättre. Hela ”spela in på teater”-grejen är bortglömd.

Hur sköter sig skådisarna? Mmm, Keira är ok, det tycker jag faktiskt. Hon slits mellan sin kärlek till Vronskij och sin son och det är hyfsat intressant. Jude Law gillar jag verkligen här. Han, världens snyggast för några år sen (?), lyckas få till en riktigt torrboll, en snäll torrboll men ändå en tunnhårig torrboll.

Det som jag ändå hela tiden sitter och väntar på under hela filmen är ju vad som ska hända mellan Kitty (Vikander) och Levin (Gleeson). Här får vi äkta glädje, lite glimten i ögat, och lite skoj. Det är väl egentligen en gammal vanlig plot från vilken romantisk komedi som helst men Vikander (och även Gleeson, faktiskt) lyfter det hela, speciellt i kontrast till Aaron Taylor-Johnson stela försök till karisma. Mot slutet förekommer en underbar scen mellan Vikander och Gleeson där de spelar Alfapet. Men de båda är tyvärr med för lite men det var ju så romanen var skriven…

Anna Karenina som film får en tvåa. Alicia skulle få högre än en trea om hon hade varit med lite mer.

Anna Karenina:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Glad

Glad

Alfapet

Alfapet

The Revenant (2015)

The RevenantUnder en lång period gillade jag verkligen Alejandro González Iñárritu. Han tillhörde en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar (eller möjligen älskade?) filmer som Amores perros och Babel. Även 21 Grams funkade bra även om den kändes nedtyngd av sitt eget allvar. Sen kom Biutiful och jag kunde helt enkelt inte komma mig för att se filmen. Den kändes för misärtrist, och det säger jag alltså utan att ha sett en enda bildruta från filmen. Det kan ju visa sig att det är rena Stefan & Krister-lustspelet. Eller inte.

2014 dök Birdman upp från ingenstans och jag var återigen intresserad av vad Iñárritu skulle hitta på härnäst. Birdman gillade jag nämligen skarpt och den hamnade t.o.m. på min lista över 2014 års bästa filmer.

Iñárritu verkar för tillfället vara inne i ett kreativt stim då vi redan nu får se hans senaste film. The Revenant, som är stor favorit att ta hem Oscarn för bästa film, är en vildmarksvästern där Leonardo DiCaprio spelar en pälsjägare som blir överfallen av en arg björnhona och sen blir kvarlämnad att dö av sina pälsjägarkompisar, däribland en elak Tom Hardy. Men Leo dör inte, och han vill hämnas, och Tom får ångra att han lämnade kvar Leo där ute.

The Revenant är en spektakulär film. När jag nu så här i efterhand tänker på den känner jag nästan att jag fryser. Jag älskar att man har gått all-in när det gäller inspelningen. Det fullkomligt frustar om filmen. Den känns blöt, kall, jordig och rå. Fotot är fantastiskt, vilket inte är så konsigt då det är Emmanuel Lubezki som ligger bakom det. Lubezki har tidigare bl a fotat filmer som Sleepy Hollow, Children of Men och Gravity. Den visuella känslan från dessa filmer känner jag även igen i The Revenant. Det är kanske inte en helt trevlig känsla. Det finns nåt kallt över den. Färgerna är liksom blekta. Det känns som att det i varje ögonblick precis håller på att skymma.

En annan detalj som jag noterade med fotot var att den så omtalade björnen vid ett tillfälle andas rätt in i kameran och att det då bildades imma på linsen. Vid ett annat tillfälle tror jag det skvätter blod på linsen. Just detta grepp har ju Lubezki använt tidigare i t ex Children of Men. Jag tycker det ger en ökad närvarokänsla men jag vet andra som tycker att det mer handlar om en flashig teknik som tar uppmärksamhet från filmen i sig.

Jag vet inte var filmen är inspelad (var det inte i Sydamerika?) men de miljöer man har hittat är ruggigt snygga. Vidsträckta snölandskap, mossiga eller snöiga skogar, vattendrag, bäckar, vattenfall, strida forsar, branta klippor. Det är vackert, vackert men farligt, farligt. Ett tips är att se filmen i IMAX på Filmstaden Scandinavia där den kommer att visas. Det känns som helt rätt typ av film att se där.

The Revenant är en film fylld med död, elände, strapatser och lidande… och nånstans där ligger filmens problem för min del. Det går överstyr och blir parodi. Leo stönar och stånkar i kubik. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag undrar vad de andra i salongen tänker när de hör mig skratta.

Vissa scener känns som tagna ur en Saturday Night Live-sketch. När Leo skär upp buken på en död häst, tar ut inälvorna för att sen klä av sig naken och ta skydd mot kylan inuti hästen så började jag återigen att skratta. Jag tror inte det var regissörens tanke med scenen.

Det lustiga är att ”sova inuti häst”-scenen kommer precis efter en av mina favoritscener från hela filmen. Jag fick rysningar och trodde jag åkte berg-och-dal-bana när Leo på hästryggen flyr från arga indianer och störtar nerför ett stup. Och det trots att jag råkat se just den sekvensen i en trailer.

Den allra bästa scenen är ändå av det mindre slaget. Efter all elände och sorg som Leo råkat ut för så finner han plötsligt nån form av nåd i form av en (till slut) vänligt sinnad indian (som bl a bjuder på bisonoxkött och naturmediciner). Vid ett tillfälle när de sitter och vilar och snöflingor singlar ner från himlen så räcker indianen ut tungan och försöker fånga flingorna, likt ett barn. Leo tittar på och efter ett tag så bildas ett litet men varmt leende på hans läppar. Det finns hopp för världen trots allt. Well, fram tills att de stöter på en grupp ondsinta fransmän vill säga…

Domnhall Gleeson. Jag vet inte vad det är riktigt men det är nåt som inte funkar för mig när det gäller den gode Domnhall. I Ex Machina funkar han perfekt eftersom han där ska vara, eller till slut visar sig vara, en tafatt och smått irriterande pojkvasker. Både i The Revenant och The Force Awakens så är han mest irriterande och framstår bara som gnällig. Varför får Domnhall vara med i ”alla” filmer nuförtiden?

När det gäller regissören själv så har jag kanske tröttnat en aning på hans gravallvar och tungrodda stil. I The Revenant förekommer (för många) drömsekvenser där Leo ser syner av sina döda indianfru. Jag hade kunnat vara utan dessa eftersom de inte gav nåt då frun bara är med i just dessa visioner. Vi vet ingenting om henne som person och då är det svårt att känna nåt speciellt. Det blir bara snygga bilder utan nån känslomässig insats.

Ändå: The Revenant är en riktigt bra film på många sätt och vis. Den och Leo kommer förmodligen att vinna varsin Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Revenant har premiär idag fredag och se den alltså gärna i IMAX om ni har möjlighet.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Kommer de återvända till biografen för en andra titt?

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Flmr

Star Wars: The Force Awakens (2015)

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Ex Machina (2015)

Jag vill egentligen inte börja i den här änden eller ens skriva om det men det går liksom inte att komma ifrån. Men det här är det sista jag skriver eller säger om detta. Ok?

VARFÖR I HELA FRIDEN KOM INTE EX MACHINA UPP PÅ BIO I SVERIGE?!

Mysteriet med icke-releasen av science fiction-filmen Ex Machina på svensk bio började på Göteborgs Filmfestival januari. Nu hörde jag i och för sig inte så mycket om den just därifrån, men det jag hörde var positivt. På SF:s hemsida och hos IMDb kunde man se att filmen skulle få sin breda biopremiär i Sverige 20 mars. Gott så. En vecka innan premiären försvann den plötsligt från SF:s program. Beskedet som gavs var att SF hade blivit ombedda av distributören UIP att ta bort filmen. Ingen förklaring gavs. Premiären skulle istället äga rum i slutet av april. Av den premiären blev intet. Nu var beskedet från SF:

”Orsaken till att den inte går upp på bio är en sammanlagd bedömning baserad bland annat på filmens kvalitet och potential för att hålla för en biografvisning”.

Senare låter distributören UIP meddela att det inte alls är bestämt att den inte kommer på bio. Det kan den mycket väl göra, det är bara oklart när. När beslut finns så ska vi alla få veta. SF och UIP agerar helt osynkat och till synes utan nån intern kommunikation om vad som gäller.

Session

Under tiden går Ex Machina upp på bio i USA, först i en begränsad release men senare i över 2000 salonger. Den hyllas och recenseras hos både Filmspotting och /Filmcast och ligger som högst fyra på box office-topplistan. Svenska Alicia Vikander får lovord för sin insats som intelligent robot (med ett medvetande?). Debutregissören Alex Garland (som tidigare skrivit manus till filmer som 28 Days Later och Sunshine) verkar ha skapat en sleeper hit, dvs en film med lägre budget som ändå når ut till många människor när djungeltrumman börjar ljuda. En trumma som UIP och SF uppenbarligen inte hörde.

På IMDb kan man nu se att bioreleasedatumet för Sverige är borta och istället står det att den kommer släppas direkt på dvd. Eller vänta… ”direkt”? Direkt betyder i det här fallet 15 augusti. 15 augusti? Hur tänker egentligen filmbolagen och distributören? Tänker de alls? Att först inte låta den gå upp på bio överhuvudtaget och sen ovanpå det släppa den svenska dvd:n över två månader efter att det enkelt och smidigt går att köpa den brittiska utgåvan från t ex Amazon.co.uk. Fullkomligt obegripligt. Men ändå begripligt eftersom filmbranschen fortfarande envisas med att klamra sig fast vid sina gamla vanliga trötta releasefönster.

Jag har spekulerat i vad som var orsaken till att Ex Machina aldrig kom upp på bio och varför den så plötsligt togs bort från programmet. Jag kan inte komma fram till nåt vettigt svar – förutom att det förstås handlar om pengar. Det kokar nog bara ner till att man inte trodde att tillräckligt många skulle gå och se filmen. (Men varför då ha med den i programmet från första början?) Vi har redan sett det här sorgliga fenomenet många gånger tidigare. I mina ögon riktigt intressanta, lovande, unika och speciella filmer som vi aldrig fick se på bio. Filmer som Snowpiercer, Under the Skin och Enemy för att nämna några som försvann förra året. Det är filmer som varken är blockbusters eller vanliga dramafilmer och de hamnar ofta i ett ingenmansland.

Var distributören rädd för att det skulle vara för många filmer med Alicia Vikander på reportoaren under 2015? Vår svenska blivande världsstjärna är med i en mängd filmer, typ nio stycken, under 2015. De allra flesta har visats eller kommer att visas på bio i Sverige som t ex Seventh Son, The Man from U.N.C.L.E. och Testament of Youth men tyvärr inte den som verkade mest intressant.

Slut på min rant om detta!

CalebVad tyckte jag om filmen? Haha, ja, det glömde jag nästan bort. Efter att ha först ha sett Ex Machina hemma bjöd jag in mig själv till min filmspanarvän Henke eftersom jag vet att hans filmrum bjuder på riktigt bra kvalitet, bättre än vad jag kan erbjuda, vad gäller ljud och bild. Sällskapet var ok också. 😉

Domhnall Gleeson spelar Caleb, en programmerare som jobbar på Bluebook, världens största sökmotorföretag. Caleb vinner en tävling och får åka till Bluebooks grundare Nathans ”stuga” ute i vildmarken och spendera en vecka där med honom. Förutom att dricka öl och prata filosofi med Nathan får Caleb i uppgift att utvärdera om Ava (Alicia Vikander), en robot som Nathan skapat, har ett eget medvetande.

Nathan

Skål!

Jag tror inte jag skriver så himla mycket mer nu. Det är bättre att se den utan att veta så mycket. Jag gillar filmen skarpt. Den är rolig, spännande, tankeväckande och har en krypande stämning över sig. Alicia Vikander är strålande som robot. Caleb och Ava pratar vid ett tillfälle om mikrorörelser, och hur Caleb avslöjas av sina mikrorörelser. Vikander spelar Ava med mikrorörelser. Små, subtila rörelser. Ryckigt men ändå flytande. Perfekt liksom.

Oscar Isaac gör Nathan väldigt bra. Han är rolig och obehaglig på samma gång. Han är en skitstövel men rolig att lyssna på. Det förekommer en scen som involverar dans som bröt av på ett snyggt sätt mitt i allt det skumma. Fast den scenen var skum den med, fast på ett annat sätt.

AvaFilmens kanske svagaste kort är Domhnall Gleesons rollfigur Caleb. Gleeson är inte dålig alls men jag kände att Caleb bitvis var väl tafatt och naiv.

Ex Machina är väldigt snygg också. Både miljöerna och Ava själv är perfekt gjorda och filmade.

Jag har inte mycket att klaga över. Det finns kanske en del hål i handlingen om man vill leta efter såna. ”Varför gjorde han så?”, ”Varför gjorde han inte så?”, ”Men det där kan aldrig att funka?”. Men som vanligt har jag överseende med dessa eftersom filmen som helhet funkar. Om filmen inte hade funkat så hade jag säkerligen lyft fram dessa hål som en del av filmens brister. Men icke nu.

Gå och se filmen på bio… eh, köp den på dvd/bluray, menar jag. Den finns t ex hos brittiska Amazon och Rakuten.

Uppdatering: Efter den andra titten har jag inte kunnat släppa filmen. Tankar och bilder snurrar runt i huvudet. Det är inte ofta jag höjer ett betyg på en film i efterhand. Jag brukar bara bedöma min upplevelse av filmen just när jag ser den. Den här gången var det som att upplevelsen fortsatte efter att filmen var slut. Det är väl i och för sig alltid så att en film stannar kvar i sinnet, mer eller mindre, efter en titt, men för mig brukar det ändå inte styra vilket betyg jag i slutändan sätter. För mig har det varit två olika saker, och jag vet att jag är lite udda när det gäller detta. Den här gången kan jag dock inte göra den separationen.

Härmed delar jag ut den första fullpoängaren sedan Denis Villeneuves Enemy (som jag fortfarande inte har skrivit om!). Toppbetyget innebär även att bloggen får en uppdaterad header.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som tyckt till om Ex Machina:

Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch
Rymdfilm
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

 

Ex Machina poster

Calvary (2014)

Nej, nu är det dags att skriva om den här filmen. Calvary heter den. Vad betyder egentligen Calvary? Kavalleri? Eller är det nåt kyrkligt? *googling* Aha, det är platsen (eller kullen) där Jesus blev korsfäst, även kallad Golgata, och det betyder egentligen dödskallen. Mmm, en snällis som ska dö för andras synder, är det det vi har att göra med här? Ja, bokstavligen.

Mästerskådisen Liam Nees… nej, vad skriver jag? Jag menar förstås Brendan Gleeson. Brendan Gleeson spelar en präst som i en bikt får veta att han ska dö om en vecka. Det är alltså Brendan Gleeson som ska dö och det är den som biktar som ska utföra dådet. Orsaken är att biktaren blivit sexuellt utnyttjad som barn av präster från den katolska kyrkan. Det värsta sättet att slå tillbaka mot kyrkan är att slå tillbaka mot nån som är god, dvs Brendan Gleesons präst. Så resonerar i alla fall biktaren. Gleeson får en vecka på sig att göra det han vill, men sen ska de båda ses på stranden för ett trevligt litet möte.

Ja, det är en bisarr film det här och jag gillar den mycket. Regissör och manusförfattare är John Michael McDonagh, storebror till Martin McDonagh som ju ligger bakom toppfilmen In Bruges. Det finns likheter här. Det är humor och mörkaste allvar blandat i en härlig mix. Man (ja, Henke, MAN) brukar ju säga att asiatisk film blandar humor och allvar på ett något udda sätt, ett sätt som vi västerlänningar inte riktigt förstår eller uppskattar. Jag måste säga att bröderna McDonagh har ett liknande drag. Trots upplägget – vår präst ska dö eller fly om en vecka – så förekommer det en härlig humor i filmen. Men det blir aldrig farsartat. Samtidigt blir det aldrig för mörkt när det väl är mörkt. Det är liksom rakt på sak istället, och det gillar jag.

Calvary

Brendan Gleeson grubblar… förmodligen över varför Ex Machina inte får svensk biopremiär?!

Calvary är en väldigt vacker film. Det karga (irländska?) landskapet är härligt. Den lilla staden har en sandstrand som inte direkt känns karibisk men är perfekt för slutuppgörelsen.

Samtidigt som det är en ganska dyster film så är den ändå mysig, lite som en road movie då präst-Brendan kör en sista runda och besöker medlemmarna i sin flock. En av dessa är en åldrande amerikansk författare spelad av ingen mindre än M. Emmet Walsh! Jätteroligt att återse en favorit från bröderna Coens debutfilm Blood Simple.. (Japp, en extra punkt ska det vara där.)

Kul också att se borgmästaren från The Wire i form av Aidan Gillen. Game of what?

Präst-Brendan får även besök av sin dotter som påminde mig väldigt mycket om Jessica Chastain. Har alla irländare rött hår och fräknar?

Jag måste bara avsluta med ett relativt pessimistisk citat från filmen. Det är några mörka rader det handlar om men ändå finns det kanske nånstans en liten ljusglimt i form av… jag vet inte vad. Självinsikt? Jag minns inte riktigt detaljerna i scenen men en karaktär (troligen Brendan) försöker hävda att det finns godhet hos människan. Svaret blir en uppmaning om att sluta lura dig själv genom dessa ord:

”Tibetans spit on blind people in the streets. They are killing albinos in Africa”.

Slut på recensionen eller snarare slut på mitt svamlande om denna film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: