Peter Rabbit (2018)

26 maj, 2023 3 kommentarer

Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.

Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).

Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.

Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.

Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.

Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.

Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.

Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).

Mm, det är ganska bitsk humor. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Filed under Animerat, Äventyr, Barnfilm, Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Tankeström Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

All or Nothing

19 december, 2011 2 kommentarer


Titel: All or Nothing
Regi: Mike Leigh
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Jag har sett en riktigt bölare. För mot slutet så är det just det som Mike Leighs All or Nothing är. Handlingen kretsar kring några familjer som bor i ett slitet hyreshusområde i London. I centrum står den snälle men tafatte taxichaffisen Phil (Timothy Spall) som bor ihop med Penny (Lesley Manville) och två barn. Brist på pengar och en allmänt tråkig tillvaro har gjort att kärleken och lyckan liksom försvunnit i familjen. Främst Penny känner, eller i alla fall visar, att hon vill ha ut mer av livet än att jobba på snabbköpet, laga middag, tvätta kläder och bli utskälld av sin slöe son.

Jag måste först säga att Timothy Spall är strålande som den snälle taxichaffisen Phil. Spall spelar Phil med en sådan känsla, ett sådant vemod, att man inte kan annat än att känna med honom. Han är en sån där person som är snäll, vill alla gott men som helt enkelt inte får ändan ur vagnen när det verkligen gäller. Filmen har fokus på Phils familj men då och då får vi en inblick i några andra familjers liv i samma hyreshusområde. Dessa mellanspel stör inte alls utan bidrar till helheten. Som ofta i brittiska ”socialrealistiska” filmer bjuds vi på gedigna och trovärdiga skådespelarinsatser från samtliga. Grymt bra, helt enkelt. T ex så är en av rollfigurerna är en alkoholiserad kvinna och hennes fyllebeteende känns obehagligt äkta.

Mot slutet av filmen ställs allt hos Phils familj på sin spets pga av olika saker som händer. I samband med detta så har rollfigurerna Phil (Spall) och Penny (Manville) en av de mest gripande scenerna jag har sett (på länge). Det är en ganska lång scen där Phil berättar från hjärtat hur han känner. Och Penny lyssnar, reagerar, försöker förstå, berättar hur hon själv känner. Hur scenen slutar? Ja, det berättar jag ju förstås inte. Det är bara att se filmen själva! Förutom att vara ett gripande och jordnära drama har filmen även en lågmäld humor som roar på färden fram mot slutet. En ganska överraskande men klockren fyra blir det till Mike Leighs film.

4/5

Filed under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: