Efter att ha skrivit om Paddington och Paddington 2 fortsätter jag på det inslagna spåret och tar mig an Peter Rabbit medelst tankeströmsrecension.
Filmen inleds oroväckande och jag tänker att det här kommer jag inte klara av. Det är ju en musikal! God damn it! Fast filmen lurades bara. Vilken tur. Därefter introduceras vi i ett rasande tempo till alla rollfigurer: kaniner, harar, andra djur och Bea (Rose Byrne).
Haha, Domnhall Gleeson är ju perfekt i rollen som kaninernas fiende Thomas. Gleeson spelar på samma sätt som i Star Wars: The Force Awakens. Skillnaden är att det passar in i Peter Rabbit. Han är inte elak, mest besatt.
Det är lite jobbigt med all musik hela tiden. Det är som att det är en musikal trots allt.
Det förekommer mycket anakronistisk humor. Djuren har bl a ett frat party (korridorsfest?). Kanske gillar jag ändå när man slänger in lite vuxen humor mitt i alla det barnsliga. Men det är lite för högt tempo. Det hinner aldrig bli mysigt.
Jag gillar tuppen som upptäcker att det är en ny dag varje morgon.
Jag gillar Rose Byrne. Hon är perfekt i rollen, precis som hon var i Juliet, Naked.
Jag gillar hur djuren pratar med varandra men människor hör inte/förstår inte deras prat (fram tills att Thomas hör dem i slutet).
Jag såg inte Tenet på bio vilket nog var synd då jag speciellt under inledningens actionsekvenser förmodligen hade dragits in i filmen på ett helt annat sätt.
Det förekommer tidigt en märklig sekvens som skvallrar om att nåt är fel i filmens värld. En kula åker baklänges, ut ur en kulhål och träffar John David Washingtons motståndare. Huh?! Förvirring! Är det som vanligt så att Christopher Nolan leker med tiden?
20 minuter senare: inte så mycket förvirring. Det är alltså prylar, saker, som är tidsinverterade. Solklart! Då väntar vi bara på nästa steg, nästa ”objekt” att tidsinvertera. Hmm, vad kan det vara månntro?
Det var riktigt härligt med riktig action, riktiga inspelningsplatser, riktiga fajter. På riktigt. Och så är ju alltid köksfajter trevliga också.
Hur lång är Elizabeth Debicki egentligen? Lång, gissar jag på.
Notis: John David Washington går som en hallick med ett speciellt flyt, ungefär som sin far som pimp i Malcolm X.
Jag vet inte om filmen funkar fullt ut. Några av actionsekvenserna, speciellt mot slutet, blev för komplicerade och det kändes kliniskt. Jag kände även att jag inte var speciellt sugen att ta reda på hur allt hängde ihop genom att titta på ”Tenet Explained”-videor på YouTube. Well, jag är i och för sig aldrig sugen på att titta på Explained-videor på YouTube. Men om jag hade varit det så hade jag inte tittat på några om Tenet.
Den som följt min blogg har kanske märkt att jag då och då tar chansen att hylla tv-serien The Wire. Om det dyker upp en skådis från den mästerliga serien i en film jag så brukar jag passa på att återkoppla till The Wire i form av ett litet ”yay!”. För mig var The Wire en fascinerande serie som skildrade alla de kopplingar som finns mellan olika samhällsgrupper i en stad. Allt är sammankopplat och det mesta är korrupt.
I The Wire är Baltimore staden i fokus och vi fick träffa knarkare som försöker överleva på gatan, kriminella som säljer knarket, polisen som försöker sätta dit knarklangarna, politiker som försöker bli återvalda eftersom polisen är så duktiga på att sätta stopp för knarklangningen, journalister som skriver om allt, och unga skolelever som blir springpojkar åt den lokale knarkkungen. Och då har jag inte nämnt hamnarbetarna som är en del i spelet de också. Ett epos i fem säsonger.
Steve McQueens senaste film Widows fick mig att känna sköna The Wire-vibbar. Istället för Baltimore så är spelplatsen Chicago. Givetvis är det inte så komplicerat och med så många personer som det kan vara i en tv-serie över fem säsonger men Widows är en urban saga i samma stil. Kanske hade storyn i filmen kunnat utökas och därmed passa som en bonussäsong i The Wire.
Jag tycker Widows är väldigt effektivt berättad. Huvudpersonerna (spelade av Viola Davis, Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki) och deras backstory avhandlas under de inledande minuterna. Vi hoppar mellan snabba klipp med vardagsscener och hyperintensiva scener där kvinnornas män är mitt uppe i ett rån, ett rån som håller på att gå helt fel.
Plötsligt finner sig kvinnorna ensamma i en för dem helt främmande värld. De är skyldiga en lokal politker/gangster en massa miljoner dollar, dollar som deras makar stulit. Nu måste de gå samman och genomföra nästa heist som deras män planerat.
Widows är en ”fish out of water”-historia som i grunden är en dramahriller men som ändå inte saknar humorinslag. Det var väl kanske just hur kvinnorna skulle bete sig i sin nya miljö som ibland fick mig att skratta. Som t ex när Viola Davis vill ha en bastu som möteslokal och öser vatten på aggregatet för att se till att de blir ensamma. Jag kan inte komma på några fler exempel just nu men jag vet att jag skrattade rätt ut ett antal gånger.
Allt hänger som sagt ihop. Politik och brottslighet går hand i hand. Colin Farrells politiker försöker axla sin fars (Robert Duvall) mantel och han använder givetvis inte schyssta medel. En hårfrisörska, spelad av nykomlingen Cynthia Erivo, som extraknäcker som CitySitter finner sig plötsligt indragen i historien eftersom Viola Davis har kallat till möte sent en kväll och Michelle Rodriguez behöver barnvakt. Kanske kan Cynthia även köra bilen under en heist? Hon visar sig i alla fall vara en baddare på att springa. Det är Tom Cruise-klass på hennes löpteknik och framförallt intensitet.
Fotot är en stor styrka i filmen. Det är knivskarpt, kliniskt och iskallt och bidrar till det effektiva berättandet. Den scen som det talas mest om är väl den där Farrells politiker åker tillbaka hem från ett möte i ett nedgånget kvarter. Färden tar några få minuter och visar hur nära men ändå så långt bort de två olika världarna är. Själv gillade jag nog en annan sekvens mer. Det var en maffig kameraåkning åkning där vi först fångar tunnelbanan uppe på en bro och sen sveper ner till gatunivå och in i Viola Davis bil. Mycket imponerande.
Som ni märker gillade jag verkligen Widows. Det kan hända att det finns en del logiska luckor och otydligheter. Bitvis får jag känslan av att det saknas scener, speciellt när det gäller den rollfigur som spelas av Liam Neeson. Men när man redan har sugits in och tagits över av filmen så betyder sånt ganska lite. Dessutom så ackompanjeras eftertexterna av en ny låt av gudinnan Sade.
När 10 Cloverfield Lane kom så trodde jag faktiskt det var en uppföljare till den första Cloverfield-filmen från 2007. Nu visade det sig att det inte alls var så. Däremot var 10 Cloverfield Lane ett bunkerspel som jag verkligen gillade. Originaltiteln ska enligt uppgift ha varit The Cellar och den filmens manus hade inget med Cloverfield att göra. Att man sen gav den en titel med Cloverfield i och slängde in ett överraskande slut den sista kvarten känns på ett sätt oväsentligt. Jag gillade den som helhet och även slutet funkade konstigt nog fullt ut för mig trots att det kanske kändes ditsatt i efterhand. Jag gilla den t.o.m. så mycket att den blev 2016 års överraskning utan att för den delen hamna på topp-10-listan (den hamnade elva).
Nu har det kommit ytterligare en film med Cloverfield i titeln vars manus ursprungligen inte alls hade med Cloverfield att göra. God Particle skulle den filmen hetat från början. Nu heter den alltså The Cloverfield Paradox och den las upp, utan att passera några biografer, på Netflix över hela världen efter att Super Bowl, finalmatchen i fotboll (den amerikanska varianten) hade spelats. Och nu jag har sett den.
The Cloverfield Paradox utspelar sig till största delen ombord på rymdstationen Cloverfield som är i omloppsbana runt Jorden. Där försöker en grupp forskare att lösa Jordens, eller snarare människans, energiproblem genom att kickstarta en partikelaccelerator som ska ge grön el till alla. Nere på vår blå planet hänger smockan i luften. Global energikris råder. Det hotar att utbryta krig mellan Ryssland och Tyskland. Folk svälter, fryser och står i bilköer.
Vad tyckte jag om det här då? Levererade filmen på samma sätt som föregångaren gjorde för mig?
Well, till att börja med så känns The Cloverfield Paradox som en film av sin tid. Filmmakarna, och mer specifikt rollbesättarna, har ansträngt sig att få till en skådespelarensemble med många olika etniska bakgrunder. Vi har en perfekt balanserad mix av svarta, latinos, vita och asiater. Daniel Brühl spelar gnällig tysk som sig bör, underbara Zhang Ziyi är den kinesiska forskaren, John Ortiz bidrar som katolsk latino, tätögda Chris O’Dowd är bullrig irländare och Aksel Hennie spelar… wait for it… ryss! Haha, vänta nu, ryss?! Ok. Det gick ju så bra fram tills nu. Nåväl.
Istället för att det är en man som lämnar sin fru, som var brukligt för kanske bara fem år sen, får vi här se kvinnan lämna sin manlige partner för att hoppa på ett potentiellt farligt uppdrag.
Filmens slutfajten äger inte rum mellan två män uppe på en hög plattform. Nej, här är det två kvinnor som gör upp. Högt uppe är de i och för sig. Ovanför atmosfären.
De flesta av stationens forskare pratar mandarin flytande som om det vore den enklaste och naturligaste saken i världen. Jag vet inte om det berodde på att filmmakarna ville låta Zhang Ziyi prata sitt modersmål eller om det skulle skvallra om en tänkbar framtid för vår verkliga värld. Samma grepp förekommer väl även i exempelvis BladeRunner-filmerna.
På senare år har jag märkt att man då och då använder hiphop-låtar som en del av filmers soundtrack. Det hände väl inte i mainstream-filmer för 10 år sen? Här får vi njuta lite kort av Erik B & Rakims ”Don’t Sweat The Technique”.
Alla dessa aspekter bidrog möjligen till att filmen kändes lite formelmässig, tvångsmässig, som att den följde en uppgjord mall, men jag kände ändå att jag gillade det. Alla får påsar liksom. Fast lite tillrättalagt är det allt.
Några klagomål i övrigt? Ja, haha, det finns en hel del. Filmens manus exempelvis. Det är inte bra. Varför gör man testerna uppe i rymden? Det verkar vara fullkomligt vansinne. Förklaringen som ges är otillräcklig för att uttrycka det milt. Här märks det verkligen att filmen var en annan från början men att man sen tryckt in en annan handling för att Cloverfieldifiera den.
Forskarna känns inte seriösa för fem öre (eller cent). Vad är det för personer man har valt ut här? De är inte av deträtta virket om man säger så. De bråkar och gnabbas som om de vore småbarn på dagis. ”Fröken, han har tagit min bil, buuuaaaaääähh!!!”. De lyssnar på konspirationsteoretiker och alarmister och verkar tro på dem istället för att lita på den vetenskap som de är (läs: ska vara) experter inom.
Filmens ton är ett annat problem. För ett tag sen avslutade jag en av de bästa tv-serierna från förra året, nämligen The Orville och fasiken vad jag längtar efter säsong två! The Orville är Seth MacFarlanes Star Trek-parodi (läs: varma och komiska hyllning till Star Trek) och allra mest går mina tankar till Star Trek: The Next Generation. Efter några inledande avsnitt som inte riktigt hittade rätt så blev The Orville mycket bra och faktiskt klart bättre än nystarten av originalet självt, Star Trek: Discovery som ju går att se på svenska Netflix.
The Orville blev mot slutet av säsongen en perfekt hyllning till TNG. Dramat blev starkare. Humorn drogs ner till rätt nivå. Fortfarande är serien en komedi fast tonen är inte fånig även om det finns fåniga inslag. Tonen är inte superseriös även om det finns allvarliga inslag. Man tar intressanta koncept och vrider till dem precis lagom mycket. Jag gillar den mycket.
Det fel som The Cloverfield Project gör är att den inte verkar veta vilken typ av film den ska vara, ett allvarigt sf-drama eller en skräckkomedi? Bland skådisarna är Chris O’Dowd helt klart med i skräckkomedin och verkar ha jätteroligt med de mest farsartade koncepten. Alla de övriga skådisarna är med i det förvisso övernaturliga men ändå väldigt allvarliga dramat. Det skär sig.
Slutligen har de som satt filmens titel inte förstått vad ordet paradox betyder. Det förekommer nämligen ingen paradox i filmen, men det kanske är det som är paradoxen. Eller kanske paradoxen är att jag delar ut en trea! Boom.
Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).
Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.
Några exempel på citat från den texten:
”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”
”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”
”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”
Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.
En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.
Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.
Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.
Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.
Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.
Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:
”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”
Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.
Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.
Guardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?
Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.
Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.
Ibland (lite då och då) händer det att jag ser filmer som inte gör nåt vidare intryck på mig. När sen recensionen ska skrivas så har jag ingen infallsvinkel. Jag varken hatar eller älskar filmen. Dessa recensioner är de svåraste att skriva. Det jag brukar ta till då är att rakt upp och ner skriva ner det som jag gillade eller ogillade med filmen. Det finns ingen plan, jag har ingen poäng med min text. Det handlar bara om ett torrt och tråkigt uppräknande av saker, men det blir åtminstone en text skriven.
Denna månads filmspanarfilmen, The Man from U.N.C.L.E., var en sån film. En harmlös film. Den gör varken från eller till. Givetvis skulle det bli kul att se Alicia Vikander i en av huvudrollerna. Det är ju inte för inte som hon figurerar i bloggens header här ovanför till höger. Dessutom blir det mer Vikander på bloggen framöver, framåt hösten, inklämt på nåt lämpligt ställe mellan alla recensioner av de filmer som jag kommer att se under Malmö Filmdagar som går av stapeln nästa vecka.
The Man from U.N.C.L.E. bygger på en populär (haha, ja, det vore märkligt om den inte hade varit populär) tv-serie från 60-talet. Man skulle kunna säga att filmen är en förlängd prolog till serien. Henry Cavill och Armie Hammer spelar två agenter från väst respektive öst som motvilligt tvingas samarbeta för att rädda världsfreden. Vikander gör rollen som Gabby, en östtysk bilmek vars försvunna pappa är nyckeln till att få till den där världsfreden.
Dagen innan jag såg filmen läste jag DN:s recension. Johan Croneman gav filmen en etta och skyllde på att de tre i huvudrollerna inte hade nån som karisma och var totalt renons på komisk timing. De var alla stela som pinnar och enligt Croneman och skulle rollfigurerna inte ens kunna väckas till liv av 20000 volt.
Jag vet inte vilken sida som Croneman vaknade på den dag han såg filmen, men rätt sida var det i alla fall inte. Så illa som han försöker få det till var det inte. Henry Cavill tyckte jag fungerade utmärkt som stilig och charmig amerikansk agent/gentlemannatjuv i Berlin och Rom. Armand Hammer (med rysk brytning) var ok och hans samspel med Cavill störde inte.
Det enda jag kan ge Croneman lite rätt i är att Vikander inte riktigt funkade fullt ut för mig. Jag tyckte inte hon kände sig helt bekväm, inte riktigt inne i filmen. Hon försöker, men jag tyckte det fanns en viss, om än liten, osäkerhet. Jag tror Vikander än så länge funkar bäst när hon får spela en karaktär som hon kan ge sig in i totalt, främst i dramafilmer. I filmer med Ocean’s Eleven-yta och -humor kommer hon inte riktigt till sin rätt – än så länge är kanske bäst att säga. Sen kan det nog spela in att jag som svensk sitter och lyssnar noga på varje antydan till konstig/fel brytning. Gabby ska prata både tyska och engelska med tysk brytning i filmen och det kan inte vara helt lätt att få till allt detta och samtidigt vara rolig med sina repliker och övrigt spel.
Filmen är snygg att titta på. Bilar, solglasögon, smycken, klänningar, kostymer och gamla trämotorbåtar. Känslan är 60-tal och det är inte så speciellt mycket action egentligen. Det förekommer en ganska mysig biljakt i början i Berlin men sen handlar det mer om spionsaker om man säger så.
Det förekommer en bil/motorcykeljakt mot slutet i Rom som jag gillade. Den är filmad på ett Google Earth-vis där det zoomades ut från en bil och sen in till en annan på ett effektfullt sätt. Ja, rent stilistisk passade detta inte riktigt in i resten av filmen, vilket några av de andra filmspanarna påpekade efter visningen.
Just detta spretiga var tydligen en av filmens brister men för egen del var det inget jag egentligen tänkte på under filmen. Däremot kan jag hålla med om det så här efterhand när jag får det påpekat för mig. Men eftersom jag inte störde mig på det under filmens gång så är det inget jag kan ta upp nu som nåt negativt.
Men titta, nu har jag fått ihop några ord. Då avslutar jag fortare än kvickt med ett betyg.
Vad tyckte de andra om filmen? The Man from U.S.E.L. eller en smarrig Napoleonbakelse?
Titel: The Great Gatsby
Regi: Baz Luhrmann
År: 2013
IMDb | Filmtipset
Eftersom Star Trek Into Darkness redan hade haft premiär veckan innan så valde Jessica från The Velvet Café att vi skulle se The Great Gatsby. Det kändes som ett ganska sjävklart val även om jag hade lite dålig koll på vilka andra filmer som fanns att tillgå. Nåväl, nu blev det spektaklet om Jay Gatsby som bygger på romanen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.
Det som oroade mig en aning var att regissören hette Baz Luhrmann (nej, inte Luhr Bazmann, Henke). Moulin Rouge! fick jag ont i huvudet av och Australia var ett överdådig episkt matinédrama (som jag ändå gillade hyfsat). Nåt mer av herr Luhrmann har jag inte sett så jag kanske inte ska säga för mycket men nån favorit är han inte.
Början av filmen gav mig om inte huvudvärk så i alla fall en viss yrselkänsla. Lurhmann går all in för att skildra New Yorks partyliv i början av 1920-talet. Filmens berättare Nick Carraway (Tobey ”fortfarande Peter Parker” Maguire) flyttar in bredvid den mystiske Gatsbys enorma ”villa” på Long Island. Gatsby ordnar spektakulära fester dit hela New Yorks societet och partymänniskor (eller är det partydjur man säger?) kommer. Första halvtimmen av filmen är en enda stor och färgsprakande fest för ögat. Det dansas, sjungs, dricks, badas i pooler, dricks i pooler, dricks i pooler tittandes på fyrverkerier. På IMDb namnges inte mindre än 30 dansare i rollistan som Party Dancer, Puff Dancer, Speakeasy Dancer eller Dancing Couple. Musiken är en blandning av modern R&B, hiphop (Jay-Z bidrar inte bara med några låtar utan är också en av filmens exekutiva producenter) och 20-talsjazz (en musikstil som jag har väääldigt svårt för).
Japp, jag gillade inte början. Jag behövde lugn kände jag. Min hjärna gick in i overload och 3D:n gjorde nog inte saken bättre. Tobey? Jag vet inte, han kändes som en ganska ointressant karaktär. Nu ska han vara filmens berättare och bör kanske vara mer anonym. Nu försöker Baz få in honom i storyn (och det är möjligt att det är så i boken) men han förblev ointressant för mig. Jag hade hellre sett mer fokus på Gatsby själv. I själva verket dröjer det förvånansvärt länge innan Gatsby ens dyker upp. I början av filmen följer vi nämligen Tobey när han kommer till New York och sugs in i dess excesser.
När Gatsby väl träder in i handlinge så sjunker tempot (tack och lov!) och man kan börja, börja försöka i alla fall, se några personer under all yta. Det funkade väl så där för mig. Filmen blir bättre men det räcker inte riktigt. Jag antar att filmen är en ganska rak överföring från boken och att man berättar historien på ungefär samma sätt. Det funkar säkert jättebra i boken men jag kände att jag hade föredragit att få lära känna Gatsby från början. En historia om Gatsby från A till Ö, hans uppväxt, hans kärlekshistoria med Daisy (Carey Mulligan), hans framgångssaga och hans fall. Jag behövde inte twisten som vi nu presenteras. Men det är säkert bara jag. 😉
Det finns givetvis saker att uppskatta i The Great Gatsby som t ex det omöjliga i det som Gatsby försöker uppnå. Han eftersträvar det perfekta men då kan han aldrig bli nöjd eftersom inget och ingen är perfekt. Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg. Det här är intressant men tyvärr blir det för lite och för sent. Jag gillar också ”höstlöv i en pool”-känslan i slutet av filmen men det räcker tyvärr inte till att rädda filmen.
eller uttryckt i siffror 2+/5
Vad tyckte mina filmspanarkompisar om partyt? Vände de i dörren eller stannade de till långt in på småtimmarna?
Jag såg inte 
Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i 
Guardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?
Ibland (lite då och då) händer det att jag ser filmer som inte gör nåt vidare intryck på mig. När sen recensionen ska skrivas så har jag ingen infallsvinkel. Jag varken hatar eller älskar filmen. Dessa recensioner är de svåraste att skriva. Det jag brukar ta till då är att rakt upp och ner skriva ner det som jag gillade eller ogillade med filmen. Det finns ingen plan, jag har ingen poäng med min text. Det handlar bara om ett torrt och tråkigt uppräknande av saker, men det blir åtminstone en text skriven.
Titel: The Great Gatsby
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?