Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Jag var en av få (?) som inte fångades av lattjostämningen i den första filmen om galaxens väktare. Behållningen för mig var delar av gnabbet mellan filmens huvudpersoner; hur de till en början tycker att de inte trivs ihop alls men allt eftersom dras samman till en Fast & Furious-liknande familj. I övrigt var jag inte speciellt road av nåt alls, förutom det komiska som jag uppskattade i jätten Drax (Dave Bautista).

Nu var det dags för den andra volymen i serien. Vi möter samma gäng som i den första filmen. En skillnad är att trädvarelsen Groot blivit den omtalade (och överhajpade) Baby Groot. Annars är det mesta sig likt. Faktum är att jag skulle kunna kopiera stora delar av min recension av den första filmen. Väldigt mycket av det jag skrev då stämmer in den här gången också.

Några exempel på citat från den texten:

”Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes.”

”Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.”

”Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var.”

Ja, allt ovan skriver jag under på den här gången också.

En annan sak jag skrev var att det förekom brutalt våld i en film tänkt för sjuåringar, och att jag tyckte detta faktum skavde rejält. Jag tyckte precis samma sak nu. Jag tyckte t.o.m. det var osmakligt. När Yondu (Michael Rooker) med sin pil och tillsammans med tvättbjörnen massakrerar en hel besättning framställs det som en crazy, cool och rolig sekvens. Jag kände mig mest obekväm.

Min favorit Drax var tyvärr en besvikelse den här gången. I den första filmen var han en figur med ett korrekt och gammaldags sätt som inte förstod metaforer i språket. Den här gången hade han förvandlats till en sorts socialt inkompetent sanningssägare som sa vad han tänkte rätt ut. Jag vet inte, men han funkade inte lika bra. Dock gillade jag hans relation till nykomlingen Mantis, empaten med de söta antenner i pannan.

Baby Groot didn’t do it for me. Varför var han med i livsfarliga situationer ibland, men behandlades som en bebis ibland? Och varför tryckte han utan förklaring på rätt knapp? Nej, han var en gimmick för att locka barn till bion, varken mer eller mindre. Nu kan ju givetvis denna figur uppskattas av fler än barn är väl bäst att säga.

Kurt Russell spelade Ego, en ganska tråkig skurk med en tråkig plan och planen blev inte roligare av att Russell förklarade den i en fem minuter lång monolog. Egos sanna natur ledde till att slutfajten växte till planetariska proportioner, och det gjorde inte den bättre. Dock tyckte jag planeten i sig var ganska snygg och dess innandöme påminde om delar av den visuella stilen i Doctor Strange.

Jag gillade några av relationerna: Drax-Mantis, Gamora-Nebula och Quill-Gamora. Mest intressant tyckte jag nog relationen mellan systrarna Gamora (Zoe Saldana) och Nebula var. Vi fick lära oss mer om deras uppväxt och varför Nebula var som hon var. Vem är det som spelar Nebula förresten? Jag gillade henne. *googlar*… Karen Gillan. Hmm, helt okänd för mig.

Jag gillar inte The Ravagers. Jag tycker inte de är likable bad guys alls. De påminner mest om nån sorts högljudda pirater som tagna från Pirates of the Caribbean-filmerna . Ja, högljudda pirater är väl just vad de är. Och sen är ju Yondu vidrig. Men som jag skrev i min text om den första filmen:

”Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film.”

Ja, där hade jag ju rätt. Men ändå, jag gillar inte Yondu här. Eller snarare, jag gillar inte hur filmen verkar vilja att man ska tycka att Yondu plötsligt är snäll och förtjänar en pompös begravning. Snubben hade ju dödat hundratals av sina förra kollegor utan att blinka?! Njae.

Filmen är till stora delar en komedi. Den enda gången jag skrattade under filmen var när David Hasselhoff dök upp i en cameo, och det visar väl att det här inte riktigt var min typ av film. Men usel är den inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratGuardians of the Galaxy Vol. 2 var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Är jag ensam i min ringhörna igen?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird (välkommen tillbaka! 🙂 )
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den?-Johan

 

Slutligen: Stort plus för låten Flashlight, med favoriterna Parliament, som spelades under eftertexterna. Härligt. RIP Bernie Worrell som spelar minimoog-bas på Flashlight.

Bonusvideo: Atmosphere, en galen låt med Funkadelic med Bernie på keyboard.

Straight Outta Compton (2015)

Straight Outta ComptonI vintras var jag med i en bloggpanel som levde ett kort tag hos MovieZine. Tre filmbloggare svarade en gång veckan på tre frågor om film. Just den gången jag var med så fick vi bl a frågan om vilka filmer vi såg mest fram emot under 2015. Jag valde ut fem filmer och en av dessa var Straight Outta Compton. När den dök upp i listan över kommande filmer som jag titta på för att hitta mina fem kandidater tänkte jag ”oh, shit, de ska göra en film om N.W.A, vad oväntat och kul!”. Den ville jag se. Sen la jag givetvis in brasklappen om att den förmodligen inte kommer få nån svensk biopremiär, och mycket riktigt så förstod inte UIP eller SF att det här faktiskt var nåt som många ville se. Den skulle inte komma på bio i Sverige. Men så…

…fick den premiär i USA i mitten av augusti och poppade upp som nummer ett på box office-listan där borta. Hmm, det kanske var nåt att visa trots allt tänkte UIP/SF, och vips så hade den ett premiärdatum. Dagarna innan Malmö Filmdagar drog igång fick vi även ett meddelande om att den skulle visas där. Good times!

Varför ville jag se Straight Outta Compton? Ja, i början av 90-talet så var jag ett stort fan av hiphop och köpte typ fyra hiphop-skivor i veckan (ja, det här var innan Internet när musik lagrades på s.k. cd-skivor). Just N.W.A var kanske inte mina favoriter även om jag ägde deras skivor och gillade en hel del av låtarna. Ett litet problem var att medlemmen Eazy-E helt enkelt var för dålig på att rappa. Han saknade det rätta flytet. Nej, jag tyckte faktiskt både Dr. Dre, tillsammans med Snoop på The Chronic, och Ice Cube var bättre i sina solokarriärer efter den relativt korta tiden med N.W.A.

Mina favoriter vid den här tiden var Public Enemy med tunggungsprataren Chuck D och jokern Flavor Flave i spetsen. Just Public Enemy och Chuck D hade faktiskt kunna spela en roll i filmen om N.W.A:s uppgång och fall eftersom de gjorde det i verkligheten. Ice Cubes första soloalbum AmeriKKKa’s Most Wanted producerades nämligen av Public Enemys producentteam The Bomb Squad och Chuck D var med och rappade på några av låtarna.

Nåväl, nog om min tid som hiphop-fan. Nu till själva filmen Straight Outta Compton. Det är en klassisk amerikansk uppgång och fall-historia. Man kan säga att det är en film om den amerikanska drömmen, nästan en mytologisk film. Vi får se medlemmarna i gruppen komma samman från lite olika håll. Främst är det fokus på Eazy-E (Jason Mitchell), Dr. Dre (Corey Hawkins) och Ice Cube (O’Shea Jackson Jr). Skivryttaren DJ Yella och rapparen MC Ren är mer av bifigurer. Lite synd att inte MC Ren fick vara med lite mer eftersom han nog var min favoritrappare i gruppen eller åtminstone den som hade skönast flyt. Å andra sidan är filmen nästan 2,5 timmar lång och allt går ju liksom inte att få med.

Eazy-E är en knarklangare som bidrar med pengar till att starta skivbolag och börja spela in skivor. Mot sin vilja, till en början, får han även själv ställa sig i inspelningsbåset för att rappa. De andra medlemmarna är inte imponerade, och det var ju inte jag heller. Kul att få en förklaring till att varför jag inte var nåt fan av Eazy då när det begav sig.

Dr. Dre ligger hemma i pojkrummet hos sin mamma och lyssnar på P-Funk. Golvet är täckt av LP-skivor. Med glädje ser jag några album av mina husgudar ParliamentFunkadelic. Kul att hitta såna här små guldkorn. Dre vill göra musik, det är allt han vill göra. Mamman vill att han ska hitta ett ”riktigt” jobb. Till slut blir han utkastad och flyttar hem till en kompis. När Eazy vill starta skivbolag får han chansen att göra det han vill.

Ice Cube är gatupoeten och rapparen med riktig talang. Inledningsvis är det han som skriver alla texter, även de som t ex Eazy ska rappa. Han skriver även den textrad som väl mest förknippas med N.W.A. När polisen en gång för mycket har behandlat honom och hans kompisar som skräp så får han nog och säger Fuck tha Police. Just detta är ju nåt som är synnerligen aktuellt även nu 25 år senare, åtminstone i USA.

Inledningen är bra. Som jag skrev tidigare är det en mytologisk film. Medlemmarna i N.W.A är en sorts superhjältar som i serietidningar. De är vanliga snubbar men de har dolda superkrafter som ska växa och bli stora. De har givetvis även spektakulära superhjälte/artistnamn så som sig bör i rap/serietidningsvärlden.

Ice Cube

Eff the mothereffing police!

Det som gjorde att jag ändå inte kunde uppslukas av filmen fullständigt är att jag hela tiden satt i salongen med en känsla av att det bara är just jag som skulle kunna gilla detta. När jag ibland nämner att jag gillar hiphop så är folk helt oförstående och tycker att rap bara är prat, att det är den enda musikstil som de inte uppskattar. Visst har jag en del kompisar som gillar hiphop men de är inte många. Så under filmen satt jag mest och letade efter fel och kunde inte riktigt slappna av.

Ta bara en sån sak som kvinnorna i filmen. De är nästan uteslutande objekt som inte gör nåt annat än att lättklädda hänga i studion eller twerka på poolpartyt. Det blir tröttsamt till slut. De enda kvinnorna som kan kallas rollfigurer är Dr. Dres mamma och Ice Cubes fru. Jag tänkte att det här kommer det att klankas ner på rejält. Men som Fiffis filmtajm-Fiffi sa efter visningen, det var så det var, de var mansgrisar, och då är det ju så det ska framställas. Nu vet jag att det visst förekom andra kvinnor som hade aktiva roller då det begav sig, andra artister på Eazys skivbolag Ruthless t ex. Men nu är ju filmen redan lång som den är och allt går inte att få med. Man måste fokusera på det man vill fokusera på.

(Sen var det var nog lite värre än att de bara var mansgrisar. De (eller åtminstone en av dem) var kvinnomisshandlare också. Läs mer om det efter recensionen.)

När filmen var slut frågade Fripps filmrevyer-Henke vad jag tyckte. Jag sa som det var att jag tyckte den var ganska dålig. Henke blev förvånad eftersom han tyckte den var riktigt bra. Det visade sig att jag kanske var den som tyckte minst om filmen. Huh? Så kan det gå.

Jag tycker filmen är för lång. Det blir i alla fall så att jag tappar intresset mot slutet. Det blir mest en radda scener staplade på varandra. Ibland förvisso ganska coola scener, som t ex när Dre försöker få till syntslingan på Nuthin’ but a ‘G’ Thang och Snoop dyker upp och börjar rappa introt. Nästan gåshud där. Men som helhet var slutdelen av filmen mest en serie trailers (som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia uttryckte det), som en ditsatt lång epilog.

Jag tycker alltså filmen hade kunnat avslutas tidigare. Nu fortsätter den med Dre, Suge Knight, Snoop, 2Pac och hela Death Row-historien och det kanske är en sorts fortsättning på N.W.A:s historia men för mig blev det mest Dres historia, inte N.W.A:s.

Eftertexterna är parodiska med klipp på hur framgångsrika Dre och iskuben blev efter tiden med N.W.A, bl a information om att Dre sålde sitt företag Beats till Apple för en massa miljoner. Ja, det är inte svårt att förstå att Cube och Dre är filmens producenter. Nu handlar ju rap ofta om självhävdelse och då passar det ju egentligen perfekt in i filmen.

Det som ändå till slut lyfter filmen till ett godkänt betyg är MUSIKEN. Ja, när jag tänker efter lite så blir det godkänt trots min spontana negativa reaktion. Och med musiken syftar jag inte bara på rapmusiken utan även på att Parliament-Funkadelic och George Clinton bidrog med fem låtar (om jag räknade rätt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallStraight Outta Compton har premiär idag fredag! Imorgon ser jag om filmen på bio tillsammans med filmspanarna och den här gången hoppas jag på att vara lite mer avslappnad under visningen. Filmspanarnas recensioner kommer att dyka upp på onsdag. Själv kunde jag inte hålla mig. Jag har ju väntat sen i vintras…

Vad tyckte de andra? Yo eller no?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Den perfekta filmen (pod)
The Nerd Bird

Även Voldo har skrivit om den.

På tåget hem från Malmö roade jag mig (på uppdrag från Henke) med att sätta samman en spellista med musik från filmen. Det blev låtlista på 17 låtar med musik av N.W.A, Dr. Dre, Ice Cube och Parliament.

Lyssna här.
Spotify

Till sist vill jag länka till en ganska läskig och talande text som skrivits av Dee Barnes. Hon var programledare för tv-programmet Pump It Up! i början av 90-talet och intervjuade bl a N.W.A:s medlemmar. När hon intervjuade Ice Cube efter att han lämnat gruppen tyckte Dr. Dre att hon tog iskubens sida och han blev ”arg”. På en fest en tid efter intervjun slog han henne sönder och samman, dunkade hennes huvud mot en tegelväg osv. Dee Barnes är inte heller den enda kvinna som Dre har slagit. Både flickvänner och kvinnliga artistkollegor har fått sitt. Vidrigt. Nu ska sägas att Dre gått ut med en vad det verkar allvarligt menad ursäkt. Denna pudel för att rädda sitt rykte är givetvis inget som ursäktar hans beteende men det bör ändå nämnas.

Man kan fråga sig varför inget av detta var med i filmen men det är en ganska lätt fråga att svara på. Förutom den ”lilla” detaljen att Dre var filmens producent så var det inte det filmen handlade om, helt enkelt. Rätt eller fel? Ja, det är ju alltid det svåra med biopics och det är ju just därför som biopics ofta är så svåra att bedöma och gilla fullt ut. En parentes i sammanhanget (en ganska stor parentes) är att det var regissören av Straight Outta Compton, F Gary Gray, som filmade den där intervjun som Dee Barnes gjorde med Ice Cube. Så varför blev inte Gray slagen sönder och samman…?

Hur ser man som svart kvinna av idag på filmen? Vapnen, kvinnoförnedringen, de svartas rätt, polisvåldet, musiken, vad är viktigast? Vad är det just den här filmen handlar om? Här är en YouTube-recension som ger en bild bland förmodligen många andra.

filmspanarna_kvadratUppdatering: Eftersom Har du inte sett den?-Carl valde just Straight Outta Compton som månadens filmspanarfilm så såg jag om den i lördags. Filmen kändes snäppet bättre denna gång. Framförallt tyckte jag Jason Mitchell var riktigt bra och rolig som Eazy-E. Musiken var förstås grym återigen och konsertscenerna funkade strålande. Fortfarande tycker jag filmen tappar fokus efter kanske en timme. Inledningen är intensiv och engagerande men sen var det lite som mitt intresse försvann. Jag hamnar i slutändan på samma betyg. 3/5.

%d bloggare gillar detta: