Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Det är fascinerande hur Tom Cruise hinner göra alla filmer han gör. Det är liksom inte några snabbinspelade indie-rullar han gör.

För nån vecka sen skrev jag om Jack Reacher. Nu handlar det om uppföljaren Jack Reacher: Never Go Back, även den baserad på en Lee Childs romaner. När jag tittade efter i bokhyllan nyss insåg jag att jag faktiskt både har läst och äger Childs debutroman Dollar på svenska (Killing Floor är originaltiteln).

I uppföljaren, och möjligen även i den första filmen, framställs Reacher som hemlös kringresande do-gooder. Lite som Bruce Banner men utan en grön kompis.

Det är alltid kul när det dyker upp skådisar från Straight Outta Compton. Av nån anledning så känner jag alltid igen Dr Dre, Ice-Cube, MC Ren, Yella och Eazy-E och jublar lite inombords när de är med i andra filmer. Ja, eller skådisarna som spelade dem menar jag förstås. Det är lite samma sak som med The Wire. Den här gången är det MC Ren, dvs Aldis Hodge, som dyker upp som en kapten som samarbetar med Reacher (får man hoppas, det är ju trots allt en konspirationsfilm).

Jag gillar den här uppföljaren bättre än ettan. Den är inte lika fånig när det gäller att framställa Reacher som nån sorts kvinnotjusare. Det är bättre kvinnoroller, bl a Cobie Smulders som en badass-major och Reachers ”dotter” (Danika Yarosh). Det är bättre action med mer spänning.

Jag gillar relationen mellan Reacher och ”dottern”. Det hela utvecklar sig till en film om en familj som bildas utan att personerna är släkt med varandra. Såna familjerelationer, som bygger på lojalitet (som Henke brukar säga), gillar vi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

#SFF20: One Night in Miami (2020)

One Night in Miami är en fiktiv BOATS. En fiktiv BOATS!? Ja, det är väl så jag skulle vilja beskriva filmen. Manusförfattaren Kemp Powers har diktat ihop en historia där Malcolm X, Cassius Clay (som han fortfarande hette 1964), Sam Cooke och Jim Brown (en stor profil inom amerikansk fotboll) möts natten efter att Clay blivit världsmästare i tungviktsboxning.

Filmen är fiktiv i den bemärkelsen att de fyra nog aldrig träffades på riktigt den där natten. Men den är samtidigt en BOATS eftersom X och Clay träffades och umgicks efter matchen (det finns det t.o.m. bildbevis på). Clay hade X som mentor och andlig ledare och gick några dagar efter sin vinst med i Nation of Islam och bytte namn till Muhammad Ali.

I filmen är det Malcom X som bjuder in till fest på sitt hotellrum. Ja, eller fest och fest. Det blir inte riktigt den fest som de andra har tänkt sig. Brown och Cooke undrar var brudarna är!? Ja, det gör nog Clay också, men inför sin renlevnadsmentor kan han förstås inte uttala det. X har andra planer. Här ska diskuteras samhälle, politik, och hur man ska få till lika rättigheter för alla utan att tumma på sin heder.

Det är ett ypperligt kammarspel det här. Dialogen är härlig att lyssna på; det är en smart dialog. Samtidigt önskar jag att filmen hade varit textad (på engelska) så att jag verkligen hade kunnat suga in alla begrepp, händelser och personer som nämns.

Filmen lyfter fram olika sidor av hur man ska ta sig an problemet med hur svarta behandlades (behandlas) i USA. De fyra inblandade vill nog samma sak, vill få samma respekt och rättigheter, men de har olika sätt att nå dit. X är aggressiv medan Cooke vill utnyttja systemet, inte förstöra det.

Jag gillar hur alla rollfigurer är fint utmejslade. Clay är skämtaren som vill medla. Brown är osäker och kanske lite neutral. Cooke vill alltså make it in the white world medan X är oresonlig och vill att alla ska kämpa för ”saken”.

Att X är mest besviken på just Cooke får sin förklaring mot slutet av filmen. Några år tidigare under en konsert som går fel vänder Cooke på steken och får med sig publiken i en scen som trycker på rysknapparna. En i publiken var just X som såg en enorm potential i Cooke. Därav X:s besvikelse när Cooke sjunger smörsång för en vit publik på The Copa.

För mig var One Night in Miami en sån där film som jag inte ville skulle ta slut. Jag ville fortsätta att hänga med de fyra och höra vad mer de hade att säga. Fiktiva repliker eller ej.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X fotar Brown, Clay och Cooke vid baren.

Det verkliga fotot som kanske inspirerade manusförfattaren Kemp? Notera att Brown och Cooke inte är med på bilden.

The Invisible Man (2020)

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Edmond (2005)

Jag har en hel hög texter som jag skrivit på andra forum innan jag skaffade den här bloggen, s.k. preblogg-texter. Med jämna mellanrum publicerar jag dessa texter här bara för att få allt samlat på ett ställe. Just nu har jag kommit till texter som skrevs i november 2005. I november brukar ju Stockholm Filmfestival äga rum och mycket riktigt handlar det idag om en film som jag såg på festivalen 2005.

Edmond är filmen om en desillusionerad man, spelade av en strålande William H Macy, i New York som plötsligt inser eller snarare plötsligt meddelar nåt han vetat länge: att han är less på sin fru, sitt liv… på allt. Efter att ha besökt en spåkvinna (spelad av snart 90-åriga (!) veteranskådisen Frances Bay) beger han sig ut på en bitvis våldsam odyssé i New Yorks undre värld bland sexklubbar, rånare, pimps och horor.

Det här var kanske inte den typ av film (det var tydligen en teaterpjäs från början) som jag förknippar med David Mamet direkt. Även om jag i och för sig inte har sett speciellt många filmer som Mamet stått bakom vare sig som regissör eller här bara som manusförfattare så känner jag ändå igen vissa ingredienser. Det är nåt med handlingen och hur folk agerar som påminner mig om en så olik film som The Spanish Prisoner. Det gäller t ex att ha koll på små detaljer i filmen som återkommer eller spelar en sorts betydelse mot slutet. Det vilar en lite märklig stämning över hela filmen som jag inte riktigt gillar. Den känns av nån anledning oengagerande, precis som The Spanish Prisoner för övrigt. Det är svårt att förklara.

Ok, vi bjuds ändå på en hel del scener med en svart humor där Macy dominerar, t ex när han envisas med att få växel tillbaka i ganska udda situationer – ”Can I have my ten back!”. Han har en naiv och barnslig inställning i vuxna situationer om man säger så och det blir roligt och visar väl att världen i stort handlar om pengar och inte, som Edmond verkar tro, om nån sorts ärlighet och rättvisa. Ett antal kända ansikten från antingen tv-serier (Vita huset och Nip/Tuck bl a) eller vita duken gör små roller. Jag tyckte alla passade ganska bra i sina roller förutom Julia Stiles som jag har svårt för. När jag såg hennes rollfigur såg jag inte hennes rollfigur utan jag såg Julia Stiles och tänkte att ”åh nej, ska hon vara med resten av filmen?!”. Nu var hon inte med så himla länge så det var lugnt.

En annan skådis jag inte imponerades av var Rebecca Pidgeon, som spelade Edmonds fru. Hon var direkt dåligt. Hon kändes inte som sin rollfigur utan som en såpaskådis på en dålig audition.

Nja, filmen var en märklig resa där handlingen liksom blev trögare och trögare. Det hela börjar dock ganska bra. Efter ett tag tar filmen en lite annorlunda vändning och då tänkte jag först att ”nja, nu blir det bara konstigt” men sen tyckte det var lovande ett tag igen för att till slut tycka att det blev varken eller. Haha, det var en film som är svår betygsätta.

Edmond, alltså Macys rollfigur, säger vid ett tillfälle att det vi är rädda för egentligen är det vi innerst inne önskar och då skulle man kunna säga att Edmond verkligen får det han är rädd för (eller alltså innerst inne önskar). Just den här poängen tänkte jag faktiskt inte på men efter en trevlig diskussion (min kommentar: undrar med vem? Kanske min bror?) efter filmen blev jag upplyst och insåg att det var precis vad som hände. Just denna slutpoäng är tillräcklig för att ge filmen godkänt (knappt) trots att den bitvis kändes lite spretig, märklig och saggig (vet inte riktigt vad det betyder men det känns som rätt ord).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Är det ok att be helt okända människor att hålla bra platser i mitten av en fullsatt salong, försvinna i en kvart för att sen dyka upp precis innan filmen börjar och då dessutom börja prassla med en prasslig plastpåse?

Hidden Figures (2016)

hidden-figuresJag är en sucker för filmer om utforskandet av rymden. Jag är en sucker för filmer om kampen för de svartas rättigheter i USA. Hidden Figures kombinerar dessa två ämnen och lägger dessutom till matematik, datorteknik och ingenjörsvetenskap. Det kan ju egentligen inte gå fel och det gör det heller inte.

Här får vi följa tre svarta kvinnor som jobbar på NASA med att skicka upp astronauten John Glenn i en omloppsbana runt jorden. Och det är bråttom. Amerikanarna kan ju hamna efter ryssarna i rymdracet.

En viktig del i arbetet är att utföra beräkningar för att förstå fysiken bakom. Vilken hastighet behövs för att lämna jorden. Hur ska man göra för att hamna i en omloppsbana istället för att åka iväg bort från jorden ut i oändligheten.

De människor som jobbar med detta kallades på engelska computers, vilket är en helt logisk titel. Det som inte var lika logiskt var att svarta (enbart kvinnor vad det verkade?) kallades colored computers. Helt bisarrt men så var det.

Kvinnan i fokus är mattegeniet Katherine Johnson (Taraji P. Henson) som jag aldrig hört talas om tidigare. Hidden Figures är en riktigt bra historielektion.

Filmen bygger på verkliga händelser man jag har en känsla av att man tagit sig en del friheter när det gäller detaljer. Det spelar mindre roll. Filmen är ändå äkta även om den inte är sann i detaljerna.

Det förekommer egentligen ingen spektakulär rasism med lynchningar och våld. Men rasismen var en helt naturlig del av samhället på den här tiden (början av 60-talet). Allt var segregerat. Toaletter, bussar och kaffekannor. Från det stora till det lilla (kan tyckas). Men det lilla blir ju nästan mer påtagligt. Inte ens kaffe kan man dricka ur samma kanna.

Kanske blev det lite för mycket med tre huvudpersoner. Katherine är ju viktigast. Men Henson har ett bra samspel med sina medsystrar som görs av Octavia Spencer och Janelle Monáe.

Man har även lagt till en romantisk historia mellan Henson och Mahershala Ali, som jag kanske lite förvånande föll pladask för. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen vid ett tillfälle.

White savior brukar man prata om. Är det ett problem här? Förekommer det en white savior här? John Glenn? Kevin Kostners rollfigur? Är det inte bra att en vit person står upp för rättvisan? Ett klagomål är att det då blir det fokus på den personen istället för att man får se det hela ur de drabbades synvinkel. Här tycker jag man hittar rätt balans eftersom det är de tre damerna som dominerar. Dock har Kostner en aningen ostig scen som involverar en viss skylt.

Hidden Figures får tre starka omloppsbanor runt jorden, lika många som Glenn gjorde för övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHidden Figures (Dolda tillgångar) har premiär idag och det är bara att ta sig biografen tycker jag. Samtidigt som den är en historielektion så är det även en riktigt härlig må-bra-film.

Andra åsikter om filmen.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Straight Outta Compton (2015)

Straight Outta ComptonI vintras var jag med i en bloggpanel som levde ett kort tag hos MovieZine. Tre filmbloggare svarade en gång veckan på tre frågor om film. Just den gången jag var med så fick vi bl a frågan om vilka filmer vi såg mest fram emot under 2015. Jag valde ut fem filmer och en av dessa var Straight Outta Compton. När den dök upp i listan över kommande filmer som jag titta på för att hitta mina fem kandidater tänkte jag ”oh, shit, de ska göra en film om N.W.A, vad oväntat och kul!”. Den ville jag se. Sen la jag givetvis in brasklappen om att den förmodligen inte kommer få nån svensk biopremiär, och mycket riktigt så förstod inte UIP eller SF att det här faktiskt var nåt som många ville se. Den skulle inte komma på bio i Sverige. Men så…

…fick den premiär i USA i mitten av augusti och poppade upp som nummer ett på box office-listan där borta. Hmm, det kanske var nåt att visa trots allt tänkte UIP/SF, och vips så hade den ett premiärdatum. Dagarna innan Malmö Filmdagar drog igång fick vi även ett meddelande om att den skulle visas där. Good times!

Varför ville jag se Straight Outta Compton? Ja, i början av 90-talet så var jag ett stort fan av hiphop och köpte typ fyra hiphop-skivor i veckan (ja, det här var innan Internet när musik lagrades på s.k. cd-skivor). Just N.W.A var kanske inte mina favoriter även om jag ägde deras skivor och gillade en hel del av låtarna. Ett litet problem var att medlemmen Eazy-E helt enkelt var för dålig på att rappa. Han saknade det rätta flytet. Nej, jag tyckte faktiskt både Dr. Dre, tillsammans med Snoop på The Chronic, och Ice Cube var bättre i sina solokarriärer efter den relativt korta tiden med N.W.A.

Mina favoriter vid den här tiden var Public Enemy med tunggungsprataren Chuck D och jokern Flavor Flave i spetsen. Just Public Enemy och Chuck D hade faktiskt kunna spela en roll i filmen om N.W.A:s uppgång och fall eftersom de gjorde det i verkligheten. Ice Cubes första soloalbum AmeriKKKa’s Most Wanted producerades nämligen av Public Enemys producentteam The Bomb Squad och Chuck D var med och rappade på några av låtarna.

Nåväl, nog om min tid som hiphop-fan. Nu till själva filmen Straight Outta Compton. Det är en klassisk amerikansk uppgång och fall-historia. Man kan säga att det är en film om den amerikanska drömmen, nästan en mytologisk film. Vi får se medlemmarna i gruppen komma samman från lite olika håll. Främst är det fokus på Eazy-E (Jason Mitchell), Dr. Dre (Corey Hawkins) och Ice Cube (O’Shea Jackson Jr). Skivryttaren DJ Yella och rapparen MC Ren är mer av bifigurer. Lite synd att inte MC Ren fick vara med lite mer eftersom han nog var min favoritrappare i gruppen eller åtminstone den som hade skönast flyt. Å andra sidan är filmen nästan 2,5 timmar lång och allt går ju liksom inte att få med.

Eazy-E är en knarklangare som bidrar med pengar till att starta skivbolag och börja spela in skivor. Mot sin vilja, till en början, får han även själv ställa sig i inspelningsbåset för att rappa. De andra medlemmarna är inte imponerade, och det var ju inte jag heller. Kul att få en förklaring till att varför jag inte var nåt fan av Eazy då när det begav sig.

Dr. Dre ligger hemma i pojkrummet hos sin mamma och lyssnar på P-Funk. Golvet är täckt av LP-skivor. Med glädje ser jag några album av mina husgudar ParliamentFunkadelic. Kul att hitta såna här små guldkorn. Dre vill göra musik, det är allt han vill göra. Mamman vill att han ska hitta ett ”riktigt” jobb. Till slut blir han utkastad och flyttar hem till en kompis. När Eazy vill starta skivbolag får han chansen att göra det han vill.

Ice Cube är gatupoeten och rapparen med riktig talang. Inledningsvis är det han som skriver alla texter, även de som t ex Eazy ska rappa. Han skriver även den textrad som väl mest förknippas med N.W.A. När polisen en gång för mycket har behandlat honom och hans kompisar som skräp så får han nog och säger Fuck tha Police. Just detta är ju nåt som är synnerligen aktuellt även nu 25 år senare, åtminstone i USA.

Inledningen är bra. Som jag skrev tidigare är det en mytologisk film. Medlemmarna i N.W.A är en sorts superhjältar som i serietidningar. De är vanliga snubbar men de har dolda superkrafter som ska växa och bli stora. De har givetvis även spektakulära superhjälte/artistnamn så som sig bör i rap/serietidningsvärlden.

Ice Cube

Eff the mothereffing police!

Det som gjorde att jag ändå inte kunde uppslukas av filmen fullständigt är att jag hela tiden satt i salongen med en känsla av att det bara är just jag som skulle kunna gilla detta. När jag ibland nämner att jag gillar hiphop så är folk helt oförstående och tycker att rap bara är prat, att det är den enda musikstil som de inte uppskattar. Visst har jag en del kompisar som gillar hiphop men de är inte många. Så under filmen satt jag mest och letade efter fel och kunde inte riktigt slappna av.

Ta bara en sån sak som kvinnorna i filmen. De är nästan uteslutande objekt som inte gör nåt annat än att lättklädda hänga i studion eller twerka på poolpartyt. Det blir tröttsamt till slut. De enda kvinnorna som kan kallas rollfigurer är Dr. Dres mamma och Ice Cubes fru. Jag tänkte att det här kommer det att klankas ner på rejält. Men som Fiffis filmtajm-Fiffi sa efter visningen, det var så det var, de var mansgrisar, och då är det ju så det ska framställas. Nu vet jag att det visst förekom andra kvinnor som hade aktiva roller då det begav sig, andra artister på Eazys skivbolag Ruthless t ex. Men nu är ju filmen redan lång som den är och allt går inte att få med. Man måste fokusera på det man vill fokusera på.

(Sen var det var nog lite värre än att de bara var mansgrisar. De (eller åtminstone en av dem) var kvinnomisshandlare också. Läs mer om det efter recensionen.)

När filmen var slut frågade Fripps filmrevyer-Henke vad jag tyckte. Jag sa som det var att jag tyckte den var ganska dålig. Henke blev förvånad eftersom han tyckte den var riktigt bra. Det visade sig att jag kanske var den som tyckte minst om filmen. Huh? Så kan det gå.

Jag tycker filmen är för lång. Det blir i alla fall så att jag tappar intresset mot slutet. Det blir mest en radda scener staplade på varandra. Ibland förvisso ganska coola scener, som t ex när Dre försöker få till syntslingan på Nuthin’ but a ‘G’ Thang och Snoop dyker upp och börjar rappa introt. Nästan gåshud där. Men som helhet var slutdelen av filmen mest en serie trailers (som Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia uttryckte det), som en ditsatt lång epilog.

Jag tycker alltså filmen hade kunnat avslutas tidigare. Nu fortsätter den med Dre, Suge Knight, Snoop, 2Pac och hela Death Row-historien och det kanske är en sorts fortsättning på N.W.A:s historia men för mig blev det mest Dres historia, inte N.W.A:s.

Eftertexterna är parodiska med klipp på hur framgångsrika Dre och iskuben blev efter tiden med N.W.A, bl a information om att Dre sålde sitt företag Beats till Apple för en massa miljoner. Ja, det är inte svårt att förstå att Cube och Dre är filmens producenter. Nu handlar ju rap ofta om självhävdelse och då passar det ju egentligen perfekt in i filmen.

Det som ändå till slut lyfter filmen till ett godkänt betyg är MUSIKEN. Ja, när jag tänker efter lite så blir det godkänt trots min spontana negativa reaktion. Och med musiken syftar jag inte bara på rapmusiken utan även på att Parliament-Funkadelic och George Clinton bidrog med fem låtar (om jag räknade rätt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallStraight Outta Compton har premiär idag fredag! Imorgon ser jag om filmen på bio tillsammans med filmspanarna och den här gången hoppas jag på att vara lite mer avslappnad under visningen. Filmspanarnas recensioner kommer att dyka upp på onsdag. Själv kunde jag inte hålla mig. Jag har ju väntat sen i vintras…

Vad tyckte de andra? Yo eller no?

Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Carl)
Den perfekta filmen (pod)
The Nerd Bird

Även Voldo har skrivit om den.

På tåget hem från Malmö roade jag mig (på uppdrag från Henke) med att sätta samman en spellista med musik från filmen. Det blev låtlista på 17 låtar med musik av N.W.A, Dr. Dre, Ice Cube och Parliament.

Lyssna här.
Spotify

Till sist vill jag länka till en ganska läskig och talande text som skrivits av Dee Barnes. Hon var programledare för tv-programmet Pump It Up! i början av 90-talet och intervjuade bl a N.W.A:s medlemmar. När hon intervjuade Ice Cube efter att han lämnat gruppen tyckte Dr. Dre att hon tog iskubens sida och han blev ”arg”. På en fest en tid efter intervjun slog han henne sönder och samman, dunkade hennes huvud mot en tegelväg osv. Dee Barnes är inte heller den enda kvinna som Dre har slagit. Både flickvänner och kvinnliga artistkollegor har fått sitt. Vidrigt. Nu ska sägas att Dre gått ut med en vad det verkar allvarligt menad ursäkt. Denna pudel för att rädda sitt rykte är givetvis inget som ursäktar hans beteende men det bör ändå nämnas.

Man kan fråga sig varför inget av detta var med i filmen men det är en ganska lätt fråga att svara på. Förutom den ”lilla” detaljen att Dre var filmens producent så var det inte det filmen handlade om, helt enkelt. Rätt eller fel? Ja, det är ju alltid det svåra med biopics och det är ju just därför som biopics ofta är så svåra att bedöma och gilla fullt ut. En parentes i sammanhanget (en ganska stor parentes) är att det var regissören av Straight Outta Compton, F Gary Gray, som filmade den där intervjun som Dee Barnes gjorde med Ice Cube. Så varför blev inte Gray slagen sönder och samman…?

Hur ser man som svart kvinna av idag på filmen? Vapnen, kvinnoförnedringen, de svartas rätt, polisvåldet, musiken, vad är viktigast? Vad är det just den här filmen handlar om? Här är en YouTube-recension som ger en bild bland förmodligen många andra.

filmspanarna_kvadratUppdatering: Eftersom Har du inte sett den?-Carl valde just Straight Outta Compton som månadens filmspanarfilm så såg jag om den i lördags. Filmen kändes snäppet bättre denna gång. Framförallt tyckte jag Jason Mitchell var riktigt bra och rolig som Eazy-E. Musiken var förstås grym återigen och konsertscenerna funkade strålande. Fortfarande tycker jag filmen tappar fokus efter kanske en timme. Inledningen är intensiv och engagerande men sen var det lite som mitt intresse försvann. Jag hamnar i slutändan på samma betyg. 3/5.

%d bloggare gillar detta: