The Invisible Man (2020)

The Invisible Man kan man kalla en sorts omstart av Universal Studios fiaskoprojekt Dark Universe. Efter Dracula Untold och Tom Cruise-fordonet The Mummy så skrinlade man planerna på ett universum med de klassiska Universal-monstren. Eller gjorde man det? Man kanske bara ändrade sina planer.

I vilket fall så är The Invisible Man en ny version av James Whales klassiker från 1933, eller kanske snarare en ny filmatisering av H.G. Wells roman från 1897. Filmen är skriven och regisserad av Leigh Whannell, som tidigare bl a gjort den suveräna lilla sf-rullen Upgrade.

Apropå uppgradering så har Whannell uppgraderat The Invisible Man. Dels utspelar den sig i nutid och dels är det inte den osynlige mannen själv som är i fokus (well, kanske svårt eftersom han är osynlig…). I fokus är istället Cecilia (Elisabeth Moss) som en natt flyr från sin misshandlande man Adrian. Lite senare får hon reda på att Adrian har tagit livet av sig. Eller har han det? Muahahaha.

Filmen inleds väldigt effektivt. Cecilia ska fly på natten. Det hela blir väldigt spännande och det enbart med ljud och stämning. Ingen musik. Det hade bara förstört ”man kan höra en knappnål falla”-stämningen. Samtidigt tänkte jag ”varför fly mitt i natten?”. Hade det inte varit smartare att göra det nån gång under dagen när Adrian inte var hemma?

Jag gillar väldigt mycket med filmen. Just konceptet med att en osynlig person kan eller inte kan finnas i Cecilias närhet utnyttjas till max, rent visuellt. Sen har vi ju även en gaslighting-aspekt där Cecilia framställs som galen i omgivningens ögon. ”Men det finns ju ingen där!?”. ”Vad pratar du om!?”.

Aldis Hodge (MC Ren från Straight Outta Compton) ser vi i en liten roll. Jag gillade hans rollfigur och jag gillade att man inte gjorde nån grej av att han var svart samtidigt som han ändå kändes som en helt vanlig svart snubbe. Förstår ni vad jag menar här? Filmen gjorde honom liksom inte till en snubbe som lika gärna kunde ha varit vit. Nej, han var svart och med en svart kultur och det var inget mer med det.

Mot slutet kanske filmen ballar ur en aning. När väl monstret visar sig etc… Men jag gillar verkligen det visuella i filmen. Vi får många coola kameravinklar och -rörelser, precis som i Upgrade för övrigt. Jag ser fram emot herr Whannells kommande filmprojekt vad de nu än må vara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmspanar-tema: Barndom – tv-upplevelser från förr

VebisÅrets andra filmspanartema är Barndom och just den vinkling som jag bestämde mig för har jag snuddat vid förr. Det var i samband med ett tidigare tema, nämligen En film som jag ångrar att jag sett, då jag skrev om hur jag upplevde The Haunting så olika som barn och vuxen. Den här gången lämnar jag mitt vanliga format med först lite allmänt snack och sen fokus på en speciell film. Jag kör en lista à la Henke. Det blir en lista på tv-upplevelser från förr. Främst handlar det om tv-serier men det kommer slinka med en del filmer också. Gemensamt är dock att jag såg alla som barn framför teven och fick en upplevelsen som etsade sig kvar i minnet.

****

Chocky
Chocky var en brittisk sf-serie som jag har vaga minnesbilder av. Jag minns bara att jag var fascinerad och lite skrämd av den och att den handlade om en pojke som blev besatt av en utomjordisk varelse. Haha, ja, och den där vinjetten är ju lite obehaglig faktiskt. Lite research visade att serien bygger på en sf-historia av John Wyndham och att det gjordes tre serier under 80-talet: Chocky, Chocky’s Children and Chocky’s Challenge. Och vet ni vad? Det planeras en ny filmversion med Steven Spielberg som regissör.

Det var en gång (Il était une fois…)
Den här tecknade serien är det kanske fler som kommer ihåg. I efterhand har jag förstått att det är ett franskt original men det är ju sånt som man inte tänker på som barn. Jag minns att det fanns olika upplagor av serien. Först en från stenåldern, sen en framtidsversion i rymden och så en som utspelades inne i människokroppen. Härlig fantasi, lärorikt och vilken musiken av Bach i den första vinjetten (jag var helt besatt av den där musiken minns jag nu)!

Flykten från New York (Escape from New York)
Oj, den här filmen har jag inte vågat se om eftersom jag är livrädd att den ska blekna rejält. Jag såg den ensam hemma en kväll när mina föräldrar var på nån fest och det var nog det bästa jag nånsin hade sett. Snake Plissken!

Lace
Vet ni vad? Vi kastar in en överraskning här också. Eller? Lace var en sån där klassisk miniserie som man gjorde på 80-talet. Den utspelas under en ganska lång tidsperiod, innehåller mysterium och är proppfull med romantik, främst i form av en arabisk prins. Haha, underbart. Nedan hittar ni en sanslös trailer, kolla in den!

Sinkadus
Första svenska serien på listan. Jag minns i princip ingenting från den förutom att jag gillade titeln (Sinkadus!) och så var Mona Seilitz med. Research visade att Sinkadus var en uppföljare till en tidigare serie, Ärliga blå ögon, som jag har ännu vagare minnen av men jag minns att mina föräldrar gillade den. Kolla nu in detta underbara klipp på inledningen av ett Sinkadus-avsnitt inklusive en introduktion av hallåan Arne Weise.

Dubbelstötarna
Vi kör ytterligare en svensk kriminalare med radarparet, studierektorn (Björn Gustafson som alltid cyklar) och läkaren (Frej Lindqvist), som ska råna en bank tillsammans. Jag minns serien som både spännande och rolig. Skulle den hålla idag? Ja, klippet nedan kanske ger svaret.

En härlig tid (The Wonder Years)
En mysig och supernostalgisk serie. När Fred Savage, i huvudrollen, blev äldre tappade jag nog intresset har jag för mig. Det var liksom inte samma mysiga känsla längre. Kolla in seriens vinjett för att få en känsla av stämningen. Savages syrra i serien spelas av Olivia d’Abo vars pappa är kusin med Maryam d’Abo som spelade Bondbrud i The Living Daylights, så nu vet ni det. 😉

Fripassageraren (Blindpassasjer)
På förra filmspanarträffen pratade vi lite om gamla tv-serier eller filmer som man såg som barn och bara vet att man gillade. Man kanske inte minns namnet på dem och man kanske inte minns så många detaljer men ändå minns man dem tydligt. Den norska sf-serien Fripassageraren var en sådan för mig. Jag minns några scener som skrämde mig, en med en bonde (?) med ett helt blankt ansikte utan några drag på en okänd planet och så en scen med avfallskvarn med ett läskigt ljud. Några googlingar senare visste jag serien hette. Blindpassasjer heter den i original.

All Summer In A Day
På ovan nämnda filmspanarträff nämndes en annan sådan serie. Det skulle vara en science fiction-historia om en framtid där det regnar hela tiden. Vi träffar några barn som är inomhus och det bara regnar och regnar. En flicka ritar dock en sol. Och så plötsligt kommer solen fram för en kort stund och barnen springer ut och njuter och leker. Det ringde en klocka för mig direkt. Det här hade jag sett och gillat. Google är bra att ha. Det handlar om kortfilmen All Summer In A Day som bygger på en korthistoria med samma namn av Ray Bradbury. Hela filmen finns på YouTube!

V
Vi avslutar som sig bör med 80-talsseriernas 80-talsserie för min del. Härlig 80-talskänsla och dessutom science fiction. Det kan inte bli bättre. Det här var årets snackis. Klassiska scener:  första gången vi får se en ödlas rätta ansikte bakom människomasken + när Diana slukar en hamster hel + när människoödlebebisen föds och räcker ut tungan. Jag minns också att det var en del rabalder kring seriens avslutning, nånting med att de sista delarna slogs ihop till en enda där en massa hade klippts bort. Och var det inte snack om att barn inte skulle få se den då den var för läskig och våldsam också?

****

Några andra klassiker som jag funderade på, eller som jag blev påmind om i kommentarerna nedan, men som hamnade utanför listan:

The Incredible Hulk
Professor Balthazar
Röd snö
Ålder okänd
Tillbaka till Eden (Return to Eden)
Automan
Det stora skogsäventyret (Brendon Chase)
Pojken med guldbyxorna
Shogun
Törnfåglarna (The Thorn Birds)
Den osynlige mannen (The Invisible Man)
Vilse i pannkakan (uh-uh, burr, storpotäten)
Apkungen/Kung Markatta
Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet
Knight Rider
Doktor Snuggles

****

Minns mina filmspanarkompisar sin barndom i ett nostalgiskt skimmer eller hade de en tuff uppväxt? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Moving Landscapes
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Filmparadiset
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch
Flmr

The Invisible Man

The Invisible ManTitel: The Invisible Man
Regi: James Whale
År: 1933
IMDb
| Filmtipset

Mellan sina två Frankenstein-filmer gjorde James Whale filmen om den osynlige mannen, The Invisible Man.

James Whale är tillbaka efter Frankenstein med en film som kanske inte så många har sett (ehe). Jag pratar alltså om Den osynlige mannen från 1933. Precis som i Frankenstein så har vi här: den galne vetenskapsmannen, hans oroliga flickvän, hans oroliga kollega, hans oroliga mentorprofessor som tycker att vår ”hjälte” har börjat forska med farliga saker. Och sist men minst har vi bybefolkningen som inte vill annat än att ha ihjäl den mördande galning som gäckar polisen.

Ja, det var nästan märkligt hur mycket i handlingen i Den osynlige mannen som stämde in på Frankenstein. Faktum är dock att jag gillade Den osynlige mannen bättre än Frankenstein. En sak som tilltalade mig var att man aldrig (nästan) fick se hur huvudpersonen såg ut. Han var under hela filmen antingen osynlig eller bandagerad och iklädd svarta solglasögon. Filmen har även en ganska skön humor och dessutom välgjorda specialeffekter. Det är faktiskt lite hur man undrar hur de har gjort med den tidens teknik. Det blir nästan en stark trea.

3/5

%d bloggare gillar detta: