Bride of Frankenstein (1935)

För några år sen såg jag biografi-filmen Gods and Monsters med Ian McKellan som Frankenstein-regissören James Whale. I samband med det la jag även upp texter om tre av hans filmer på bloggen. Trodde jag. Det visade sig nämligen att jag glömde bort att publicera min gamla text om Bride of Frankenstein så därför så kommer den nu. Bättre sent än aldrig.

Sista filmen i min trio med James Whale-filmer är Frankensteins brud, som den heter på svenska. Frankenstein och hans monster är tillbaka. Ingredienserna är i princip de samma fast med några extra kryddor. Exempelvis gör Ernest Thesiger nog den ultimata rollen som Galen Vetenskapsman här. Vithårig, vilt stirrande blick och ett otäckt anlete förstärkt av det uttrycksfulla fotot. Och sen ska ju monstret få sin Eva också. Jag gillade den här uppföljaren mer än den första filmen om Frankenstein. Handlingen har lite mer humor, främst när Den Galne Vetenskapsmannen är i farten. Det blir dock aningen fånigt ibland. Jag gillade verkligen hur det kvinnliga monstret såg ut, även om hon är med för lite. Riktigt snygg design på henne. Fotot i uppföljaren är också aningen vassare än i ettan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En sak som jag glömde skriva när det gällde den första Frankenstein-filmen var att Colin Clive är riktigt bra som den besatte Henry Frankenstein som drömmer om att skapa liv av död. Bäst i alla de tre filmer jag sett av Whale är nog ögonblicket när Frankenstein ser att hans monster rör på sig och är vid liv och då vrålar som bortom besatt ”It’s alive! It’s alive! It’s alive! It’s alive!”.

Sammanfattningsvis när det gäller de tre Whale-filmerna ser det ut så här:

Frankenstein (1931) 3-/5
Den osynlige mannen (1933) 3/5
Frankensteins brud (1935) 3/5

The Invisible Man

The Invisible ManTitel: The Invisible Man
Regi: James Whale
År: 1933
IMDb
| Filmtipset

Mellan sina två Frankenstein-filmer gjorde James Whale filmen om den osynlige mannen, The Invisible Man.

James Whale är tillbaka efter Frankenstein med en film som kanske inte så många har sett (ehe). Jag pratar alltså om Den osynlige mannen från 1933. Precis som i Frankenstein så har vi här: den galne vetenskapsmannen, hans oroliga flickvän, hans oroliga kollega, hans oroliga mentorprofessor som tycker att vår ”hjälte” har börjat forska med farliga saker. Och sist men minst har vi bybefolkningen som inte vill annat än att ha ihjäl den mördande galning som gäckar polisen.

Ja, det var nästan märkligt hur mycket i handlingen i Den osynlige mannen som stämde in på Frankenstein. Faktum är dock att jag gillade Den osynlige mannen bättre än Frankenstein. En sak som tilltalade mig var att man aldrig (nästan) fick se hur huvudpersonen såg ut. Han var under hela filmen antingen osynlig eller bandagerad och iklädd svarta solglasögon. Filmen har även en ganska skön humor och dessutom välgjorda specialeffekter. Det är faktiskt lite hur man undrar hur de har gjort med den tidens teknik. Det blir nästan en stark trea.

3/5

Frankenstein

FrankensteinTitel: Frankenstein
Regi: James Whale
År: 1931
IMDb
| Filmtipset

Igår skrev jag om Gods and Monsters, biografifilmen om James Whale. Nu kommer recensioner av tre Whale-filmer och först ut givtevis Frankenstein.

Skräckklassikern Frankenstein från 1931 har , enligt förtexterna ”?” i rollen som monstret och det visar sig att filmen är helt klart rolig att se men det känns lite som att det är av fel anledningar. Grejen är att Frankenstein för mig är rolig att se pga att det är filmhistoria. Det är Boris Karloff som monster med sina märkliga handviftningar och babylika skrik när han blir rädd för elden, det är snyggt expressionistiskt och tyskinspirerat foto, det är brittiska skådisar som pratar en gammaldags brittisk engelska med ordentligt uttalade ”r”.

Pluspoäng får även den charmiga inledningen där en representant för filmbolaget meddelar att det här är en film om liv och död och varnar känsliga tittare. Det som gör att den känns mer rolig än bra på riktigt är väl att den som skräckfilm inte skrämmer eller är direkt spännande. Det är lite intressant att jämföra med I Am Fugitive from a Chain Gang från ’32 som jag såg nyligen. Den filmen är ett mänskligt drama som berör. Jag tror filmer i skräckgenren har betydligt lättare att bli daterade, även om de en gång i tiden var epokgörande eller revolutionerande. Det kan inte bli mer än en svag trea till Frankenstein.

3-/5

God and Monsters

Gods and MonstersEfter att jag såg Gods and Monsterns för några år sen så såg jag tre filmer av James Whale, hans två första om Frankenstein och så The Invisible Man. Håll utkik efter recensioner av dessa framöver. Först biografifilmen om regissören själv, vilket är lite passande då vi ju precis avhandlat Hitchcock.

Ian McKellan är James Whale, regissör av bl a Frankenstein samt bög och arrangör av poolpartyn med bara pojkar (och då menar jag både bara och bara). Efter att Whale på gamla dar fått en liten hjärnblödning ser han syner, minns känslosamt tillbaka på sin barndom och händelser i första världskriget. Hans trofasta hushållerska Hanna anställer en ny trädgårdsmästare, Clayton (en kvinnotjusande slarver och ex-Marine spelad av Brendan Fraser), och Whale vill måla av honom… ansiktet alltså. Trots sina olikheter växer en vänskap fram mellan de två, mestadels genom att Whale berättar historier och Clayton lyssnar. Men det hela kommer naturligtvis ställas på sin spets när Whale blir mer och mer desperat när hans hjärna spelar honom spratt.

Ok, McKellan är givetvis i högform i den här filmen. Det var riktigt kul att se honom briljera i rollen och formligen spela brallorna av sina medspelare (både som skådis och i själva rollfiguren, haha). Filmen har alltså en hel del humor, i form av underbar dialog och leverans av densamma av McKellan. Det var verkligen en skådespelarnas film om man säger så. Det är skickligt skådespel som helt gör filmen sevärd. Brendan Fraser är ganska oväntat, för mig, med som den något tröge trädgårdsmästarslackern. Jag måste säga att han sköter sin roll ok även om han kanske inte behöver göra så mycket i scenerna med McKellan, det är liksom bara att vara med och se lite dum ut (och det klarar han bra, hehe). Nä, skämt åsido, han är bra. Det var även en fröjd att se Lynn Redgrave som hushållerskan med rätt att bryta på tyska. En härlig tant.

Förutom skön dialog och roliga scener med McKellan så finns det även ett allvar i botten. Frågor om att sticka ut (homosexualitet (inte minst i Hollywood) är fortfarande aktuellt), om att åldras, om att kanske inte få leva fullt ut som man är pga av inskränkta föräldrar, tas upp. Filmen innehåller även den vanliga Hollywood-kritiken om att det är filmbolagen som bestämmer och att regissören främst är ett verktyg för bolagen att tjäna pengar. Whale var inget undantag. Vi får även se klipp ur hans kända filmer Frankenstein och Bride of Frankenstein och höra Whale snacka lite om dem. Jag blev lite sugen på att se (om) dem. Det är en klart sevärd film där det hela står och faller med skådisarnas insats, och jag tycker det lyckas, och det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

%d bloggare gillar detta: